NJA 1981 s. 439
Resningsärende. Sedan finländsk domstol genom två särskilda domar dömt samma tilltalad till fängelse straff, förordnade den svenska kriminalvårdsstyrelsen att påföljderna skulle verkställas här i riket. Bestämmelsen i 34 kap 10 § 2 st BrB om bestämmande av straff efter anmälan av åklagare har ansetts tillämplig i fallet. Resning har ansetts kunna komma i fråga i ärende som nu sagts, när rätten avvisat åklagarens anmälan.
Lagrum: 34 kap 10 § 2 st BrB och 29 § 1 st andra punkten lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m m (nordiska verkställighetslagen).
Helsingfors HovR dömde genom utslag d 12 sept 1978 finländske medborgaren S.N. till fängelse sammanlagt 7 mån 10 dagar och förordnade att ett S.N. tidigare ådömt villkorligt straff, fängelse 5 mån 15 dagar, skulle verkställas. Samma HovR dömde genom utslag d 12 okt 1978 S.N. till fängelse sammanlagt 7 mån 15 dagar, 1 vilket straff ingick det nyssnämnda villkorliga straffet och från vilket skulle avdragas 3 dagar, samt till fängelse sammanlagt 8 mån 10 dagar, varifrån skulle avdragas 1 mån 8 dagar.
Kriminalvårdsstyrelsen förordnade genom beslut d 10 aug 1979 att påföljderna skulle verkställas här i riket.
Efter framställning av kriminalvårdsstyrelsen hemställde allmän åklagare i Handens åklagardistrikt i anmälan enligt 34 kap 10 § 2 st BrB till Handens TR, att TR:n måtte med tillämpning av 34 kap 3 § 2 st samma balk bestämma det straff S.N. skulle undergå till följd av utslaget d 12 okt 1978. TR:n avvisade genom beslut d 10 juni 1980 åklagarens framställning under motivering att TR:n lagligen inte ägde ta befattning med den begärda prövningen. Beslutet vann laga kraft.
HD
Riksåklagaren anhöll i ansökan som inkom till HD d 22 dec 1980, att HD måtte bevilja resning till förmån för S.N. och förordna, att målet skulle ånyo upptagas av TR:n för bestämmande av straffet.
S.N. förklarade, att han icke hade något att erinra mot bifall till ansökningen.
Föredraganden, RevSekr Olsson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Enligt 29 § nordiska verkställighetslagen skall med avseende å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om förändring av påföljd så anses som hade de aktuella finländska domarna meddelats här i riket. Detta innebär, att berörda domar skall anses som svenska när fråga uppkommer om tillämpning av ifrågavarande svenska bestämmelser. I förevarande fall är med avseende å sammanträffande av de brott som avses med de finländska domarna ej fråga om tillämpning av bestämmelserna i 34 kap BrB. Vid sådant förhållande är ej heller bestämmelserna i 34 kap 10 § 2 st BrB tillämpliga å sammanträffandet av de i Finland ådömda fängelsestraffen. På grund härav har TR:n, såsom denna också funnit, lagligen ej ägt att taga befattning med den begärda prövningen. HD lämnar därför resningsansökningen utan bifall.
HD (JustR:n Westerlind, Hessler och Nordenson) fattade följande slutliga beslut: Till stöd för ansökningen har riksåklagaren anfört i huvudsak följande. De S.N. ådömda fängelsestraffen är enligt 7 § 1 st i 1963 års nordiska verkställighetslag verkställbara i Sverige som om straffen ådömts här i riket genom domar som vunnit laga kraft. Enligt 29 § 1 st andra punkten samma lag skall så anses som om de aktuella domarna meddelats här i riket och svensk lags bestämmelser om sammanträffande av brott och om förändring av påföljd tillämpas. Stadgandets ordalydelse efter ändring år 1964 ger klart vid handen att konkurrensreglerna i 34 kap BrB skall utan undantag äga tillämpning på nordisk dom som skall verkställas i Sverige. I praxis har bestämmelserna i 34 kap BrB tillämpats inte bara i fall då vid påföljdsbestämningen i en av svensk domstol meddelad dom förändring skett av påföljd ådömd i annat nordiskt land utan också i fall då fråga varit om sådan situation som avses i 34 kap 10 § 2 st BrB. Detta senare synes ha gällt såväl då en av domarna meddelats här i riket som då båda domarna meddelats i annat nordiskt land.
Med hänsyn till ordalydelsen i 29 § 1 st andra punkten nordiska verkställighetslagen liksom till det ändamål lagen skall tillgodose bör stadgandet tolkas på det sätt riksåklagaren hävdat. I betraktande av vad som förekommit under förarbetet till lagstiftningen framstår emellertid denna tolkning ej som så självfallen att TR:ns rättstillämpning kan anses uppenbart stridande mot lag.
HD lämnar därför resningsansökningen utan bifall.
Referenten JustR Höglund, med vilken JustR Heuman förenade sig, var av skiljaktig mening och anförde: Till stöd för - - - se HD:s beslut - - - meddelats i annat nordiskt land.
Såsom riksåklagaren anfört skall enligt 29 § 1 st andra punkten nordiska verkställighetslagen med avseende å bestämmelser i svensk lag om sammanträffande av brott och om förändring av påföljd så anses som om de ifrågavarande domarna meddelats här i riket. Härav följer att 34 kap 10 § 2 st BrB är tillämpligt på det fall som nu är i fråga. TR:n hade därför bort upptaga åklagarens anmälan enligt sistnämnda lagrum till prövning.
På grund av det anförda och då TR:ns beslut att avvisa åklagarens anmälan får anses uppenbart strida mot lag, skall resningsansökningen bifallas.
Jag beviljar jämlikt 58 kap 2 § 4 och 10 § RB den sökta resningen och förordnar att åklagarens anmälan skall ånyo upptagas av TR:n.