NJA 1981 s. 1188

Fråga om stämningsansökan, med därtill efter stämningens utfärdande gjord komplettering, är så bristfällig att käromålet skall avvisas enligt grunderna för 42 kap 4 § 1 st RB.

(Jfr 1977 s 827)

Malmö TR

G.H. ansökte vid Malmö TR om stämning å staten. I stämningsansökningen anfördes följande:Faktiska omständigheter.

Käranden har under år 1972 pga behandling hos tandläkare i Malmö fått skador att hänföra till fenomenet oral galvanism.

Med oral galvanism avses mycket besvärande efterverkningar av tandlagningar vilka ger upphov till elektriska spänningseffekter i munhåla och nervsystem. De dentalmaterial som kan förorsaka oral galvanism är metaller och metallegeringar som använts i material som tandläkare direkt applicerar i patientens tänder eller som ingår i färdiga tand tekniska arbeten som proteser och kron- och brokonstruktioner.

Orsaken till oral galvanism är den termodynamiska drivkraften i metaller, som strävar att återföra de flesta metaller (legering) till mineral liknande dem ur vilka metallen en gång framställts. En övergång sker från ett energirikare tillstånd till ett energifattigare.

Korrosion i munhålan är av elektrokemisk typ, dvs den sker genom elektroreaktioner i fuktig miljö.

Tidigare, när antalet den tala legeringar var relativt begränsade och man dessutom ofta hade ganska lång klinisk erfarenhet av de använda materialen, var korrosion i munhålan inget stort problem.

Dagens situation med ett mycket stort antal okontrollerade legeringar, vilka ständigt ökar, har medfört att även antalet olämpliga legeringar ökat. Detta har i sin tur lett till det stadium för den enskilde som kallas oral galvanism.

Den viktigaste orsaken till oral galvanism är förekomsten av bimetaller i munhålan, d v s guldkronan som insättes innehåller inte bara guld utan kanske även koppar, zink, kvicksilver, kadmium, cobolt m m.

Kärandens skador, besvär och symptom består i dag av följande:

- Sveda och värk i munnens slemhinnor.

- Brännsår på tungans vänstra sida.

- Högt blodtryck.

- Nervinflammation i vänster inneröra med svår yrsel som följd. Grunder.

- I den medicinska litteraturen har ett sannolikt samband fastslagits mellan applicering av nu aktuella dentalmaterial och de skador varom är fråga.

- Det föreligger adekvat orsakssammanhang mellan appliceringen av ifrågavarande dentalmaterial på käranden och uppkomna skador.

- Statens ansvar består i följande.

- Socialstyrelsen och produktkontrollnämnden har som kontrollmyndigheter godkänt förekomsten av ifrågavarande skadeorsakande dentalmaterial i Sverige utan egen erforderlig allsidig utprövning och utan tillräcklig utredning av biverkningar eller tillgång till motsvarande utprövning och utredning från vederhäftiga utländska kontrollinstanser. Vidare noteras att socialstyrelsen och produktkontrollnämnden icke följt ifrågavarande dentalmaterials praktiska användning och i anledning av de biverkningar som kontrollmyndigheterna därvid iakttagit eller bort iakttaga underlåtit att ingripa.

- Bristande information. Socialstyrelsens och produktkontrollnämndens information om ifrågavarande dentalmaterial borde ha uppfyllt följande kriterier.

- Varning borde ha lämnats till tandläkare och patienter att användning av dentalmaterial kunde leda till kroppsskador.

- Det borde klart ha framgått att risken inte endast gällde lindriga biverkningar utan även allvarliga biverkningar.Dessa kriterier har inte uppfyllts i socialstyrelsens och produktkontrollnämndens information.

- Socialstyrelsen och produktkontrollnämnden har lämnat garanti för dentalmaterialens ofarlighet såvitt nu är i fråga.

- Objektivt ansvar för de uppkomna skadorna. Staten svarar för socialstyrelsen och produktkontrollnämnden.Yrkande.

Käranden yrkar att TR:n måtte fastställa att staten är skadeståndsskyldig mot käranden för hans åsamkade skador.

Ovisshet råder om statens skadeståndsskyldighet och detta länder käranden till förfång med avseende på hans ekonomiska förluster.

Sedan stämning utfärdats med föreläggande för staten att inkomma med svaromål hemställde staten genom justitiekanslern att stämningsansökningen måtte avvisas.

Staten anförde bl a: Staten konstaterar att stämningsansökan endast innehåller allmänna och mycket ofullständiga uppgifter. Närmare uppgifter om det aktuella fallet saknas. Således finns inga uppgifter om det dentalmaterial som påstås ha orsakat de påstådda skadorna:. Vidare saknas närmare uppgifter om de behandlingar som förekommit. Även i övrigt saknas bestämda uppgifter om en rad i sammanhanget väsentliga och för bedömningen avgörande omständigheter. - Staten finner att stämningsansökan är behäftad med så väsentliga brister i olika avseenden att det inte är möjligt för staten att göra någon utredning i ärendet och ingå i svaromål. Stämningsansökan kan inte läggas till grund för någon rättegång.

Sedan TR:n förelagt G.H. att inkomma med uppgift om vilket dentalmaterial som påstods ha orsakat skadorna och med yttrande i anledning av statens avvisningsyrkande, uppgav G.H. att den behandlande personalen använt dels Dentalzinkoxid, tillverkad av Swedia Dental Industri i Enköping, dels Nobetec, tillverkat av Bofors Kemiska Industri. Vidare anförde han att stämningsansökningen uppfyllde kraven i 42 kap 2 § RB.

I beslut d 28 aug 1980 anförde TR:n (rådmannen Lunderquist): Staten har i svaromål gjort gällande att stämningsansökningen är behäftad med väsentliga brister i olika avseenden, bl a därigenom att det dentalmaterial som påstås ha orsakat skadorna icke angivits, och att stämningsansökningen inte kan läggas till grund för rättegång. Staten har därför hemställt att TR:n avvisar stämningsansökningen.

Käranden har härefter angivit att den behandlande personalen använt två namngivna dentalmaterial.

TR:n finner stämningsansökningen efter den gjorda kompletteringen icke vara så bristfällig att den är otjänlig som grund för rättegång. Staten skall därför inom en månad från delgivning härav inkomma med skriftligt svaromål.

Staten anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sitt vid TR:n framställda avvisningsyrkande. Som grund för besvärstalan anförde staten: Stämningsansökningen är med avseende på grunderna för käromålet behäftad med så väsentliga brister i olika avseenden att det inte är möjligt för staten att ingå i svaromål. Bristerna består i att de omständigheter varå käranden grundar sin talan ej är tydligt angivna. Stämningsansökningen kan inte läggas till grund för en rättegång.

G.H. bestred bifall till besvären.

HovR:n (hovrättspresidenten Landahl, hovrättsråden Lindelöf, referent, och Aspelin samt adj led Lejman) anförde i beslut d 26 jan 1981: Väl får stämningsansökningen anses ha varit behäftad med brister som bort föranleda TR:n att redan före utfärdandet av stämning förelägga G.H. om komplettering i vidare omfattning än som därefter skett. Emellertid har genom stämningsansökningen en ram för processen dragits upp. Efter den komplettering som gjorts kan bristerna ej sägas vara så väsentliga, att hinder föreligger för rättegång. HovR:n lämnar därför besvären utan bifall.

Staten anförde besvär och yrkade att G.H:s talan måtte avvisas på grund av rättegångshinder, bestående i att stämningsansökningen var så bristfällig att den ej kunde läggas till grund för en rättegång.

Till utveckling av sin talan anförde staten bl a: En stämningsansökan är behäftad med så väsentliga brister att den inte kan läggas till grund för en rättegång om, som i detta fall, omständigheterna på vilka talan grundas angivits så knapphändigt och svepande att svaranden inte därav kan bedöma vad han har att ta ställning till. I förevarande fall saknar stämningsansökningen uppgifter som möjliggör ett ställningstagande till kausalitetsfrågan. Vidare framgår det inte vilken rättslig grund som åberopas för statens påstådda ansvar. Inte heller framgår på vilket sätt och när staten skulle ha godkänt preparaten och lämnat garanti för deras ofarlighet. Även i övrigt föreligger brister i stämningsansökan.

Det kan inte anses vara en riktig tillämpning av RB:s bestämmelser om stämning om en stämningsansökan som den förevarande, vilken inte gör det möjligt för svaranden att ta ställning till käromålet och avge ett meningsfyllt svaromål, godtas som utgångspunkt för en process.

Om en stämningsansökan som den aktuella, på sätt HovR:n funnit, kan läggas till grund för en rättegång innebär detta att svaranden tvingas in i en process i vilken han från början inte vet vad han har att ta ställning till, och således saknar hållpunkter för ett ställningstagande och i vilken han får gissa sig till vad käranden avser. Svaranden är berättigad att genom stämningsansökan bli i tillfälle att ta ställning till käromålet och i ett sammanhang avge svaromål.

I vissa fall torde en bristfällig stämningsansökan kunna godtas. Detta är t ex fallet där bristerna är av mindre omfattning än i förevarande fall och inte hindrar svaranden från att ta ställning till käromålet och avge svaromål. Sådana mindre brister kan avhjälpas under förberedelsen. Detta är inte förhållandet beträffande den aktuella stämningsansökningen. Skulle ett sådant förfaringssätt godtas i detta fall, vet man inte om bristerna överhuvud taget kan botas under förberedelsen. Det finns nämligen omständigheter som leder till misstanke att käranden inte har möjlighet att ens senare avhjälpa bristerna. Ett accepterande av stämningsansökningen i föreliggande skick torde dessutom innebära att det uppstår helt onödiga rättegångskostnader.

G.H. bestred ändring. Han åberopade därvid ett utlåtande av professorn C.M.E..

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Erlandsson, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Staten har anfört i huvudsak följande. Stämningsansökan är med avseende på grunderna för käromålet behäftad med så väsentliga brister i olika avseenden att det inte är möjligt för staten att ingå i svaromål. Bristerna består i att de omständigheter varå käranden grundar sin talan ej är tydligt angivna. Stämningsansökan kan inte läggas till grund för en rättegång. Stämningsansökan saknar uppgifter, som möjliggör ett ställningstagande till kausalitetsfrågan. Det framgår inte heller vilken rättslig grund som åberopas för statens påstådda ansvar. Vidare framgår inte på vilket sätt och när staten skulle ha godkänt preparaten och lämnat garanti för deras ofarlighet. Det saknas dessutom närmare uppgift om när den påstådda skadebringande behandlingen utfördes, av vem den utfördes och hur den utfördes. När det gäller komplicerade mål, i vilka omfattande och kostsam utredning kan komma i fråga, är det väsentligt att käranden i stämningsansökan klart och tydligt lämnar en noggrann redogörelse för de omständigheter på vilka käromålet grundas. Det finns omständigheter som leder till misstanke att käranden inte har möjlighet att ens senare avhjälpa bristerna. Ett accepterande av stämningsansökan torde innebära att det uppstår helt onödiga rättegångskostnader.

G.H. har åberopat ett av professorn C.M.E. d 27 maj 1981 avgivet utlåtande. I utlåtandet anför C.M.E. bl a att RB:s formalkrav i 42 kap 2-4 §§ skall ses mot bakgrund av syftemålet för stämningsansökan samt utvecklar detta närmare. Vidare framhåller C.M.E. att ett remedium mot bristfälliga stämningsansökningar - utöver avvisande - är risken för käromålets ogillande. I sammanhanget måste också, enligt C.M.E., beaktas att det är en viktig rättssäkerhetsgaranti att var och en som anser sig ha ett rättsanspråk mot annan har möjlighet att få riktigheten av denna uppfattning eller detta påstående prövad samt att förverkligandet av denna tanke bör medföra att kraven på anspråkens utformning och beskrivning emellanåt kan få eftersättas. Ett ytterligare förhållande av betydelse är enligt C.M.E. sambandet med lagens regler om tillåten taleändring; i samma mån som talan får "utfyllas" eller eljest modifieras utan att detta utgör otillåten taleändring kan den motsvarande ickeutfyllnaden eller bristen i stämningsansökan inte vara kompletteringskrävande och därmed avvisningsgrundande faktor.

I 42 kap 2 § RB har meddelats föreskrifter om vad käranden skall uppge i stämningsansökan i tvistemål. Enligt 3 § samma kap skall rätten, om stämningsansökan ej uppfyller dessa föreskrifter eller eljest är ofullständig, förelägga käranden att avhjälpa bristen. I 4 § 1 st stadgas vidare att stämningsansökan skall avvisas om föreläggande att avhjälpa brist i ansökningen ej efterkommes och bristen består däri, att ansökan ej innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter, på vilka käranden grundar sin talan, ej är tydligt angivna, eller att bristen eljest är så väsentlig att ansökan är otjänlig som grund för rättegång. Avvisas ej ansökan, skall rätten enligt 5 § utlärda stämning å svaranden att svara i målet. Utfärdas stämning skall förberedelse i målet äga rum (6 § 1 st). I 8 § 2 st stadgas att rätten skall verka för att parterna vid förberedelsen anger allt som de vill åberopa i målet samt genom frågor och erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar.

Stämningsansökan är den handling som ligger till grund för rättegången. Med ledning av den skall svaranden avge svaromål och det är också med ledning av den som rätten skall bl a besluta tredskodom och avgöra om rättegångshinder föreligger på grund av litispendens eller res judicata. Det är således av vikt att käranden utformar stämningsansökan enligt föreskrifterna i 42 kap 2 § RB. Brister i stämningsansökan, vilka inte är av den arten att ansökan skall avvisas, medför risk för att förberedelsen drar ut på tiden med därav föranledda ökade kostnader. Genom olika regler i RB har man emellertid sökt sörja för att förberedelsens effektivitet garanteras.

När det gäller frågan om vilka omständigheter käranden skall uppge som grund för sin talan vid äventyr att stämningsansökan eljest avvisas är följande att säga. Käranden skall lämna en redogörelse för omedelbart relevanta fakta, rättsfakta. Käranden skall med andra ord beskriva det sakförhållande, som enligt hans mening möjliggör för rätten att vid svarandens utevaro meddela tredskodom till kärandens favör. Det skall härvid observeras att huruvida sådan tredskodom faktiskt kan beslutas i sammanhanget är utan betydelse. Har käranden missuppfattat rättsläget så att de av honom åberopade rättsfakta inte överensstämmer med "laga rättsfakta" medför detta således i och för sig inte att stämningsansökan skall avvisas. Detta torde i stället leda till att käromålet ogillas. Avgörande för frågan är i stället om kärandens yrkande kan individualiseras genom de omständigheter han åberopar. I enlighet härmed måste käranden i ett skadeståndsmål beskriva dels det yttre händelseförloppet, dvs när, var och hur skadan inträffade, dels skadans omfattning och anledningen till att den uppkommit dels ock - om inte strikt ansvar enligt kärandens mening åvilar svaranden - de omständigheter som medför att svaranden är skadeståndsskyldig.

Av stämningsansökningen - - - se HD:s beslut - - - för staten.

Den grund G.H. sålunda angivit för sin skadeståndstalan är enligt HD:s mening ej så otydligt angiven att stämningsansökan jämte komplettering är otjänlig som grund för rättegång. G.H:s talan skall därför inte avvisas.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Erik Nyman och Knutsson, referent) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Staten har till stöd för sitt avvisningsyrkande åberopat att G.H:s stämningsansökan är så bristfällig att den inte kan läggas till grund för en rättegång. Bristerna består enligt staten i att de omständigheter på vilka käranden grundar sin talan inte är tydligt angivna.

Bestämmelser om vad en stämningsansökan skall innehålla finns i 42 kap 2 § RB Om en ansökan inte uppfyller dessa föreskrifter eller eljest är ofullständig, skall rätten enligt 3 § förelägga käranden att avhjälpa bristen. Rättar sig inte käranden efter ett sådant föreläggande, skall ansökningen enligt 4 § 1 st avvisas, såvida bristen består i att ansökningen inte innehåller bestämt yrkande eller att de omständigheter på vilka käranden grundar sin talan inte är tydligt angivna eller bristen eljest är så väsentlig att ansökningen är otjänlig som grund för rättegång. Om ansökningen inte avvisas, skall rätten utfärda stämning på svaranden (5 §). I förevarande mål har TR:n utfärdat stämning på staten på grundval av G.H:s ansökan.

Sedan stämning har utfärdats i ett mål, kan stämningsansökningen inte längre avvisas. Om det under målets fortsatta handläggning konstateras att stämningsansökningen är behäftad med sådana brister som avses i 42 kap 4 § 1 st RB och käranden inte kan förmås att avhjälpa dem, kan emellertid rätten med tillämpning av grunderna för sagda lagrum avvisa kärandens talan på grund av rättegångshinder (NJA 1977 s 827). Statens besvärstalan innebär att sådan avvisning skall äga rum.

Den fråga som det nu gäller att bedöma är alltså, om G.H:s talan skall avvisas på grund av ett rättegångshinder bestående i att stämningsansökningen med därtill efter stämningens utfärdande gjord komplettering är otjänlig som grund för rättegången. Vid besvarandet av den frågan blir flera bestämmelser i 42 kap RB av intresse. Till en början bör framhållas att man vid tolkningen av den förut återgivna bestämmelsen i 4 § 1 st måste beakta att den är avsedd att tillämpas i rättegångens inledningsskede, då rätten inte har tillgång till annat än stämningsansökningen med eventuell komplettering och svarandens inställning alltså är okänd. Efter stämningens utfärdande skall emellertid enligt 6 § följa förberedelse. Och enligt 8 § 2 st skall rätten verka för att parterna vid förberedelsen anger allt vad de vill åberopa i målet samt genom frågor eller erinringar söka avhjälpa otydlighet eller ofullständighet i parternas framställningar. Är förberedelsen skriftlig, kan rätten enligt 15 § meddela närmare bestämmelser om skriftväxlingen och därvid även föreskriva, i vilket avseende part skall yttra sig.

Det är för en god processordning av stor vikt att rätten under förberedelsen utnyttjar de möjligheter till materiell processledning som föreligger. Detta gäller inte minst för det fallet att det efter stämningens utfärdande framkommer att stämningsansökningen kan anses bristfällig och fråga väcks, om kärandens talan av det skälet skall avvisas. Rätten bör då överväga, i vad mån stämningsansökningen behöver kompletteras för att den skall bli tjänlig som grund för rättegången, och sedan förelägga käranden att avhjälpa de brister som befinns föreligga. Kan käranden inte förmås att avhjälpa bristerna, bör frågan om avvisande av käromålet tas upp till behandling.

Vilka krav som bör ställas på en stämningsansökan måste bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda målet och kan givetvis vara föremål för olika meningar. Utgångspunkten måste emellertid vara att stämningsansökningen skall kunna tjäna som grund för rättegången. Med ledning av den skall svaranden avge svaromål, och det är också med utgångspunkt från den som rätten, om det blir aktuellt, skall besluta tredskodom och avgöra om rättegångshinder föreligger på grund av litispendens eller res judicata. Därför måste ramen för rättegången klart framgå av stämningsansökningen och denna i övrigt innefatta tillräckliga utgångspunkter för ett omedelbart svaromål (se Gärde m fl, Nya rättegångsbalken s 572). Vad som nu sagts om stämningsansökningen bör, när käranden förelagts att avhjälpa brister, också gälla ansökningen sådan den föreligger i kompletterat skick.

I rättstillämpningen torde emellertid både reglerna om avvisande av stämningsansökan och rättsgrundsatsen om avvisande av käromål på grund av sådana brister i stämningsansökningen som framkommit efter stämningens utfärdande begagnas restriktivt. Skälen härtill kan vara flera. En omständighet av betydelse torde vara att avvisningsbeslut av ifrågavarande slag inte har någon rättskraftverkan. Käranden är oförhindrad att genast komma med en ny stämningsansökan, som då kan vara anpassad efter motiveringen i avvisningsbeslutet. Han kan emellertid också överklaga avvisningsbeslutet och fortsätta att processa beträffande stämningsansökningens tjänlighet som grund för en rättegång. - Om rätten i stället genom beslut under rättegången ogillar ett av svaranden framställt yrkande att käromålet skall avvisas på grund av sådant rättegångshinder som nu är i fråga, kan rätten, enligt 49 kap 3 § RB, med hänsyn till omständigheterna bestämma huruvida talan skall föras särskilt eller endast i samband med talan mot dom eller slutligt beslut. Väljer rätten den senare vägen, undviker man att det blir en särskild fortsatt process om stämningsansökningens tjänlighet; det blir då i stället rätten själv som - i regel genom fortsatt förberedelse - får klarlägga förutsättningarna för rättegången.

Det bör i sammanhanget också framhållas att en sådan brist i processföringen som en ofullständig stämningsansökan utgör kan föranleda andra processuella sanktioner än avvisning. Det kan t ex komma i fråga att bristen läggs käranden eller hans ombud till last som vårdslöshet eller försummelse och därmed får konsekvenser för rättegångskostnadernas fördelning enligt vad som stadgas i 18 kap 6 eller 7 § RB eller att bristen anses böra inverka på bestämmandet enligt 18 kap 8 § samma balk eller 22 § rättshjälpslagen av vad som är skälig ersättning för ombudets arbete. När käranden har allmän rättshjälp, kan det vidare komma i fråga att rätten förordnar om upphörande av denna förmån på den grund att käranden inte längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad. Och om käranden inte under målets handläggning förmår avhjälpa brister i redovisningen av de grunder på vilka han bygger sin talan, är risken givetvis också stor för att käromålet ogillas, eventuellt att så sker redan efter huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen på grund av att saken anses uppenbar (42 kap 20 § 2 st RB).

Av stämningsansökningen i förevarande mål jämte den senare gjorda kompletteringen framgår att G.H. åberopar följande omständigheter till grund för sin talan. Han behandlades år 1972 av tandläkare i Malmö, varvid vissa namngivna dentalmaterial användes. Han drabbades sedan av skador, orsakade av de metaller eller metallegeringar som ingick i dessa material. Skadorna består alltjämt och tar sig uttryck i besvär av olika angivna slag. Staten är ansvarig för G.H:s skador dels på grund av att socialstyrelsen och produktkontrollnämnden förfarit felaktigt och försumligt i olika angivna hänseenden med avseende på dentalmaterialen, bl a genom att utan närmare utredning godkänna deras förekomst i Sverige, dels på grund av att samma myndigheter lämnat garanti för materialens ofarlighet dels på grund av att strikt ansvar gäller för staten.

Stämningsansökningen är även efter kompletteringen anmärkningsvärt ofullständig i flera avseenden. Sålunda framgår inte vilken tandläkare som har utfört den åberopade behandlingen och vad denna har innefattat. Visserligen har G.H. i målet vid TR:n begärt editionsföreläggande mot en viss namngiven tandläkare i Malmö - vilken begäran sedermera återkallats - men något klart påstående att det är denne tandläkare som utfört behandlingen förekommer inte. Vidare ger stämningsansökningen inte besked om när och i vilken form G.H. menar att dentalmaterialen har godkänts eller garanti utfärdats av socialstyrelsen och produktkontrollnämnden. Och det finns även i övrigt brister i ansökningens innehåll.

Den kritik som sålunda kan riktas mot stämningsansökningen innebär emellertid inte att ansökningen med komplettering är så bristfällig att den inte ger en ram för den rättegång som käranden avser att föra. Det bör t ex vara fullt möjligt att på grundval av den lämnade framställningen pröva om rättegångshinder föreligger enligt reglerna om litispendens och res judicata. G.H:s talan får också anses tillräckligt individualiserad för att ge underlag för den prövning som enligt 44 kap 8 § 2 st RB ankommer på rätten ifall tredskodom skall meddelas mot svaranden. Det bör understrykas att man inte kan kräva att framställningen i en stämningsansökan skall innefatta laga skäl för käromålet; tredskodomen kan ju också gå ut på att käromålet ogillas.

Med hänsyn till vad nu anförts finner HD att G.H:s talan inte bör avvisas. I stället bör det ankomma på TR:n att vid fortsatt förberedelse genom förelägganden eller på annat lämpligt sätt söka avhjälpa kvarstående ofullständigheter i G.H:s framställning och att även i övrigt bereda målet till slutligt avgörande.

Statens besvär skall alltså lämnas utan bifall.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.

JustR Vängby var skiljaktig och anförde: Jag anser att beslutsskälen från och med det stycke i HD:s beslut som börjar "I rättstillämpningen - - -" bort ha följande lydelse:

Om käranden trots föreläggande inte avhjälper brister i stämningsansökningen, kan rätten genom en fast processledning under den muntliga handläggningen likväl åstadkomma ett tillfredsställande underlag för rättegång och avgörande. Det muntliga rättegångsförfarandet är emellertid kostsamt såväl för det allmänna som för parterna. Ett skriftligt förfarande är trots allt regelmässigt billigare, och om käranden under ett sådant inte kan förmås att precisera sin talan är risken stor för att det muntliga förfarandet kommer att bli mycket utdraget. Med den allt större belastning och de allt knappare resurser som kännetecknar dagens situation inom rättsväsendet lika väl som på andra områden är det nödvändigt att förfarandet så långt möjligt effektiviseras.

Särskilt måste förhållandevis stränga krav ställas på stämningsansökningens innehåll i dispositiva tvistemål som handläggs i ordinär ordning. Beträffande indispositiva tvistemål gör sig delvis andra överväganden gällande. Och i mål som handläggs enligt den s k småmålslagen lär alltför stränga krav ej ställas på stämningsansökningen med tanke på att käranden ej kan få ersättning för rättegångskostnader avseende biträde. Med de generösa regler som gäller för rättshjälp i tvistemål av förstnämnda art är det däremot inte för mycket begärt att käranden anlitar ett kunnigt ombud och att denne presterar en stämningsansökan som i vart fall jämte kompletteringar under det skriftliga förfarandet kan läggas till grund för rättegången.

Krav på stämningsansökningens innehåll kan naturligtvis, om det vill sig illa, leda till en process om stämningsansökningens tjänlighet som underlag för rättegången. En sådan är emellertid inte i kärandens intresse, medan det däremot kan ligga nära till hands för honom att utnyttja eftergivenhet från rättens sida. Om käranden har klart för sig att rätten har befogenhet att avvisa hans talan, ifall han inte preciserar den, och även vid behov utnyttjar en sådan befogenhet, behöver situationen aldrig uppkomma. Som framgår av det förut anförda har rätten att först förelägga käranden att komplettera sin stämningsansökan, varför käranden får möjlighet att avhjälpa brister som orsakats av okunnighet eller förbiseende. Om svarandens inställning är okänd och möjlighet finns exempelvis att han kommer att medge yrkandena i en till synes ofullständig stämningsansökan, kan det finnas skäl för rätten att utlärda stämning och på så sätt även inhämta svarandens ståndpunkt i fråga om stämningsansökningens ofullständighet. Gör svaranden invändning på denna punkt och kan käranden trots föreläggande inte förmås att avhjälpa bristerna, synes emellertid rätten inte böra vara alltför restriktiv när det gäller att avvisa kärandens talan enligt grunderna för 42 kap 4 § 1 st RB.

Av stämningsansökningen - - - se HD:s beslut - - - för staten.

Stämningsansökningen är även efter kompletteringen anmärkningsvärt ofullständig. Sålunda framgår inte - - - se HD:s beslut - - - ansökningens innehåll.

Även om G.H:s talan kan anses vara tillräckligt individualiserad för prövning av frågor om litispendens, res judicata och tredskodom, bör detta inte anses vara tillräckligt för att stämningsansökningen skall motsvara de nu aktuella kraven enligt 42 kap 4 § 1 st RB. I denna bestämmelse sägs att de omständigheter på vilka käranden grundar sin talan skall vara tydligt angivna. Häri bör anses ligga ett krav på att stämningsansökningen med senare gjorda kompletteringar skall ge svaranden underlag för att närmare bemöta de påstådda grunderna. För detta ändamål är G.H:s stämningsansökan alltför ofullständig; staten kan med fog anse sig sakna möjlighet att ingå i svaromål på grundval av den redogörelse för kärandens grunder som lämnas i stämningsansökningen.

Med hänsyn till det nu anförda bör G.H. föreläggas att - särskilt med avseende på de här förut närmare angivna bristerna - komplettera stämningsansökningen så att de omständigheter på vilka han grundar sin talan anges tydligt. Uppgiften att meddela föreläggandet och, om det inte efterkommes, pröva frågan om avvisning bör ankomma på TR:n.

På de nu anförda skälen vill jag undanröja HovR:ns beslut och visa frågan om rättegångshinder åter till TR:n för erforderlig behandling.