NJA 1981 s. 302

Fråga om ersättningsskyldighet enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen för anställd vid försvarsmakten för förkommen militär materiel. (I och II.)

I

Skövde TR

Allmän åklagare yrkade vid Skövde TR ansvar å fanjunkaren A.G., född 1924, för tjänstefel enligt följande: A.G. har som tjänstgörande vaktchef vid S 2 i Karlsborg i tjänsten bl a brukat en bil och en bärbar radiostation värd 2 200 kr. Då han vid ett tillfälle d 9 sept 1978 lämnat bilen har han ej låst denna, i vilken apparaten legat. Någon har under hans frånvaro stulit stationen. A.G. har vid tillfället av försummelse åsidosatt vad som ålegat honom genom att, då han lämnat fordonet, antingen ej ta med den mycket stöldbegärliga apparaten eller gömma den eller ock låsa fordonet.

Staten genom åklagaren yrkade förpliktande för A.G. att till kronan utge ersättning för den försvunna stationen med 2 200 kr jämte ränta.

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Grevillius) anförde i dom d 31 jan 1979:

Domskäl. A.G. har bestritt ansvar för tjänstefel och skyldighet att utge skadestånd men vitsordat skäligheten i och för sig av yrkat belopp.

Närmare hörd över åtalet har han uppgivit: Han tjänstgjorde vid tillfället som vaktchef. I denna egenskap ansvarar han för den materiel som finns och dess förvaring på betryggande sätt. Hans arbete innebär bl a att han i bil skall göra vissa inspektionsturer inom regementsområdet. Han skall härunder ha möjlighet till radioförbindelse med vaktens slutna del. I den ordinarie vaktbilen finns för sådant ändamål en radioanläggning som är fast monterad. Den aktuella dagen använde han dock en bil som ej var utrustad med fast radioanläggning. I bilen fanns i stället en bärbar radiostation. När han gick på sitt vaktpass kl 0800 fanns all materiel på sin plats. Under dagens inspektionsturer före kl 21 låste han bilen varje gång han lämnade den. Vid något tillfälle under eftermiddagen förde dagofficeren på tal att han önskade låna stationen; det förekom att dagofficerare lånade den vid sina visitationer. Omkring kl 21 lämnade A.G. bilen vid parkeringsplats en vid slutvärnet nära vaktlokalen. Han glömde därvid att låsa bilen. Anledningen därtill kan ha varit att han vanligen icke låser den ordinarie bilen, vars radiostation ju är fastmonterad; någon särskild föreskrift att bilar skall låsas fanns ej vid regementet. När A.G. omkring kl 23 återkom till bilen var den olåst och stationen borta. Han gjorde då ingen annan reflexion än att dagofficeren tagit stationen ur bilen. Han använde nu bilen för fortsatt bevakning under natten utan stationen.

I målet är utrett, att A.G. lämnat bilen olåst kl 21, samt att stationen då fanns i bilen men att den saknades, då han återkom kl 23. Av "protokoll i ersättningsmål" framgår, att (militär rang, uteslutet här) T.r observerade stationen i den låsta bilen kl 1855 och att han icke tagit någon befattning med stationen. T.rs uppgift att bilen vid sistnämnda tidpunkt var låst stöder A.G:s påstående, att han under bilens användande före kl 21 låst densamma. Det får antagas att detta skett just i medvetande om att A.G. handhade en bil, vars radiostation icke, såsom den ordinarie bilens, var fast monterad. A.G. har således själv insett vikten av att bilen låstes. Invändningen att den ordinarie bilen icke brukat låsas saknar därför betydelse.

I den vid ifrågavarande tidpunkt gällande regementsinstruktionen fastställd 1976, stadgas bl a

"7.2 Vakttjänstens ändamål är att inom regementets område hindra eller försvåra obehörigt tillträde, inbrott, stöld, brandspridning och annan skadegörelse samt annan obehörig fotografering och insyn".

"7.22 Vaktchef ansvarar för vården och befintligheten av vaktens ammunition och handlingar.

I målet är utrett, att varken i nämnda instruktion eller i annan särskild föreskrift fanns intagen någon bestämmelse att parkerade tjänstebilar skulle vara låsta.

A.G. har, såsom åklagaren påstått, kl 21 lämnat bilen utan att med taga stationen, gömma den eller låsa fordonet. Då föreskrift om vidtagande av någon av dessa åtgärder saknats, har A.G. ej genom sin underlåtenhet i berörda avseenden åsidosatt för dylik materiels handhavande särskilt gällande bestämmelser.

Det har emellertid på grund av ovan upptagna allmänna bestämmelser om vaktchefs åligganden och till följd av vakttjänstens speciella beskaffenhet ålegat A.G. att, då han tjänstgjorde som vaktchef, ansvara för vården och befintligheten av vaktens inventarier. I detta ansvar måste ligga en absolut skyldighet att tillse, att så stöldbegärliga föremål som radiostationer förvaras på så betryggande sätt som möjligt. - Den enda fullt tillförlitliga åtgärden härvidlag synes TR:n ha varit, att A.G. med tagit den bärbara stationen, då han lämnade bilen. A.G. har emellertid varken vidtagit denna åtgärd eller ens låst bilen. Det synes tillika anmärkningsvärt, att A.G., då han kl 23 saknade stationen, lät sig nöja med tanken att det måhända var dagofficeren som hämtat denna och icke - vilket varit naturligast - genast undersökte hur härmed förhöll sig.

TR:n finner att A.G. av försummelse åsidosatt den skyldighet att taga vård om stationen, som ålegat honom i hans egenskap av vaktchef. Åtalet skall därför bifallas.

Vad därefter angår kronans ersättningsyrkande beaktar TR:n följande: A.G. är fanjunkare med mångårig tjänst som yrkesmilitär bakom sig. Vid tillfället tjänstgjorde han som vaktchef och hade i denna egenskap ansvar för materielen och tillika personligen hand om ifrågavarande radiostation. Denna måste anses vara ett mycket begärligt tillgreppsobjekt. Dess värde uppgår till 2 200 kr och förlusten av densamma kan ej anses vara av ringa betydelse för kronan.

På grund härav föreligger sådana synnerliga skäl, att A.G. måste anses skyldig ersätta stationens värde.

Domslut

Domslut. TR:n dömde A.G. jämlikt 21 kap 18 § 1 st BrB för tjänstefel till disciplinbot 10 dagar å 36 kr.

A.G. förpliktades utge skadestånd till staten med 2 200 kr jämte ränta enligt räntelagen från d 31 jan 1979 till dess betalning sker.

Göta HovR

A.G. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att åtalet måtte ogillas och att han måtte befrias från honom ålagd ersättningsskyldighet.

HovR:n (hovrättsråden Smedberg, referent, och Bo L Nilsson samt adjungerade ledamöterna Carrick och Österberg) fastställde i dom d 17 juli 1979 TR:ns dom.

A.G. sökte revision och yrkade ogillande av åtalet och befrielse från honom ålagd ersättningsskyldighet.

Riksåklagaren och staten genom försvarets civilförvaltning bestred ändring.

Målet avgjordes i HD efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Malmström, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Som domstolarna funnit är A.G. förvunnen till ansvar för tjänstefel, som dock, enligt vad handlingarna utvisar, begicks d 8 och ej d 9 sept 1978. Brottet förskyller det av domstolarna utmätta straffet.

Vad sedan gäller ersättningsskyldigheten framgår att A.G., som har befalsställning och mångårig anställning inom krigsmakten, i egenskap av vaktchef handhaft ifrågavarande bärbara radiostation, vilken det ålåg honom som ansvarig för vaktens inventarier att hålla tillgänglig och förvara på ett betryggande sätt. A.G. har genom att lämna den bil, vari radiostationen befann sig, olåst brustit i dessa avseenden.

Med hänsyn härtill och då radiostationen utgör mycket stöldbegärlig egendom och hade betydande värde föreligger synnerliga skäl för skadeståndsskyldighet på sätt som anges i 4 kap 1 § skadeståndslagen. A.G. skall därför, som domstolarna funnit, åläggas ersättningsskyldighet.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Fredlund, Welamson, Sven Nyman, referent, Bengtsson och Jermsten) beslöt följande dom:

Domskäl

Domskäl. Som domstolarna funnit har A.G. gjort sig skyldig till tjänstefel, och för detta förskyller han det straff som utmätts.

Frågan om A.G. är skyldig att utge ersättning för den förkomna radiostationen är att bedöma enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen. I detta lagrum föreskrivs att arbetstagare är ansvarig för skada, som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Av utredningen framgår att A.G. på kvällen d 8 sept 1978 - enligt vad parterna numera är ense om ej d 9 sept, som angivits i TR:ns dom - kvarlämnat en bärbar radiostation i en olåst vaktbil, som han parkerat på en parkeringsplats inom fästningsområdet i Karlsborg, samt att radiostationen var försvunnen när A.G. omkring två timmar senare återkom till bilen.

Med hänsyn till att radiostationen var dyrbar och stöldbegärlig har A.G. genom sin underlåtenhet att bättre taga vård om denna visat anmärkningsvärd oaktsamhet. Då därtill kommer att A.G. vid tillfället tjänstgjorde som vaktchef med uppgift bl a att förhindra sådana händelser som den inträffade, får synnerliga skäl anses föreligga att ålägga honom att ersätta radiostationens värde.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 11 febr 1981 (nr DB 4).

II

Chefen för I 16/Fo 31 ålade genom beslut d 13 maj 1977 fanjunkaren H.F., född 1924, att ersätta staten med 163 kr för en förkommen vindrock.

H.F. fullföljde talan hos Halmstads TR och yrkade befrielse från ersättningsskyldighet.

Åklagaren bestred ändring.

TR:n (rådmannen Borlind) anförde i beslut d 7 mars 1978:

Skäl. H.F. har anfört bl a: Han använde vindrocken nästan dagligen. Vid detta tillfälle var rocken drypande våt. Eftersom det inte finns låsbara skåp i torkrummet på regementet, hängde han in rocken på sitt tjänsterum, enär han bedömde detta vara den säkraste förvaringsplatsen. Tjänsterummet delar han med två kolleger. Han ansåg att han inte kunde ta hem rocken, enär den var våt och han inte är skyldig att torka den i bostaden. H.F. hade härefter en veckas semester. Torkrum för befäl finns i källaren i varje kasern. Torkrummet är emellertid genomgångsrum och dörren är inte låst. All personal kan passera genom torkrummet.

Åklagaren har häremot invänt att det är fråga om begärlig materiel och att H.F. har befälsställning. Detta utgör synnerliga skäl för ersättningsskyldighet. Åklagaren har vidare framhållit att vindrocken är tjänstetidsutrustning, som skall, när den ej användes, förvaras i ordinarie bostad.

TR:n gör följande bedömning.

Vindrock med foder benämnes tjänstetidsutrustning. Enligt bestämmelserna för förvärv och vård av sådan utrustning skall denna utrustning - då den ej begagnas - förvaras i ordinarie bostad, så att den ej kan åtkommas av obehöriga. Med hänsyn till H.F:s mångåriga anställning inom krigsmakten och hans befälsställning finner TR:n att H.F:s underlåtenhet att inför en semestervecka inte vidtaga sådana åtgärder att vindrocken förvarats betryggande utgör synnerliga skäl att ålägga honom ersättningsskyldighet gentemot staten.

Rättens beslut. TR:n fastställer överklagade beslutet.

H.F. anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade befrielse från ersättningsskyldighet.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Stenberg, f d hovrättsrådet Arnold, assessorn Gustafson och adj led Kristensson, referent) yttrade i beslut d 17 okt 1978:

Skäl. På de skäl TR:n anfört samt med beaktande av att vindrocken utgjorde begärlig materiel, beträffande vars förvaring jämförelsevis höga krav på aktsamhet måste ställas, finner HovR:n synnerliga skäl föreligga att ålägga H.F. ersättningsskyldighet.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer TR:ns beslut.

H.F. anförde besvär och yrkade att HD måtte befria honom från ersättningsskyldighet.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes i HD efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Malmström, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Av utredningen framgår att H.F., som har befälsställning och mångårig anställning inom krigsmakten, innan han påbörjade en veckas semester upphängt ifrågavarande vindrock med foder på sitt tjänsterum, som han delade med två andra befäl och som endast var låst på nätterna. Vindrocken utgjorde tjänstetidsutrustning med skyldighet att hålla den i krigsdugligt skick och förvara den i ordinarie bostad på sådant sätt att den ej åtkoms av obehöriga. Då H.F. genom att kvarlämna den våta vindrocken på tjänsterummet försummat att förvara vindrocken enligt gällande bestämmelser och då vindrocken utgör stöldbegärlig egendom föreligger synnerliga skäl för skadeståndsskyldighet på sätt som anges i 4 kap 1 § skadeståndslagen. H.F. skall därför, som domstolarna funnit, åläggas ersättningäskyldighet.

HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Welamson, Sven Nyman, Bengtsson, referent, och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Frågan om H.F. är skyldig att utge ersättning för den förkomna vindrocken är att bedöma enligt 4 kap 1 § skadeståndslagen. I detta lagrum föreskrivs, att arbetstagare är ansvarig för skada, som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Enligt H.F:s uppgifter, vilka lämnats obestridda, har vindrocken förkommit då den under hans semester var upphängd på det tjänsterum han delade med två kolleger. Detta förvaringssätt, som inte stämt med givna föreskrifter, har medfört viss risk för att rocken skulle tillgripas av utomstående. Till stöd för ersättningsskyldighet kan åberopas framför allt vikten av att inskärpa omsorg i tillsynen av stöldbegärlig militär egendom. Med hänsyn särskilt till vad H.F. anfört som förklaring till sitt förfarande kan emellertid omständigheterna tillsammantagna inte anses utgöra synnerliga skäl för att ålägga H.F. såsom anställd vid försvarsmakten ersättningsskyldighet mot arbetsgivaren.

Slut. Med upphävande av HovR:ns beslut befriar HD H.F. från ersättningsskyldighet gentemot staten.

JustR Fredlund var av skiljaktig mening och anförde: Frågan om H.F. är skyldig att utge ersättning för den förkomna vindrocken är att bedöma enligt 4 kap 1 § skadeståndälagen. I detta lagrum föreskrivs att arbetstagare är ansvarig för skada, som han vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Ifrågavarande vindrock har förkommit under en vecka då H.F. var borta från tjänsten på grund av semester. H.F. har inför semesterledigheten hängt upp vindrocken på ett tjänsterum som han delade med ett par kolleger och som inte var låst annat än nattetid. Den militära vindrocken utgör ett begärligt tillgreppsobjekt, något som H.F. med sin långa tjänstgöring inom försvaret lär antagas ha varit väl medveten om. Att under en veckolång bortovaro förvara vindrocken på angivet sätt fyller inte de aktsamhetskrav som måste ställas på förvaring av stöldbegärlig militär utrustning. Det är av starka preventiva skäl påkallat att inskärpa vikten av att dylik utrustning förvaras på betryggande sätt. H.F. hade befälsställning och bland befälets uppgifter ingår att verka för omsorg i vården och förvaringen av militär materiel. Vad H.F. till sin ursäkt uppgivit om förvaringsmöjligheterna i militärförläggningen är av mindre intresse i förevarande fall, eftersom han enligt utfärdade föreskrifter var skyldig att förvara vindrocken i sin bostad.

Med hänsyn till det anförda får synnerliga skäl anses föreligga att ålägga H.F. att ersätta staten egendomsförlusten. Jag fastställer därför det slut vartill HovR:n kommit.