NJA 1981 s. 474

Domskäl

TR:n (ordf tingsfiskalen Friman) anförde i dom d 27 mars 1980:

Domskäl. B.S har erkänt vad åklagaren lagt honom till last samt uppgivit att han av etiska och moraliska skäl vägrar att bära vapen och att han av samma skäl inte heller är villig att fullgöra vapenfri tjänst.

Åtalet för lydnadsbrott är styrkt genom B.S:s egna uppgifter och övrig utredning.

B.S har genom dom d 15 sept 1977 av denna TR dömts för lydnadsbrott till fängelse 1 mån. Han beviljades nåd och påföljden bestämdes därvid till villkorlig dom.

Av hänsyn till allmän laglydnad kan annan påföljd än fängelse nu inte komma i fråga.

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.S jämlikt 21 kap 1 § BrB för lydnadsbrott till fängelse 2 man.

Domskäl

Domskäl. B.S, som hörts på nytt i HovR:n, har utöver vad som antecknats i TR:ns dom uppgivit följande: Troligen år 1973 började han sin militärtjänstgöring. Efter tre månader fick han hjälp med att skriva en ansökan om vapenfri tjänst, varefter han hemförlovades. Ett år därefter kom ett brev från en utredare, som ville träffa honom 1 anledning av att han sökt vapenfri tjänst. Tidpunkten passade emellertid inte B.S, som skulle spela bridge den föreslagna kvällen. B.S återkallade sin ansökan om vapenfri tjänst. Hösten 1976 ryckte han in på nytt men avbröt tjänstgöringen efter ett par tre veckor. Efter fängelsestraffet 1977 ansökte han om nåd i avvaktan på den nya lagstiftningen om vapenfri tjänst. Anledningen till att han vid två tillfällen påbörjat militärtjänstgöring är det straffhot som förelegat. Han är i princip mot dödande och anser att det är fel av Sverige att ha en försvarsmakt. Han är även emot all slags vapenfri tjänst, som t ex inom sjukvård eller barnavård. Anledningen härtill är att han inte kan gå med på att samhället tvingar människor att göra något. Därtill kommer att det är dåligt betalt. Han har för närvarande en inkomst av 20 000-25 000 kr om året.

Såsom TR:n funnit har B.S gjort sig skyldig till lydnadsbrott.

I förarbetena till 1978 års reform av vapenfrilagstiftningen fördes en diskussion i frågan om påföljder för vägransbrott. Enligt den ordning departementschefen anvisade borde vägransbrott första gången bestraffas med villkorlig dom jämte böter. Härefter borde ny inkallelse kunna äga rum. Om den inkallade även denna gång vägrade att tjänstgöra borde han dömas till ett kännbart fängelsestraff, normalt minst 4 mån. Efter en sådan dom borde han inte vidare inkallas. Försvarsutskottet anförde att straffmätningen självfallet måste anpassas till den nya ordningen för förnyad inkallelse efter vägran som förutskickades i propositionen men underströk att påföljdsvalet både vid förstagångsvägran och andragångsvägran måste ske efter individuell prövning med iakttagande av BrB:s allmänna bestämmelser för påföljdsval. Det bör här tilläggas att reglerna om villkorlig frigivning sedermera har blivit mera generösa och att förutsättningarna för departementschefens uttalanden om fängelsestraffets längd för ett typfall av andragångsvägran därmed också har förändrats något. Den diskussion som enligt ovan fördes i samband med 1978 års reform bör likväl bilda utgångspunkt för bestämmande av påföljd i B.S:s fall, särskilt som B.S troligen inte kommer att inkallas på nytt.

HovR:n finner att annan påföljd än fängelse inte nu kan komma i fråga. Med beaktande bl a av att B.S tidigare har gjort viss militärtjänst anser HovR:n att fängelsestraffets längd bör bestämmas till 4 mån.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom att HovR:n bestämmer påföljden till fängelse 4 mån.

Domskäl

Domskäl. Omständigheterna i målet, sådana de av B.S angetts eller bekräftats vid huvudförhandling i HD, är i sammanfattning följande.

B.S ryckte in till grundutbildning första gången sommaren 1973. Han var redan från början ganska negativt inställd till militärtjänst och tyckte tjänstgöringsförhållandena visade, att han hade fog för den inställningen. Han gjorde sig skyldig till undanhållande vid två tillfällen under sept 1973 och dömdes för detta till fritidsstraff. Efter tre månader anmälde han, att han inte kunde acceptera att fortsätta och fick då hjälp med en ansökan om vapenfri tjänst samt hemförlovades. Närmare ett år senare kallades han till samtal för utredning med anledning av ansökningen. Tidpunkten var emellertid inte lämplig för hans del och eftersom utredaren inte ville gå med på att ta hänsyn till hans önskemål ansåg han att det kunde kvitta med ansökningen. Hösten 1976 inkallades han på nytt. Efter 40 dagars tjänstgöring, d 19 okt, anmälde han återigen att han inte kunde fortsätta. Orsaken var otrivsel i största allmänhet. Han ansåg också, att utbildningen var konstig och undermålig. Tanken på vapenfri tjänst var då inte längre aktuell. Han fick information om påföljden av vägran och fick läsa alla bestämmelser om detta. Efter den "vanliga proceduren" med rutinmässig order och uttrycklig vägran hemförlovades han. Den 15 sept 1977 dömdes han med anledning av denna vägran för lydnadsbrott till fängelse 1 mån. Han sökte och fick av nåd d 24 nov samma år straffet ändrat till villkorlig dom. Sedan regeringen i beslut d 21 sept 1978 förklarat hinder mot ny inkallelse inte föreligga, fick B.S hösten 1979 ny order om inryckning. För att kunna fullfölja ett vikariat som lärare på högstadiet terminen ut anhöll han om uppskov men hans ansökan bifölls inte. Som anges i stämningspåståendet i detta mål inställde han sig d 3 dec 1979 men vägrade samma dag att ta på uniform samt hemförlovades. Orsaken till att han nu definitivt bestämt sig för att vägra utföra såväl militärtjänst som vapenfri tjänst är, förutom vantrivsel och kritik mot utbildningens kvalitet, att han anser det odemokratiskt att "fängsla" unga människor utan hänsyn till deras individuella tänkande. Han är principiellt emot våld och anser att kapprustningen i världen beror på rädsla och att vi därför kan påverka stormakterna till att tänka om ifall vi själva visar att vi vågar avstå från ett försvar.

Som TR:n och HovR:n funnit skall B.S för det lydnadsbrott han nu har gjort sig skyldig till ådömas fängelse. HD, som ej anser den militärtjänst B.S har fullgjort böra inverka på straffmätningen, finner att B.S bör dömas till det av HovR:n utmätta straffet.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Litteratur: Prop 1977/78:159 s 119 ff, 128 f, 151 f, 157; FöU 1977/78:28 s 23 f jämte bil.