NJA 1982 s. 511

Allmän åklagare yrkade vid Handens TR ansvar å J.A., född d 15 dec 1964, för grovt narkotikabrott, varusmuggling och medhjälp till förskingring.

I målet yrkades ansvar även å K.K., J.N., T.S. och K.S..

Ansvarspåståendena beträffande J.A. var följande:1. Grovt narkotikabrott.

J.A. har under tiden våren-slutet av nov 1981 i bl a Haninge kommun olovligen innehaft i vart fall 2 580 gram cannabisharts, varav merparten förvärvats av J.E.S., B.P. och K.K.. Under nämnda tid har J.A. i bl a Haninge kommun till olika personer, däribland M.H.., T.S., O.P., K.S., D.P. samt okända missbrukare överlåtit minst 2 000 gram. Brottet är grovt enär det utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och avsett särskilt stor mängd narkotika.2. Varusmuggling.

J.A. har under sommaren 1981 vid två skilda tillfällen från Danmark till Sverige olovligen infört sammanlagt omkring 130 gram cannabisharts. Därav har 100 gram insmugglats av J.A. och K.S. tillsammans och i samråd.3. Medhjälp till förskingring.

K.S. och J.A. har d 11 aug 1981 omkring kl 01.00 tillsammans och i samråd på pendeltågsstationen i Västerhaninge under K.S:s tjänstgöringstid som spärrvakt tillägnat sig den av honom innehavda dagskassan, 4 335 kr. K.S. har därvid överlämnat kontanterna till J.A., som fört dem från platsen, varefter de båda förbrukat beloppet. Skada och vinning har uppkommit.

Åklagaren yrkade vidare förverkande av värde och vinning av cannabisharts som J.A. innehaft och försålt. TR:n (ordf t f rådmannen Wahlqvist) meddelade dom d 10 febr 1982. I sina domskäl anförde TR:n under rubriken Ansvarsfrågan beträffande åtalen för grovt narkotikabrott bl a följande:

J.A. har bestritt innehav av större mängd cannabisharts än 2,2 kg samt överlåtelse av större mängd än 1,7 kg. J.A. har underkastat sig ansvar för enbart narkotikabrott.

Åklagaren har anfört bl a: Ifrågavarande mål är ett av resultaten av den riksomfattande kampanj under hösten att bekämpa narkotikahanteringen på gatunivå. I höstas lämnade förtvivlade lärare i Västerhaninge en larmrapport från skolorna och begärde polishjälp. Enligt rapporten dränktes skolorna av narkotika. Tillgången av narkotika var så stor att missbrukare åkte från Stockholm till Västerhaninge för att köpa. Genom spaningsarbete och tips från allmänheten har polisen nu lyckats spränga en omfattande organisation. För närvarande finns det tjugofem misstänkta personer. Polisingripandet har lett till att tillförseln av narkotika till Västerhaninge och Nynäshamn tills vidare strypts. Missbrukarna från dessa orter måste idag i huvudsak åka till Stockholm för att göra sina inköp. De fem tilltalade såvitt nu är i fråga tillhör de yngsta av de inblandade. Alla fem missbrukar cannabis och har själva sålt för att finansiera sitt eget missbruk. De tilltalade bor alla i Haninge kommun. De fem har direkt eller indirekt erhållit narkotikan från en i Stockholm boende person vid namn J.S.. De tilltalade har lärt känna J.S. via en person vid namn B.P., som är bosatt i Västerhaninge. Flera av de tilltalade har sålt narkotikan på redovisning, vilket inneburit att de efter försäljning haft att redovisa ett i förväg bestämt grampris till sin leverantör. Av utredningen framgår att de haft att redovisa mellan 35 och 60 kr/gram. De har själva lagt på 10 till 15 kr/gram och behållit påslaget, oftast i form av narkotika. Förevarande åtal bygger på de tilltalades egna uppgifter under förundersökningen. Mängden narkotika, som upptas i gärningsbeskrivningarna, är vad man lägst kommer fram till vid en genomgång av förhören med de tilltalade under förundersökningen. Tveksamma uppgifter i förhören har helt bortsetts ifrån. Legalitetsprincipen har beaktats fullt ut redan vid åtalets väckande.

Närmare hörd har J.A. berättat bl a: Han började röka harts i 14- 15-årsåldern. Han har enbart missbrukat harts. Han har rökt dagligen och dygnsdosen har uppgått till 3-4 gram. För att finansiera sitt missbruk har han sålt cannabis till andra. Han hade först kontakt med B.P. och köpte av denne 4-5 hg. Han erhöll senare 5 hg av K.K., som han sålde på redovisning åt denne. Genom B.P. och K.K. kom han i kontakt med J.S.. Han sålde sedan på redovisning åt J.S.. Han erhöll sammanlagt 820 gram cannabis av denne. Han har därutöver köpt omkring 30 gram av K.S. samt några rökbitar av J.N.. Vid två Danmarksbesök har han sammanlagt själv infört 130 gram till Sverige. Han har i genomsnitt erhållit hartsen för 40-45 kr/gram. Han lade själv på omkring 5 kr/gram. Han har mest sålt större bitar om 10-20 gram. Ibland har han sålt så mycket som 1 hg på en gång. Han har sålt 18 gram till D.P., 4 hg till två personer i Nynäshamn, 6 hg till T.S., 1 hg till M.H., 130-150 gram till K.S., 50 gram till B.P., 3 hg till K.K., 35 gram till O.P. och 50 gram till en person i Skogås. Han har även sålt till folk på gatan. Det är mest till kamrater som kommit fram till honom och frågat om han haft något att sälja. Han har aldrig sålt till skolungdom. Hela vinsten av försäljningen har gått till hans eget missbruk. Han har aldrig känt sig hotad av J.S.. Han är skyldig J.S. 4 000 kr.

Efter redovisning av vad övriga tilltalade samt B.P. och J.S. yttrat anförde TR:n:

TR:n gör följande bedömning.

Flera av de tilltalade synes ha erkänt innehav och överlåtelse av större mängder narkotika under förundersökningen än vid huvudförhandlingen. Det är inte ovanligt att så är fallet i mål av ifrågavarande slag. Det finns ingen anledning att nu närmare spekulera om orsaken därtill. Ett nog så viktigt skäl kan dock vara att tilltalade inför en huvudförhandling utförligt rannsakar sitt minne för att vid huvudförhandlingen erkänna endast vad de är absolut säkra på. Det stora antalet affärer och avtrubbningen på grund av det egna missbruket gör det självfallet också svårt för de tilltalade att lämna exakta uppgifter. I förevarande mål är man i stort sett tvingad att hålla sig till de tilltalades egna uppgifter. Skäl att frångå principen att uppgifter, som lämnats vid huvudförhandlingen, äger vitsord framför dem, som lämnats under förundersökningen, föreligger ej.

Genom J.A:s egna uppgifter sammanställda främst med K.K:s, T.S:s, B.P:s och J.S:s uppgifter finner TR:n utrett, att J.A. innehaft 2,2 kg cannabisharts och att han därav överlåtit 1,7 kg.

- - -

Åklagaren har gjort gällande att ett vart av J.A:s

K.K:s, J.N:s och T.S:s

brott är grovt enär det utgjort ett led i en verksamhet som bedrivits i större omfattning och avsett särskilt stor mängd narkotika.

Vad gäller brottsrubriceringen gör TR:n följande bedömning.

Minimistraffet för grovt narkotikabrott höjdes från fängelse 1 år till fängelse 2 år d 1 juli 1981. Att gärningen varit av särskilt hänsynslös art tillkom som en omständighet som särskilt skulle beaktas vid bedömningen om brottet skulle anses grovt. Det nya rekvisitet i förening med det höjda minimistraffet var avsett att få särskild betydelse för bedömningen av den allvarligaste kategorin narkotikabrott. Däremot borde enligt förarbetena inte denna höjning medföra att genomsnittligt längre strafftider än tidigare ådömdes t ex unga narkotikamissbrukare som överlät eller medverkade till överlåtelse av narkotika i det huvudsakliga syftet att finansiera sitt eget missbruk i sådana fall då enligt förutvarande rättstillämpning endast mängden narkotika föranledde att brottet bedömdes som grovt. De fyra tilltalade - såvitt nu är i fråga - är just unga missbrukare som överlåtit narkotika för att finansiera sitt eget missbruk. Mot bakgrund därav är det av vikt att något beröra den praxis som gällde före d 1 juli 1981. I praktiken var det så att den mängd narkotika som brottet avsåg ofta fick avgörande betydelse vid bedömningen om ett brott var grovt eller ej. Man brukade räkna med att gränsen mellan normalbrott och grovt brott gick vid 1 kg då det gällde cannabis. Först vid innehav av upp mot 3 kg cannabis utdömdes straff på 2 års fängelse. Självfallet varierade praxis och domstolarna fäste avseende också vid en rad andra omständigheter. I förarbetena sägs dock att det i synnerhet beträffande cannabisharts sällan förekom att någon annan faktor än mängden narkotika blev utslagsgivande vid bedömningen av rubriceringsfrågan. Trots att mängden narkotika nu enligt förarbetena skall tillmätas mindre betydelse än tidigare måste dock fastslås mot bakgrund av vad som utsagts i förarbetena om unga narkotikamissbrukare, att ingen av de fyra tilltalade innehaft så stor mängd narkotika att enbart den faktorn leder till att brottet bör bedömas som grovt. Ingen omständighet i övrigt föranleder heller, att brottet för någon av de fyra tilltalade enligt TR:ns mening bör hänföras till den grövsta kategorin narkotikabrott. Envar av J.A.

K.K., J.N. och T.S.

skall sålunda fällas till ansvar för enbart narkotikabrott.

I fråga om åtalspunkterna 2 och 3 anförde TR:n: J.A. och K.S. har erkänt vad åklagaren lagt dem till last. Deras erkännande vinner stöd av övrig utredning i målet. Åtalet är därför i dessa delar i sin helhet styrkt. Gärningarna är att bedöma på sätt åklagaren påstått.

Under rubriken Påföljdsfrågan m m anförde TR:n:

Narkotikamissbruket är en varhärd i samhället och leder till social utslagning och mängder av förmögenhetsbrott. Samhällets åtgärder emot narkotikamissbruket bygger på uppfattningen att allt bruk av narkotika som inte är medicinskt motiverat är missbruk som skall med kraft bekämpas. Kampen förs inom alla samhällsområden. Inom det straffrättsliga området har straffmaximum i omgångar höjts för att bidra till en skärpt allmänprevention. - Med denna inledning av påföljdsfrågan vill TR:n göra klart, att det krävs starka skäl för att låta allmänpreventionen vika för individualpreventionen, när en narkotikahantering tagit den omfattning som den gjort för envar av de tilltalade i förevarande mål.

- - -

J.A. förekommer inte i kriminalregistret.

I inhämtat yttrande jämlikt 31 kap 1 § BrB från sociala distriktsnämnden i Jordbro har uppgetts bl a följande. J.A. blev känd av de sociala myndigheterna i samband med att han gjorde sig skyldig till tre rån i början av år 1980. (J.A. har vid huvudförhandlingen uppgivit att rånoffren var homosexuella män han träffat i Stockholm). J.A. ställdes under övervakning jämlikt barnavårdslagen d 10 april 1980. Han dömdes d 11 juni 1981 av Handens TR för tillgrepp av fortskaffningsmedel och varusmuggling, varvid rätten överlämnade åt barnavårdsnämnden i Haninge kommun att föranstalta om erforderlig vård enligt barnavårdslagen. Åklagarmyndigheten meddelade d 14 dec 1981 att J.A. satt anhållen för grovt narkotikabrott. Enär häktningsrisk förelåg omhändertogs J.A. jämlikt barnavårdslagen. I samband med omhändertagandet placerades J.A. på Sundbo yrkesskola, där han fortfarande vistas. - J.A. har missbrukat harts under flera år. Sedan febr 1981 har J.A. haft kontakt med Mariapoliklinikens ungdomsmottagning. Under våren kom J.A. till två av de uppgjorda sju träffarna. Inför hösten beslutades om sex nya träffar. J.A. inställde sig inte till någon träff. Mariapolikliniken har nu åter kontakt med J.A. och har besökt honom på Sundbo. Man har för avsikt att besöka honom fortlöpande. Vid besöken kommer man att försöka motivera J.A. för ett Hasselakollektiv som bedöms bäst kunna komma till rätta med J.A:s missbruk. J.A. anser emellertid att han inte har någon anledning att vistas på kollektiv. Han anser det vara bortkastad tid. Han tycker att det vore bäst om han stannar kvar på Sundbo en tid och försöker avsluta sin pågående utbildning till sjukvårdsbiträde. J.A. menar att den kontroll han kommer att utsättas för från Sundbos sida när han senare får vård utom skolan är fullt tillräcklig.

En tjänsteman vid Mariapolikliniken, O.R., har uppgivit vid huvudförhandlingen, att J.A. förmodligen får avsluta sin utbildning på Sundbo för att därefter få vård utom skolan med föreskrift om intensivkontakt med Mariapolikliniken.

J.A:s bakgrund ger vid handen att han är mycket avancerad för sin ålder. Vården enligt barnavårdslagen har inte lett till att J.A. tillrättaförts. Han är nu i stället övertygad om bl a ett mycket allvarligt narkotikabrott. - På grund av nu anförda skäl och med hänsyn till att J.A. inte är motiverad för ett kollektiv av typ Hassela, vilket bäst skulle lämpa sig för att komma tillrätta med hans missbruk, finner TR:n synnerliga skäl föreligga att ådöma J.A. som är nyligen fyllda 17 år, ett fängelsestraff. Vid bestämmandet av fängelsestraffets längd beaktar TR:n i största möjliga mån J.A:s ringa ålder.

HovR:n (hovrättsrådet Loheman och assessorn Holtz samt nämndemännen Rönnlöv och Persson) anförde i dom d 1 juni 1982:

J.A. sökte revision och yrkade, att HD måtte dels bedöma narkotikabrottet såsom icke grovt, dels bestämma påföljden till vård inom socialtjänsten.

HD meddelade J.A. prövningstillstånd i påföljdsfrågan men fann ej skäl meddela honom prövningstillstånd i övrigt.

Riksåklagaren biträdde J.A:s yrkande i fråga om påföljden och yttrade i genmäle i denna del följande:

När det gäller att bestämma påföljd för de brott som ligger J.A. till last bör följande beaktas. J.A., som nu är 17 år gammal, har missbrukat narkotika i flera år. Han har tidigare lagförts för brott vid två tillfällen. Alltsedan april 1980 har han stått under övervakning jämlikt barnavårdslagen. Med anledning av nu ifrågavarande brott beslutade sociala distriktsnämnden i Jordbro att J.A. skulle omhändertagas för samhällsvård och efter beslut av socialstyrelsen intogs J.A. på Sundbo yrkesskola för observation d 18 dec 1981. Han är sedan d 23 mars 1982 inskriven som elev vid skolan. Under vistelsen på skolan har han vid flera tillfällen återfallit i haschmissbruk i samband med permissioner. Han avvek från skolan d 6 juni, greps i Stockholm d 30 juni och återfördes. Den 10 juli avvek han ånyo men återkom självmant d 19 juli. Genom försorg av skolan, Mariapolikliniken och sociala distriktsnämnden har J.A. numera erhållit plats på Hasselakollektivet till hösten 1982. Vid omprövning enligt 5 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) d 23 juni 1982 har sociala distriktsnämnden beslutat, att J.A. skall beredas fortsatt vård enligt 1 § 2 st 2 nämnda lag samt att vården skall bedrivas på Sundbo yrkesskola i avvaktan på intagning på behandlingskollektiv.

Enligt bestämmelserna i BrB får den som är under 18 år ej dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl är därtill (26:4). Han får ej heller dömas till skyddstillsyn med mindre denna påföljd finnes lämpligare än vård enligt socialtjänsten (28:1). Vidare gäller enligt 31:1 beträffande den som är under 20 år och som kan bli föremål för vård med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga eller eljest enligt socialtjänstlagen att som påföljd må tillämpas överlämnande åt vederbörande socialnämnd att föranstal ta om erforderlig vård inom socialtjänsten. Dessa bestämmelser innebär sammantaget att åtgärder mot lagöverträdare i åldern mellan 15-18 år i princip skall ske inom socialtjänsten och inte inom kriminalvården. Själva den form av frihetsberövande som fängelse utgör har ansetts såvitt möjligt böra undvikas. Om frihetsberövande anses nödvändigt bör i första hand ifrågakomma intagning på sådant hem för särskild tillsyn som avses i 12 § LVU, vilket i allt väsentligt motsvarar förutvarande ungdomsvårdsskola. Endast i sällsynta undantagsfall såsom vid mycket grova brott eller där ett kortare frihetsberövande finnes påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad kan fängelse ifrågakomma. Det förtjänar understrykas att bestämmelserna om påföljd för unga lagöverträdare uppenbarligen utgår från den uppfattningen att intagning i hem för särskild tillsyn i allmänpreventivt hänseende i stort sett är jämförbar med brottspåföljd i kriminalvårdens regi.

I förevarande mål torde påföljdsvalet stå mellan att ådöma fängelse och att överlämna åt sociala distriktsnämnden i Jordbro att föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten. Som framgår av lagtexten bör fängelse i allmänhet undvikas när det gäller unga lagöverträdare. Detta gäller i synnerhet när såsom i förevarande mål fråga är om missbrukare av narkotika. Ett fängelsestraff för J.A:s del skulle innebära en påtaglig risk för återfall i narkotikamissbruk och kan också leda till att han befästes i kriminalitet under påverkan av äldre intagna. Som framgår av det ovan sagda har J.A. med föranledande av nu ifrågavarande brottslighet varit berövad friheten såsom intagen på Sundbo yrkesskola under cirka 7 månaders tid. Denna form av frihetsberövande torde i allmänpreventivt hänseende vara jämförbar med brottspåföljd i kriminalvårdens regi. Under vistelsen på skolan har J.A. motiverats till att försöka komma ifrån sitt svåra narkotikaberoende och har beslut fattats om fortsatt omhändertagande enligt LVU för att J.A. med början till hösten skall undergå sådan vård och behandling som avses med Hasselakollektivet. Sådan behandling torde vara väl ägnad att bryta det narkotikaberoende som uppenbarligen varit drivkraften till hans kriminalitet. Under angivna förhållanden framstår det som opåkallat att avbryta de nu pågående rehabiliteringsförsöken för att J.A. utöver det frihetsberövande han redan undergått och fortfarande undergår skall avtjäna det korta fängelsestraff varom nu är fråga. I en situation som den förevarande föreligger i vart fall ej synnerliga skäl att välja fängelse i stället för vård inom socialtjänsten.

Betänkande

HD (JustR:n Holmberg, Hessler, Knutsson, Rydin, referent, och Gregow) beslöt dom i enlighet med betänkandet.