NJA 1997 s. 329

Allmän åklagare yrkade vid Nyköpings TR ansvar å M.H., född 1969, för brott mot lagen (1966:413) om vapenfri tjänst enligt följande: M.H. har d 20 sept 1993 inställt sig vid Haninge kommun för fullgörande av vapenfri tjänst. M.H. har härvid uppsåtligen eller av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vägrat att fullgöra tjänstgöringen, varför han hemförlovats samma dag. Brottet är grovt.

M.H. överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle bestämma påföljden till villkorlig dom och böter, alternativt sätta ned fängelsestraffets längd.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh, referent, och Thuresson, tf hovrättsassessorn Sylten och nämndemannen Olsson) anförde i dom d 13 febr 1995: Domskäl. I enlighet med TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skall nu påföljd bestämmas enligt 16 § 2 st lagen om vapenfri tjänst.

I ett tidigare mål vid Nyköpings TR åtalades M.H. enligt nyssnämnda lagrum för att han år 1990 av försummelse, oförstånd eller oskicklighet underlåtit att inställa sig till tjänstgöring som vapenfri tjänstepliktig. Av M.H:s berättelse vid TR:n framgick att han uppsåtligen uteblivit från tjänstgöringen. Eftersom gärningsbeskrivningen inte omfattade det uppsåtliga brottet som reglerades i 14 § lagen om vapenfri tjänst och eftersom rättsfallet RH 1991:87 visade att M.H. inte heller kunde dömas enligt 16 § samma lag, ogillades åtalet d 31 mars 1992. HovR:n fastställde domen d 22 juni 1992.

Frågan är nu vilken inverkan gärningen år 1990 och/eller 1992 års ogillande domar skall ha vid bestämmandet av påföljd för det nu aktuella brottet, en vägran år 1993. Skall detta betraktas som ett förstagångsbrott, eller föreligger en återfallssituation?

När någon har dömts för ett brott och avtjänat straff för detta samt därefter begår liknande brott, föreligger ett klart återfall; detta skall inverka på straffmätningen enligt 29 kap 4 § BrB. Enligt sin lydelse förutsätter stadgandet inte någon dom; det räcker att den tilltalade tidigare "gjort sig skyldig till brott". Och när någon visserligen har dömts men inte avtjänat straff före det nya brottet, tas hänsyn till situationen också enligt 34 kap BrB.

Efter uttalanden under lagstiftningsarbetet råder en fast praxis när det gäller att bestämma påföljd för den som närmast av ideella skäl vägrar värnplikt eller vapenfri tjänsteplikt: första gången villkorlig dom jämte böter, andra gången fängelse fyra månader. Motivet är huvudsakligen att den, i normalfallet, unge skall få tillfälle att tänka över sin situation och ha fått en påtaglig varning inför nästa inkallelse. I de vägledande domar som föreligger har man uttalat, inte att någon tidigare dömts för vägran utan att han tidigare vägrat.

Att M.H. vägrat fullgöra tjänsteplikt år 1990 är utrett, bl a genom hans egna uppgifter. För M.H. måste 1992 års rättegång härom, i två instanser, ha inneburit åtskillig erinran om vad som var att vänta vid upprepad vägran. HovR:n finner att påföljd nu skall bestämmas för att M.H. en andra gång vägrat vapenfri tjänsteplikt.

M.H. (offentlig försvarare advokaten S.F.) överklagade och yrkade att HD skulle bestämma påföljden till villkorlig dom och böter.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E.).

HD (JustR:n Vängby, Lars Å Beckman och Danelius) beslöt följande dom: Domskäl. Som framgår bl a av rättsfallet NJA 1992 s 590, har en praxis utbildats, enligt vilken den som av ideella skäl vägrar att fullgöra värnplikt eller vapenfri tjänsteplikt döms första gången till villkorlig dom och böter och, vid förnyad vägran, normalt till fängelse fyra månader.

M.H. har tidigare åtalats för att han 1990 underlåtit att inställa sig till vapenfri tjänstgöring. Han frikändes emellertid med motiveringen att åklagaren inte hade lagt honom till last att han uppsåtligen underlåtit att inställa sig utan enbart påstått att han handlat av försummelse, oförstånd eller oskicklighet.

Visserligen kan under sådana omständigheter M.H. anses ha frikänts till följd av en teknisk brist i åtalet, men effekten var ändå att han i detta tidigare mål inte befanns skyldig till brott. Han kunde därför inte heller dömas till en sådan påföljd som enligt praxis normalt följer på en första vägran att fullgöra vapenfri tjänst och som bl a är avsedd att utgöra en varning till den dömde om att en strängare påföljd kan förväntas vid förnyad vägran.

Det är i nu förevarande mål första gången som M.H. fälls till ansvar för vägran att utföra vapenfri tjänst. Påföljden bör därför i enlighet med praxis bestämmas till villkorlig dom och böter.