NJA 1981 s. 546

Kostnad för privata sakkunnigutlåtanden i tvistemål, vilka part åberopat som bevisning i målet och ingett till rätten, har ansetts lagligen inte kunna ersättas inom ramen för den parten beviljade rättshjälpen.

HD

I ett mål vid Stockholms TR mellan E.E. och K.R. angående skadestånd åberopade advokaten E.L. - ombud för och biträde enligt rättshjälpslagen åt K.R. - såsom skriftlig bevisning viss av L.H Konsult AB verkställd sakkunnigutredning. I samband med att parterna sedermera begärde fastställelse av en mellan dem träffad förlikning inkom L med en kostnadsräkning upptagande bl a ett belopp om 2 450 kr, varav 2 400 avsåg ersättning för konsultbolagets utredningsarbete och 50 kr gällde kostnad för gravationsbevis.

TR:n (rådmannen Karlholm) fastställde genom dom d 21 mars 1979 förlikningen och bestämde L:s ersättning enligt rättshjälpslagen till bl a 2 450 kr för utlägg.

Staten anförde genom domstolsverket besvär i Svea HovR med yrkande, att HovR:n måtte fastställa ersättningen för utlägg åt L. till endast 50 kr.

L. bestred ändring.

Till utveckling av statens talan anförde domstolsverket bl a följande: TR:n har fastställt ersättning åt L. för utlägg med bl a 2 400 kr avseende kostnader för tekniska utlåtanden d 27 febr 1978 och d 26 maj 1978 utförda av L.H Konsult AB. Utlåtandena har åberopats av L.S huvudman som skriftlig bevisning i målet. Kostnaderna för dessa utlåtanden utgör ej utlägg vilka uppdraget som biträde krävt utan är huvudmannens kostnad. Av L.S kostnadsräkning framgår att kostnaderna uppkommit efter det att talan väckts i målet. - Anlitande av sakkunnig i rättegång är i 40 kap RB reglerat som ett särskilt bevismedel. Åberopar part som sakkunnig någon som inte utsetts av rätten, anses denne som en s k privat sakkunnig varom stadgas i 40 kap 19 § RB. Tillämpliga regler i rättshjälpslagen såvitt avser frågan i vilken omfattning ersättning för privat sakkunnig kan utgå enligt denna lag är 9 § 2 st 2 och 24 §. Enligt 9 § 2 st anses som kostnad för rättshjälpen bl a den rättssökandes kostnad för bevisning vid allmän domstol, krigsrätt, arbetsdomstolen eller bostadsdomstolen. Hur ersättning skall bestämmas regleras i 24 §. Enligt denna § utgår ersättning för bevisning i den mån ej särskilda föreskrifter gäller, med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. Hänvisningen till särskilda föreskrifter syftar på de bestämmelser i RB som anger hur ersättning för bevisning skall bestämmas, dvs beträffande sakkunnig 40 kap 17 och 19 §§ RB (jfr vittnesersättningskungörelsen 1973:262). Av förarbetena till rättshjälpslagen (se bl a prop 1972:4 s 331) framgår att hänvisningen i 24 § rättshjälpslagen till särskilda föreskrifter är exklusiv i förhållande till bestämmelsen att ersättningen skall utgå med skäligt belopp. Detta innebär, att domstolen endast kan tillerkänna privat sakkunnig ersättning enligt rättshjälpslagen i den omfattning han som vittne har anspråk på ersättning. Domstolsverket hänvisar till Arrfelts kommentar Rättshjälp, 2 uppl, s 120, samt NJA 1976 s 256.

L. anförde bl a, att utredningen varit absolut nödvändig för att vinna målet och att den också legat till grund för den uppgörelse som sedan kom att träffas.

HovR:n (hovrättslagmannen Glück, hovrättsråden Hedström, referent, och Hollbeck samt hovrättsassessorn Wallström) anförde i slutligt beslut d 13 juni 1979:

Skäl. HovR:n finner i överensstämmelse med domstolsverkets uppfattning, att ifrågavarande utredningskostnad ej är att anse som utlägg för L. i dennes egenskap av biträde enligt rättshjälpslagen. L. får emellertid antagas ha framställt kostnadsyrkandet i andra hand för K.R:s räkning i egenskap av ombud för henne. Sakkunnigutredningen har åberopats som bevisning och ingivits till TR:n (annorlunda i rättsfallet NJA 1976 s 256). Den skall därför enligt 9 § 2 st 2 rättshjälpslagen betraktas som K.R:s kostnad för rättshjälpen. Eftersom särskilda föreskrifter ej gäller för skriftlig bevisning av förevarande slag - utan, såvitt nu är i fråga, endast för den sakkunniges hörande vid rätten - skall på grund av 24 § rättshjälpslagen ersättning för utredningen utgå med skäligt belopp enligt domstolens bestämmande. Beloppets storlek har ej ifrågasatts.

Slut. Med ändring av TR:ns beslut prövade HovR:n lagligt att bl a bestämma att ersättning för K.R:s av L. förskjutna kostnad för ifrågavarande sakkunnigbevisning skulle utgå med 2 400 kr.

Staten anförde genom domstolsverket besvär och yrkade, att HD med ändring av HovR:ns beslut måtte bestämma att ersättning enligt rättshjälpslagen för av L. förskjuten kostnad för K.R:s sakkunnigbevisning inte skulle utgå.

K.R. bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Fördraganden, RevSekr Öhrström, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Enligt 9 § 2 st 2 rättshjälpslagen anses som kostnad för rättshjälpen den rättssökandes kostnad för bevisning i mål vid allmän domstol. Enligt 24 § samma lag utgår - i den mån ej särskilda föreskrifter gäller - ersättning för bevisning med skäligt belopp efter domstolens bestämmande. Innebörden i denna reglering, som gäller oförändrad sedan rättshjälpslagens tillkomst, är att hänvisningen i 24 § till särskilda föreskrifter reglerar såväl i vilken omfattning ersättning kan utgå som efter vilka normer ersättning skall bestämmas (jfr NjA 1976 s 256 och prop 1978/79:90 s 166). Beträffande s k privat sakkunnig återfinns i 40 kap 19 § 2 st RB föreskrift enligt vilken sådan sakkunnig som höres muntligen skall tillerkännas ersättning för inställelsen av domstolen enligt grunder som gäller för vittne. Avsaknaden av föreskrift i övrigt medför, enligt vad nyss sagts om innebörden av 24 § rättshjälpslagen, att den kostnad K.R. haft för sakkunnigutredningen inte lagligen kan ersättas inom ramen för den henne beviljade rättshjälpen. Vad HovR:n bestämt om ersättning av allmänna medel för denna kostnad skall därför undanröjas.

Slut. HD undanröjer HovR:ns beslut såvitt därigenom bestämts ersättning till K.R. för kostnad för sakkunnigutredning.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Fredlund, Ulveson, Bengtsson, referent, och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Enligt 9 § 2 st 2 rättshjälpslagen anses som kostnad för rättshjälpen den rättssökandes kostnad för bevisning i mål vid allmän domstol. I 24 § samma lag sägs att, i den mån ej särskilda föreskrifter gäller, ersättning för bevisning i sådana mål utgår med skäligt belopp efter domstolens bestämmande. Hänvisningen till särskilda föreskrifter får anses reglera såväl när ersättning kan utgå som efter vilka normer i övrigt ersättning skall bestämmas. Beträffande privat sakkunnig innebär detta, att ersättning i enlighet med bestämmelsen i 40 kap 19 § 2 st RB utgår endast enligt de grunder som gäller för vittne, och detta oavsett om skriftligt utlåtande ges in till rätten eller ej. (Jfr NJA 1976 s 256 och prop 1978/79:90 s 166.)

På grund härav kan den kostnad K.R. haft för sakkunnigutredningen lagligen inte ersättas inom ramen för den henne beviljade rättshjälpen.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut, såvitt det överklagats, lämnar HD K.R:s yrkande om ersättning för kostnad för sakkunnigutredning utan bifall.