NJA 1981 s. 905
Vid byte av biträde enligt rättshjälpslagen har domstol funnit sig ej kunna förordna den som part föreslagit. Då parten fortfarande varit i behov av och önskat biträdeshjälp har domstolen ansetts ej äga underlåta att förordna nytt biträde i samband med entledigande av tidigare biträde. 20 § 1 st och 21 § 1 st rättshjälpslagen samt 49 kap 4 § 7 RB.
I mål mellan J.S. och Berit S angående äktenskapsskillnad m m vid Eksjö TR var advokaten D.F., Jönköping, förordnad till biträde enligt rättshjälpslagen åt J.S.. TR:n meddelade, efter deldom å äktenskapsskillnad, i dom d 20 mars 1981 förordnande om vårdnaden om parterns två barn.
Göta HovR
Parterna å ömse sidor fullföljde talan i Göta HovR. I HovR:n begärde F., att han på grund av sjukdom måtte entledigas från uppdraget som biträde åt J.S.. J.S. anhöll i anledning härav att advokaten G.A., Stockholm, skulle förordnas i F.S ställe.
HovR:n (lagmannen Ekblad, hovrättsrådet Lindstam, referent, samt adj led Sundström och Lindgren) anförde i beslut d 11 juni 1981: HovR:n entledigar F. från uppdraget som biträde enligt rättshjälpslagen åt J.S..
Enär anlitande av A. kan antagas medföra avsevärt ökade kostnader lämnar HovR:n J.S:s begäran om förordnande för A. utan bifall.
J.S. anförde besvär och yrkade, att HD måtte förordna A. att vara hans biträde enligt rättshjälpslagen. I andra hand besvärade sig J.S., såsom hans talan fick förstås, över att han genom HovR:ns beslut kommit att stå utan biträde.
Domstolsverket bestred ändring.
Domstolsverket anförde bl a: Enligt domstolsverkets uppfattning föreligger det inte någon skyldighet för beslutsmyndigheten i rättshjälpsfrågor att ex officio ansvara för att viss förmån kommer den berättigade till del. Detta framgår indirekt vid en jämförelse mellan regleringen av domstols skyldighet i brottmål och domstolens befattning med förordnande av biträde enligt rättshjälpslagen. Då det gäller brottmål skall domstol enligt 21 kap 3 § 3 st RB tillse att den misstänkte har försvarare. Motsvarande bestämmelse finns inte då det gäller allmän rättshjälp. Då det gäller entledigande av biträde stadgas som enda förutsättning i rättshjälpslagen att skäl därtill skall förefinns. - Det får anses falla på J.S:s eget ansvar att föra fram förslag som kan accepters ur kostnadssynpunkt.
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Östling, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Såsom HovR:n funnit kan anlitande av A. antags medföra avsevärt ökade kostnader. J.S:s begäran om förordnande av A. som biträde enligt rättshjälpslagen kan därför inte bifallas.
Enligt 21 § 1 st 3 p rättshjälpslagen får biträde entledigas om skäl föreligger därtill. F.s uppgift att han på grund av sjukdom inte vidare kan biträda J.S. i målet får anses vara tillräckligt skäl för entledigande. Mot bakgrund härav kan HovR:ns åtgärd att entlediga F. innan nytt biträde kunnat förordnas inte anses felaktig.
HD finner alltså ej skäl till ändring eller undanröjande av HovR:ns beslut.
HD anmärker att HovR:ns beslut givetvis inte innebär att J.S. gått förlustig rätten till biträde i angelägenheten. Det har framgått att HovR:n inte avsett att i målet vidtaga någon åtgärd, som för J.S:s del kan föranleda omedelbart behov av biträde, innan J.S. beretts tillfälle föreslå nytt biträde som kan godtags.
Slut. HD fastställer HovR:ns beslut.
HD (JustR:n Westerlind, Brundin, Welamson, Hessler och Sven Nyman, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Såsom HovR:n funnit kan J.S:s begäran att få A. till biträde ej bifallas.
Vad angår frågan, om HovR:n ägt underlåta att förordna nytt biträde för J.S., är följande att märka.
Enligt 20 § 1 st rättshjälpslagen får biträde förordnas på sökandens begäran, om sökanden ej själv kan behörigen tillvarataga sin rätt, och enligt 21 § 1 st samma lag skall, om sökanden själv till biträde föreslagit någon som är lämplig, denne förordnas om ej hans anlitande skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl föranleder annat.
J.S:s begäran om biträdesförordnande i HovR:n har uppenbarligen ej kunnat så förstås att J.S. ej önskade biträde för den händelse A. ej kunde förordnas. Ej heller torde skäl ha funnits till antagande att J.S. själv kunde tillvarataga sin rätt utan biträde.
Avfattningen av 21 § 1 st rättshjälpslagen ger väl ej direkt vid handen hur domstolen skall förfara om den av sökanden föreslagna personen ej kan förordns till biträde. Motsvarande bestämmelse i 5 § 3 st lagen om fri rättegång - vilken bestämmelse gällde från lagens tillkomst 1919 till utgången av 1947 - innehöll att avvikelse från parts förslag till rättegångsbiträde ej borde ske om inte särskilda skäl därtill fanns. Bestämmelsen gav alltså uttryck åt tanken att domstol i vissa fall kunde förordna annat biträde än parten önskat. Med giltighet från d 1 jan 1948 fick bestämmelsen en lydelse som motsvarar den nuvarande avfattningen av 21 § 1 st rättshjälpslagen. Såvitt framgår av motiven till ändringen (NJA II 1947 s 496) var avsikten inte att inskränka domstols möjligheter att förordna biträde. I sammanhanget må slutligen nämnas att 49 kap 4 § 7 RB innehåller en bestämmelse om fullföljdsrätt för bl a det fall att rätten som biträde förordnar annan än part föreslagit. (Motsvarande talerätt fanns enligt 16 kap 10 § äldre RB.)
Med hänsyn till det anförda finner HD att HovR:n i samband med entledigandet av F. bort förordna nytt biträde för J.S.. Det bör ankomma på HovR:n att nu meddela sådant förordnande.
Slut. HD fastställer HovR:ns beslut såvitt därigenom J.S:s begäran att få A. till biträde lämnats utan bifall.
HD återförvisar målet i övrigt till HovR:n som har att förordna biträde för J.S..