NJA 1981 s. 477

Domskäl

TR:n (nämnden) anförde i dom d 30 mars 1979:

Domskäl. Åklagaren har i sakframställning vid huvudförhandlingen i målet anfört bl a: B.J. är ensam aktieägare och styrelseledamot i J:s Elektrobyrå AB, JEBA. Han är också verkställande direktör i bolaget och ensam firmatecknare. Under tiden 1971-1975 hade bolaget omkring 75 anställda. Bland de anställda fanns B.J:s dotter B.L. och hans svärson A.E.. Flertalet av de anställda var elmontörer. Bolagets huvudsakliga verksamhet bestod av elektriska installationer i fastigheter och fartyg, elektrisk industriservice för stark- och svagström ävensom konsultationer. JEBA var vidare generalagent för parkeringsautomater. I aug 1974 inrättades en särskild avdelning för utveckling av elektriska kontroll- och informationssystem. På denna avdelning har utvecklats ett särskilt system för närvarokontroll av anställda, vilket kallas Unicheck. Bolaget har inte bedrivit butiksförsäljning. Omsättningen uppgick 1970 till 5 milj kr och 1975 till 11 milj kr. Företaget har letts av B.J.. Denne har svarat för förhandlingar, anbuds- och projekteringsverksamheten samt övriga affärskontakter med Landskrona kommun. Kontakterna har främst gällt gatukontoret, fastighetskontoret och fritidsnämnden samt det kommunala bostadsföretaget Aktiebolaget Landskronahem. B.J. är elingenjör. I företaget har funnits fyra andra elingenjörer, bland dem A.E.. - - - B.L. har arbetat som kontorschef. Under 1971-1975 tjänstgjorde två andra personer på företagets kontor. - - - Bolagets räkenskaper blev under 1976 föremål för taxeringsrevision. - - -

Under rubriken Åtalen angående s k julgåvor anförde TR:n följande.

Åklagaren har anfört: I samband med husrannsakan i JEBA:s lokaler d 1 okt 1976 med anledning av misstanke mot B.J. om skattebrott upptäcktes särskilda av B.L. upprättade gåvolistor som avsåg gåvor till bl a kommunaltjänstemän inom framförallt fastighets- och gatukontoret i Landskrona. Listorna visar att tjänstemän inom dessa förvaltningsgrenar regelbundet uppvaktats med presenter vid jultid, varvid högre tjänstemän tilldelats värdefullare gåvor än lägre tjänstemän. Bolaget bedrev en omfattande gåvoverksamhet i synnerhet till jul. Under 1971-1975 inköpte bolaget gåvosprit på systembolaget för 35 937 kr, varav 5 475 kr 1971, 5 307 kr 1972, 7 467 kr 1973, 8 762 kr 1974 och 8 926 kr 1975. Under samma tid har bolaget haft kostnader om cirka 60 000 kr för andra gåvor.

B.J. har anmärkt att de angivna kostnaderna för spritinköp även gällt sprit för representation.

Åklagaren har åberopat gåvolistor från åren 1972-1975 som skriftligt bevis. Samtliga åtalade gåvomottagare finns angivna i dessa listor.

B.J. har bekräftat att han känt till innehållet i gåvolistorna. Han har framhållit att listorna upptar namnet på ett hundratal personer, varav flertalet gäller personer i olika företag och cirka 30 avser kommunalanställda. Vidare har B.J. förklarat att han varit införstådd med att gåvor skickades ut från JEBA vid jultid men tillagt att han saknar vetskap om vad var och en av de åtalade gåvomottagarna i verkligheten fått.

De tilltalade har gjort invändningar mot åklagarens påstående om gåvor på sätt framgår av deras nedan återgivna uppgifter. Flera av dem har förnekat att de fått gåvor i den omfattning åklagaren påstått. B.J. och gåvomottagarna har hävdat att gåvorna objektivt sett inte är otillbörliga, att de i vart fall inte insett detta samt att rekvisitet "för sin tjänsteutövning" inte är uppfyllt i subjektivt hänseende. L.H. och S.N. har förnekat att de haft att göra med B.J. i tjänsten.

B.L. har angående gåvolistorna uppgett: I samband med taxeringsrevisionen överlämnade hon självmant listorna till revisorn. Som en julhälsning skickade JEBA varje år gåvor till företagets anställda, kunder och andra som företaget hade kontakt med. För att kunna redovisa internt för inköpta gåvor upprättade B.L. en förteckning över vem som skulle ha julgåvor och vad var och en skulle få. Underlag för listan var bl a lappar som företagets anställda ingenjörer lämnade till B.L.. Sedan hon skrivit listan lät hon den gå runt bland ingenjörerna så att de kunde kontrollera att någon kund inte glömts bort. Även hennes far läste i detta syfte igenom listan. Då listan cirkulerade förekom det att någon ändrade en gåva från exempelvis whisky till konjak, om det var känt att gåvotagaren tyckte bättre om konjak. Utöver sådana ändringar och förslag bestämde B.L. själv vilka gåvor som skulle utdelas och vem som skulle få gåvor. Vanligtvis fick företagets anställda halvflaskor whisky medan i kundkretsen män fick helflaskor sprit och kvinnor jultallrikar. Dessutom kombinerades ofta spritflaskorna med en blomma för att det såg trevligt ut. - Julgåvorna överlämnades med bud.

H.L. har berättat: Han har mottagit de av åklagaren angivna gåvorna som för varje år hade ett sammanlagt värde av 70-80 kr. H.L. är numera chef för fritidsförvaltningen i Lunds kommun men innehade tidigare motsvarande tjänst i Landskrona kommun. Såsom fritidschef var han underordnad fritidsnämnden, som i sin tur lydde under kommunfullmäktige. Vid upphandling av varor och tjänster för underhåll och service bestämde antingen H.L. eller oftast förvaltningens verkmästare vilket företag, som skulle anlitas. Valet begränsades emellertid av en förteckning över företag, som upprättats av kommunens inköpskontor efter ett anbudsförfarande. Förteckningen angav varje företags timkostnad. Enligt inköpskontorets anvisningar skulle för service- och reparationsarbeten anlitas det företag som installerat de olika anläggningarna. Då dyrare varor eller tjänster skulle beställas, infordrades särskilt anbud av inköpskontoret som också gjorde gemensamma inköp för olika förvaltningsgrenar av t ex olja, sand och singel. Upphandling för nybyggnation skedde genom fastighetskontoret. Under nu ifrågavarande tid anlitades JEBA oftare av fritidsförvaltningen än andra elinstallationsföretag. Anledningen härtill var dels att JEBA:s anbud till inköpskontoret var billigast och dels att JEBA hade installerat de flesta av elanläggningarna som fanns på idrottsplatserna. Då H.L. fick julgåvor från JEBA uppfattade han det endast som en julhälsning med tack för året som varit och kände ingen tacksamhetsskuld. H.L. trodde att han var ensam om att få whisky. Han hade nämligen först fått blommor, som en jul stått och vissnat eftersom han inte varit hemma under helgen, och då upplyst B.J. om att han reste bort varje jul. H.L. umgås inte privat med B.J. men träffar denne då och då på rotarysammanträden och fotbollsmatcher. B.J. har aldrig fått några favörer vid kontakterna med fritidsförvaltningen.

S.N. har uppgett: Han är anställd av Landskrona kommun som chef för fastighetskontorets kamerala avdelning och som sådan underordnad fastighetschefen. I egenskap av avdelningschef handlägger han bl a ärenden angående budget- och försäkringsfrågor, fastighetsdeklarationer samt turordning vid bostadsbyggande. Personalen på avdelningen är indelad i tre grupper, varav den första sköter förmedlingen av statliga bostadslån, den andra bostadsbidrag och bostadsförmedling samt den tredje skrivservice och siffermässig granskning av fakturor. Sistnämnda uppgift ansvarar en kanslist för och det är endast i samband härmed som avdelningen kunnat få något med JEBA att göra. Själv har S.N. i tjänsten inte haft någon kontakt med JEBA eller B.J.. S.N. har under den av åklagaren angivna tiden mottagit julgåvor från JEBA i form av en flaska whisky och en jultallrik eller choklad varje år. Ett år fick han inte en helflaska utan en halvflaska sprit. Gåvorna lämnades av bud i S.N:s bostad. Han kände till att också andra tjänstemän fick gåvor från JEBA. Framförallt tidigare var det brukligt med julgåvor. Tre eller fyra andra firmor skickade presenter till S.N. till julhelgen såsom en bok, chokladask, cigarettändare eller en julblomma.

A.W. har berättat: Han har varit anställd vid hamnkontoret sedan 1966 men blev dess chef först 1973. Som chef har han beslutanderätten över vilket företag som skall anlitas vid mindre reparationsarbeten i hamnen. På större arbeten för över 10 000-20 000 kr infordras anbud, varefter hamnstyrelsen, sedan A.W. förberett ärendet, avgör vilket anbud som skall antagas. Under den tid A.W. arbetat på hamnkontoret har JEBA anlitats oftare än andra företag därför att bolaget visat sig vara billigast och dessutom utfört de flesta elanläggningarna i hamnen. Vidare har bolagets montörer vid behov ställt upp på ett föredömligt sätt. A.W. har fått julgåvor av JEBA under sex-sju år. Gåvorna har mestadels bestått av en helflaska alkohol jämte något av mindre värde såsom ett underlägg, en blomma eller choklad. Gåvornas sammanlagda värde har uppgått till 50- 100 kr varje år. Eftersom mindre gåvor förekommit även från andra företag har A.W. uppfattat JEBA:s skänker som vanliga gåvor i affärsvärlden och inte på något sätt uppseendeväckande. Han har därför inte tänkt på att det kunde vara fel att ta emot dem. Ej heller har han påverkats av gåvorna vid upphandling av varor eller tjänster. A.W. brukade skicka ett julkort till JEBA och tacka för gåvan. Han har inte haft något privat umgänge med B.J..

G.R. har uppgett: Han bestrider att han fått en chokladkartong julen 1972 och lax julen 1975. G.R. äter inte choklad. Detta visste B.J. om. G.R. har inget minne av att han skulle ha fått lax. Den glasstatyett och jultallrik han fick 1972 var inte värd mer än sammanlagt 40-50 kr. Jultallriken 1975 kan värderas till 45 kr. 1973 och 1974 mottog han de av åklagaren angivna gåvorna. G.R. har umgåtts med B.J. sedan 1948 då de gjorde militärtjänst tillsammans. De har träffats mer privat än i arbetet. G.R. arbetar som verkmästare med att sköta skolbyggnader och andra offentliga fastigheter. G.R. är arbetsledare på en avdelning med 25 anställda. Han beslutar om mindre servicearbeten för kostnader på högst 2 000-3 000 kr. De julgåvor G.R. fått har han uppfattat som ett tack för det gångna året. Han har fått gåvor även från andra företag, både spritflaskor, blommor eller choklad och någon gång någon mindre sak såsom en kniv eller skärbräda. Han har aldrig uppfattat dessa gåvor som mutor eller tvekat att taga emot dem. G.R. vet inte hur många av hans arbetskamrater som fick julgåvor från JEBA. Han hade emellertid kännedom om att åtminstone fyra av hans överordnade fick ungefär samma gåvor som han fick. Gåvorna diskuterades inte på arbetsplatsen eftersom de överlämnades i bostaden.

B.J. och G.R. har samstämmigt tillagt: Sedan 1948 har de umgåtts privat även familjevis. G.R. har alltid uppvaktat B.J. på jämna födelsedagar.

S.E. har berättat: Han är anställd som ingenjör vid fastighetskontoret och har K.Q. som närmaste chef. Medan K.Q. sysslar med den administrativa delen av byggentreprenader arbetar S.E. mer ute på byggarbetsplatserna. De träffas emellertid var tredje vecka på "byggmöten" i vilka beställaren och representant för olika entreprenörer deltar för att behandla med byggen sammanhängande frågor. S.E. har fått julgåvor både från JEBA och från andra företag. Gåvorna har bestått av blommor, ål, choklad eller whisky. Eftersom han vetat att även andra tjänstemän mottagit gåvor och att privatanställda tjänstemän fått gåvor till betydligt högre värden, har han inte känt sig tveksam då han mottagit de av åklagaren angivna gåvorna från JEBA.

K.Q. har uppgett: Han har fått de av åklagaren angivna gåvorna utom choklad. K.Q. är sedan 1971 anställd som ingenjör vid Landskrona kommuns fastighetskontor. I sin tjänst har han att införskaffa underlag för beslut om upphandling av entreprenader, vilket bl a innefattar att kostnadsberäkna nya projekt och upprätta kontrakt. Beslut om upphandling av entreprenader fattas av fastighetskommittén efter föredragning av fastighetschefen. El-, glas- och måleriarbeten upphandlas emellertid av kommunens inköpskontor. I sitt arbete på fastighetskontoret har K.Q. kommit i kontakt med JEBA och då framförallt med en av JEBA:s ingenjörer, Lennart Persson. Under den tid K.Q. varit anställd på fastighetskontoret har sju-åtta entreprenader upphandlats. JEBA har lämnat in anbud på samtliga entreprenader men endast en gång befunnits vara billigare än andra företag och då antagits som entreprenör. De gåvor K.Q. fått från JEBA har lämnats i bostaden. Eftersom han alltid är bortrest veckan före jul, har de mottagits av hans hustru eller barn och han har inte tänkt närmare på gåvorna. Han har framfört sitt tack, då han efter jul kommit i kontakt med JEBA, antingen till Persson eller till B.J.. Gåvor har förekommit även från andra företag, vanligen blommor. Blommorna har ofta varit värda lika mycket som den flaska whisky han fått från JEBA. Gåvorna har inte diskuterats på arbetet, men han var medveten om att även S.E. fick julgåvor från JEBA.

L.B. har berättat: På 1950-talet började han som besiktningsingenjör på elverket i Landskrona och lärde då känna B.J.. Även i sin tjänst på gatukontoret, där han varit anställd sedan 1969, har han haft kontakt med B.J., bl a då han kontrollerade av JEBA installerade trafiksignaler. JEBA har förutom trafiksignaler installerat en signalanordning i Landskrona vatten- och avloppsnät, som visar om någon av de femtio pumparna i ledningsnätet stannat. Slutligen har JEBA anlitats vid omläggning från gas till el inom vissa områden. L.B. har inte fått julgåvor från något annat företag än JEBA och han visste inte att andra också fick julgåvor från detta bolag. Eftersom han och B.J. var goda vänner och han även umgåtts med B.J:s familj, tyckte han det skulle vara "löjligt" att skicka tillbaka julgåvorna. L.B. hade dessutom i många år skickat familjen J blommor till jul och uppvaktat B.J. på jämna födelsedagar. Han vitsordar att han erhållit julgåvor 1972- 1975 till ett värde av 30-50 kr varje år. L.B. förnekar att han mottagit något annat än en glasstatyett, en helflaska och en halvflaska whisky samt 1975 en bit lax.

L.H. har berättat: Han lärde känna B.J. då han 1956 anställdes vid elverket i Landskrona. Sedan 1972 är han chef för elverket. Han har i sitt arbete haft kontakt med JEBA dels 1970 vid installation av gatubelysning längs väg nr 17 i Landskrona kommun och dels 1972 vid elinstallation i B.J:s dotters fastighet. Anledningen till att JEBA tilläts utföra sistnämnda arbete var att JEBA kunde genomföra installationen billigare än elverket hade möjlighet till. L.H. har uppvaktat B.J. på dennes 50-års- och 60- årsdag. Själv har han fått julgåvor från JEBA, men han visste inte att även andra tjänstemän erhöll sådana gåvor. 1972 fick L.H. en halvflaska whisky, värd 30-40 kr, 1973 och 1974 konjak och blommor till ett värde av cirka 75 kr varje år och 1975 blommor för 10-15 kr. L.H. erhöll enstaka julgåvor från andra företag, såsom choklad eller blomsteruppsatser. Efter 1975 har han emellertid inte fått några gåvor till jul.

B.Ö. har uppgett: Det är riktigt att han mottagit av åklagaren påstådda julgåvor som dock inte haft högre värde än 60-90 kr varje år. Dessa har alltid lämnats i hans bostad och då mottagits av någon annan i familjen. B.Ö. har därför inte alltid lagt märke till gåvorna förrän en tid efter det att dessa överlämnats. Han uppfattade gåvorna som en vänlighet och det skulle ha varit svårt att skicka tillbaka dem. Han har vid ett tillfälle, då han arbetade som lärare, avvisat en gåva, en porslinsfigur, och blev den gången utskälld för sitt handlande. B.O. har erhållit gåvor från andra företag, oftast blomstergrupper eller choklad. Eftersom en blomsteruppsats ofta är lika mycket eller mera värd än en flaska alkohol, har han inte tyckt att gåvor i form av spritflaskor varit något anmärkningsvärt. Han visste att värdefullare gåvor förekom till privatanställda tjänstemän.

B.Ö. har tillagt: Inköpskontoret är underställt kommunstyrelsens inköpsnämnd. För upphandling av löpande arbeten infordrade inköpskontoret anbud 1968. JEBA, som härvid lämnade det lägsta anbudet, antogs för att i första hand anlitas av kommunen vid löpande elarbeten. I andra hand antogs N. och J:s elfirma och P:s elfirma, båda i Landskrona. Följande år genomfördes inte något nytt anbudsförfarande. Inköpschefen infordrade istället prisuppgifter från de företag, som lämnat in anbud 1968. Eftersom JEBA varje år befanns vara billigast förlängde B.O. i sin egenskap av kommunalråd avtalet med JEBA efter föredragning av inköpschefen. Förfarandet med prolongering var enklare och billigare för kommunen än att infordra anbud. I samband med att kommunen 1976 fick en ny inköpschef antogs ett nytt upphandlingsreglemente. Där stadgas det att prolongering av avtal skall ske när anbudsförfarande blir dyrare. Samtidigt fick emellertid inköpskontoret större resurser och hade därför möjlighet att varje år infordra nya anbud. Eftersom B.Ö. fann att anbudsförfarande var mer rättvist och gav ett bättre underlag för bedömningen av olika firmor, genomfördes därför 1977 ett årligt anbudsförfarande. För elarbeten antogs som billigaste företag N. och J:s elfirma. Detta föranledde emellertid en revisionsanmärkning i jan 1978, eftersom det visat sig att denna firma inte hade tillräcklig kapacitet för att utföra kommunens arbeten. Revisorerna fann det därför irrationellt att anta denna firma som entreprenör. Elarbetena inom kommunen utgör för övrigt en mycket liten del av alla tjänster som kommunen upphandlar. Av samtliga kommunens beställningar har JEBA fått ungefär 40 procent medan övriga arbeten utförts av andra firmor. Eftersom B.Ö:s beslut om prolongering av avtal granskats av kommunens revisorer, skulle dessa ha reagerat om oegentligheter förekommit. Med tanke på denna kontroll hade B.Ö. dessutom att särskilt motivera varje beslut som avvek från vad inköpschefen föreslagit. Beträffande upphandlingen av större arbeten av engångskaraktär fattades beslut av kommunstyrelsens arbetsutskott.

TR:n anser det inte tillförlitligen framgå av utredningen att B.J. överlämnat och övriga tilltalade mottagit annat än vad gåvomottagarna själva uppgett. Rätten finner således utredningen visa att gåvor lämnats och mottagits under de av åklagaren angivna åren till värden som för varje år motsvarat, beträffande H.L. 70-80 kr, S.N. 50-85 kr, A.W. 50-100 kr, G.R. 40-100 kr, S.E. 50-75 kr, K.Q. 30-65 kr, L.B. 30-50 kr och B.Ö. 60-90 kr. Beträffande L.H. finner TR:n utrett att han fått sprit, värd 30- 40 kr, 1972 och ettvart av åren 1973 och 1974 konjak och blommor till ett värde av cirka 75 kr samt 1975 blommor för 10-15 kr.

TR:n uttalade sig vidare angående gåvor till fyra andra tilltalade.

I 17 kap 7 § och 20 kap 2 § BrB betecknas brottsmedlet som "muta eller annan otillbörlig belöning". Innebörden av begreppet otillbörlighet har central betydelse för avgränsningen av dessa straffbestämmelsers tillämpningsområde.

Mutansvarskommittén har framhållit att den närmare bestämningen av otillbörlighetsbegreppet är beroende av sed och allmän uppfattning och inte låter sig preciseras i lagtext. Införandet av en viss värdegräns för vad som är att anse som otillbörlig belöning avvisades av kommittén bl a därför att en sådan gräns skulle kunna uppfattas som ett officiellt sanktionerat drickspenningssystem och göra det omöjligt att ta hänsyn till att behovet av integritetsskydd kan variera mellan olika tjänster.

I vissa remissyttranden över kommitténs betänkande efterlystes en uttrycklig legaldefinition av otillbörlighetsbegreppet. Man pekade på svårigheterna för den enskilde att bedöma om hans handlande är lagenligt. Justitieombudsmannen framhöll att otillbörlighetsrekvisitet är ytterst svårtolkat och ansåg det inte vara tillfredsställande att behålla ett straffbud med så obestämt innehåll. Den anställde, som ställs inför valet att mottaga eller avvisa en erbjuden förmån, har ett rimligt anspråk på att få veta hur han skall handla. Detsamma gäller enligt JO i kanske ännu högre grad den utomstående som skulle vilja ge den anställde något som uttryck för sin erkänsla. Justitiekanslern uttalade sig också i remissyttrande i samma riktning.

I prop 1975/76:176, som låg till grund för den senaste lagändringen angående mutbrott, anslöt sig departementschefen till mutansvarskommitténs förslag att behålla brottsbeskrivningarna i 17 kap 7 § och 20 kap 2 § BrB. Enligt hans mening måste tanken på en legaldefinition av otillbörlighetsbegreppet avvisas just med hänsyn till att de mutansvariga arbetar under så skiftande förhållanden.

Vad som är otillbörligt får bestämmas på grundval av en samlad bedömning av alla för det enskilda fallet betydelsefulla omständigheter. I denna fråga anförde departementschefen:

Jag delar i allt väsentligt de synpunkter på denna bedömning som anförts av kommittén. Otillbörlig är alltså varje transaktion som objektivt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning. Har mottagaren av förmånen handlat pliktstridigt eller har han haft sådant syfte, är gärningens otillbörlighet uppenbar. Otillbörlig är transaktionen också om det ligger i sakens natur att förmånens syfte inte gärna kan vara annat än att mottagaren skall vidta en viss pliktstridig åtgärd. Bedömningen blir svårare, när transaktionen inte har en tydlig och konkret inriktning på pliktstridighet. I regel blir då avgörande om transaktionen allmänt sett är ägnad att påverka funktionärens tjänsteutövning. Denna bedömning är i sin tur starkt beroende av den ifrågavarande förmånens ekonomiska värde. Förmåner av obetydligt värde innebär föga risk för påverkan och kan därför inte anses otillbörliga. Så snart det inte rör sig om bagateller synes man emellertid vid bedömningen av transaktionens otillbörlighet böra ta hänsyn till andra faktorer. Bland dessa bör särskilt beskaffenheten av den tjänst eller det uppdrag som förmånstagaren innehar beaktas. En särställning i detta hänseende intas helt naturligt av personer som utövar myndighet eller annan väsentlig offentlig verksamhet.

Enligt TR:ns mening bör funktionärer inom den offentliga sektorn, även utanför området för myndighetsutövning, iaktta särskild återhållsamhet när det gäller att ta emot gåvor eller förmåner som erbjuds av företag eller enskilda personer. Dessa funktionärer måste gentemot leverantörer och andra företagare ovillkorligen förhålla sig så att deras oberoende i tjänsten ej kan ifrågasättas. Detsamma gäller självfallet politiska förtroendeman.

Beträffande åtalet för bestickning finner TR:n utredningen visa att B.J. varit intresserad av att JEBA erhöll uppdrag av kommunen, vilka ofta kunnat gälla betydande belopp. Han har systematiskt på grundval av särskilt upprättad förteckning låtit dela ut gåvor vid jultid under en följd av år till personer i ledande ställning inom kommunens olika organ. Med hänsyn härtill och till gåvornas - med undantag av gåvan 1975 till L.H. - inte obetydliga värde anser TR:n att B.J:s syfte med gåvorna måste ha varit att mottagarna skulle vidta för JEBA förmånliga åtgärder och detta även på osaklig grund. Vid sådant förhållande är, med nyssnämnda undantag, de gåvor som B.J., enligt vad TR:n funnit utrett, lämnat att bedöma som otillbörliga. I samtliga berörda fall föreligger ett direkt eller indirekt samband mellan gåvorna och mottagarnas tjänsteutövning. Dessutom har samtliga gåvomottagare varit underkastade ämbetsansvar vid tiden för gåvorna. B.J. är således i dessa fall utom i vad gäller gåvan 1975 till L.H. förvunnen till ansvar för bestickning.

I vad angår åtalen för tagande av otillbörlig belöning finner TR:n till en början att gåvorna haft begränsat värde och framstår som ringa i förhållande till vad som genom bestickning skolat uppnås, nämligen att uppdrag lämnats JEBA med åsidosättande av sakliga grunder. Det framstår som osannolikt att erfarna politiker och kommunala tjänstemän i ledande ställning, bundna av särskilda regler att följa vid upphandling, för dessa gåvor kunnat komma i en tacksamhetsskuld till B.J. och JEBA som medfört fara för att de skulle åsidosätta sina plikter. TR:n finner vid dessa förhållanden att gåvorna ej varit ägnade att påverka mottagarna till förmån för JEBA eller B.J. på osaklig grund och därför inte är att bedöma som otillbörliga. Åtalen skall således ogillas redan på denna grund.

Härtill kommer att det i subjektivt hänseende förutsätts uppsåt i förhållande till mut- och bestickningsbrottens objektiva rekvisit.

Beträffande vissa objektiva rekvisit har i den rättsvetenskapliga litteraturen framställts något olika åsikter om innebörden av kravet att uppsåtet skall täcka alla objektiva rekvisit. Enligt Thornstedt (Om rättsvillfarelse, 1956, s 287 ff) synes det bäst överensstämma med de principer som ligger till grund för den subjektiva täckningen i straffrätten och den allmänna utformning som reglerna om subjektiva rekvisit erhållit att gärningsmannen vid utpräglat normativa rekvisit, såsom otillbörlighet, skall ha förstått innebörden av sin handling i den meningen att han inordnar den i samma kategorier som domstolen gör i sitt efterföljande bedömande av gärningen. Den bild, som gärningsmannen har av sin handling och de omständigheter under vilka den företas, bör med andra ord sammanfalla med den som handlingen efter ett studium av lagens gärningsbeskrivning uppväcker hos domaren. Av praktiska skäl måste man dock inskränka sig till att fordra att gärningsmannens och domstolens föreställningar ungefärligen överensstämmer. Man får därför enligt Thornstedt vid rekvisitet otillbörlighet nöja sig med att gärningsmannen inser att gärningen kan värderas i den riktning i vilken lagens krav pekar. Enligt en annan åsikt (Strahl i SvJT 1962 s 189 ff och Straffrättens allmänna del, 7 uppl, s 73) är det tillräckligt att gärningsmannen på sätt uppsåtsläran anger känner de faktiska och rättsliga omständigheter som gör att enligt lagen, rätt tolkad, gärningen är otillbörlig.

Genom en lagändring 1941 kom objektet för bestickning och tagande av muta att karakteriseras som muta eller annan otillbörlig belöning". I lagrådsremissen föreslog föredragande departementschefen att lämnande, utlovande eller erbjudande av otillbörlig belöning skulle vara straffritt, om det skedde av oförstånd. I anslutning härtill anförde departementschefen rörande det subjektiva rekvisitet:

"För straffbarhet enligt den föreslagna straffbestämmelsen skall i subjektivt hänseende ej fordras mera än vanligt uppsåt, t ex i fråga om de omständigheter på grund av vilka en belöning framstår såsom otillbörlig. Någon avsikt att förmå ämbetsmannen till en oriktig ämbetsåtgärd kräves icke; även efterföljande bestickning omfattas av bestämmelsen. Denna innebär således en avsevärd utvidgning av det för närvarande straffbara området. Med hänsyn härtill synes det vara anledning att bibehålla ett undantagsstadgande av ifrågavarande slag"(dvs om straffrihet vid oförstånd)

Lagrådet hemställde emellertid att den föreslagna bestämmelsen om straffrihet skulle utgå och motiverade sin ståndpunkt med att detta stadgande knappast synes vara påkallat, enär "för straffbarhet uti ifrågavarande hänseende förutsättes uppsåt även med avseende å belöningens otillbörlighet och dessutom böter ingå i straffsatsen" (NJA II 1941 s 488 f).

I en kommentar till detta yttrande av lagrådet har Regner framhållit (SvJT 1941 s 937 f):

I anledning av lagrådets uttalande om de subjektiva rekvisiten för straffbarhet må anmärkas, att uttalandet naturligtvis icke innebär, att den tilltalades egen åsikt om det tillbörliga eller otillbörliga i hans handlingssätt skall vara avgörande. Vad som fordras är, att han räknat med att belöningen skulle anses såsom otillbörlig.

Thornstedt har förklarat (Om rättsvillfarelse s 296) att Regners uppfattning - om vilken man emellertid ej med säkerhet vet att den avspeglar lagrådets intentioner - synes överensstämma med den för vilken Thornstedt pläderat.

Genom lagstiftning 1948 uppdelades bestickning och tagande av muta på skilda lagrum. I fråga om objektet för brotten bibehölls formuleringen "muta eller annan otillbörlig belöning". I motiven till de nya lagrummen framhöll straffrättskommittén (SOU 1944:69 s 409) att gärningsmannens egen åsikt om vad som är tillbörligt eller otillbörligt inte blir avgörande. "Men det fordras", tillade kommittén, "att de faktiska och rättsliga omständigheter som bilda grundlaget för detta bedömande omfattas av uppsåtet." Härom har Thornstedt uttalat (Om rättsvillfarelse s 296) följande. Av yttranden i den av ledamöter i straffrättskommittén utgivna kommentaren till lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten synes framgå att dessa motivuttalanden icke var avsedda som avståndstaganden från 1941 års lagrådsuttalande eller Regners randanmärkning därtill utan blott som ett sätt att uttrycka den "praktiska innebörden av uppsåtskravet beträffande otillbörlighetsrekvisitet".

I 1948 års lagstiftning uttryckte departementschefen ingen annan mening än kommittén i ifrågavarande avseende.

Frågan om den subjektiva täckningen av otillbörlighetsrekvisitet vid bestickning och tagande av muta har varit föremål för HD:s bedömande i fallet NJA 1947 B 33. En tjänsteman vid statens handelskommission åtalades för mottagande av otillåtna belöningar och några affärsmän för att de lämnat sådana belöningar till tjänstemannen. HovR:n fällde de tilltalade beträffande en åtalspunkt under uttalande att tjänstemännen mottagit vissa belopp och återfått en revers såsom otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning samt att de tilltalade "måste hava räknat med att belöningen skulle anses såsom otillbörlig". HD ändrade HovR:ns dom endast i påföljdsfrågan.

JustR:n Hagander och Karlgren, som med egen motivering utan att uttala sig om det subjektiva rekvisitet instämde i majoritetens fällande dom beträffande nyssnämnda åtalspunkt, ville fälla de tilltalade även beträffande ett par andra åtalspunkter. I anslutning till sitt votum tillade därefter Karlgren beträffande en av sistnämnda åtalspunkter att även om de personer, vilka lämnat otillbörliga belöningar, till äventyrs inte räknat med att belöningarna hade sådan egenskap, kunde detta inte - då de ägt kännedom om de för bedömande av gärningarnas otillbörlighet grundläggande omständigheterna - frita dem från ansvar.

Till detta rättsfall har Thornstedt fogat följande kommentar (Om rättsvillfarelse s 297):

HovR synes här ha följt Regners formel, medan JustR Karlgren tagit avstånd såväl från denna som från 1941 års lagrådsuttalande. Vilken ståndpunkt HD:s majoritet intog i den här avsedda frågan framgår icke av dess motivering. Anledning synes dock icke föreligga att antaga, att den delat den av Karlgren framförda uppfattningen.

Beträffande det subjektiva rekvisitet har mutansvarskommittén uttalat (SOU 1974:37s 145):

Förslaget innebär ingen ändring av det subjektiva rekvisitet. I detta hänseende förutsätts sålunda uppsåt i förhållande till brottets objektiva rekvisit.

Beträffande otillbörligheten av en förmån innebär uppsåtskravet inte att gärningsmannens egen åsikt om vad som är tillbörligt eller otillbörligt blir avgörande. Det fordras emellertid att de faktiska och rättsliga omständigheter som bildar grundvalen för detta bedömande omfattas av uppsåtet. I förevarande hänseende ställs sålunda tämligen stränga krav på gärningsmannen. Att en funktionär i gränsfall kan göra en felbedömning kan därför vara förståeligt. Den fara för oriktig tjänsteutövning som utgör otillbörlighetens väsentliga innehåll kan sålunda ibland vara svår att inse för den funktionär för vilken det är helt främmande att låta en mottagen förmån påverka tjänsteutövningen. Karaktären av gärningsmannens uppsåt i dylika situationer får bedömas vid bestämmandet av påföljden.

I boken "Mutor och bestickning" (2 uppl, s 57) har Cars framhållit att parterna måste förstå transaktionens otillbörlighet och tillagt:

För att funktionären och den som bestuckit honom skall kunna fällas till ansvar förutsätts inte att de själva anser sitt handlingssätt vara omoraliskt. Däremot måste de vid brottets begående ha känt till alla fakta som är av betydelse för bedömningen av gärningens brottslighet.

TR:n delar den uppfattning Regner och Thornstedt gett uttryck för. Fordras att gärningen är otillbörlig, bör uppsåt anses föreligga när gärningsmannen insett att hans handling kan värderas ofördelaktigt ur socialetisk synpunkt.

Med beaktande av de uppenbara svårigheterna att fastställa innebörden av det normativa rekvisitet otillbörlig och då det här under alla förhållanden gäller gränsfall finner TR:n att det saknas grund att hävda att gåvomottagarna måste ha räknat med att gåvorna skulle kunna anses såsom otillbörliga. Uppsåtsrekvisitet är därför inte uppfyllt för deras del. Även på denna grund skall åtalen mot dem således ogillas.

- - -

Domslut

Domslut. TR:n dömde B.J. jämlikt 17 kap 7 § BrB i dess lydelse före d 1 jan 1976 för bestickning till 100 dagsböter å 80 kr.

Åtalen mot A.W., L.B., S.E., L.H., H.L., S.N., K.Q., G.R. och B.Ö. ogillades.

Tre tilltalade dömdes för osant intygande, medhjälp till osant intygande resp brukande av osann urkund.

Övriga åtal ogillades.

TR:ns ordförande, rådmannen Norrsell, var skiljaktig och anförde: I vad gäller åtalet mot B.J. beträffande s k julgåvor är jag ense med majoriteten om vad som är styrkt angående vilka gåvor som lämnats. Jag finner emellertid utredningen i målet ej visa att gåvorna lämnats för att frammana eller tacka för ett pliktstridigt handlande i tjänsten från någon mottagares sida. Frågan blir då om gåvotransaktionerna allmänt sett varit ägnade att påverka mottagarnas tjänsteutövning. Denna bedömning är starkt beroende av förmånernas ekonomiska värde. Vidare bör beaktas att det här gäller säsongmässiga gåvor. Det har inom landet utbildats en sedvänja att företagare genom gåvor vid jul eller nyår tackar för angenäma affärsförbindelser. Även om det kan synas angeläget att frekvensen av de säsongmässiga gåvorna begränsas kan de dock accepteras när de ges i form av blommor, frukt, choklad eller annat av så relativt ringa värde att det inte behöver befaras att gåvan syftar till en otillbörlig påverkan. Lika med majoriteten anser jag att politiska förtroendemän och funktionärer inom den offentliga sektorn, även utanför området för myndighetsutövning, bör iaktta särskild återhållsamhet när det gäller att ta emot gåvor eller förmåner som erbjuds av företag eller enskilda personer.

Med utgångspunkt i dessa synpunkter kan visserligen lämpligheten av de värdefullare av de ifrågavarande gåvorna ifrågasättas. Jag finner emellertid vid en samlad bedömning av omständigheterna att inte någon av gåvorna är att bedöma som otillbörlig belöning för tjänsteutövning. I vad gäller julgåvorna skall således åklagarens talan mot B.J. enligt min mening ogillas redan på denna grund.

Vidare finner jag med samma motivering som i fråga om gåvomottagarna anförs i domen att uppsåtsrekvisitet inte är uppfyllt för B.J:s del. Även på denna grund skall åtalet mot B.J. i berörda delar således ogillas.

Överröstad i frågan om ansvar för B.J:s del för bestickning genom julgåvor är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

Domskäl. Julgåvorna. Åklagaren har förklarat att han med hänsyn till vad gåvolistorna innehåller inte gör gällande att S.E. 1973 och 1974 fått något annat än whisky och att han av samma skäl inte påstår att L.B. 1972 fått whisky utan i stället en glasstatyett.

De tilltalade har förklarat att de har samma principiella inställning till åtalen som antecknats i TR:ns dom. De har berättat i väsentlig överensstämmelse med sina i TR:ns dom antecknade uppgifter, dock med följande ändringar och tillägg.

B.J.: Gåvolistorna upprättades i samråd mellan B.L. och övrig personal på JEBA:s kontor. Det var företagets montörer som gick ut med sakerna. Om någon mottagare inte var i sin bostad återställdes sakerna till JEBA. Halvflaskor sprit gavs visserligen i första hand till företagets anställda. Om helflaskorna tagit slut kunde emellertid även personer utanför företaget få halvflaskor. Vid det första polisförhöret under förundersökningen uppgav B.J. att julgåvor delats ut i enlighet med listorna. Eftersom han inte minns i detalj vad var och en av mottagarna fick har han emellertid inte haft någon anledning att anta att andra gåvor än de mottagarna uppgett delats ut. Det är en utbredd sed både inom JEBA:s och andra branscher att ge julgåvor. B.J. känner de flesta inom kommunen som fått julgåvor. Han har sett gåvorna som en naturlig julhälsning till dem. B.J. har inte haft någon som helst tanke på att påverka mottagarna i deras tjänsteutövning.

H.L.: Han fick många julgåvor av föreningar och leverantörer. Men han fick inte sprit från något annat företag än JEBA. Blommor som kom från andra håll gick dock i fråga om värdet att jämställa med sprit.

S.N.: Ett av de första åren som omfattas av åtalet fick han endast en halvbutelj whisky. I samband med den första jultallriken från JEBA 1973 började han samla sådana tallrikar. Han har själv köpt tallrikar från andra år. Därför vet han att han inte fick någon tallrik från JEBA 1975. Han har aldrig ifrågasatt det lämpliga i att motta gåvorna. Själv gav han varken julgåvor eller julkort till B.J.. Han vet egentligen inte varför han fick julgåvor från B.J.. Det kan vara en kvarleva från 1960-talet, då det fanns ett mindre antal anställda på fastighetskontoret.

B.J.: S.N:s namn har antagligen kommit med på gåvolistorna av ren slentrian. B.J. har i sitt arbete inte haft något att göra med S.N..

A.W.: Han har inte vid något tillfälle mottagit lax från JEBA. Däremot är det riktigt att han varje år som åtalet mot honom gäller fått en helflaska sprit. Samtidigt med spriten har han erhållit choklad eller blommor till ett värde varje gång av 10-15 kr. De julgåvor han fått från andra företag har växlat från almanackor till föremål av samma värde som de gåvor han fått från JEBA. Det var endast B.J. som gav sprit.

G.R.: Han har umgåtts med B.J. sedan 1947. De brukar träffas när B.J:s svåger fyller år. G.R. har uppvaktat B.J. och dennes hustru på födelsedagar. Han brukade skriva julkort till B.J. men kan inte minnas att han gett honom julblommor.

B.J.: Han har umgåtts familjevis med G.R. sedan mycket länge. Därför har G.R. fått en julhälsning. B.J. har i sin tur fått blommor av G.R.. Han har inte haft så mycket att göra med G.R. i tjänsten. Julgåvorna har dock gått via företaget och det var inget misstag att G.R:s namn förekom i gåvolistorna.

S.E.: Han har haft kontakt med JEBA främst vid uppförandet av ett ålderdomshem 1971-1972 och vid ombyggnad av ett sådant hem 1973-1974 samt i samband med att en verkstads- och personalbyggnad uppfördes åt hamnförvaltningen. Dessutom har han träffat representanter för JEBA vid "byggmöten". Som julgåvor har han av JEBA mottagit, 1972, 1973 och 1974 whisky och choklad samt 1975 lax. Han har tagit gåvorna som en julhälsning och tackat med ett julkort eller dylikt. Han har fått julgåvor även från andra företag, mest choklad och blommor, men även någon enstaka flaska whisky. Dessa gåvor har varit av ungefär samma värde som de gåvor han fått av JEBA.

L.H.: Sedan 1972 har han inte haft med JEBA att göra i tjänsten. Åtminstone efter 1972 har han inte mottagit sprit från några andra företag än B.J:s.

B.J.: Han betraktade gåvorna till L.H. som gåvor till en god vän. B.Ö.: De julgåvor han fick från B.J. bestod av konjak av märket Grönstedts Monopole samt av en mindre blomsteruppsats, värd 10-15 kr. Enligt B.Ö:s uppfattning var gåvorna värda från 60 kr 1972 till 90 kr 1975. Han ansåg inte att gåvorna från B.J. var otillbörliga. Han jämställde dem med ett julkort.

I likhet med TR:n finner HovR:n att det inte är styrkt att B.J. överlämnat och övriga tilltalade mottagit annat än vad gåvomottagarna uppgett.

Vid prövningen av om gåvorna skall föranleda straffrättsligt ansvar är det, som åklagaren angivit i åtalen, fråga om att tolka 17 kap 7 § och 20 kap 2 § BrB i den lydelse lagrummen hade före d 1 jan 1976.

För att ansvar skall komma i fråga för bestickning eller tagande av otillbörlig belöning krävs till en början att den som mottagit gåvan innehaft befattning, varmed ämbetsansvar varit förenat. Samtliga mottagare av julgåvor har haft sådan befattning.

En ytterligare förutsättning är att gåvan lämnats respektive mottagits för ämbetsmannens tjänsteutövning. Vissa av gåvomottagarna - L.H. och S.N. - har gjort gällande att denna förutsättning inte är uppfylld. Av de uppgifter de tilltalade lämnat och av övrig utredning framgår emellertid att samtliga mottagare direkt eller indirekt i sin tjänsteutövning haft möjlighet att påverka beslut som gällt B.J:s företag JEBA. Samtliga gåvor måste därför anses ha lämnats för mottagarnas tjänsteutövning.

För att en gåva skall vara straffbar krävs vidare att den är otillbörlig. BrB utgår från att gåvor kan vara sådana att de inte bör föranleda straff, trots att de överlämnats som erkänsla för ämbetsmannens tjänsteutövning. För gränsdragningen mot det straffbara området i fråga om julgåvor av det slag varom i målet är fråga är det av intresse att undersöka om förarbetena till straffbuden ger någon ledning.

Begreppet otillbörlig infördes i besticknings- och mutparagraferna vid en ändring av strafflagen 1941. Därvid anfördes av departementschefen att vad som borde anses tillbörligt eller otillbörligt kunde naturligen inte bestämmas generellt utan fick överlämnas åt praxis att bedöma i enlighet med vad som kunde vara "förenligt med sund ordning" (NJA II 1941 s 487). Inte heller förarbetena till 1948 års strafflagsrevision, då lagrummen fick den lydelse som är aktuell i detta mål (jfr även NJA 111 962 s 290), innehåller några uttalanden som är direkt vägledande vid bedömningen av om de gåvor det här gäller skall anses otillbörliga. Departementschefen anförde bl a att den närmare bestämningen av vad som är tillbörligt eller ej blev beroende av sed och allmän uppfattning i varje särskilt fall eller för tjänsten meddelade föreskrifter och lät sig icke inskriva i en lagtext (NJA II 1948 s 317).

Någon egentlig ledning när det gäller att avgöra om julgåvorna är otillbörliga ges inte heller av rättspraxis (jfr mutansvarskommitténs betänkande SOU 1974:37 s 38 ff). Statens sakrevision lade emellertid i skrivelse år 1957 till KM (se SOU 1974: 37 s 60 ff) fram förslag i syfte att motverka korruption inom den offentliga sektorn. Förslaget innehöll vissa rekommendationer. Avsikten med rekommendationerna var att ge statstjänstemännen - särskilt befattningshavare med upphandlingsgöromål - vissa riktlinjer för deras handlande i förhållande till bl a leverantörer och entreprenörer. Sakrevisionen ansåg att rekommendationerna gav ett tillfredsställande uttryck åt vad som kunde anses vara god sed på området. Rekommendationerna lämnade inte bindande besked om var gränsen gick mellan godtagbara och otillbörliga förmåner. De hade emellertid utformats så att berörda parter - om de följde rekommendationerna - skulle kunna påräkna att deras handlande som regel inte ens skulle kunna ifrågasättas stå i konflikt med strafflagstiftningen. Rekommendationerna hade angående gåvor följande lydelse: "Tjänsteman bör inte av den andra parten motta gåva, som kan antas sätta honom i tacksamhetsskuld till givaren eller eljest påverka hans tjänsteutövning. Detta torde som regel inte vara fallet, när fråga är om presentreklam i form av artiklar med uppenbar reklamkaraktär, säsongmässiga gåvor i form av blommor, frukt eller annat av relativt ringa värde, exempelvis till jul eller nyår, eller uppvaktningar vid personliga högtidsdagar och dylikt i form av blommor eller i särskilda fall annan gåva." Till rekommendationerna fanns en kommentar som bl a innehöll följande: "Det har inom landet utbildats en sedvänja att företagare genom säsongmässiga gåvor, i första hand vid jul eller nyår, tackar för angenäma affärsförbindelser. Dessa gåvor torde i allmänhet utgöras av blomsteruppsatser, fruktkorgar eller alster ur den egna produktionen men även andra sådana gåvor förekommer, t ex livsmedel med lokal anknytning. Det synes angeläget att frekvensen av de säsongmässiga gåvorna betydligt minskas. När de ges i form av blommor, frukt eller annat av relativt ringa värde kan de dock accepteras. Givetvis bör gåvan avvisas, om det kan befaras att den syftar till en otillbörlig påverkan."

Efter remiss avgavs yttrande över sakrevisionens framställning av ett drygt 100-tal myndigheter och organisationer. Rekommendationerna tillstyrktes i princip av de flesta remissinstanserna. Justitiekanslersämbetet anförde bl a: "Det bör [i det sammanhanget] understrykas, att allt som kan anses stridande mot god sed i hithörande hänseende ej med nödvändighet är att betrakta som brottsligt. Det straffbara området torde alltså vara snävare än det område som rekommendationerna är avsedda att avgränsa. Den betydelsen för avgörandet av vad som är straffbart eller inte lärer rekommendationerna dock få, att om en tjänsteman följer desamma, det normalt inte med fog skall kunna göras gällande, att han gjort sig skyldig till mutbrott eller tjänstefel." Ämbetet anmärkte beträffande gåvor i samband med uppvaktningen vid personliga högtidsdagar och dylikt att även om det givetvis inte kunde komma i fråga att i detta hänseende sätta någon värdegräns det dock borde tydligare sägas ut att det måste röra sig om en gåva som i värde endast obetydligt översteg gåvor i form av blommor, böcker, choklad, frukt och dylikt. Svenska landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet och svenska stadsförbundet påpekade att intet hindrade att motsvarande normer tillämpades inom den kommunala verksamheten.

I beslut d 26 april 1963 fann KM att sakrevisionens förslag inte skulle föranleda någon KM:s åtgärd. Vad som förekommit vid tillkomsten av BrB ger dock inte anledning till antagande att lagstiftaren tagit avstånd från sakrevisionens förslag. Detsamma gäller förarbetena till den nuvarande lagstiftningen (se SOU 1974: 37 s 145). I den av Beckman m fl utgivna kommentaren till BrB, band II, 2 uppl, uttalades också att sakrevisionens rekommendationer var av stor praktisk betydelse men icke direkt straffrättsligt avgörande. De uttalanden angående säsongmässiga gåvor som gjorts i rekommendationerna och remissyttrandena synes därför ge en god bild av vad som var gällande rätt före d 1 jan 1976. Ett ytterligare skäl att låta uttalandena vara vägledande för bedömningen i målet är att avsikten med sakrevisionens förslag främst var att utfärda rekommendationer för tjänstemän med arbetsuppgifter likartade dem som de i målet åtalade mottagarna haft.

Av de julgåvor som förekommit i målet avser en stor del vanligt förekommande presentartiklar av relativt ringa värde. Hit hör de gåvor som omfattar enbart blommor, choklad, livsmedel och prydnadsföremål. Härmed bör kunna jämställas gåvor av spritdrycker upp till en halvbutelj. I samtliga dessa fall kan det med hänsyn till de tidigare redovisade uttalandena rörande straffbudens innebörd enligt HovR:ns mening inte göras gällande att presenterna stått i strid med vad som vid den aktuella tiden varit att anse som god sed. I enlighet härmed bör följande åtal ogillas, nämligen beträffande L.B. gåvorna 1972, 1973 och 1975, S.E. gåvan 1975, L.H. gåvorna 1972 och 1975, S.N. gåvan 1972, K.Q. gåvan 1975 och G.R. gåvorna 1972 och 1975.

Beträffande fyra andra tilltalade borde åtalet ogillas i fråga om samtliga gåvor.

Övriga gåvor har i samtliga fall innefattat minst en helbutelj konjak eller whisky. Det förhållandevis stora attraktionsvärdet hos en julgåva av sådant slag medför att gåvan i de flesta fall måste anses som olämplig och stridande mot god sed. Detta gäller uppenbarligen utan inskränkning i förevarande fall, eftersom de personer som fått gåvorna alla har haft ansvarsfulla befattningar i kommunen vilka varit förenade med särskilda krav på opartiskhet i tjänsten. I sammanhanget går det emellertid inte att bortse från att lika värdefulla julgåvor överlämnats från andra företag. Alla gåvor som är olämpliga och stridande mot god sed behöver inte heller anses straffbara. De svårigheter som finns när det gäller att dra gränsen för det otillbörliga bör i tveksamma fall leda till den tolkning som är mest gynnsam för den tilltalade. På grund härav kan även de gåvor som nu är i fråga inte anses otillbörliga.

De synpunkter som nu anförts gäller såväl gåvomottagarna som B.J.. Någon ytterligare omständighet av beskaffenhet att föranleda annan bedömning i fråga om B.J. föreligger inte.

Samtliga åtal för bestickning och tagande av otillbörlig belöning skall således lämnas utan bifall.

Amerikaresan. HovR:n fann att åtalen skulle ogillas.

Domslut

Domslut. Med ogillande av åtalen för bestickning avseende julgåvor frikände HovR:n B.J. helt.

Beträffande övriga tilltalade fastställde HovR:n TR:ns domslut.

Nämndemannen Nils W Nilsson var skiljaktig och anförde: B.J. har under ett flertal år överlämnat julgåvor till kommunala befattningshavare med ansvarsfulla tjänsteåligganden. Som jag uppfattar lagstiftaren måste särskild återhållsamhet iakttagas vid julgåvor till sådana personer. De gåvor, som består av blommor, choklad, jultallrikar, etc kan inte anses strida mot god sed. Däremot måste de gåvor, som utgörs av sprit eller sprit i förening med annat föremål, anses otillbörliga. Eftersom såväl B.J. som gåvomottagarna insett de faktiska omständigheterna i samband med att gåvorna överlämnades, kan de därför inte undgå ansvar för bestickning respektive tagande av otillbörlig belöning för de gåvor jag sålunda anser otillbörliga.

I fråga om Amerikaresan är jag av samma mening som majoriteten.

Med hänsyn till det anförda bör TR:ns domslut fastställas såvitt avser B.J..

Med ändring av TR:ns domslut bör följande tilltalade dömas för tagande av otillbörlig belöning enligt 20 kap 2 § BrB i dess lydelse före d 1 jan 1976, nämligen L.B. till 30 dagsböter å 35 kr, S.E. till 30 dagsböter å 30 kr, L.H. till 30 dagsböter å 55 kr, H.L. till 30 dagsböter å 60 kr, S.N. till 30 dagsböter å 40 kr, K.Q. till 30 dagsböter å 40 kr, G.R. till 30 dagsböter å 35 kr, A.W. till 30 dagsböter å 40 kr och B.Ö. till 30 dagsböter å 50 kr.

(Enligt den skiljaktiga meningen borde även två andra tilltalade fällas till ansvar.)

Domskäl

Domskäl. Målet gäller i HD endast julgåvor som B.J. under åren 1971-1975 lämnat övriga revisionssvarande. Gåvornas beskaffenhet och värde framgår av följande uppställning.

------------------------------------------------------

Gåva till 1971 1972 1973 1974 1975

------------------------------------------------------

A.W. konjak whisky whisky - whisky

choklad blommor blommor 68 kr

65 kr 70 kr 72 kr

L.B. - statyett whisky whisky lax

30 kr 30 kr 65 kr 30 kr

S.E. - whisky whisky whisky lax

choklad 57 kr 65 kr 30 kr

70 kr

L.H. - whisky blommor konjak -

29 kr konjak 76 kr

87 kr

H.L. supkopp choklad tallrik tallrik tallrik

whisky konjak whisky whisky whisky

80 kr 72 kr 92 kr 101 kr 110 kr

S.N. - whisky whisky whisky whisky

choklad tallrik tallrik 68 kr

44 kr 92 kr 101 kr

K.Q. - whisky whisky whisky lax

55 kr 57 kr 65 kr 30 kr

G.R. - statyett tallrik tallrik -

tallrik whisky whisky

62 kr 92 kr 101 kr

B.Ö. - blommor blommor blommor blommor

konjak konjak konjak konjak

72 kr 87 kr 91 kr 95 kr

------------------------------------------------------

Riksåklagaren har till utveckling av sin talan anfört bl a följande: Sådana uppvaktningar vid jul och nyår samt födelsedagar och liknande tillfällen som sker med sedvanliga presentartiklar, t ex blommor choklad och prydnadsföremål, allt till begränsat värde, torde i allmänhet inte vara att anse som otillbörliga. På enahanda sätt bör man kunna bedöma gåvor som utgörs av presentreklam, t ex egna produkter eller artiklar med anbragt firmanamn och dylikt under förutsättning att deras ekonomiska värde är förhållandevis ringa. Dessa synpunkter kan emellertid inte äga giltighet om det i det enskilda fallet föreligger särskilda omständigheter. I målet är i nu fullföljda delar emellertid fråga om i huvudsak gåvor av annan karaktär. För bedömning av otillbörligheten är givetvis gåvans värde av väsentlig betydelse. I förevarande fall representerar varje gåva för sig ett relativt ringa värde. Varje gåvotillfälle bör emellertid inte ses isolerat från de övriga. De årligen återkommande julgåvorna har följt ett givet mönster. Mottagarna har kunnat påräkna att år efter år erhålla en gåva. Detta gör att även gåvor av förhållandevis ringa värde bör kunna anses otillbörliga om omständigheterna i övrigt talar härför. I detta senare hänseende är att beakta att mottagarna haft ansvarsfulla befattningar som varit förenade med möjligheter att direkt eller indirekt påverka kommunens affärer med B.J:s företag. Såväl givaren som mottagarna har varit införstådda med de omständigheter som gör gåvorna otillbörliga. Riksåklagaren anser därför att de nu aktuella gåvotagarna bör fällas till ansvar. Det anförda gör sig enligt riksåklagarens mening med en större styrka gällande beträffande B.J..

B.J. har invänt bl a att, vid bedömning av straffbarheten, varje gåvotillfälle måste ses isolerat och att han, även om gåvorna i dag skulle anses olämpliga, inte hade anledning att bedöma dem som otillbörliga vid den tidpunkt då de lämnades.

L. har på sina huvudmäns vägnar särskilt understrukit, att julgåvor under årens lopp successivt har minskat i omfattning och utbredning och att man från allmänna etiska överväganden såg helt annorlunda på vissa typer av julgåvor under första hälften av 1970- talet än man gjort under senare hälften av samma årtionde och i början av 1980-talet.

Vid utformning av lagbuden mot mut- och bestickningsbrott har det varit en nära nog självklar utgångspunkt att den allmänna uppfattningen om vad som är otillbörligt eller ej måste växla med tiderna; detta har varit ett av huvudskälen till att lagstiftaren ansett att en närmare bestämning av otillbörlighetsbegreppet inte låter sig skrivas in i en lagtext (se särskilt NJA II 1948 s 316 f). Frågan om de nu aktuella gåvorna är att anse som otillbörliga eller ej skall bedömas med hänsyn till de värderingar som rådde när gåvorna gjordes. Någon domstolspraxis som närmare belyser dessa värderingar kan inte anses föreligga. Goda skäl talar då för att man, såsom HovR:n funnit, bör söka vägledning i de uttalanden om säsongmässiga gåvor som förelåg i sakrevisionens förslag 1957 till rekommendationer - den s k mutkatekesen - och i remissyttrandena däröver. Av dessa uttalanden får anses framgå att det inom landet hade utbildats en sedvänja att företagare gav julgåvor till sina affärskontakter, bl a inom den offentliga förvaltningen, och att detta förfarande ansågs godtagbart, så länge det rörde sig om blommor, böcker, choklad, frukt eller annat av relativt ringa värde och gåvorna inte kunde antas påverka mottagarna i deras tjänsteutövning.

I förevarande fall representerade varje gåva för sig ett ganska ringa värde. Den omständigheten att julgåvorna återkom flera år i följd låg mer eller mindre i sakens natur och bör inte föranleda att man vid bedömningen lägger samman värdet av de gåvor varje mottagare fått under årens lopp. Mottagarna var visserligen tjänstemän i ansvarsfulla befattningar inom kommunen, men någon sannolikhet för att de skulle låta gåvorna påverka sin tjänsteutövning kan inte anses ha förelegat.

På grund av det anförda är de ifrågavarande gåvorna inte att bedöma som otillbörliga. Såväl åtalet mot B.J. för bestickning som åtalen mot övriga revisionssvarande för tagande av otillåten belöning skall alltså såvitt nu är i fråga lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.