NJA 1991 s. 316
Fråga huruvida förutsättning föreligger för tillämpning av de särskilda bestämmelserna i 7 kap 19 § FB om fördelning av rättegångskostnaderna i mål om underhåll till barn.
E.K. väckte vid Ystads TR talan mot sin make A.K. med yrkande bl a om äktenskapsskillnad, om att vårdnaden om makarnas två barn T., född 1977, och X., född 1980, skulle tillerkännas henne och om förpliktande för A.K. att utge månatliga underhållsbidrag åt vartdera barnet med 796 kr för tiden d 1 maj 1986-d 21 april 1987 och med 803 kr från sistnämnda dag tills barnet fyllt 18 år.
A.K. medgav E.K:s yrkanden utom såtillvida att han, under påstående av bristande förmåga, helt bestred yrkandet om underhållsbidrag.
Såväl E.K. som A.K. åtnjöt allmän rättshjälp i målet.
TR:n meddelade dom i målet d 5 maj 1987, i vilken bl a dömdes till äktenskapsskillnad mellan E.K. och A.K. samt A.K. förpliktades att utge underhållsbidrag åt vartdera barnet med 350 kr i månaden för tiden d i maj-d 30 sept 1986 och med 100 kr i månaden för tiden d 1 okt 1986-d 31 juli 1987. För tiden därefter fick A.K. däremot enligt TR:n i avsaknad av utredning om hans dåvarande ekonomiska förhållanden anses helt sakna bidragsförmåga.
HovR:n över Skåne och Blekinge
E.K. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade helt bifall till sina vid TR:n framställda yrkanden om underhållsbidrag.
A.K. medgav, såsom han slutligen bestämde sin talan, underhållsskyldighet med 100 kr i månaden till vartdera barnet men bestred E.K:s ändringsyrkanden i övrigt.
A.K. yrkade ersättning för rättegångskostnader i HovR:n till den del de inte täcktes av hans allmänna rättshjälp. HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Nilsson, referent, och hovrättsassessorn Serrander) förklarade i dom d 21 juni 1988 i domskälen att A.K:s underhållsbidrag till vartdera barnet borde höjas till 350 kr i månaden för tiden d 1 juli 1987-d 30 juni 1988 men att A.K. under övriga tider inte hade förmåga att utge högre underhållsbidag än han medgett. I anledning av A.K:s rättegångskostnadsyrkande anförde HovR:n: Vad A.K. tappat är en så ringa del att E.K. bör utge full ersättning för A.K:s rättshjälpskostnader. I sitt domslut ändrade HovR:n på det sättet TR:ns domslut rörande underhållsbidragen att A.K. förpliktades att utge underhållsbidrag till ettvart av barnen för tiden d 1 juli 1987-d 30 juni 1988 med 350 kr i månaden och för tiden därefter med 100 kr i månaden tills barnet fyllt 18 år.
HovR:n förpliktade vidare E.K. att utge ersättning för A.K:s rättshjälpskostnader i HovR:n med 5 390 kr, varav 540 kr skulle betalas till A.K. och 4850 kr skulle betalas till staten.
HD
E.K. (ombud advokaten J.M.) sökte revision och yrkade att HD skulle befria henne från skyldigheten att utge ersättning för A.K:s rättshjälpskostnader i HovR:n. I andra hand yrkade hon att ersättningsskyldigheten skulle jämkas.
A.K., som delgivits föreläggande att inkomma med genmäle, lät inte höra av sig i HD.
Domstolsverket bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Krantz Westerberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. E.K. har som grund för sin talan i första hand åberopat att det föreligger sådana särskilda skäl att låta vardera parten bära sin rättegångskostnad som avses i 7 kap 19 § 2 st RB. Hon har därvid uppgivit att hon överklagat TR:ns dom i underhållsdelen i samråd med försäkringskassan för att få behålla bidragsförskottet samt att hon således inte haft något att vinna på fullföljden vare sig för egen del eller för barnens räkning. I andra hand har E.K. gjort gällande att utgången i målet är sådan, att rättegångskostnaderna bör kvittas eller i allt fall jämkas med stöd av bestämmelserna i 1 8 kap 4 § RB.
De avvikelser från RB:s kostnadsregler som införts i 7 kap 19 § FB gäller i mål om underhållsbidrag mellan det underhållsberättigade barnet och den underhållsskyldige, om barnet förlorar målet. Denna särreglering är däremot inte tillämplig i en tvist av förevarande slag, där frågan om underhåll till barnen tagits upp i målet mellan föräldrarna angående äktenskapsskillnad och därmed sammanhängande frågor.
Det är följaktligen bestämmelserna i 18 kap RB som skall tillämpas vid fördelningen av ansvaret för rättshjälpskostnaderna. Därvid saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning att E.K. bör utge full ersättning för A.K:s rättshjälpskostnader i HovR:n. HovR:ns domslut i denna del skall därför fastställas.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.
HD (JustR:n Vängby, Rydin, Magnusson, referent, Lind och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. E.K. har som grund för sin talan i första hand åberopat att det föreligger sådana särskilda skäl att låta vardera parten bära sin rättegångskostnad som avses i 7 kap 19 § 2 st FB. Hon har därvid uppgett att hon överklagat TR:ns dom 1 underhållsdelen i samråd med försäkringskassan för att få behålla bidragsförskottet samt att hon således inte haft något att vinna på fullföljden vare sig för egen del eller för barnens räkning. 1 andra hand har E.K. gjort gällande att utgången i målet är sådan, att rättegångskostnaderna bör kvittas eller i allt fall jämkas med stöd av 18 kap 4 § RB.
Enligt 7 kap 19 § FB gäller vissa avvikelser från 18 kap RB i mål om underhåll till barn, om barnet förlorar målet. Finns det särskilda skäl, får förordnas att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad. Om inte sådana skäl föreligger och barnet i rättegången har företrätts av en förälder som varaktigt bor tillsammans med barnet, skall föräldern i stället för barnet åläggas att ersätta motparten dennes rättegångskostnad. Som exempel på skäl som skall kunna föranleda kvittning av rättegångskostnaderna har i förarbetena angetts att försäkringskassan har initierat en höjning av underhållsbidraget eller motsatt sig en sänkning (prop 1984/85:163 s 13).
Det framgår av såväl lagtexten som förarbetena att reglerna i 7 kap 19 § FB tar sikte på sådana mål om underhåll där ett barn självt är part. Den tidigare gällande ordningen kunde, enligt vad som påpekas i förarbetena, medföra att barnet fick svara för rättegångskostnaderna, om det förlorade målet, trots att det praktiskt sett var föräldrarna som tvistade. Den situation som därmed uppstod kunde i en del fall, framhålls det, uppfattas som stötande. (Prop s 8.)
Det nu aktuella målet, som i TR:n gällde inte bara frågan om underhållsbidrag för Eva och A.K:s båda barn utan också frågor om äktenskapsskillnad, rätt att sitta kvar i hemmet och vårdnad om barnen, överklagades till HovR:n endast i underhållsdelen. Detta förhållande har emellertid inte påverkat partsställningen. A.K:s motpart har alltså även i HovR:n varit E.K. och inte barnen (se NJA 1982 s 376). Därmed föreligger inte den formella förutsättningen för en tillämpning av 7 kap 19 § FB.
Det kan i och för sig göras gällande att rättegångskostnaderna i mål om underhåll till barn alltid borde kunna kvittas, om försäkringskassan har initierat en höjning av underhållsbidraget eller motsatt sig en sänkning, oavsett om barnet självt har ställning som part eller ej. Varken lagtext eller motiv ger emellertid stöd för en sådan rättstillämpning.
Det anförda leder till att 18 kap RB skall tillämpas vid fördelningen av ansvaret för rättshjälpskostnaderna i det aktuella målet. Härvid saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning att vad A.K. har tappat är en så ringa del att E.K. bör utge full ersättning för hans rättshjälpskostnader. HovR:ns domslut i denna del skall alltså fastställas.
Domslut
HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.