NJA 1981 s. 730

Domskäl

Skäl. Av handlingarna framgår inte på vad det i den engelska bouppteckningen upptagna fastighetsvärdet 20 000 pund grundats. Då fastigheten vid beräkning av arvsskatt i England har åsatts värdet 36 500 pund och parterna är ense om att detta värde skall läggas till grund för skatteberäkningen även i Sverige, bör kammarkollegiets talan bifallas. Till den i bouppteckningen angivna behållningen 1 122 625 kr skall därför vid fastställande av arvsskatt läggas skillnaden mellan värdena 36 500 pund och 20 000 pund eller 16 500 pund, motsvarande 171 435 kr efter den på dödsdagen gällande kursen.

På grund av det anförda beräknar HovR:n skatt och ränta enligt följande

Behållning 1 294 060 kr

Belopp Arvsskatt

Vardera arvslotten 647 030 kr 228 680 kr

Sammanlagd arvsskatt 457 360 kr

Ränta enligt

52 § 1 mom 2 st

arvsskattelagen

febr-dec 1975

efter 7,5 procent 31 443,50 kr

jan-dec 1976

efter 6,5 procent 29 728,40 kr

jan-dec 1977

efter 8,5 procent 38 875,60 kr

jan-febr 1978

efter 8,5 procent 6 479,26 kr

Sammanlagd ränta 106 526 kr

Arvsskatt och ränta tillhopa 563 886 kr

HovR:n antecknar följande. Den 1 dec 1978 förrättades tilläggsbouppteckning efter G.S., varvid såsom ytterligare tillgång upptogs fast egendom till ett värde av 200 kr. Bouppteckningen inregistrerades d 21 mars 1979, varvid TR:n fastställde ytterligare arvsskatt till 98 kr. TR:n antecknade att kännedom om den ytterligare tillgången enligt tilläggsbouppteckningen erhållits i dec 1978 varför någon ränta enligt 52 § 1 mom arvsskattelagen inte skulle utgå på det tillkommande skattebeloppet. Den på grund av tilläggsbouppteckningen fastställda arvsskatten påverkas inte av höjningen av det värde av boets behållning, vilket enligt HovR:ns förevarande beslut skall ligga till grund för skattläggningen av bouppteckningen d 1 mars 1975.

Slut. Med ändring av TR:ns beslut fastställer HovR:n arvsskatten å den i huvudbouppteckningen upptagna egendomen till 457 360 kr och räntan därå till 106 526 kr.

Dödsboet äger avräkna vad dödsboet visar sig ha erlagt i skatt och ränta enligt TR:ns beslut.

Dödsboet anförde besvär och yrkade, att vid arvsskattens fastställande värdet av den i England belägna fastigheten sattes till 75 % av det marknadsvärde, 36 500 pund, som legat till grund för beskattningen i England.

Kammarkollegiet bestred bifall till besvären.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tancred, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Som en huvudprincip gäller, att egendom i bouppteckning skall tas upp till ett värde som motsvarar vad egendomen kan antas ha betingat vid en av boets avveckling föranledd med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Det är således marknadsvärdet som skall vara avgörande vid uppskattningen.

De särskilda reglerna i 20 § 3 st och 22 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt om värdering av fast egendom och byggnad som är lös egendom innebär inte något avsteg ifrån denna princip. Det har ansetts ändamålsenligt att vid värderingen av detta slag av egendom använda de värden som föreligger såsom resultat av den allmänna fastighetstaxeringen. Något motsvarande skäl att i fråga om egendom belägen utomlands tillämpa något annat värde än marknadsvärdet föreligger inte.

Det vid beskattningen i England tillämpade värdet får antas motsvara egendomens marknadsvärde. Besvären bör således lämnas utan bifall.

Slut. Besvären lämnas utan bifall.

HD (JustR:n Hesser, Höglund, Ulveson, referent, Hessler och Sven Nyman) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. De i lagen om arvsskatt och gåvoskatt meddelade bestämmelserna om värdering av egendom som är föremål för arvsbeskattning, innehåller i fråga om lös egendom dels för vissa slag av lös egendom särskilda regler, dels för annan lös egendom den allmänna regeln, i 23 § F 1 st, att egendomen skall uppskattas till vad den kan antagas ha betingat vid en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning. Som värde på fast egendom skall enligt 22 § 1 mom, med vissa undantag, gälla näst föregående årets taxeringsvärde, dvs taxeringsvärdet för året närmast före det år varunder dödsfallet inträffade. Fast egendom för vilken inte finns särskilt taxeringsvärde, skall enligt 22 § 2 mom av LSt:n åsättas värde till ledning för arvsskattens bestämmande.

Regeln i 23 § F 1 st får anses uttrycka en allmän princip för värdering av egendom vid arvsbeskattning. Bestämmelsen att fast egendom skall upptas till taxeringsvärde utgör ett avsteg från denna princip, som i allmänhet leder till lägre värde än som föranleds av en tillämpning av principen. Fr o m 1975 års taxering gäller sålunda att taxeringsvärdet skall motsvara 75 procent av marknadsvärdet se numera 5 kap 2 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152). Vid sjunkande penningvärde följer ett lägre värde även av att taxering sker med femårsintervall och taxeringsvärdena i regel är oförändrade under hela taxeringsperioden. (Jfr Englund, Beskattning av arv och gåva, 2 uppl 1975, s 72.)

I fråga om sådant särskilt värde som av länsstyrelse skall åsättas fastighet, som inte är taxerad, föreskrivs i 22 § 2 mom att hänsyn vid värderingen skall tas till egendomens beskaffenhet vid tidpunkten för skattskyldighetens inträde, dvs vid arvlåtarens död. I övrigt skall tillämpas samma principer som vid taxering av fastighet. Även i fråga om fastighet som inte är taxerad kommer värderingssystemet alltså i allmänhet att leda till lägre värde än som följer av den allmänna värderingsprincipen.

Anledningen till att värderingen av fast egendom knutits till egendomens taxeringsvärde har uppenbarligen varit att det ansetts praktiskt att använda en redan förefintlig värdering och därigenom befria beskattningsmyndigheten från att själv behöva företa eller kontrollera en efter andra grunder anordnad värdering (jfr Englund a a, s 73). Regeln har emellertid såsom anförts kommit att medföra att fast egendom i allmänhet blir lindrigare beskattad än vad som skulle vara fallet om den allmänna värderingsprincipen tillämpades.

Den lindring i arvsbeskattningen i fråga om fast egendom som sålunda följer av rådande värderingssystem är på grund av systemets utformning knuten till egendom i Sverige och är betingad av svenska förhållanden. Beträffande fast egendom i utlandet synes en motsvarande lindring på det sätt att marknadsvärdet minskas med 25 procent inte kunna genomföras utan stöd i lag. Sådan egendom bör i stället i princip värderas med tillämpning av den förut anförda allmänna grundsatsen för värdering av egendom vid arvsbeskattning. Med hänsyn till föreliggande utredningssvårigheter bör emellertid det värde som egendomen åsatts vid arvsbeskattningen eller liknande i den främmande staten kunna godtas, om inte särskilda skäl talar däremot.

Beträffande värderingen av den i målet ifrågavarande fastigheten har inte framkommit någon omständighet som ger anledning att frångå det värde fastigheten åsatts vid beskattningen i England. Arvsskatt och ränta skall därför fastställas i enlighet med vad som anges i HovR:ns beslut.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

Samtidigt med det refererade målet och på motsvarande sätt avgjordes ett mål mellan kammarkollegiet, klagande, och dödsboet efter F.C, förklarande (nr SÖ 1596).