NJA 1982 s. 224

Domskäl

TR:n (lagmannen Sönnerby) anförde i dom d 10 sept 1979:Parternas utveckling av talan m m.

Konkursboet har anfört: Den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningen upptog tillgångar på 8 878 kr och skulder på 118 500 kr. L.A. ägde tidigare fastigheten Fagerdala 1:7. "1977" överlät han emellertid fastigheten till sin hustru genom äktenskapsförord. Senare överlät hustrun fastigheten på en tredje person. I samband med att fastigheten såldes, ställde hustrun ett penningbelopp till L.A:s förfogande; han uppbar d 17 nov 1977 kontant ca 45 000 kr. På så sätt avstod hustrun från den tidigare gåvan från L.A.. Av pengarna använde L.A. d 23 nov 1977 6 000 kr till att betala sin fakturaskuld av d 1 mars 1977 till bolaget. Skulden bestod av kumulerade fordringar. Av vad som återstod av det belopp som han fått av hustrun betalade han vidare tillhopa 22 000 kr till två andra borgenärer. Även mot dessa två borgenärer har återvinningstalan väckts. Genom att verkställa betalningen till bolaget har L.A. avsevärt försämrat sin ekonomiska ställning till förfång för övriga borgenärer i konkursen. Betalningen skall därför återgå enligt 35 § konkurslagen. Om betalningen fick konkursförvaltningen kännedom först d 20 jan 1979 genom brev. - L.A. drev en konsultbyrå i byggbranschen och förmedlade försäljning av monteringsfärdiga hus för Traryd-Villan Aktiebolags i Traryd räkning. Fastigheten Fagerdala 1:7 torde inte ha ingått i rörelsen.

I skriftligt svaromål till TR:n d 2 maj 1979 bestred bolaget konkursboets talan och anförde bl a följande: I sept och nov 1976 levererade bolaget byggmaterial m m till L.A. för ett belopp av 6 525 kr. Den 1 mars 1977, dvs 4-5 mån efter leveranstiden, sände bolaget en faktura på beloppet till L.A.. Vid olika tillfällen därefter blev L.A., i samband med att han kom till bolaget för att köpa olja och bensin till sin bil, muntligen påmind om sin skuld. Parterna har tidigare haft flera liknande affärer och till lika stora belopp. Senast i sept 1976 betalade L.A. en faktura på 4 000 kr. De angivna förhållandena visar alltså att bolaget hela tiden hade affärsförtroende för L.A. och inte hade den ringaste aning om att L.A. skulle vara eller bli insolvent. Bolaget har inte heller haft eller bort ha anledning känna till att L.A. kommit på obestånd. Därav följer att den avbetalning på skulden som L.A. gjorde "den 17 november 1977" med hänsyn till förhållandena kan anses ordinär.

Konkursboet har vid sammanträde inför TR:n förklarat sig inte göra gällande i målet att ond tro föreligger hos bolaget i fråga om L.A:s solvens m m.

Bolaget har vid sammanträdet anfört: Grunden för bestridandet är dels att betalningen av beloppet 6 000 kr inte avsevärt försämrat L.A:s ekonomiska ställning dels att betalningen med hänsyn till omständigheterna och det affärsförhållande som rått mellan L.A. och bolaget var att anse såsom en ordinär betalning. H. och C.C. har sedan 40 år tillbaka gemensamt drivit en lanthandel, där de säljer bl a byggvaror. De har en omsättning i rörelsen på 5 milj kr. De har alltid varit mycket generösa med att lämna långa krediter och har aldrig skickat kravbrev till någon av sina kunder. Under 1974 började L.A. köpa bensin hos bolaget. Senare gjorde han andra mindre kontantaffärer. Den 13 jan 1976 skedde den första kreditaffären. Den 11 sept 1976 betalade han hela sin skuld till bolaget, 4 534 kr. I samband därmed fick han ny kredit. Kreditaffärerna fortsatte under okt och nov. Den 1 mars 1977 sände bolaget faktura på det sammanlagda kreditbeloppet, 6 525 kr. Vid olika tillfällen därefter besökte L.A. lanthandeln för att köpa bl a bensin till sin bil och blev i samband därmed påmind om att han skulle betala sin skuld. Bröderna C visste då inte att han var på obestånd. De kände inte heller till att han överlåtit fastigheten på hustrun. Den 23 nov 1977 betalade han 6 000 kr av sin skuld till bolaget.Bevisning.

H. C och C.C. har hörts under sanningsförsäkran.

H. C har därvid uppgivit bl a följande. L.A. köpte en fastighet i Fagerdala. Han passerade bröderna C:s lanthandel bl a när han åkte till Traryd. Han köpte bensin och en del småsaker. I jan 1976 började han göra kreditaffärer med bolaget. Det gällde då en torktumlare. Han köpte senare också cement och annat till fastigheten samt handredskap m m. Den 31 aug 1976 utfärdade bolaget en faktura på kreditköpen. Det var inget besvär att få in pengar på den fakturan. Den betalades d 11 sept 1976. L.A. fick samtidigt ny kredit och gjorde en del inköp t o m nov 1976. Faktura på dessa inköp utställdes först d 1 mars 1977. Anledningen härtill var, att man inte har stor personal. Faktureringen blir ofta eftersatt. Innan fakturan utsändes krävde man inte L.A.. När L.A. kom in i lanthandeln blev han påmind om fakturan, och han lovade att betala. Den 23 nov 1977 betalade han. Pengarna kom över bankgiro. - Bolaget hade goda erfarenheter av L.A.. Bröderna C visste inte att L.A. var insolvent. - Bolaget tillämpade "den mjuka linjen" i fråga om betalning. Kunderna var tacksamma för att de fick långa krediter.

C.C. har uppgivit: Bolaget hade inga affärer med L.A. innan han flyttade till Fagerdala. Bröderna C visste vem han var. När han körde förbi hände det att han köpte bensin. I jan 1976 började han få kredit. Någon särskild anledning härtill fanns inte; det bara blev så. En faktura utställdes d 31 aug 1976. Dessförinnan hade det inte varit några krav. L.A. kom in och betalade d 11 sept 1976. Det var H. C som skötte det kamerala i företaget. L.A. fick fortsatt kredit. Efter någon tid tyckte bröderna C att L.A. hade lite väl stor skuld till dem. De stötte på om betalning på hösten 1976. Det skedde muntligen. Sedan L.A. fått fakturan av d 1 mars 1977 var han nog inte inne så mycket i lanthandeln. - Bolaget tillämpade i sin rörelse långa krediter. Det tillhörde bolagets policy.

Enligt företedda reskontrautdrag har bolaget även i fråga om andra kunder än L.A. dröjt avsevärd tid med att sända ut fakturor.

Domskäl. Betalningen av beloppet 6 000 kr har kommit bolaget tillhanda endast någon dag innan ansökningen om L.A:s försättande i konkurs kom in (fristdagen).

TR:n finner med beaktande av boets ställning och övriga omständigheter att betalningen avsevärt försämrat L.A:s ekonomiska ställning.

Betalningen har varit till nackdel i varje fall för staten, som i konkursen bevakat drygt 76 000 kr med förmånsrätt.

Betalningen avser skulder, som kumulerats under avsevärd tid. Redan d 1 mars 1977, alltså mer än åtta månader före betalningen, har bolaget krävt L.A. skriftligen, och därefter har även muntliga krav framställts. Med beaktande av bl a dessa omständigheter finner TR:n att betalningen inte kan anses ordinär.

På grund av det anförda skall betalningen jämlikt 35 § konkurslagen gå åter.

Domslut

Domslut. TR:n förpliktar aktiebolaget att till konkursboet betala 6 000 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 23 april 1979 tills betalning sker.

Domskäl

Domskäl. Till stöd för sitt avvisningsyrkande har bolaget anfört dels att lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden ej är tillämplig i målet, dels att konkursboets återvinningstalan väckts efter den i 40 b § konkurslagen stadgade fristen.

I 3 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden stadgas att lagen inte skall tillämpas i fråga om mål som av TR handlägges i särskild sammansättning eller med tillämpning av bl a konkurslagen. Härmed torde förstås mål för vilka uttömmande handläggningsregler återfinnes i konkurslagen. Som emellertid mål om återvinning i konkurs, där talan anhängiggjorts genom ansökan om stämning, handläggs helt med stöd av RB:s processuella regler, finner HovR:n att målet skall handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden på sätt skett i TR:n.

Vad gäller invändningen att återvinningstalan väckts efter utgången av den i 40 b § konkurslagen stadgade fristen har konkursförvaltaren uppgett att han först genom brev d 20 jan 1979 fått vetskap om den aktuella betalningen. Bolaget har gjort gällande att konkursboet redan dessförinnan borde ha kunnat skaffa sig kunskap om betalningen. Till stöd för detta har bolaget anfört att konkursförvaltaren - enligt protokoll fört vid förhandling mellan konkursboet och L.A:s hustru angående återvinning i konkurs - redan d 5 dec 1978 fått vetskap om att L.A. använt pengar som han fått av sin hustru till att betala skulder med. Konkursboet har invänt att konkursgäldenären ej velat medverka vid boutredningen samt att konkursboet visserligen i samband den nämnda återvinningstalan fått veta att gäldenären betalat vissa skulder i nov 1977 men ej till vem denna betalning skett.

Vad sålunda anförts visar enligt HovR:n inte att anledning till återvinningstalan var känd för konkursboet före d 20 jan 1979. Återvinningstalan är således anhängiggjord inom rätt tid.

När det gäller frågan om betalningen skall gå åter enligt 35 § konkurslagen gillar HovR:n TR:ns bedömning.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Bolaget sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Konkursboet bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Brusewitz, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Vad gäller frågan om tillämpligheten i målet av lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden samt bolagets invändning om att återvinningstalan väckts efter den i 40 b § konkurslagen stadgade fristen gillar HD HovR:ns bedömning.

Beträffande frågan om betalningen skall gå åter enligt 35 § konkurslagen anför HD följande.

I målet föreligger till bedömning om ifrågavarande betalning om 6 000 kr avsevärt försämrat L.A:s ekonomiska ställning och inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. För bedömning av om viss betalning har avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning skall enligt lagens förarbeten (prop 1975:6 s 223, jfr s 227) betalningen ställas i relation till "gäldenärens förhållanden - t ex omfattningen av den rörelse han driver." Vid en jämförelse mellan det utbetalade beloppet och de i konkursbouppteckningen upptagna tillgångarna om 8 878 kr finner HD att betalningen - som skett så sent som någon dag före fristdagen d 24 nov 1977 - måste anses ha inneburit en avsevärd försämring av L.A:s ekonomi. (Jfr NJA 1981 s 759.)

Fråga återstår då om betalningen ändå kan anses som ordinär. Enligt ovannämnda förarbeten (s 224, jfr s 227) kan en skuld som stått ute eller kumulerats under en längre tid ej godtas som ordinär. Den av L.A. verkställda betalningen avser delbetalning av varor inköpta på kredit under tiden d 11 sept-d 19 nov 1976 och skriftlig faktura har utfärdats d 1 mars 1977. Skulden måste därför i vart fall anses ha stått ute under en längre tid. Betalningen kan med hänsyn härtill ej heller anses vara ordinär.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Lika med HovR:n finner HD att målet skall handläggas enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden samt att konkursboets återvinningstalan har anhänggigjorts i rätt tid.

Enligt 35 § konkurslagen skall betalning senare än tre månader före fristdagen gå åter bl a om den avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning och inte med hänsyn till omständigheterna ändå kan anses som ordinär. Konkursboet har åberopat denna bestämmelse till stöd för sitt yrkande om återvinning av betalningen om 6 000 kr.

För att en betalning skall anses ha avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning måste det enligt förarbetena till stadgandet (prop 1975:6 s 223, jfr s 227) "vara fråga om ett belopp som i betraktande av gäldenärens förhållanden - t ex omfattningen av rörelse som han driver - måste anses relativt betydande och därför inverkar avsevärt på hans ekonomiska ställning och den utdelning som borgenärerna kan få vid en senare inträffad konkurs".

Av handlingarna i målet framgår följande rörande L.A:s ekonomiska förhållanden. L.A. innehade en byggteknisk konsultbyrå. I rörelsen fanns inte någon anställd. Vid utmätningsförrättning d 20 sept 1977 befanns han sakna utmätningsbara tillgångar. L.A. hade år 1976 genom gåva överlåtit en fastighet till sin hustru. Sedan hustrun år 1977 sålt fastigheten, erhöll L.A. av hennes överskott d 17 nov 1977 45 000 kr kontant. Av dessa medel betalade han d 23 nov det i målet aktuella beloppet om 6 000 kr till bolaget. I samband härmed betalade han också skulder till två andra borgenärer på sammanlagt 22 000 kr. Konkursansökningen inkom till konkursdomaren d 24 nov 1977 och L.A. försattes i konkurs d 12 dec samma år.

L.A. saknade d 20 sept 1977 utmätningsbara tillgångar. Oaktat han d 17 nov samma år tillfördes 45 000 kr upptog konkursbouppteckningen tillgångar om endast 8 878 kr; skulderna uppgick enligt bouppteckningen till 118 500 kr. Mot bakgrund härav framstår beloppet om 6 000 kr som L.A. betalade till bolaget som relativt betydande och betalningen får anses ha inneburit en avsevärd försämring av L.A:s ekonomiska ställning.

Betalningen avsåg en skuld som stått ute under längre tid. Den kan inte anses som ordinär.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JR Gregow var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: En förutsättning för att betalningen av skulden till bolaget skall bringas att återgå enligt 35 § konkurslagen är att L.A. genom betalningen av det ifrågavarande beloppet, 6 000 kr, avsevärt försämrat sin ekonomiska ställning. Detta kräver enligt förarbetena till bestämmelsen att det är fråga om ett belopp som i betraktande av gäldenärens förhållanden måste anses relativt betydande och därför inverkar avsevärt på hans ekonomiska ställning och den utdelning som borgenärerna kan få vid en senare inträffad konkurs (SOU 1970:75, Utsökningsrätt X, s 149 och prop 1975:6 s 223 och 227). När det gäller de förhållanden till vilka det betalade beloppet skall ställas i relation har i förarbetena som exempel nämnts omfattningen av rörelse som gäldenären driver.

Vid bestämmelsens tillämpning beträffande en gäldenär som driver rörelse bör i enlighet härmed det belopp som ifrågakommer för återvinning i första hand jämföras med rörelsens omsättning och tillgångarna och skulderna i rörelsen vid tiden för betalningen av beloppet. När gäldenären, såsom i förevarande fall, är en fysisk person som driver rörelse under enskild firma, bör även hans övriga tillgångar och skulder beaktas. Vad nu sagts utesluter inte att jämförelse görs med gäldenärens tillgångar vid konkursutbrottet; om det redan vid en sådan jämförelse framgår att det för återvinning ifrågakomna beloppet är av mindre betydelse, saknas i allmänhet anledning att jämföra beloppet med tillgångarna vid tiden för den aktuella betalningen (jfr NJA 1981 s 759).

I målet har inte lämnats uppgifter om omsättningen i den av L.A. bedrivna rörelsen. Vid tidpunkten för betalningen till bolaget får emellertid L.A. antas ha haft åtminstone 45 000 kr i kontanter eller andra lätt tillgängliga medel. Med hänsyn bl a till vad som upplysts om L.A:s skatteskuld och om de betalningar av skulder på 22 000 kr som han gjorde med nyssnämnda belopp måste antas att hans skulder vid tiden för betalningen till bolaget överstigit 100 000 kr. Närmare uppgifter saknas om tidpunkten för betalningen av skulderna på 22 000 kr och om omständigheterna i övrigt beträffande dessa betalningar. Vid sådant förhållande saknas anledning att gå in på frågan i vad mån dessa betalningar kan beaktas vid bedömande huruvida återvinning bör ske av betalningen till bolaget.

I förhållande till nyssnämnda tillgångar och skulder vid tiden för betalningen till bolaget kan beloppet om 6 000 kr inte anses vara relativt betydande. L.A. kan därför inte genom betalningen av detta belopp till bolaget anses ha avsevärt försämrat sin ekonomiska ställning.

På grund härav ogillar jag konkursboets återvinningstalan.