NJA 1981 s. 392
Sedan allmän åklagare väckt talan mot flera personer med yrkande om ansvar för osant intygande och stämning utfärdats, finner TR:n att gärningarna är att bedöma som bokföringsbrott eller medhjälp till sådant brott och avvisar - utan huvudförhandling - åtalet, eftersom den i 1 1 kap 8 § 2 st BrB angivna åtalsförutsättningen inte visats föreligga. Bedömningen av om de tilltalade gjort sig skyldiga till brott har emellertid ansetts vara en fråga rörande själva saken, som bort handläggas vid huvudförhandling och avgöras genom dom. Avvisningsbeslutet har därför undanröjts.
Sölvesborgs TR
Allmän åklagare yrkade vid Sölvesborgs TR ansvar å ekonomichefen Å.K. m fl enligt 15 kap 11 § 1 st BrB för osant intygande. De brottsliga gärningarna angavs därvid vara beträffande flertalet av de tilltalade att de lämnat oriktiga uppgifter i årsredovisningar, som de avgett i egenskap av styrelseledamöter eller verkställande direktör i Aktiebolaget (BOLAGSNAMN, UTESLUTET HÄR), samt beträffande övriga tilltalade att de lämnat oriktiga uppgifter i revisionsberättelser, som de avgett i egenskap av revisorer i samma bolag. Stämningsansökningen innehöll också närmare uppgifter om gärningarna och påstående att åtgärderna inneburit fara i bevishänseende.
Sedan stämning å de tilltalade utfärdats, väckte TR:n i skrivelse till åklagaren frågan, huruvida inte de i stämningsansökningen upptagna gärningarna rätteligen borde betecknas som bokföringsbrott, i vilket fall de enligt 11 kap 8 § 2 st BrB fick åtalas endast om bolaget inom fem år efter det brotten förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Åklagaren förklarade i sitt svar till TR:n, att alternativet bokföringsbrott inte var aktuellt och att han ansåg förfarandena straffbara som osant intygande.
TR:n (lagmannen Lindgren) skilde sig från målet utan huvudförhandling och anförde i slutligt beslut d 30 aug 1979: De gärningar, som åklagaren lagt de tilltalade till last, är att bedöma som bokföringsbrott och, såvitt avser revisorerna, som medhjälp till sådant brott (jämför Hemberg och Sillén, Bokföringslagen, 8 uppl s 133).
Åtal för brott som nu sagts må äga rum endast om gäldenären - i detta fall AB (BOLAGSNAMN, UTESLUTET HÄR) - inom fem år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.
Åklagaren har ej visat att angivna förutsättning för åtal föreligger.
På nu anförda skäl prövar TR:n lagligt avvisa åtalet.
Åklagaren anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade, att avvisningsbeslutet måtte undanröjas.
De tilltalade bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Ryding och Göransson, hovrättsassessorn Staafgård samt adj led Bergholtz, referent) anförde i slutligt beslut d 14 jan 1980: Bedömningen av om de gärningar, som åklagaren i sina åtalspåståenden lagt de tilltalade till last, är straffbara på sätt åklagaren påstår är ej en fråga om rättegångshinder utan utgör ett spörsmål rörande själva saken. Åtalet borde därför ej ha avvisats.
Med upphävande av avvisningsbeslutet återförvisade HovR:n målet till TR:n för erforderlig behandling.
De tilltalade anförde besvär och yrkade, att HD med ändring av HovR:ns beslut måtte fastställa TR:ns beslut.
Riksåklagaren bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Öhrström, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Åklagaren har i stämningsansökan påstått ansvar för osant intygande bestående väsentligen däri att de tilltalade i egenskap av förvaltningsorgan respektive revisorer i ett aktiebolag i avseende å för två räkenskapsår avgivna redovisnings- och granskningshandlingar låtit beträffande det första året i resultat- och balansräkningar ett först påföljande år uppburet kommunalt bidrag inflyta som inkomst respektive fordran och beträffande det andra året utelämnat ett motsvarande bidrag ur redovisningen. De tilltalade har invänt, att påstådda gärningar är att bedöma som bokföringsbrott och medhjälp till sådant brott varför åtalen skall avvisas enär den i 1 1 kap 8 § 2 st BrB stadgade förutsättningen för åtal inte föreligger. Enligt 45 kap 8 § RB skall i mål vari allmän åklagare väckt talan stämningsansökan avvisas om rätten finner uppenbart att den som väcker åtalet inte äger tala å brottet eller att målet på grund av annat rättegångshinder inte kan upptagas till prövning. Uppkommer eljest innan målet beretts till ordinär huvudförhandling fråga om avvisning skall enligt 45 kap 14 § RB särskild huvudförhandling hållas. I förarbetena till RB har kraven till och med ställts så högt att sådan förhandling ansetts alltid skola hållas om stämning utfärdats (jfr NJA II 1943 s 573). Beträffande förevarande mål är såvitt avser rekvisitet "uppenbart" i 45 kap 8 § RB följande att beakta: 1944 års aktiebolagslag innehöll i 98-104 §§ utförliga bestämmelser om verkställande direktörs och styrelses åligganden med avseende på årsredovisning; 105-113 §§ innehöll stadganden om revision. I anslutning till dessa stadganden upptogs i 213 §, punkterna 4 och 7, särskilda straffbestämmelser med sanktioner mot oriktiga uppgifter i samband med årsredovisning och revision. För 1975 års aktiebolagslag har valts en annorlunda lagstiftningsteknik såtillvida som dels bestämmelserna i 11 kap om redovisning beträffande sin grundläggande utformning hänför sig till motsvarande bestämmelser i 1976 års bokföringslag dels flertalet av de särskilda straffbestämmelser - däribland de här förut angivna - som återfanns i 1944 års aktiebolagslag inte motsvaras av någon bestämmelse i den nya lagen, vilket motiverats främst med att ifrågavarande brott redan är att hänföra till i BrB förekommande ansvarsstadganden (jfr SOU 1971:15, s 397 of). Det kan mot denna bakgrund inte hållas för uppenbart att oriktiga uppgifter i redovisningshandlingar upprättade enligt bestämmelserna i 1975 års aktiebolagslag - ehuru eventuellt identiska med motsvarande redovisning enligt bokföringslagen - inte skulle kunna medföra ansvar för förvaltningsorgan för annat i BrB upptaget brott än bokföringsbrott. Motsvarande gäller frågan om oegentlighet I revisionsberättelse skall bedömas som medhjälp till bokföringsbrott eller annat brott. TR:n - som rätt bedömt bestämmelsen i 11 kap 8 § 2 st BrB som en fråga om rättegångshinder - har alltså inte ägt att utan föregående huvudförhandling företaga frågan till avgörande. Det slut vartill HovR:n kommit skall alltså fastställas.
Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.
Domskäl
HD (JustR:n Gyllensvärd, Fredlund, Ulveson, referent, Welamson och Jermsten) meddelade följande slutliga beslut:
Skäl.
Dessa inleddes med en sammanfattning av omständigheterna i målet i allt väsentligt överensstämmande med inledningen till detta referat. Därefter anfördes:
Bedömningen av om de tilltalade genom de åtalade gärningarna gjort sig skyldiga till brott är en fråga rörande själva saken. TR:n hade enligt 45 kap 14 § 1 st RB bort handlägga målet vid huvudförhandling, och TR:ns avgörande hade enligt 30 kap 1 § samma balk bort ske genom dom. Vid TR:n har sålunda förekommit rättegångsfel som bör föranleda att TR:ns avvisningsbeslut undanröjes och målet visas åter till TR:n. Det slut vartill HovR:n kommit skall därför fastställas.
Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.
JustR Welamson tillade: I avhandlingen Om brottmålsdomens rättskraft (1949) s 127 ff har jag beträffande ett fall av likartad typ givit uttryck åt en ståndpunkt som närmast överensstämmer med den av TR:n i förevarande mål intagna (bortsett från spörsmålet huruvida avvisning kunnat ske utan att huvudförhandling hållits). Numera finner jag emellertid övervägande skäl tala mot nämnda ståndpunkt. Därvid beaktar jag bl a den i avhandlingen inte framförda synpunkten, att ett avgörande genom dom av frågan, huruvida gärningen utgör brott för vilket ingen åtalsförutsättning saknats, otvivelaktigt medför att stadgandet i 30 kap 9 § RB blir tillämpligt åtminstone med avseende på den frågan. Det kan (i enlighet med vad som antytts i not 13 a på s 129 i avhandlingen) ifrågasättas om inte TR:n - utifrån sin uppfattning i frågan om osant intygande - bort dels ogilla åtalen för osant intygande dels avvisa åtalen I vad gärningarna må kunna anses utgöra bokföringsbrott. Eftersom ansvar för bokföringsbrott inte yrkats ter det sig emellertid konstlat att avvisa åtalen därvidlag. Det är härtill också att märka att frågan, huruvida nytt åtal för samma gärningar såsom bokföringsbrott skulle kunna prövas om därför stadgad åtalsförutsättning sedermera kom att föreligga, inte synes nödvändigtvis avhängig av att inte förevarande mål i dess helhet avgöres genom dom.