lagen.nu

NJA 1981 s. 313

Fotograf har framställt en fotografisk bild av ett antal personer grupperade på en teaterscen framför den scenografi (dekor) som av scenograf skapats för ett visst teaterstycke. Den fotografiska bilden har därefter av fotografen överlåtits för att användas som omslagsbild till en saluhållen grammofonskiva. Bilden har ansetts som exemplar av scenografin och fotografens förfarande som intrång i scenografens upphovsrätt till scenografin. 1 och 2 §§ samt 54 § 1 st lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Scenografen P.H. anförde efter stämning å G.U. vid Stockholms TR: P.H. har skapat scenografin till Skånska teaterns föreställning av (Pjäsnamn, uteslutet här) som vid ett gästspel i Stockholm uppfördes på (Teaternamn, uteslutet här) under tiden d 17-d 21 mars 1976. I slutet av år 1976 har P.H. upptäckt ett skivomslag, där hans scenografi till "Två herrars tjänare" utnyttjats som omslagsbild utan hans samtycke. P.H:s scenografi har sålunda avfotograferats av G.U. som sedan försålt bilden till ett skivbolag. G.U. har i dekoren till "Två herrars tjänare" plockat in en mängd personer i olika förklädnader, som står i direkt motsättning till P.H:s intentioner med verket. P.H:s bild har återgivits på ett sätt som är förringande för originalet. Likaså har P.H:s scenbild offentliggjorts på ett skivomslag till en grammofonskiva som är helt främmande för P.H.. G.U. har genom sitt förfarande kränkt P.H:s konstnärliga anseende och egenart. Intrånget i P.H:s upphovsrätt har skett uppsåtligen eller i vart fall av oaktsamhet. - På grund av det anförda och under åberopande av 2, 3 och 54 §§ upphovsrättslagen yrkar P.H., att G.U. förpliktas att till P.H. utge 1 500 kr som skäligt vederlag för utnyttjandet samt 2 500 kr för lidande jämte ränta enligt räntelagen från dagen för stämningens delgivning tills betalning sker.

G.U. bestred käromålet. Han anförde: Han vitsordar, att han tagit den fotografiska bild som använts på baksidan av omslaget till grammofonskivan "(Skivnamn, uteslutet här)". Han vitsordar vidare, att P.H. gjort den dekor som syns på ifrågavarande bild samt att upphovsrätt till dekoren tillkommer P.H.. G.U. bestrider emellertid att intrång skett i upphovsrätten. Skulle intrång likväl anses föreligga bestrider G.U., att detta skett med uppsåt eller oaktsamhet. Vad gäller frågan om utnyttjande av verket bestrider G.U., att han framställt exemplar av detta. Dekoren utgör en storleksmässigt mindre del av bilden som upptar hela baksidan av skivomslaget. Det centrala i bilden är gruppen av personer i teatermiljö. Till miljön bidrar dekoren men endast som en av flera faktorer. Scenen, belysningen och framför allt personer med deras utstyrsel träder i förgrunden. För bilden i sig har vilken teaterdekor som helst varit lika användbar som den vilken kommit till användning. Dekoren utgör alltså en del av bakgrunden och ingår som en relativt oväsentlig del i bilden. Avbildningen kan därför inte anses innebära framställning av exemplar av verket. - Vad därefter gäller frågan om lidande vill G.U. uppge följande bakgrund till tillkomsten av bilden. I syfte att ta bilder för omslaget i teatermiljö vände sig G.U. våren 1976 till Karl Hagström, som var föreståndare för (Teaternamn, uteslutet här). G.U. framhöll, att han önskade ta bilderna på en scen med dekor. Hagström tillät utan vidare G.U. att fotografera i teaterlokalen, i vilken vid detta tillfälle P.H:s dekor fanns uppställd. Hagström uppgav därvid, att G.U. inte borde dröja med fotograferingen, eftersom dekoren skulle avlägsnas från lokalen inom kort tid därför att pjäsen skulle sluta spelas. G.U. kände inte till för vilket speciellt ändamål dekoren användes, inte heller vem som gjort den och inte heller att det inte var teaterns egen dekor. Han hade ingen anledning att ifrågasätta, att Hagström kanske inte hade rätt att lämna medgivande till fotografering även av dekoren. G.U. har därför handlat i god tro och utan oaktsamhet. - Som i och för sig skäligt belopp för utnyttjande och lidande vitsordar G.U. tillhopa 500 kr.

P.H. genmälde: G.U:s förfrågan till Hagström innebär inte, att G.U. iakttagit den aktsamhet, som i detta fall kan krävas av en fotograf. Han måste eller borde ha insett, att föreståndaren omöjligt kan ge rättigheter till en scenografi.

Målet handlades i den för rättegången i tvistemål om mindre värden stadgade ordningen.

TR:n (t f rådmannen Mohammar) anförde i dom d 23 dec 1977: TR:n har granskat ifrågavarande skivomslag samt en skiss.

Vad G.U. anfört därom, att P.H:s dekor utgör en del av bakgrunden och ingår som en relativt oväsentlig del i bilden, kan inte lämnas utan avseende. Vid sådant förhållande saknar P.H. fog för sin talan om ersättning enligt 54 § upphovsrättslagen.

Domslut. Käromålet ogillas.

P.H. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

G.U. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Mejegård, hovrättsrådet Hallmo och adj led f d lagmannen Stangenberg) anförde i dom d 17 jan 1980:

Domskäl. Parterna har i HovR:n till stöd för sin talan anfört i huvudsak samma omständigheter som vid TR:n.

I målet är ostridigt, att dekoren till teaterföreställningen "Två herrars tjänare" utgör ett konstnärligt verk i upphovsrättslagens mening och att upphovsrätten till verket tillkommer P.H..

Den på skivomslaget använda, av G.U. tagna fotografiska bilden återger dekoren jämte ett flertal personer, som i skilda utstyrslar och med viss rekvisita grupperats med dekoren såsom bakgrund. I frågan huruvida G.U. härigenom framställt exemplar av P.H:s verk och sålunda utnyttjat verket på ett sätt som innefattar intrång i P.H:s upphovsrätt gör HovR:n följande bedömning.

I förarbetena till upphovsrättslagen (NJA II 1961 s 39 f) nämns som exemplar "kopior och avbildningar av verket, även om de väsentligt avvika från originalet i utförande och format eller efterbildningen sker i helt annan teknik än den för originalet använda. Ett fotografi av ett byggnadsverk är i enlighet härmed att anse som ett exemplar av detta". Departementschefen anmärker i detta sammanhang (NJA II 1961 s 53), att "en avbildning av ett konstverk principiellt är att anse som exemplar även om den ingår i ett större helt, exempelvis om en skulptur på en offentlig plats med tages vid avbildning av platsen. I sakens natur ligger dock, att om konstverket utgör bakgrund eller eljest ingår som en oväsentlig del i bilden, det icke kan anses föreligga något exemplar därav. Filmning eller fotografering av en interiör, i vilken ingår olika konstverk, kan därför i regel ske utan upphovsmännens tillstånd".

Enligt HovR:ns mening har arrangemanget i den fotografiska bilden uppenbarligen gjorts i syfte att ge det intryck av teater som anknyter till grammofonskivans titel, "(Skivnamn, uteslutet här)". Även om redan de på bilden agerande personernas gruppering och utstyrsel samt den förekommande rekvisitan ger ett sådant intryck förstärks detta dock av P.H:s dekor, vilken såsom bakgrund sträcker sig över större delen av bilden och ger rumsverkan. Dekoren kan därför inte anses utgöra en sådan oväsentlig del av bilden att denna inte skulle utgöra ett exemplar av P.H:s verk och kräva dennes tillstånd att utnyttja verket. Ej heller kan, såsom G.U. gjort gällande, hans arrangemang beträffande grupperingen av personer och placeringen av rekvisita anses ha skett på sådant sätt att G.U. i fri anslutning till P.H:s verk åstadkommit ett nytt och självständigt verk, till vilket upphovsrätten skulle vara oberoende av P.H:s rätt.

G.U. har således genom sitt förfarande blivit ersättningsskyldig gentemot P.H.. G.U:s uppgift att han av föreståndaren för teatern fått tillstånd att vid fotograferingen använda - dekoren har lämnats obestridd av P.H.. G.U., som inte såvitt visats haft anledning ifrågasätta föreståndarens behörighet att lämna tillståndet, kan inte anses vid utnyttjandet ha handlat uppsåtligen eller av oaktsamhet. Med hänsyn härtill och då G.U. genom sitt förfarande inte kan anses ha kränkt P.H:s konstnärliga anseende och egenart samt på den grund blivit ersättningsskyldig, skall ersättning för utnyttjandet av P.H:s verk utgå enbart enligt bestämmelsen i 54 § I st upphovsrättslagen och fastställas till 500 kr.

Domslut. Med upphävande av TR:ns dom förpliktar HovR:n G.U. att till P.H. genast utge 500 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 31 maj 1977 till dess betalning sker.

Referenten, hovrättsassessorn Sundberg, var skiljaktig och anförde: I den fotografiska bilden - illustrerande olika människors agerande i teatermiljö - som upptar hela skivomslagets baksida till grammofonskivan (Skivnamn, uteslutet här)syns även den dekor som P.H. ostridigt har upphovsrätten till. Det centrala i G.U:s bild är emellertid framför allt de i förgrunden framträdande personerna i skilda utstyrslar, vilka även - för tilltänkta köpare av grammofonskivan (Skivnamn, uteslutet här)- ger en visuell föraning om musikens innehåll och budskap. Den i teatermiljön befintliga dekoren har ingen självständig bildskapande betydelse för G.U:s bild på skivomslaget, utan ingår endast som ett av flera hakgrundsmotiv i den fotografiska bilden av olika människors agerande i teatermiljö. Dekoren utgör dessutom endast en mindre del av hela bildens bakgrundsmotiv. Med hänsyn härtill och då P.H:s dekor i sig själv utgör en så oväsentlig del i den av G.U. skapade fotografiska bilden kan det enligt min mening inte anses föreligga något exemplar av dekoren. Vid sådant förhållande saknar P.H. fog för sin talan om ersättning. Överröstad i denna fråga, och det således skall anses föreligga ett exemplar av dekoren, är jag ense med majoriteten i övriga frågor.

G.U. sökte revision och yrkade, att HD måtte med ändring av HovR:ns dom lämna P.H:s ersättningsyrkande helt utan bifall.

P.H. bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Falk, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. P.H. är till yrket scenograf och har som sådan sedan flera år varit verksam vid Skånska Teatern i Landskrona. För teaterns räkning har han skapat scenografin till den på teatern uppförda pjäsen "Två herrars tjänare" av den under 1700-talet verksamme italienske komediförfattaren Goldoni. Under ett teaterns gästspel i mars 1976 på (Teaternamn, uteslutet här) i Stockholm uppfördes pjäsen med användande av P.H:s dit överflyttade scenografi.

Sådan den framstår på två i målet företedda avbildningar utgöres scenografin av ett estradliknande upphöjt mindre scengolv av trä och till synes i renässansstil dekorerade exteriörkulisser i form av draperier samt av några möbler, kläder och annan rekvisita. Att scenografin utgör ett konstnärligt verk kan inte sättas i fråga och är numera inte heller bestritt i målet. Som upphovsman till scenografin äger P.H. uteslutande rätt att förfoga över verket genom att framställa exemplar av verket på det sätt som anges i 2 § 1 st lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Såsom framställning av exemplar anses enligt 2 st i paragrafen även att verket överföres på anordning, genom vilken det kan återgivas. Uttrycket framställa exemplar av konstverk avser alltså alla slags metoder för att efterbilda sådana verk.

G.U. som är verksam som yrkesfotograf erhöll av (Teaternamn, uteslutet här)s föreståndare tillstånd att vid tillfälle då föreställning inte pågick använda scenografin vid fotografering i teaterrummet. G.U. lät därvid ett 20-tal personer framträda i olika ställningar på och omkring scengolvet med kulisserna som bakgrund samtidigt med att de agerande använde den tillgängliga, till scenografin hörande rekvisitan. Det färdigställda fotografiet såldes av G.U. till ett grammofonbolag som återgav bilden på omslaget till en grammofonskiva med text och musik under rubriken "(Skivnamn, uteslutet här)".

P.H. hade inte givit sitt samtycke till att scenografin användes för fotografering på sätt som skedde, och först sedan skivomslaget färdigställts erhöll han kännedom om vad som förevarit. De av P.H., under åberopande av vad sålunda förekommit, i domstolarna framställda yrkandena mot G.U. om ersättning på grund av intrång i P.H:s upphovsrätt har av HovR:n bifallits på det sätt, att till P.H. utdömts ersättning enligt 54 § 1 st upphovsrättslagen, avsedd att utgöra skäligt vederlag för utnyttjandet.

I målet är nu fråga huruvida G.U. genom fotograferingen framställt sådant exemplar av P.H:s verk att han på grund därav gjort sig skyldig till ersättningsgillt intrång i P.H:s ensamrätt. Enligt ett departementschefens uttalande i propositionen till upphovsrättslagen (NJA II 1961 s 52), till vilket G.U. hänvisat, skall härvidlag den principiella utgångspunkten vara att åt upphovsmannen bör förbehållas rätt att ekonomiskt tillgodogöra sig alla sådana utnyttjanden av verket som har praktisk betydelse, låt vara att man av hänsyn till samhälleliga behov gör vissa inskränkningar i denna rätt. G.U:s i målet påtalade fotografering av P.H:s scenografi utgör, till skillnad från vad G.U. förmenat, ett gott exempel på ett sådant ekonomiskt utnyttjande som i enlighet med det anförda bör vara upphovsmannen förbehållen. Sådana av lagstiftaren åsyftade samhälleliga behov som kan föranleda inskränkningar i upphovsmannens ensamrätt föreligger inte i förevarande fall.

Departementschefen erinrade i propositionen till upphovsrättslagen därjämte om att i sakens natur ligger att, om konstverket utgör bakgrund eller eljest ingår som en oväsentlig del i bilden, det inte kan anses föreligga något exemplar av verket och att filmning eller fotografering av en interiör, i vilken ingår olika konstverk, därför i regel kan ske utan upphovsmännens tillstånd (NJA II 1961 s 53). G.U. har med hänvisning till uttalandet gjort gällande, att betydande osäkerhet råder om gränsdragningen mellan de härvidlag mot varandra stridande intressena, nämligen å ena sidan upphovsmannens intresse av att äga förfoga över sitt verk i största möjliga utsträckning och å andra sidan fotografens intresse av att kunna arbeta så fritt som möjligt.

Väl kan på G.U:s fotografi de i scenografin placerade personerna vid det omedelbara betraktandet sägas dominera bilden. Först genom att låta de agerande ta scenografin i anspråk har G.U. emellertid nått den av honom uppenbarligen önskade illusionen av ett teaterframträdande. Scenografin är sålunda inte reducerad till sådan för bildens helhetsintryck ovidkommande bakgrund som enligt departementschefens återgivna uttalande skulle utesluta intrång i upphovsmannens ensamrätt. G.U:s fotografi utgör alltså, som också HovR:n på anförda skäl funnit, ett exemplar av P.H:s verk. - I anledning av vad G.U. ytterligare påstått om de i förevarande sammanhang oklara gränserna mellan upphovsmannens och fotografens motstående intressen erinras om att upphovsmannens uteslutanderätt är såtillvida inskränkt, att offentliggjort konstverk får avbildas i tidning eller tidskrift i samband med redogörelse för dagshändelse (15 § 2 st upphovsrättslagen).

Ej heller vad i övrigt förekommit ger anledning att frångå HovR:ns bedömande av ersättningsfrågan.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt talan däremot fullföljts.

HD (JustR:n Westerlind, Höglund, referent, Hessler, Nordenson och Heuman) beslöt följande dom: HD fastställer HovR:ns dom såvitt talan däremot fullföljts.

Metadata

Rättsfall som hänvisar till detta (1)

NJA 2010 s. 135: Upphovsrätt. Fotografiska bilder som med fotografens samtycke funnits på en webbplats har under en tid funnits även på en annan webbplats såsom del i en kundreferens. Fråga bl.a. om fotografierna...
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation