AB Blekingefrakt försattes i konkurs d 16 jan 1979. Bolaget bedrev godstransporter i fjärrtrafik. Styrelsen utgjordes av chauffören B.N. och annan person. Staten yrkade med stöd av 48 a § mervärdeskattelagen vid Sölvesborgs TR förpliktande för B.N. att jämte bolaget till staten utge 207 698 kr, avseende mervärdeskatt och restavgifter.

B.N. ansökte om allmän rättshjälp. Ang B.N:s ekonomiska och andra förhållanden se HD:s beslut nedan.

TR:n (lagmännen Lindgren och Klementsson samt tingsnotarien Thorell) yttrade i beslut d 16 jan 1980: Den i målet förevarande tvisten har uppkommit i B.N:s näringsverksamhet. Skäl föreligger ej att det oaktat bevilja rättshjälp.

B.N. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin ansökan om rättshjälp. Han framhöll bl a att han inte längre var näringsidkare.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners samt hovrättsråden Nelander, Cronsioe, referent, och Eilard) fastställde i beslut d 15 april 1980 TR:ns beslut.

B.N. anförde besvär och yrkade, att HD måtte bifalla hans ansökan.

Domstolsverket bestred bifall till ändringsyrkandet.

Domstolsverket anförde bl a: AB Blekingefrakt startades 1972. Aktiekapitalet var 50 000 kr fördelat på 500 aktier, av vilka B.N. själv ägde 499. Styrelsen i bolaget utgjordes av B.N. jämte en annan person. Bolagets firma tecknades förutom av styrelsen av B.N. ensam. B.N. var anställd i bolaget som företagsledare.

Sökande som varit ensam aktieägare eller som ägt i stort sett alla aktierna har i praxis ansetts som näringsidkare (Jfr Arrfelt, Rättshjälp, 1975, s 51, och sammanställningen av domstolsverkets praxis avseende allmän rättshjälp referat nr 322-328). Med hänsyn till ägandefördelningen av aktierna i bolaget och att B.N. haft ett bestämmande inflytande över detta är han enligt domstolsverkets uppfattning att anse som näringsidkare i angelägenheten. Den angelägenhet för vilken allmän rättshjälp sökts - betalningsskyldighet enligt 48 a § mervärdeskattelagen - har uppkommit i den av B.N. bedrivna näringsverksamheten.

Av handlingarna i målet framgår bl a att bolagets årsomsättning som mest uppgått till drygt 7,5 milj kr och att antalet anställda som mest varit ca 40 stycken. Omsättningen det sista verksamhetsåret, d 1 sept 1977-d 31 aug 1978, var 6,5 milj kr. Bristen i boet uppgick vid konkurstillfället till drygt 2,5 milj kr. Efter konkursutbrottet fick B.N. anställning som chaufför i ett företag med en lön om 5 000 kr per månad. B.N. äger en villafastighet med ett saluvärde om 280 000-300 000 kr. Han har hustru och ett barn. Hustrun har en bruttoinkoinst av tjänst om 24 000 kr per år.

Den ordning som gällde före d 1 jan 1980 innebar att näringsidkare som regel inte fick allmän rättshjälp i angelägenhet som hade samband med näringsverksamheten. Bakom den ordningen låg tanken att rättshjälpen är en social förmån, som i första hand bör ge skydd vid oförutsedda händelser som berör enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Kostnader för biträde i rättsliga angelägenheter är däremot ofta en normal företeelse i affärslivet jämförbara med andra driftskostnader som kan påverka rörelsens resultat. För att undvika stötande konsekvenser av att rättsliga angelägenheter i näringsverksamhet ställdes utanför rättshjälpens tillämpningsområde - exempelvis när fråga var om vissa småföretagare som stod löntagarna nära - öppnades dock möjlighet att lämna allmän rättshjälp, om särskilda skäl förelåg med hänsyn till näringsidkarens ekonomiska förhållanden eller sakens beskaffenhet. Den 1 jan 1980 ändrades rättshjälpslagens bestämmelser om allmän rättshjälp åt näringsidkare. Allmän rättshjälp får enligt 8 § 1 st 3 rättshjälpslagen numera inte beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Anledningen till den ändrade lydelsen av paragrafen var att en viss utvidgning av rätten till allmän rättshjälp för näringsidkare skulle kunna ske. Av förarbetena till ändringarna i rättshjälpslagen (prop 1978/79:90 s 161 f och JuU s 45 f) framgår emellertid att rättshjälp även i framtiden endast skall kunna beviljas näringsidkare som är att jämställa med vanliga löntagare. När det gäller frågan om vilka näringsidkare som skall jämställas med vanliga löntagare sägas bl a, att omsättningens storlek hör till de omständigheter som måste beaktas. Räknat i dagens penningvärde bör det således inte annat än undantagsvis komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp vid en omsättning av 200 000 kr eller däröver. Vidare bör näringsidkaren i allmänhet inte få ha fler än två anställda.

Den rättsliga angelägenheten i förevarande mål har samband med tidigare bedriven näringsverksamhet. I sitt remissvar på rättshjälpsutredningen (jfr prop 1978/79:90 s 333 f) berörde domstolsverket frågan om i vilken mån man har att beakta omfattningen av den tidigare rörelsen. Domstolsverket hävdade att det på denna punkt krävdes en omfattande diskussion i motiven om i vilka fall man anser att rättshjälp bör beviljas. I annat fall riskerade man att praxis på nytt blev alltför restriktiv eller i vart fall att det tar lång tid innan tillämpningen av bestämmelsen nått erforderlig stadga. Någon sådan diskussion fördes dock inte i motiven. Inte heller lagtexten ger något säkert besked om hur denna fråga skall bedömas. Någon entydig praxis har ej utbildats.

I Arrfelts kommentar till rättshjälpslagen (2 uppl s 52) sägs att hänsyn till rörelsens omfattning tagits bara om näringsverksamheten fortfarande pågått när rättshjälpsfrågan bedömts. Besvärsnämnden för rättshjälpen har emellertid i några senare avgöranden tagit hänsyn till omfattningen av tidigare bedriven näringsverksamhet. I beslut nr 1353/78 och 1354/78 har besvärsnämnden sålunda uttalat att det inte föreligger särskilda skäl för allmän rättshjälp med hänsyn till omfattningen av den verksamhet bolaget bedrivit.

De avgöranden som föreligger efter ändringarna i rättshjälpslagen d 1 jan 1980 ger en något splittrad bild. Besvärsnämnden har i några beslut vägrat rättshjälp på grund av den tidigare rörelsens omfattning. I andra fall har däremot hänsyn ej tagits till den tidigare rörelsen. - - -

Domstolsverket har i ett yttrande till besvärsnämnden redovisat sin syn på hur den här aktuella frågan skall bedömas. Vad som där anfördes äger giltighet även i förevarande fall. I yttrandet anfördes bl a följande.

"Domstolsverket anser att bl a omfattningen av en tidigare bedriven näringsverksamhet bör beaktas när rättshjälpsfrågan bedöms. När näringsverksamhet upphört kan kostnaderna för biträde i en rättslig angelägenhet visserligen inte längre dras av i rörelsen. Det kan därför hävdas att i ett ärende som det förevarande rättshjälpsfrågan endast skall bedömas med utgångspunkt från sökandens nuvarande ekonomiska förhållanden. Ett sådant synsätt skulle emellertid leda till att rätten till allmän rättshjälp i många fall kunde missbrukas. - Enligt domstolsverkets uppfattning bör en helhetsbedömning göras när det gäller frågan om skäl föreligger enligt 8 § 1 st 3 rättshjälpslagen. Det bör alltså inte komma i fråga att endast fästa avgörande vid en av de i nämnda paragraf angivna omständigheterna. Ett studium av förarbetena (prop 1978/79:90 s 163 f) ger vid handen att särskild vikt bör tillmätas omsättningens storlek. Där sägas bl a att det inte bör komma i fråga att bevilja allmän rättshjälp vid en omsättning av 200 000 kr eller däröver. Utgångspunkten vid bedömningen är således omsättningens storlek. Överstiger denna en viss gräns är näringsidkaren i princip utesluten från möjligheten att få allmän rättshjälp. I den helhetsbedömning som skall göras tillkommer härutöver vissa andra faktorer. I förarbetena sägs att i branscher med låg lönsamhet eller i fall med ömmande omständigheter av personlig eller ekonomisk art bör allmän rättshjälp undantagsvis få förekomma t o m om näringsidkaren har en årsomsättning av mer än 200 000 kr. Detta uttalande visar att stor restriktivitet skall iakttagas när omsättningen når över den angivna gränsen. Domstolsverket anser inte att det föreligger ömmande omständigheter så snart rättshjälpsavgiften motsvarar grundavgiften. Föredraganden säger sig vara medveten om att bestämmelsen rörande näringsidkare kan ge utrymme för olika tolkningar. Lagtexten i förening med gjorda motivuttalande anses dock kunna ge tillräckligt underlag. - Domstolsverket anser att bedömningen i princip bör vara densamma oberoende av om näringsverksamheten fortfarande pågår eller har upphört. I det senare fallet tillkommer dock faktorer som bör tas med vid bedömningen. Hit hör t ex frågan om den tid som förflutit sedan verksamheten upphörde. Vidare torde den rättssökandes nuvarande ekonomiska och personliga förhållanden böra tillmätas något större vikt om verksamheten upphört. Detta ger utrymme för en något mer liberal bedömning än om verksamheten fortfarande pågår."

Besvärsnämnden uttalade i beslut i ärendet bl a följande.

"Enligt 8 § 1 st 3 rättshjälpslagen i dess lydelse efter d 1 jan 1980 får allmän rättshjälp ej beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Bestämmelsens ordalydelse ger enligt besvärsnämndens mening ett starkt stöd för den tolkningen att det för att rättshjälp skall få beviljas som regel är tillräckligt att någon av de angivna omständigheterna föreligger, dvs antingen rörelsens art och omfattning eller sökandenas ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt. Denna tolkning står också i överensstämmelse med det av domstolsverket återgivna uttalandet i förarbetena av föredragande departementschefen att rättshjälp i vissa fall skall kunna beviljas även vid en högre omsättning. - I förevarande fall har rörelsen haft en betydande omsättning före avvecklingen och konkursbeslutet. Skäl för rättshjälp föreligger således inte med hänsyn till rörelsens art och begränsade omfattning. Bedömningen av sökandens ekonomiska och personliga förhållanden bör enligt besvärsnämndens mening avse tiden för ansökan om rättshjälp. L har en relativt låg inkomst och har stor försörjningsbörda. Skäl för rättshjälp föreligger därför med hänsyn till L:s ekonomiska och personliga förhållanden."

Mot bakgrund av det ovan anförda gör domstolsverket följande bedömning. B.N. har under ca 7 års tid drivit näringsverksamhet av betydande omfattning. Såväl omsättningens storlek som antalet anställda överstiger klart de gränser som angivits i förarbetena. Det är helt uppenbart att B.N. inte hade beviljats allmän rättshjälp om verksamheten fortfarande pågått. Den rättsliga angelägenhet för vilken allmän rättshjälp sökts uppkom i nära anslutning till verksamhetens upphörande. Dessa omständigheter måste enligt domstolsverkets uppfattning tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen. Härtill kommer så även B.N:s ekonomiska och personliga förhållanden. Domstolsverket anser inte att dessa förhållanden, såsom de redovisats ovan, är sådana att skäl för allmän rättshjälp föreligger trots verksamhetens art och omfattning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. AB Blekingefrakt - - - se HD:s beslut - - - omständigheterna i övrigt.

Klart är att B.N. varit att betrakta som näringsidkare i rättshjälpslagens mening och att den angelägenhet som ansökningen avser uppkommit i den B.N. tidigare bedrivna näringsverksamheten. Denna har visserligen haft en avsevärd omfattning, något som, enligt nyssnämnda stadgande, talar mot att allmän rättshjälp beviljas B.N.. Emellertid är följande omständigheter att bemärka. B.N. har sedan tiden före rättshjälpsansökan upphört med näringsverksamheten och har tagit anställning med en lön som är något lägre än för löntagare i allmänhet. Det betalningsanspråk som riktats mot honom är av den storleksordningen att ett bifall till detsamma fullt ut eller till väsentlig del kan bedömas få förödande konsekvenser för hans och hans familjs ekonomi. Med hänsyn till angivna förhållanden av personlig och ekonomisk art föreligger skäl för rättshjälp. Då hinder i övrigt ej heller möter mot att bevilja B.N. allmän rättshjälp, skall hans ansökan bifallas.

Ingenjörerna S.J. och J.K. ägde samtliga aktier - hälften var - i Söderkonsult J.K. AB. Styrelsen utgjordes av S.J. och J.K.. Bolagets verksamhet omfattade fastighetsförmedling. Genom avtal d 6 sept 1979 sålde S.J. och J.K. aktierna i bolaget till J.A. och L.P.. J.A. och L.P. yrkade sedermera efter stämning å S.J. och J.K. vid Malmö TR att TR:n skulle förklara avtalet om överlåtelsen av aktierna ogiltigt jämlikt 30 § avtalslagen.

S.J. hemställde att TR:n skulle bevilja honom allmän rättshjälp i målet.

TR:n (tingsfiskalen Gerleman) yttrade i beslut d 3 april 1980: Av vad hittills i målet förekommit får anses framgå att ansökan avser angelägenhet som uppkommit i en av S.J. bedriven näringsverksamhet. På grund härav och då TR:n icke finner sådana särskilda skäl föreligga, att rättshjälp likväl bör beviljas, avslår TR:n S.J:s ansökan om allmän rättshjälp.

S.J. anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin ansökan.

HovR: n (hovrättslagmannen Elliot, hovrättsrådet Göransson samt adj led Waldemarson, referent, och Riving) lämnade i beslut d 6 juni 1980 besvären utan bifall.

S.J. anförde besvär och yrkade att allmän rättshjälp måtte beviljas honom. Han anförde bl a att saken inte rörde hans näringsverksamhet.

Domstolsverket bestred bifall till ändringsyrkandet.

Domstolsverket anförde bl a: Sökande som varit ensam aktieägare eller som ägt i stort sett alla aktierna har i praxis ansetts som näringsidkare. Även om en rättssökande inte innehaft aktiemajoriteten har han dock i praxis bedömts som näringsidkare, om han ägt väsentlig andel i företaget och om han haft väsentligt inflytande över verksamheten. Till kategorin näringsidkare har hänförts den som ägde 50 procent av aktierna och som var verkställande direktör och styrelseledamot i bolaget. (Jfr Arrfelt, Rättshjälp, 1975, s 51, och Allmän rättshjälp, sammanställning av domstolsverkets praxis, referat nr 326 och 328).

S.J. är enligt domstolsverkets uppfattning med hänsyn till äganderättsfördelningen av aktierna och hans ställning i bolaget i övrigt i angelägenheter som uppkommit i samband med näringsverksamheten att betrakta som näringsidkare.

Förevarande angelägenhet har uppkommit med anledning av att S.J. och J.K. överlåtit samtliga aktier i bolaget till kärandena i målet. Det vid TR:n framställda yrkandet går ut på att aktieköpet skall återgå.

I praxis har, åtminstone tidigare, samband med näringsverksamhet ansetts föreligga i tvist som har uppstått i samband med överlåtelse av aktier i bolag (jfr Arrfelt, a st och Allmän rättshjälp..., referat nr 326). Besvärsnämnden för rättshjälpen har emellertid i två likartade beslut d 16 juni 1980 intagit en ståndpunkt som möjligen kan ses som ett avsteg från tidigare praxis.

Domstolsverket anser när i ett fall som det förevarande, där aktieinnehavet inte är att se som en ren kapitalplacering, de två delägarna i ett fåmansföretag säljer företaget genom att överlåta samtliga aktier, att denna transaktion ägt sådant omedelbart samband med den av dem bedrivna näringsverksamheten att den i rättshjälpslagens mening måste vara att anse som en angelägenhet som uppkommit i vederbörandes näringsverksamhet.

- - -

Av handlingarna i målet framgår att omsättningen i den av S.J. och J.K. bedrivna rörelsen taxeringsåret 1979 i vart fall uppgått till 710 000 kr. Rörelsen gav ett underskott på drygt 152 000 kr. Annat framgår inte än att S.J. alltjämt är verksam som näringsidkare inom samma verksamhetsområde. Några uppgifter i övrigt om S.J:s personliga och ekonomiska förhållanden har inte lämnats.

S.J. har av Malmö TR d 29 april 1980 dömts till fängelse för bl a grovt bedrägeri. Han har dessutom, solidariskt med J.K., förpliktats att utge skadestånd uppgående till sammanlagt drygt 900 000 kr. Brottmålet har visst samband med det nu aktuella tvistemålet. Domen har överklagats av S.J. och har, såvitt framgår av handlingarna, ännu ej vunnit laga kraft. Domstolsverket anser med hänsyn till sistnämnda omständighet inte att brottmålsdomen är av beskaffenhet att påverka bedömningen av rättshjälpsfrågan.

Domstolsverket anser vid en samlad bedömning inte att skäl för rättshjälp föreligger. Därvid har framför allt omsättningens storlek beaktats. Såvitt framgår av - - - förarbeten utgör omsättningens storlek utgångspunkten vid bedömningen. I förarbetena sägs - - - att i branscher med låg lönsamhet eller i fall med ömmande omständigheter av personlig eller ekonomisk art allmän rättshjälp dock undantagsvis bör kunna få förekomma t o m om näringsidkaren har en årsomsättning av mer än 200 000 kr. Även om gränsen för omsättningen numera höjts med hänsyn till penningvärdets försämring, anser domstolsverket det inte visat att en sådan undantagssituation föreligger i förevarande fall.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. S.J. utgjorde tillsammans med J.K. fr o m d 1 jan 1979 styrelse i Söderkonsult J.K. AB. De ägde hälften vardera av bolagets totalt 50 aktier. Bolaget ägnade sig åt fastighetsförmedling. Aktierna i bolaget överläts sedermera av S.J. och J.K. till två andra personer. Dessa för nu talan vid Malmö TR mot säljarna med yrkande om återgång av köpet.

Sedan S.J. ansökt om allmän rättshjälp i målet om återgång av aktieköpet, anförde TR:n i beslut d 3 april 1980: Av vad - - - om allmän rättshjälp

Genom överklagade beslutet lämnade HovR:n av S.J. anförda besvär mot TR:ns beslut utan bifall.

Vidare må följande omständigheter antecknas: Omsättningen i av S.J. och J.K. bedriven rörelse, bestående i förvaltning av gemensamt ägda fastigheter i Malmö, uppgick beskattningsåret 1979 till 710 000 kr, men verksamheten gav ett underskott på drygt 152 000 kr, allt såvitt en till ansökningen om rättshjälp fogad uppställning. utvisar. Några uppgifter om storleken av bolagets omsättning och det ekonomiska utbytet av den verksamheten har inte lämnats. S.J. dömdes d 29 april 1980 av Malmö TR till fängelse 1 år 2 mån för bl a grovt bedrägeri, som han begått i sin egenskap av styrelseledamot i bolaget, och brott mot lagen om hyra. Han förpliktades dessutom, solidariskt med J.K., att utge skadestånd, uppgående till sammanlagt drygt 900 000 kr. Brottmålet har samband med det nu aktuella tvistemålet. Domen har överklagats av S.J..

Enligt 8 § 1 st 3 rättshjälpslagen (1972:429) får allmän rättshjälp ej beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.

Såsom domstolsverket anfört har S.J. vad avser bolagets verksamhet med hänsyn till äganderättsfördelningen av aktierna och sin ställning i bolaget i övrigt i angelägenheter som uppkommit i samband med näringsverksamheten varit att betrakta såsom näringsidkare. Som framgår av vad ovan angivits har S.J. samtidigt bedrivit även annan likartad verksamhet. Annat har inte framkommit än att S.J. alltjämt arbetade inom samma verksamhetsområde som tidigare vid den tidpunkt då ansökan om rättshjälp skedde.

S.J. har i första hand hävdat, att saken i målet vid TR:n ej rör angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet. Domstolsverket har härutinnan anfört att när i ett fall som det förevarande, där aktieinnehavet inte är att se som en ren kapitalplacering, de två delägarna i ett fåmansbolag säljer företaget genom att överlåta samtliga aktier, transaktionen äger sådant omedelbart samband med den av dem bedrivna näringsverksamheten att den i rättshjälpslagens mening måste vara att anse som en angelägenhet som uppkommit i vederbörandes näringsverksamhet. HD ansluter sig till domstolsverkets uppfattning.

Utredningen i målet ger ej vid handen att den av S.J. bedrivna näringsverksamheten haft en begränsad omfattning. Ej heller utgör verksamhetens art något skäl för att bevilja honom allmän rättshjälp. Om domen mot S.J. å fängelse och skadestånd står fast, ger den anledning konstatera att hans näringsverksamhet haft en sådan inriktning att domen inte för S.J. kan utgöra skäl för rättshjälp av ekonomisk eller personlig art.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

HD (JustR:n Westerlind, Welamson, Erik Nyman, referent, Bengtsson och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. S.J. ägde tidigare tillsammans med J.K. samtliga aktier i Söderkonsult J.K. AB. Styrelsen i bolaget utgjordes av S.J. och J.K.. Bolagets verksamhet omfattade fastighetsförmedling. S.J. och J.K. sålde sedermera aktierna till två andra personer. Dessa för nu talan mot säljarna med yrkande att avtalet om aktieöverlåtelsen skall förklaras ogiltigt. S.J. har ansökt om allmän rättshjälp i målet.

TR:n anförde i beslut över S.J:s ansökan: Av vad - - - se ovan - - - om allmän rättshjälp.

Genom överklagade beslutet lämnade HovR:n av S.J. anförda besvär mot TR:ns beslut utan bifall.

Enligt 8 § 1 st 3 rättshjälpslagen - - - se HD:s beslut i det under I refererade målet - - - mer än 200 000 kr.

S.J. har anfört bl a: Det mål vari han söker rättshjälp är av stor betydelse för honom personligen. Aktieöverlåtelsen är inte led i någon yrkesverksamhet från hans sida. Han har visserligen varit anställd i bolaget men det innebär inte att saken skall ses såsom rörande hans näringsverksamhet. Att en person överlåter samtliga aktier eller samtliga andelar i en av honom bedriven rörelse utgör en privat affär. - Hans ekonomiska situation bör bedömas med beaktande av att han genom dom av Malmö TR d 29 april 1980 dömts till frihetsstraff och ålagts att utge skadestånd med betydande belopp. Han har överklagat domen. Om den skulle fastställas, innebär det att han förlorar praktiskt taget allt han äger och att han genom att avtjäna straffet blir utan försörjning för lång tid. Det kan dessutom ifrågsätts om han kan fortsätta sin verksamhet som mäklare.

Vad gäller frågan huruvida tvisten om aktieöverlåtelsen uppkommit i S.J:s näringsverksamhet kan, med hänsyn till vad som framkommit om de affärstransaktioner som skett vid sidan av aktieöverlåtelsen, bedömningen inte, som S.J. hävdat, ske med utgångspunkt i att han enbart varit anställd i bolaget och att aktieförsäljningen varit en privat affär. De angivna förhållandena ger i stället stöd för uppfattningen att S.J. är att betrakta såsom en näringsidkare med verksamheten inriktad på fastighetsförmedling och fastighetsförvaltning samt köp och försäljning av fast och lös egendom. Verksamheten kan inte heller ses såsom begränsad till delägarskapet i det aktuella bolaget eller den rörelse som bedrivits av detta. Tvisten om aktieförsäljningen har uppkommit i den bedrivna verksamheten. S.J. är också mot bakgrunden av det anförda alltjämt att anse såsom näringsidkare.

Av handlingarna framgår att omsättningen - i den av S.J. och J.K. bedrivna rörelsen beskattningsåret 1979 såvitt avser fastighetsförvaltningen uppgått till över 700 000 kr och att rörelsen visat ett underskott på omkring 150 000 kr. I målet är i övrigt upplyst att S.J. av Malmö TR d 29 april 1980 dömts till fängelse 1 år 2 mån för bl a grovt bedrägeri och förpliktats att solidariskt med J.K. utge skadestånd med omkring 900 000 kr. Brottmålet har visst samband med det aktuella tvistemålet.

Det anförda ger en allmän uppfattning om den av S.J. bedrivna verksamheten. Vad som framkommit gör att denna med hänsyn till sin omfattning måste anses falla utanför den ram inom vilken enligt förarbetena allmän rättshjälp normalt bör kunna förekomma. Inte heller kan vad som upplysts om S.J:s ekonomiska och personliga förhållanden och omständigheter i övrigt anses utgöra tillräckliga skäl för att, i trots av verksamhetens omfattning, bevilja S.J. allmän rättshjälp i det aktuella tvistemålet.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

Plåtslagaren J.K. åtalades vid Stockholms TR för brott mot uppbördslagen. Det lades J.K. till last att han såsom ansvarig styrelseledamot för Standard Ventilation och Plåtslageri AB i egenskap av arbetsgivares ställföreträdare under 3-6 uppbördsterminerna 1976, 1-6 uppbördsterminerna 1977 och 1-6 uppbördsterminerna 1978 uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåtit att inom föreskriven tid till uppbördsmyndigheten inbetala sammanlagt 485 827 kr, med vilket belopp utgående löner till arbetstagare i bolagets rörelse minskats för gäldande av preliminär skatt och kvarstående skatt.

Åklagaren yrkade förpliktande för J.K. jämlikt 77 a § uppbördslagen att till staten betala 333 050 kr i oguldna skatter och 17 788 kr i restavgifter.

Ansvar yrkades även för oredlig uppbördsredovisning.

I dom d 7 febr 1980 fällde TR:n J.K. till ansvar för brott mot uppbördslagen och vårdslös uppbördsredovisning.

I fråga om yrkandet om betalningsskyldighet anförde TR:n: Förutsättningar för bifall till åklagarens yrkande enligt 77 a § uppbördslagen föreligger i och för sig. TR:n utgår emellertid från att - då fråga är om en sådan person som J.K. - det knappast kan vara ett samhällsintresse eller av annan anledning önskvärt att vederbörande åläggs betalningsskyldighet för ett belopp, som han rimligen aldrig kan förmå att betala. Mer ändamålsenligt synes vara att betalningsskyldighet åläggs till ett belopp, som den betalningsskyldige kan tänkas ha förmåga att betala och som han möjligen kan vilja betala. Med denna utgångspunkt finner TR:n - på de skäl i övrigt som TR:n anfört till stöd för att meddela J.K. villkorlig dom - att J.K:s betalningsskyldighet enligt 77 a § uppbördslagen bör jämkas till 75 000 kr. - TR:n anförde i påföljdsdelen bl a, att J.K. helt saknat utbildning och erfarenhet för en företagsverksamhet av aktuellt omfång, att han i realiteten inte ensam varit företagsledare, att han i viss mån förlitat sig på att en godkänd revisor anlitades av företaget samt att han på grundval av erhållna råd och företagets skenbara utveckling hyst den uppfattningen att företaget slutligen skulle kunna fullgöra sina åligganden och själv arbetat hårt för att förhoppningarna skulle förverkligs.

TR:n förpliktade J.K. att till statsverket utge ett till 75 000 kr jämkat belopp av oguldna skatter och restavgifter.

Domstolsverket anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

B.N. bestred ändringsyrkandet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande:

Skäl. I HD är upplyst, att målet vid TR:n avskrivits från vidare handläggning, sedan käranden efter träffad förlikning återkallat sin talan, samt att L. i samband med avskrivningsbeslutet tillerkänts ersättning enligt rättshjälpslagen.

Enligt 8 § 1 st 3 rättshjälpslagen (1972:429) i dess lydelse fr o m d 1 jan 1980 får allmän rättshjälp ej beviljas näringsidkare i angelägenhet som uppkommit i hans näringsverksamhet, om ej skäl föreligger för rättshjälp med hänsyn till verksamhetens art och begränsade omfattning, hans ekonomiska och personliga förhållanden eller omständigheterna i övrigt.

B.N:s ansökan om allmän rättshjälp avser en angelägenhet som har uppkommit i en verksamhet där han varit att betrakta som näringsidkare i rättshjälpslagens mening. Verksamheten har, såsom framgår av överklagade beslutet, haft en avsevärd omfattning. Mot bakgrund av vad HovR:n har upptagit angående det sätt på vilket ifrågavarande rörelse har avvecklats och vad som har förevarit efter avvecklingen får emellertid sådant samband anses föreligga mellan den angelägenhet ansökningen avser och B.N:s personliga förhållanden att hans tidigare ställning som näringsidkare inte bör utesluta ett bifall till ansökningen. Såsom HovR:n funnit möter ej heller i övrigt hinder mot att bevilja B.N. den sökta allmänna rättshjälpen.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

HD (JustR:n Westerlind, Welamson, Erik Nyman, Bengtsson och Jermsten, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet. VI