NJA 1992 s. 590

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Falkman) anförde i dom d 18 dec 1991: M.P. har erkänt vad åklagaren lagt honom till last samt har uppgivit, utan närmare motivering, att han struntat i att åtlyda de befallningar han fick.

TR:n finner M.P. skyldig till värnpliktsbrott. Eftersom han år 1990 dömts för likartat brott till villkorlig dom jämte böter, skall enligt stadgad praxis påföljden nu bestämmas till fängelse fyra månader. Emellertid möter ej hinder mot att, med tillämpning av lagen (1989:928) om försöksverksamhet med samhällstjänst, såsom ett alternativ till fängelse bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift för M.P. att i samband med verkställigheten utföra oavlönat arbete i 100 timmar.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.P. enligt 39 § värnpliktslagen (1941:967) för värnpliktsbrott till skyddstillsyn med samhällstjänst 100 timmar.

Domskäl

Domskäl. M.P. har i HovR:n uppgett att han inte kan förlika sig med det militära systemet och därför vägrat att fullgöra militärtjänstgöring.

Genom TR:ns dom är avgjort att M.P. gjort sig skyldig till värnpliktsbrott enligt 39 § värnpliktslagen.

M.P. dömdes 1990 för värnpliktsbrott till villkorlig dom. Som TR:n angett skall påföljden i förevarande fall - i enlighet med stadgad praxis - bestämmas till fängelse om inte särskilda skäl talar mot en sådan påföljd. I målet har inte framkommit några omständigheter som medför att M.P. bör dömas till annan påföljd än ett fängelsestraff.

Han skall därför med tillämpning av 34 kap 1 § 2 BrB dömas till 4 månaders fängelse.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom och med tillämpning av 34 kap 1 § 2 BrB bestämmer HovR:n påföljden till fängelse 4 mån.

Nämndemännen Jonsson och Koch var av skiljaktig mening och ville fastställa TR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. HD:s praxis efter det att vapenfrilagstiftningen ändrades år 1978 har inneburit att den som första gången vägrat att fullgöra militärtjänst eller vapenfriutbildning har, om det skett av ideella skäl, dömts till villkorlig dom och böter (se NJA 1986 s 511 med hänvisningar). Vid vägran andra gången bestäms påföljden normalt till fängelse fyra månader (se NJA 1981 s 474 och 1983 s 899 samt prop 1985/86:81 ff). Den som dömts för vägran andra gången kallas inte vidare in till tjänstgöring.

M.P. har år 1990 dömts till villkorlig dom för värnpliktsbrott. Av hänsyn till den militära disciplinen finns det inte skäl att nu överväga skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst som påföljd i stället för fängelse; i förevarande fall är skyddstillsyn för övrigt utesluten redan på grund av att återfallsrisk saknas (se 30 kap 9 § 1 st BrB). HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Beckman tillade för egen del: Det grundläggande syftet med lagen (1989: 928) om försöksverksamhet med samhällstjänst var att för ytterligare ett antal lagöverträdare finna ett alternativ till fängelse. Detta syfte har också kommit till uttryck i 2 § i lagen. Av främst lagtekniska skäl konstruerades emellertid samhällstjänst som en ny typ av föreskrift vid skyddstillsyn. Det framhölls härvid särskilt att det av 30 kap 9 § 1 st BrB följer att skyddstillsyn kan komma i fråga, om det finns anledning anta att en sådan påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet samt att skyddstillsyn med en föreskrift om samhällstjänst således inte är avsedd att komma till användning, om det helt saknas anledning att anta att den dömde kommer att återfalla i brott (se prop 1989/90:7 s 34 samt beträffande viss kritik av lagrådet på denna punkt s 40 f och 43).

Följden av att samhällstjänsten konstruerats som en speciell form av föreskrift vid skyddstillsyn är alltså att den som inte kan befaras komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet är utesluten från den möjlighet att slippa fängelse som bestämmelserna om samhällstjänst innebär. Detta framstår som en föga tilltalande ordning.

Konsekvenserna av gällande ordning belyses väl i en dom av Svea HovR d 11 april 1990 (se Rättsfall från hovrätterna 1990:115). Det var fråga om misshandel. Den tilltalade var nitton år när han begick misshandeln men hade tagit sig samman och levde vid tidpunkten för HovR:ns dom under ordnade förhållanden. HovR:n konstaterade mot denna bakgrund att det inte fanns skäl att tro att han skulle komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet och - efter en utförlig redovisning av förarbeten till 1989 års lag - att möjligheten att ådöma honom skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst därför var stängd. Därmed återstod ingen annan påföljd än fängelse. En minoritet i HovR:n ansåg däremot att det inte gick att säga att det ej förelåg någon risk för återfall och var därmed oförhindrad att bestämma påföljden till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.

Det bör i sammanhanget nämnas att 1989 års lag givits fortsatt giltighet till utgången av år 1995 utan någon annan ändring i sak än att lagen d 1 jan 1993 skall tillämpas i hela landet (se prop 1991/92:109 och SFS 1992:372).