lagen.nu

NJA 1982 s. 376

Partsställningen i mål om underhållsbidrag till barn.

Alingsås TR dömde d 14 mars 1980 till äktenskapsskillnad mellan makarna I. och K.W.. I domen förordnades att K.W. skulle ha vårdnaden om makarnas dotter K.L. samt att I.W. skulle utge underhållsbidrag för dottern med 500 kr i månaden. K.W. hade allmän rättshjälp i målet. TR:n fastställde ersättning till hennes biträde och förordnade att hon inte skulle betala någon rättshjälpsavgift.

Från båda sidor fullföljdes talan i underhållsfrågan i HovR:n för Västra Sverige. I.W. yrkade att bidraget skulle nedsättas till 200 kr i månaden. I vadeinlaga från K.W:s ombud yrkades att bidraget skulle bestämmas till 700 kr i månaden. Som part angavs där K.L., och ombudet förklarade sig utgå från att den K.W. beviljade rättshjälpen utan vidare åtgärd även omfattade K.L.s talan i HovR:n.

HovR:n (hovrättsråden Ihrfelt och Nilsson, f d lagmannen Sohlberg och t f hovrättsassessorn Andrén, referent) meddelade dom d 23 dec 1980. I domen upptogs som parter I.W. och K.W.. HovR:n fastställde TR:ns domslut i underhållsfrågan. Vidare fastställdes ersättning till K.W:s biträde enligt rättshjälpslagen. HovR:n, som i domskälen konstaterade att K.W. hade sådana inkomster att hon kunde bidra till gäldande av kostnaden för den henne beviljade rättshjälpen, bestämde rättshjälpsavgiften för K.W. till 130 kr, vilket belopp hon ålades att inbetala till statsverket.

K.W. sökte revision och yrkade att rättshjälpsavgift inte skulle fastställas för henne samt att hon skulle befrias från skyldigheten att till statsverket utge 130 kr. Som grund för sitt yrkande angav K.W. att hon inte hade varit part i målet i HovR:n; som part där hade rätteligen bort upptas K.L..

Domstolsverket bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Svensson, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Målet i HovR:n har i huvudsaken gällt frågan om underhållsbidrag åt K.L. W, och K.W. har i hovrättsprocessen uppträtt och haft ställning icke såsom part utan såsom ställföreträdare för dottern i dennas egenskap av part. Vid detta förhållande har HovR:n ej ägt att ta befattning med frågan om bestämmande av rättshjälpsavgift för K.W.. HovR:ns dom skall alltså upphävas i den del den överklagats.

Slut. HD upphäver HovR:ns domslut i vad det innefattar fastställelse av rättshjälpsavgift för K.W. och förpliktelse för henne att till statsverket inbetala det fastställda beloppet.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Welamson, referent, Sven Nyman, Persson och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Målet i HD gäller i första hand, huruvida K.W. varit att betrakta som part i HovR:n eller om hon skall anses ha där fört talan endast som ställföreträdare för dottern K.L..

Den rättsliga betydelsen av frågan, vem som på den underhållsberättigades sida är part i mål rörande underhållsbidrag till barn, är väsentligen knuten till spörsmål om rättshjälp och rättegångskostnader. För att kostnaderna för hävdande av underhållsanspråket skall kunna bestridas av allmänna medel enligt rättshjälpslagen måste rättshjälp ha beviljats den som är part, och det är dennes ekonomiska förhållanden som ligger till grund för bestämmande av maximibeloppet för rättshjälpsavgiften. Om den underhållsskyldige såsom vinnande part tillerkänns ersättning för sina rättegångskostnader eller om statsverket berättigas erhålla ersättning för kostnader för rättshjälp som beviljats denne, åvilar ersättningsskyldigheten den underhållsskyldiges motpart. Endast under särskilda förhållanden, från vilka här kan bortses, kan det ifrågakomma att även motpartens ställföreträdare åläggs ersättningsskyldighet.

Utgångspunkten för bedömande av frågan om rätt partsställning i mål om underhållsbidrag till barn är att - såsom framhölls redan av lagberedningen under förarbetena till 1917 års lag om barn utom äktenskap, se NJA II 1917 s 386 - skyldigheten att lämna underhållsbidrag är en skyldighet gentemot barnet och att rätten till sådant bidrag tillkommer barnet självt, jfr NJA 1931 s 113. Det kan visserligen tänkas, att rätten till belopp motsvarande underhållsbidrag för förfluten tid kommit att såsom en regressfordran mot den underhållsskyldige övergå till barnets vårdnadshavare, nämligen i den mån denne för tid då bidrag uteblivit betalat mera för barnets underhåll än som i och för sig ålegat honom. (Jfr särskilt Walin i Svensk Juristtidning 1942 s 497 ff och densamme, Kommentar till föräldrabalken, 3 uppl 1979 s 155.) Från sådana fall bortses emellertid i det följande. När en vårdnadshavare framställer anspråk på underhållsbidrag till barn måste det normalt förutsättas att han inte påstår annat än att de yrkade bidragen skall tillkomma barnet.

Som allmän princip gäller, att en person kan ha ställning av part endast om han påstår att han själv är den materiellt berättigade. Det finns visserligen fall där, med undantag från den nämnda principen, en rätt att såsom part föra talan rörande annans rättsställning erkänts, men dessa undantagsfall är fåtaliga och särpräglade. (Se t ex Ekelöf, Rättegång II, 6 uppl 1980 s 69 ff.) Ett skäl till att i förevarande sammanhang göra ett sådant undantag och låta vårdnadshavaren föra talan som part rörande barnets rätt till bidrag skulle kunna tänkas vara, att vårdnadshavarens egen skyldighet att sörja för barnets underhåll kan påverkas av vad annan kan förmås att utge i underhållsbidrag och att vårdnadshavaren därför kan ha ett betydande eget intresse av utfallet av en process om underhållsbidrag till barnet. Ett sådant intresse har vårdnadshavaren emellertid långt ifrån alltid. Det ekonomiska intresse som vårdnadshavaren kan ha av utgången av en underhållsprocess kan inte anses utgöra tillräcklig anledning att betrakta vårdnadshavaren själv som part i tvist om underhållsbidrag till barnet.

Avfattningen av 7 kap 2 § 3 st FB, vari talas om att vårdnadshavare har rätt att "företräda barnet i frågor om underhållsbidrag", tyder också på att vårdnadshavares agerande i tvist om underhållsbidrag till barn inte av lagstiftaren tänkts innebära annat än utövande av ställföreträdarskap för barnet i dettas egenskap av part.

Det sagda leder till att en talan rörande underhållsbidrag till barn vilken förs av barnets vårdnadshavare måste i princip vara att uppfatta som en talan av barnet som part, utförd av vårdnadshavaren i egenskap av ställföreträdare för barnet. Denna ståndpunkt har också intagits i praxis för fall där en förälder som för talan för barnet har ställning av vårdnadshavare redan vid tidpunkten för talans väckande, dvs praktiskt sett väsentligen i mål rörande underhållsbidrag till barn, om vilket modern enligt 6 kap 6 § FB ensam har vårdnaden, samt i mål om jämkning av en, vanligen i samband med äktenskapsskillnad, fastställd underhållsskyldighet för den av föräldrarna som inte tillerkänts vårdnaden.

Ofta aktualiseras emellertid frågor om underhållsbidrag i skillnadsmål, där föremål för domstolens prövning också är vem av föräldrarna som skall tillerkännas vårdnaden om barnet. I sådana fall har den som begärt vårdnaden och i anslutning därtill yrkat underhållsbidrag för barnet i praxis behandlats som part i målet i dess helhet.

Det kan synas anmärkningsvärt att enligt nu angivna ställningstaganden i rättstillämpningen kostnaderna för en tvist om underhållsbidrag kan drabba olika personer, helt beroende av om vid tiden för målets anhängiggörande den som för talan för barnet är eller inte är ensam vårdnadshavare. Det möter emellertid starka betänkligheter att betrakta barnet som part i en underhållstvist, när denna handläggs i mål där även vårdnadsfrågan är föremål för rättens bedömande. Detta gäller även frånsett den formella synpunkten, att FB inte erbjuder något stöd för att den som visserligen yrkar att få vårdnaden om barnet men ännu inte tillerkänts vårdnaden skulle äga företräda barnet i fråga om underhåll. Särskilt betänkliga ter sig konsekvenserna av en partsställning för barnet i underhållsdelen, när båda föräldrarna yrkar inte bara vårdnaden om utan även underhållsbidrag för barnet. Den som yrkar underhållsbidrag har ju intresse av att söka i möjligaste mån svartmåla bilden av den egna ekonomiska ställningen och skönmåla bilden av motpartens ekonomiska situation. Samma intresse har den mot vilken ett yrkande om underhållsbidrag riktas. För den händelse man i fall som nu berörs betraktar barnet som part med fadern och modern som ställföreträdare, envar med avseende på det av denne framställda underhållsanspråket, blir det följaktligen en normal företeelse att barnet i egenskap av part gör inbördes oförenliga påståenden om faktiska förhållanden och att endast det ena av dess båda villkorade yrkanden kan vara sakligt grundat. Barnet kommer då att i realiteten, om än inte formellt, bli sin egen motpart med konsekvenser från bl a rättegångskostnadssynpunkt som näppeligen kan accepteras.

Med hänsyn till vad nyss sagts synes det oundvikligt att i mål om vårdnad och underhållsbidrag den presumtive vårdnadshavaren behandlas som part även med avseende på bidragsyrkandet. De skillnader som denna ståndpunkt medför i kostnadshänseende i jämförelse med alternativet att barnet betraktas som part torde praktiskt sett inte kunna innefatta några menliga följder för annan än den presumtive vårdnadshavaren själv, och det bör därtill beaktas att det står i hans makt att undgå dem. Om han så önskar, kan han nämligen underlåta att framställa anspråk på underhållsbidrag i skillnadsmålet för att i stället i förekommande fall väcka talan därom sedan vårdnadsfrågan slutligen avgjorts till hans förmån, i vilket fall barnet blir att behandla som part i underhållstvisten.

Det återstår att mot bakgrunden av det anförda behandla den typsituation varom är fråga i förevarande mål, nämligen det fall att barnet inte varit part i lägre rätt, eftersom vårdnadsfrågan där inte var avgjord, men att målet fullföljts till högre instans enbart i underhållsfrågan. I sådant fall torde man åtminstone regelmässigt ha betraktat föräldrarna som varandras motparter också i den högre rätten. Såvitt gäller HD kan härvidlag särskilt hänvisas till NJA 1979 s 99, där HD fann det förhållandet, att i en dylik situation barnets moder och inte barnet självt ålagts ersätta motpartens rättshjälpskostnader, inte innebära att domvilla förekommit. Också avgörandet i plenimålet NJA 1973 s 623 synes kunna uppfattas som uttryck för en motsvarande ståndpunkt, låt vara att varken parternas processföring eller något annat förhållande tyder på att frågan om partsställningen i det målet tilldrog sig någon särskild uppmärksamhet.

Inte heller i den nu aktuella situationen finns det skäl att frångå den hittillsvarande rättstillämpningen. Det måste anses olämpligt att den i vårdnadsfrågan tappande parten skulle kunna, genom sitt ställningstagande tillfrågan om fullföljd i den delen, påverka partsställningen i underhållsfrågan, när enbart sistnämnda fråga fullföljs från motsidan. En ändring i högre instans av partsställningen på den underhållsberättigades sida, för den händelse den lägre rättens dom vinner laga kraft med avseende på vårdnaden, skulle också i andra hänseenden kunna förorsaka praktiska olägenheter.

På grund av det anförda finner HD, att K.W. i HovR:n fört talan såsom part. HovR:n har följaktligen haft att, såsom skett, bestämma rättshjälpsavgift för K.W..

Slut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1982-06-30
Målnummer
T55-81
Lagrum
7 kap. 2 § 3 st. föräldrabalken (1949:381)
Rättsfall
NJA 1979 s. 99
NJA 1973 s. 623
Litteratur
Sökord
Underhållsbidrag
Partsställning
Källa
Domstolsverket

Rättsfall som hänvisar till detta (2)

NJA 1991 s. 316: Fråga huruvida förutsättning föreligger för tillämpning av de särskilda bestämmelserna i 7 kap 19 § FB om fördelning av rättegångskostnaderna i mål om underhåll till barn.
RH 2016:56: Den möjlighet som en förälder har att i mål om vårdnad eller boende föra talan om underhållsbidrag åt barnet saknas i mål som enbart gäller umgänge.
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation