NJA 1981 s. 523

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Sundberg) anförde i dom d 19 aug 1980 såvitt nu är i fråga:

Domskäl. Åtalspunkten 2

L.N. har erkänt gärningen men S.S. har erkänt allenast försök till grov stöld och åberopat att han icke tillgripit något.

Av utredningen framgår att de tilltalade försett sig med inbrottsverktyg, att de kontrollerat att ingen fanns i bostaden, att S.S. i L.N:s närvaro brutit upp dörren, att båda gått in i bostaden och sökt efter gods att tillgripa samt att endast L.N. funnit något som han ansett värt att tillgripa. S.S. har förklarat, att han ej skulle ha tillgripit miniräknaren, därest han sett den först. Oaktat S.S. ej tillgripit något är emellertid även han att anse som gärningsman enär tillgreppet med hänsyn till omständigheterna måste anses ha förövats av honom och L.N. gemensamt.

Åtalspunkten 3

S.S. och L.N. har bestritt ansvar för rån men erkänt stöld av 950 kr.

Målsäganden I.K. har berättat i huvudsak följande: Hon var ensam i butiken, när de tilltalade uppenbarade sig. S.S. gick direkt runt disken och fram mot henne. Han sade i samband därmed något om köp av cigaretter. Hon svarade på detta att han först var tvungen att gå tillbaka utanför disken. Hon fick till svar att hon skulle hålla käften, varpå S.S. gav henne ett hårt slag med knytnäven. Hon föll baklänges men kunde från golvet se först L.N. och sedan S.S. gå fram till kassan och rafsa åt sig sedlar. Slaget medförde två blåmärken strax under hennes vänstra nyckelben. Hon har artificiella höftleder och en av dem hade tidigare medfört besvär. Hon hade emellertid varit fullt arbetsför. Efter denna händelse försämrades leden kraftigt och hon kunde ej längre arbeta.

De tilltalade har vitsordat åklagarens gärningsbeskrivning utom så tillvida att de påstått att S.S. allenast föst undan I.K. från närheten av kassaapparaten, varvid hon fallit utan att så varit S.S:s avsikt. De har uppgivit att de före gärningen talat om att tillgripa pengar i en butik.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat ett av t f överläkaren L.G.B. avgivet läkarintyg.

Genom målsägandens berättelse, som även stöds av läkarintyget, är styrkt att S.S. utövat våld mot I.K. på sätt åklagaren påstått. S.S. och L.N. har vidare stulit 950 kr ur kassaapparaten varvid L.N. varit medveten om det våld som föregått stölden. Åtalet skall därför bifallas.

L.N. har d 16 maj 1979 dömts till skyddstillsyn, varefter han d 15 febr 1980 ådömts fortsatt skyddstillsyn.

Av skyddskonsulentens yttrande framgår bl a att L.N. för närvarande gör sin militärtjänstgöring vid A 7 i Visby med en återstående tid av 8 mån.

L.N. har ej fyllt 20 år. Särskilda skäl med hänsyn till allmän laglydnad måste således föreligga för att han skall kunna ådömas fängelse. Å andra sidan krävs särskilda skäl för skyddstillsyn enär å rån ej kan följa lindrigare staff än fängelse 1 år. Med hänsyn till L.N:s upprepade brottslighet och rånets karaktär av övergrepp mot en äldre försvarslös kvinna samt omständigheterna i övrigt finner TR:n att det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger särskilda skäl att ådöma L.N. fängelse. Enär fängelse, jämte skyddstillsyn, kan ådömas i högst 3 mån, anser TR:n att skyddstillsynen bör undanröjas och gemensamt straff ådömas L.N., varvid hänsyn skall tagas till vad han undergått till följd av domarna å skyddstillsyn. I sitt domslut undanröjde TR:n L.N. tidigare ådömd skyddstillsyn och dömde honom jämlikt 8 kap 4 § och 5 § 1 st ävensom 34 kap 1 § 3 och 6 § 3 st BrB för grov stöld och rån till fängelse 1 år 3 mån med angivande av att påföljden avsåg även brotten i domarna d 16 maj 1979 och d 15 febr 1980.

TR:n angav att fängelsestraffet skulle till en tid av 20 dagar anses verkställt i anstalt.

Domskäl

Domskäl. I likhet med domstolarna finner HD att L.N. har gjort sig skyldig till grov stöld (åtalspunkt 2) och rån (åtalspunkt 3).

L.N. dömdes d 16 maj 1979 för narkotikabrott till skyddstillsyn jämte 100 dagsböter å 20 kr. Den 15 febr 1980 dömdes han för narkotikabrott, medhjälp till sådant brott och häleri. Därvid förordnades att den tidigare skyddstillsynen skulle avse även de nya brotten, varjämte han dömdes till 120 dagsböter å 25 kr.

Av en kompletterande personundersökning, som HD låtit utföra, framgår bl a att L.N. i juni 1980 började sin militärtjänstgöring på A 7 i Visby. Han trivs bra i det militära. Sedan han började militärtjänsten har han inte använt narkotika. Han anser sig ha mognat under militärtiden. Den 26 mars 1981 rycker han ut. Enligt vad L.N. uppgett vid huvudförhandlingen i HD har han sökt ett arbete som försäljare i Eskilstuna, vilket han hoppas få.

Personundersökaren har funnit, att den utveckling som L.N. har genomgått under sin militärtjänst är mycket positiv, och bedömt hans prognos som god. Fortsatt stöd av övervakaren har dock ansetts behövligt. Personundersökaren har, med instämmande av skyddskonsulenten, från individualpreventiv synpunkt föreslagit skyddstillsyn som lämpligaste påföljd.

L.N. var vid förövandet av de nu aktuella brotten 19 år och han är numera 20 år. Personutredningen i målet får anses ge vid handen att skyddstillsyn ur individualpreventiv synvinkel utgör den lämpligaste påföljden för honom. Eftersom det lindrigaste straffet för rån är fängelse 527 i 1 år, krävs det emellertid enligt 28 kap 1 § 3 st BrB särskilda skäl för att skyddstillsyn skall kunna ådömas. I detta sammanhang bör beaktas att rånbrottet har förövats mot en ensam och försvarslös person. Bedömningen påverkas också av att det är fråga om en för liknande förfaranden särskilt utsatt yrkesgrupp. På grund av det anförda och då skyddstillsyn två gånger tidigare använts beträffande L.N. kan särskilda skäl för att nu döma till skyddstillsyn inte sägas föreligga. Detta gäller även med beaktande av möjligheten att enligt 28 kap 3 § (jfr 34 kap 6 § 1 st) BrB förena skyddstillsyn med ett kort fängelsestraff i stället får rånbrottet anses vara av sådan beskaffenhet att det av hänsyn till allmän laglydnad föreligger sådana särskilda skäl som avses i 26 kap 4 § 2 st BrB att döma L.N. till fängelse.

I 33 kap 4 § 1 st första meningen BrB föreskrevs tidigare att, om någon begått brott innan han fyllt 18 år, efter omständigheterna fick ådömas lindrigare straff än som var stadgat för brottet. Samtidigt med att påföljden ungdomsfängelse avskaffades genom lagändring, som trädde i kraft d 1 jan 1980, höjdes nämnda åldersgräns till 21 år. Denna åtgärd avsåg att motverka olägenheter som annars kunde uppkomma genom reformen. Enligt vad chefen för justitiedepartementet framhöll i propositionen kunde höjningen av åldersgränsen komma att medföra en viss generell sänkning av straffnivan för ungdomar i åldern 18-21 år. En sådan utveckling låg enligt departementschefens mening i linje med de strävanden som fanns att - framför allt beträffande yngre lagöverträdare - få till stånd en ordning som innebar att frihetsberövandena blev kortare och mera sällan förekommande (prop 1978/79:212 s 65).

I överensstämmelse med tankarna bakom den angivna påföljdsreformen bör, som riksåklagaren förordat, möjligheten till straffnedsättning enligt 33 kap 4 § 1 st första meningen BrB utnyttjas i L.N:s fall. Även med hänsyn tagen härtill är dock den brottslighet för vilken L.N. skall dömas på grund av åtalet i förevarande mål så allvarlig att det är ofrånkomligt att utdöma ett fängelsestraff av sådan längd att den tidigare ådömda skyddstillsynen inte bör stå kvar. Som domstolarna funnit bör därför förut ådömd skyddstillsyn nu undanröjas. Vid bestämningen av det gemensamma straffet skall skälig hänsyn tas till vad L.N. har undergått på grund av den ådömda skyddstillsynen och till de ådömda böterna.

Domslut

Domslut. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns dom, såvitt nu är i fråga, att HD med tillämpning även av 33 kap 4 § 1 st första meningen BrB bestämmer tiden för fängelsestraffet till 8 mån.

Straffet skall till tid som angetts i TR:ns dom anses verkställt i anstalt.