NJA 1982 s. 621

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Arnberg) anförde i dom d 11 mars 1981:

Domskäl. De tilltalade har vitsordat de faktiska omständigheterna - frånsett att gärningen utgjort led i en organiserad och planmässig störning - men har bestritt åtalet under påstående, att de avvärjt fara för liv och hälsa och alltså handlat i nöd.

Av en utav åklagaren åberopad skrivelse från Prav och SGU, dagtecknad d 26 febr 1981 och ställd till polischefen i länet, framgår bl a: Prav har av regeringen fått i uppdrag att ansvara för att nödvändigt utvecklingsarbete kommer till stånd rörande hantering av radioaktivt avfall från det svenska kärnkraftprogrammet. I uppdraget ingår utvecklingsarbeten rörande slutlig förvaring. Inom ramen för detta uppdrag bedriver Prav förberedande undersökningar av Sveriges berggrund. Dessa undersökningar, som görs av SGU på uppdrag av Prav, syftar till att ge en överblick av landets berggrund och till utveckling av undersökningsmetoder. Sådana undersökningar planeras bli gjorda på 8-10 platser i landet under 1980-talet. En av dessa platser är Svartboberget i Ovanåkers kommun. SGU har på Prav:s uppdrag åtagit sig att där göra en kärnborrning till ca 800 m djup. Prav kommer senare att ta ställning till om ytterligare borrningar och mätningar skall göras på platsen. Det är av väsentlig betydelse att detta arbete kan fullföljas. I detta sammanhang vill vi hänvisa till vad som anförts i den nyligen framlagda energipropositionen under rubriken "Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall" att "Ur säkerhetssynpunkt är det av största vikt att nödvändigt forsknings- och utvecklingsarbete kommer till stånd och kan fullföljas. Detta gäller bl a undersökningarna för att kunna lokalisera lämplig berggrund för ett slutförvar för använt kärnbränsle."

I målet är upplyst, att Svartboberget är beläget å fastigheterna Voxna 1:1 och 2:1 i Ovanåkers kommun samt att ägaren av dessa fastigheter meddelat SGU tillstånd till de ifrågavarande undersökningarna.

Av åklagarens sakframställning framgår bl a, att aktionsgruppen "Rädda Voxnadalen" sedan några månader tillbaka ofta framträtt offentligt i massmedia, att gruppen vid ett "stormöte" i Edsbyn d 16 jan 1981 beslutat, att provborrningarna på Svartboberget skulle stoppas och att en utsedd styrelse skulle bestämma på vilket sätt detta skulle ske, att B.O. utsetts till ordförande i styrelsen, att L.E.B. varit mycket aktiv för gruppens räkning och bl a fungerat som "pressombudsman", att G.L. däremot endast tillhört "fotfolket", att medlemmar av gruppen - däribland B.O. - hindrat SGU:s personal att komma fram till platsen för provborrningarna första gången redan d 27 jan 1981, att länspolischefen dagen därpå via press och radio varnat gruppen för att ännu en gång hindra borrningarna, att personalen emellertid på nytt hindrats både d 22 och d 23 febr, att länspolischefen sistnämnda dag ånyo via press och radio varnat gruppen för deras lagstridiga handlande, att de tilltalade, trots vad som sålunda förevarit, d 24 febr likväl hindrat personalen på sätt framgår av ansvarspåståendet samt att medlemmar av gruppen även d 26 febr, trots polisingripandet två dagar tidigare, hindrat personalen på enahanda sätt.

Åklagaren har vidare åberopat bl a vad länspolischefen i en d 27 febr 1981 dagtecknad skrivelse till honom uppgivit angående polisingripandet d 24 febr. I denna skrivelse uttalas bl a: "På Svartboberget möttes vi av ett 20-25-tal personer, som bildade två led över traktorvägen omedelbart utanför borrplatsens repavspärrning. Alla hade krokat ihop sina armar. Vid vår ankomst sjöng man en kampsång. Så snart denna tystnat, informerade jag i megafon i korthet om SGU:s rätt att utföra borrningar på platsen och om den i situationen aktuella lagstiftningen. Jag ombad därefter de närvarande att sluta sin aktion och släppa fram arbetarna och traktorn. Gruppen svarade med sin sång. Jag vinkade då fram traktorn till dess den endast var några decimeter från aktionsgruppen, vars medlemmar nu satt sig på marken, fortfarande fasthakade i varandra. I det läget befallde jag de närvarande att skingra sig och släppa fram traktorn och borrningspersonalen. Ingen svarade någonting. Jag beordrade då polispersonalen att handla enligt uppgjord plan. Denna innebar, att de demonstrerande lyftes bort från vägen så att traktorn kunde köra fram. Hundförare med munkorgförsedda hundar bevakade sedan öppningen. - Jag upplyste de närvarande om att förundersökning för i första hand egenmäktigt förfarande inletts mot de deltagande genom beslut av chefsåklagaren och att rättsligt efterspel var att vänta. Jag varnade också för utvecklingen, om ytterligare aktioner vidtogs från gruppens sida."

Åklagaren har i sakframställningen slutligen uppgivit, att de kostnader som uppkommit på grund av att provborrningarna hindrats motsvarar ett sammanlagt belopp av ca 31 000 kr.

B.O. har - med instämmande av L.E.B. - uppgivit bl a: Prav har "smugit sig in" i Ovanåkers kommun och försatt hela Voxnadalen i en nödsituation. Hon utsågs till ordförande i "storstyrelsen" för aktionsgruppen. "Storstyrelsen" kom så småningom fram till att gruppen skulle försöka stoppa provborrningarna. Motivet till att man ville stoppa provborrningarna var att man önskade skapa en opinion mot metoden för slutförvaring av utbränt kärnbränsle i urberget, den s k KBS- metoden. En förvaring enligt denna metod, som snabbt lanserades för att uppfylla villkorslagens säkerhetskrav, är mycket farlig, och metoden har också starkt kritiserats av ett flertal experter. En förvaring enligt KBS-metoden skulle innebära ett fruktansvärt hot mot människors liv och hälsa. Hon är medveten om att en eventuell tillämpning av metoden ej kan bli aktuell förrän efter sekelskiftet.

Av vittnesmål, avgivet av diamantborraren Jan S, framgår, att han tillhört den personal hos SGU som skolat utföra de ifrågavarande provborrningarna, att personalen hindrats från utförandet av dessa vid de av åklagaren angivna tillfällena samt att länspolischefens redogörelse för händelseförloppet vid polisingripandet d 24 febr vore i huvudsak riktig.

På grund av vad sålunda och i övrigt förekommit är styrkt, att de tilltalade gjort sig skyldiga till den av åklagaren påstådda gärningen. De tilltalades uppgift att de handlat i nöd förtjänar ej avseende, och de är följaktligen förfallna till ansvar för egenmäktigt förfarande.

Anledning saknas att ifrågasätta riktigheten av vad åklagaren, enligt ovan, sakframställningsvis gjort gällande, och det får därför även anses utrett, att gärningen utgjort led i en planerad verksamhet för att hindra provborrningarna och att gärningen förorsakat målsägandena ej obetydliga onyttiga kostnader. Dessa omständigheter liksom det förhållandet att G.L. - i motsats till B.O. och L.E.B. - uppenbarligen övat ett mindre inflytande å gruppen skall beaktas vid straffbestämningen.

Domslut

Domslut. TR:n dömde envar av de tilltalade jämlikt 8 kap 8 § 1 st BrB för egenmäktigt förfarande och bestämde påföljden för B.O. till 60 dagsböter å 30 kr, för L.E.B. till 60 dagsböter å 50 kr

samt för G.L. till 30 dagsböter å 20 kr.

Domskäl

Domskäl. I HovR:n har B.O. och L.E.B. hörts på nytt. De har därvid i allt väsentligt berättat detsamma som vid TR:n.

På åklagarens begäran har i HovR:n såsom vittne hörts länspolischefen Sven E, Gävle.

Åklagaren har i HovR:n till förtydligande av den i TR:ns dom återgivna uppgiften om de kostnader som uppkommit till följd av att provborrningarna hindrats anfört, att av det angivna beloppet 31 000 kr belöper sig 3 920 kr - kostnaden för ett arbetsskift - på tillfället d 24 febr 1981.

B.O. och L.E.B. har till detta genmält: De kan inte vitsorda att det uppkommit några kostnader till följd av demonstrationen d 24 febr 1981. Det har inte visats att hela arbetsskiftet stod stilla vid detta tillfälle. Om så har varit fallet kunde kostnaderna ha undvikits eller nedbringats om en omdisponering av arbetskraften skett.

HovR:n finner lika med TR:n envar av B.O. och L.E.B. övertygad om egenmäktigt förfarande.

Omständigheterna i målet är inte sådana att det är uppenbart att påföljd för brottet ej är erforderlig.

För vad B.O. och L.E.B. låtit komma sig till last förskyller de ett bötesstraff.

Vid bestämmandet av bötesstraffets storlek beaktar HovR:n följande. Det får - såsom också TR:n funnit - anses utrett i målet, att gärningen utgjort led i en långvarig och planerad verksamhet för att hindra provborrningarna och att gärningen förorsakat Prav onyttiga kostnader. Det måste från samhällets synpunkt framstå som angeläget att genom kännbara straff klargöra att aktioner av det slag som det nu är fråga om inte godtas av rättsordningen. Å andra sidan måste beaktas att det av utredningen i målet inte framgår annat än att aktionen genomförts och avslutats utan varje form av våldsanvändning och att de kostnader som uppkommit för Prav vid det med åtalet avsedda tillfället varit - om än ej obetydliga - så dock av förhållandevis begränsad omfattning.

Vid en samlad bedömning av de sålunda redovisade omständigheterna finner HovR:n att bötesstraffet bör kunna stanna vid det av TR:n utmätta.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

Nämndemännen Gillström och Svedberg var i påföljdsfrågan skiljaktiga och avgav följande yttrande: Den svenska miljörörelsens aktiva kamp mot kärnkraften har under senare år utvecklats till en folkrörelse, i sin aktivitet och utformning nästan jämförbar med andra nu etablerade folkrörelsers barndom.

De etablerade folkrörelsernas framväxt präglades av en ständig kamp mot det då etablerade samhället, detta innebar att många av de aktiva drabbades av olika former av straff för sitt opinions- och agitationsarbete. Detta berodde till stor del på att folkrörelserna inte hade hittat arbetsformer som accepterades av samhället. Med tiden växte dock folkrörelserna, t ex arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och frikyrkorörelsen, sig så starka att man hade möjlighet att anta andra mer accepterade arbetsformer, detta samtidigt som samhället också var tvunget att acceptera folkrörelserna som en maktfaktor att lyssna till.

I modern tid kan vi också se exempel på hur samhället omprövat sin inställning till stora opinionsyttringar, parallellt med att dessa anpassat sig till samhällets krav och normer. Vi tänker närmast på t ex FNL-rörelsens opinionsarbete kring Vietnamkriget.

Vi menar att den svenska miljörörelsen idag har samma problem som andra folkrörelser hade under sitt uppbyggnadsskede. Detta har inneburit att man vid några tillfällen t ex vid Svartboberget överskridit gränsen för vad svensk lagstiftning tillåter. Vi anser dock inte att detta inte skall beivras, men vi anser att straffpåföljden inte skall sättas så högt att man i framtiden riskerar att hämma opinionsarbete. Den fria opinionsbildningen är en av våra grundläggande demokratiska rättigheter. Vid en samlad bedömning av de redovisade omständigheterna och vad ovan anförts finner vi att bötesstraffet bör kunna sättas lägre än det av TR:n utmätta. Vi bestämmer därför påföljden för B.O. till 30 dagsböter å 30 kr och för L.E.B. till 30 dagsböter å 50 kr.

B.O. och L.E.B. sökte revision och yrkade ogillande av åtalet. I andra hand yrkade de påföljdseftergift eller i vart fall straffnedsättning.

Riksåklagaren bestred ändring. Han anförde i huvudsak följande:

Det brott som är aktuellt i målet avser olovlig rubbning av besittning till fast egendom. Förutom i målet åberopat lagrum är därför jämväl 8 kap 11 § 2 st BrB tillämpligt. Av förarbetena till detta lagrum (se NJA II 1942 s 373 ff och NJA II 1949 s 29 ff) framgår, att man vid tillkomsten av förevarande bestämmelse avsett att under dess tillämpningsområde inte inbegripa varje störning av annans besittning av fast egendom som i och för sig skulle kunna betecknas som besittningsintrång. De i själva lagtexten angivna exemplen utvisar, att besittningsrubbning förutsätter tämligen ingripande åtgärder. För att en handling skall innebära besittningsintrång enligt lagrummet i fråga torde således krävas att intrånget till sin intensitet framstår som åtminstone någorlunda likvärdigt med de i lagrummet angivna exemplen. (Se Welamson i NJA 1971 s 215 och Jareborg, Brotten, andra häftet, s 91.) Den besittningskränkning som här är i fråga får anses vara av det slaget att den är att bedöma som egenmäktigt förfarande.

Opinionsyttringar i form av utomparlamentariska aktioner av skilda slag har under senare år, som det synes, blivit allt vanligare förekommande. Detta förhållande aktualiserar frågan om hur samhället i straffrättsliga hänseenden bör ställa sig till dessa. Om man undantar verksamhet av terroristkaraktär, även om denna kan ha formen av samhällsprotest, varierar formerna för opinionsyttringar i hög grad. Yttringarna kan ta sig former allt ifrån ett aktivt brukande av organisations-, demonstrations- och yttrandefriheten till ett mer "militant" handlande i form utav ockupationer och liknande. Den i målet aktuella verksamheten har enligt min bedömning överskridit gränserna för vad som rimligen kan tolereras från samhällets sida. Den har allvarligt stört en verksamhet som sanktionerats av behöriga samhällsorgan. Genom sitt agerande har de tilltalade gjort sig skyldiga till en i och för sig straffbelagd gärning. De har också medgivit att deras agerande vid det aktuella tillfället i och för sig innefattar egenmäktigt förfarande. Den omständigheten att det ifrågavarande förfarandet utgjort ett led i en bestämd opinionsyttring eller kan ses som ett uttryck för en viss samhällssyn kan inte beta gärningen dess straffbarhet.

I regeringsformens kapitel om de grundläggande fri- och rättigheterna nämns uttryckligen bl a friheten att anordna och deltaga i demonstration på allmän plats. Skulle här aktuell aktion vara att specifikt hänföra till demonstration enligt regeringsformens mening föranleder detta dock inte att viss gärning i anslutning till demonstrationen ej kan bedömas som brott. En i allmänhet straffbar handling skall t ex inte vara skyddad bara därför att den förekommer i demonstrationssammanhang (jfr prop 1975/76:209 s 114 och 144).

De tilltalade har hävdat, att den verksamhet som de sökt förhindra innebär ett så allvarligt hot mot människors liv och hälsa att de, när de agerat, gjort detta för att avvärja hotet. De anser sig härigenom ha handlat i nöd och hävdar, att de med hänsyn härtill skall vara fria från ansvar. De tilltalade kan uppenbarligen ej anses ha befunnit sig i en sådan situation som faller in under BrB:s bestämmelse om nöd eller grunderna härför. De har i den föreliggande situationen helt enkelt ej velat finna sig i beslut som meddelats av behöriga samhällsorgan.

De tilltalade har vidare hävdat, att påföljd bör efterges eller straffet minskas i enlighet med reglerna i 33 kap 4 § 2 och 3 st BrB. Reglerna om straffminskning och påföljdseftergift i angivna lagrum har ett nära samband med varandra. Av lagtextens utformning framgår, att bestämmelsen om påföljdseftergift är subsidiär i förhållande till straffminskningsbestämmelsen. Av bestämmelsernas utformning framgår, att de är avsedda att tillämpas endast undantagsvis. Vid deras tillämpning blir det fråga om en intresseavvägning där omständigheterna i det särskilda fallet vägs mot intresset av att upprätthålla allmän laglydnad. Även om de tilltalades handlande kan anses dikterat av deras djupt kända engagemang för landets natur och miljö har deras handlande klart överskridit den gräns som kan tolereras för att upprätthålla respekten för i konstitutionell ordning antagna beslut av regering och riksdag. Det ligger i sakens natur att hänsynen till allmän laglydnad i fall av detta slag gör sig mycket starkt gällande. Med hänsyn härtill anser jag att åberopade BrB-bestämmelse inte kan komma i tillämpning.

Vad slutligen gäller bötesstraffets storlek vill jag framhålla följande. B.O. och L.E.B. intog båda ledande positioner inom aktionsgruppen "Rädda Voxnadalen". I ett stormöte, hållet en dryg månad före den här aktuella händelsen, beslutade gruppen att provborrningarna på Svartbobeget skulle förhindras. Under tiden fram till d 24 febr 1981 hindrade medlemmar av gruppen arbetare att komma fram till platsen för provborrningarna vid tre tillfällen. Liknande aktioner har företagits även efter d 24 febr. Aktionen den aktuella dagen kan således inte ses som en rent spontan och helt oplanerad aktion, utan den måste ses i nu angivna sammanhang. Den ingår således som ett led i en större, mer övergripande aktion. Hela denna verksamhet för att hindra provborrningarna har medfört en förlust som skattad i pengar uppgår till omkring 30000 kr. Med hänsyn till att den nu aktuella aktionen utgör ett led i en större, planerad verksamhet som i sin helhet lett fram till en betydande förlust, bör vid bestämmande av påföljden hänsyn inte enbart tas till den förlust som åsamkades d 24 febr. I detta sammanhang bör tilläggas, att provborrningar av nu aktuellt slag är planerade vad gäller ett flertal platser i landet. Det är väl känt att aktioner av liknande slag varom här är fråga åtminstone tills vidare hindrat borrningar på vissa ställen. Detta understryker vikten av att samhället måste se allvarligt på dessa aktioner, som syftar till att omintetgöra av behöriga samhällsorgan i demokratisk ordning fattade beslut. Med anledning av vad här anförts anser jag att bötesstraffet bör sättas relativt högt. Anledning att sätta ned det av domstolarna utmätta straffet föreligger enligt min mening inte.

Till slutförande av revisionskärandenas talan anförde deras offentlige försvarare bl a:

De i målet aktuella borrningarna utgör förberedelsearbeten för den s k KBS-metoden, som innebär att utbränt kärnbränsle skall förvaras i urberget. Enligt KBS-metoden kan det bli fråga om såväl slutförvaring efter upparbetning (KBS I) som direkt slutförvaring (KBS II). Direkt slutförvaring innebär att avfallet innehåller plutonium som är oerhört giftigt och livsfarligt radioaktivt under 100 000-tals år.

KBS I ligger till grund för tillståndet enligt villkorslagen. Upparbetningen antas ske i La Hague, Frankrike, enligt COGEMA-avtalet. Anläggningen i La Hague finns ännu inte. Vad man skall göra med det plutonium som separeras ut vet man inte.

KBS-metoden är omdebatterad. Vid remissbehandlingen påvisade 13 av 19 utländska remissinstanser så allvarliga brister och felaktigheter att de bedömde att KBS inte hade kunnat visa att KBS-metoden är säker. Internationellt sett saknar KBS-metoden trovärdighet. KBS-metoden, som innehåller dokumenterade brister, utgör ett fruktansvärt hot mot nu levande och kommande generationers liv och hälsa. Man behöver bara tänka på vad som skulle kunna hända under transporten av avfallet genom landet eller vad som skulle kunna hända vid sprickbildning i berggrunden.

Det är mot bakgrund härav som B.O. och L.E.B. agerat tillsammans med alla andra. Deras egentliga mål har inte i och för sig varit att stoppa den aktuella vattentransporten, utan att skapa en så stark opinion mot KBS-metoden att metoden skulle förkastas.

Enligt 24 kap 4 § BrB skall den som för att avvärja fara för liv och hälsa handlar i nöd vara fri från ansvar om gärningen med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt måste anses försvarlig. Enligt lagrummet skall således farans beskaffenhet vägas mot den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt.

Beträffande farans beskaffenhet vill jag peka på den omständigheten att alla kärnkraftverk producerar el-kraft, spillvärme och radioaktivt avfall. Strålningen från avfallet varar i flera hundratusen år och är direkt livshotande för allt levande. En absolut förutsättning för kärnkraft är därför att avfallsfrågan löses. Enligt villkorslagen krävs en helt säker metod att slutförvara det utbrända kärnavfallet innan reaktorn får laddas med kärnbränsle. Projekt kärnbränslesäkerhet (KBS) är kärnkraftbolagens försök att lösa kärnbränsleavfallsfrågan. KBS löser emellertid inte frågan som framgår av vad ovan anförts. B.O. och L.E.B. hävdar med bestämdhet att KBS-metoden med alla dess brister utgör ett fruktansvärt hot mot allt levande. Borrningarna på Svartboberget är ett led i KBS-metoden. B.O. och L.E.B. har enbart agerat för att rädda liv och hälsa när de försöker förhindra metodens genomförande.

Mot liv och hälsa skall vägas den skada som deras agerande förorsakat. Ingen som helst skada har i realiteten förorsakats. Demonstrationen på berget förorsakade icke något stopp i borrningsarbetet. Det enda som inträffade var en liten försening i tillförseln av kylvatten. Det har inte varit nödvändigt att låta hela arbetsskiftet stå stilla p g a det relativt korta avbrottet i vattentillförseln. Åtalet omfattar endast ett tillfälle. Det måste dessutom ha funnits möjlighet att omdisponera arbetskraften. B.O. och L.E.B. hävdar att de inte förorsakat någon ekonomisk skada överhuvudtaget.

Omständigheterna i övrigt talar enbart till de tilltalades förmån. De har agerat i det vällovliga syftet att för allmänheten och beslutsfattarna påvisa de risker som KBS-metoden för med sig. De har icke använt våld utan de har agerat inom ramen för demonstrationsrätten. De har inte haft någon egen ekonomisk vinning av sitt agerande. De har handlat ideellt, av fast övertygelse och med ett försvarbart motiv. Agerandet bör därför ej vara brottsligt.

Om B.O:s och L.E.B:s agerande icke är straffritt bör bestämmelsen i 33 kap 4 § 2 eller 3 st vara tillämpliga. B.O. och L.E.B. åberopar härvidlag att de, om de objektivt sett icke kan anses ha handlat i nöd, i vart fall själva upplevt situationen som en nödsituation. B.O. och L.E.B. vill även åberopa vad de båda dissidenterna i HovR:n anfört.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Swahn, hemställde i betänkande om följande dom: Domskäl. B.O. och L.E.B. har medgivit att deras agerande vid det aktuella tillfället i och för sig innefattat ett egenmäktigt förfarande. De har emellertid hävdat att de skall vara fria från ansvar, eftersom de handlat i en nödsituation. Om de ändå skulle befinnas skyldiga till en straffbar gärning, har de gjort gällande att ett flertal förmildrande omständigheter bör beaktas vid bestämmandet av påföljd för denna. De har därvid åberopat bl a, att den aktuella demonstrationen utlösts spontant på platsen utan föregående planläggning, att demonstrationen genomförts utan någon form av våldsanvändning, att de handlat enbart av moraliska skäl samt att deras egentliga mål varit att skapa en så stark opinion mot KBS-metoden att den skulle förkastas.

Riksåklagaren har anfört i huvudsak följande.

"Det brott - - - se ovan - - - mening inte."

Såsom domstolarna funnit har B.O. och L.E.B. gjort sig skyldiga till egenmäktigt förfarande. Vad riksåklagaren har anfört om gärningens straffbarhet och gränsdragningen mot de i grundlag skyddade fri- och rättigheterna kan HD ansluta sig till.

När det sedan gäller att ta ställning i påföljdsfrågan finns det onekligen mycket som talar för den starkt allmänpreventivt motiverade ståndpunkt som domstolarna har intagit och som även riksåklagaren har ställt sig bakom. Att denna ståndpunkt inte utan vidare är självklar framgår dock av vad de skiljaktiga ledamöterna i HovR:n har anfört. Såsom inte sällan är fallet vid bedömning av påföljds- och straffmätningsfrågor lämnar sålunda även detta mål utrymme för skilda meningar.

Samhällets inställning till medborgarprotester och demonstrationer av det slag som förekommit i målet har sedan mitten av 1960-talet - när sådana företeelser åter började bli vanliga i Sverige - präglats av en viss ambivalens för att inte säga inkonsekvens. I vissa fall har sålunda kraftfulla polisingripanden skett omedelbart, medan i andra fall olika överväganden hos exempelvis kommunala myndigheter har lett till att en mjukare linje valts. Även i de fall när polisingripanden ägt rum har praxis när det gäller vidare rapportering till åklagare varit skiftande. I sådana fall då vederbörande demonstranter rapporterats och förundersökning gjorts har sedan hos åklagarmyndigheterna också olika bedömningar förekommit i frågan om huruvida åtal skulle väckas eller inte, alternativt strafföreläggande utfärdas eller inte. Slutligen har i de fall där åtal väckts domstolarnas bedömningar varierat när det gäller straffmätning.

Det nu sagda tillsammans med det förhållandet - att de tilltalade av i och för sig beaktansvärda moraliska skäl har velat skapa opinion i en av den synnerligen omstridda kärnkraftsfrågans många delfrågor - kan synas tala för att bestämmelsen om påföljdseftergift skulle kunna tillämpas i detta fall.

En sammanvägning av de skilda hänsyn som gör sig gällande på detta område - där det alltså rör sig om aktioner som, ehuru olagliga, genomförts utan någon form av våld från demonstranternas sida - talar emellertid för att varken en påtagligt hård eller en påtagligt mild reaktion från samhällets sida är lämplig. En hård reaktion kan sålunda på ett olyckligt sätt skärpa motsättningar, vilka i grunden är politiska och som därför inte kan lösas i domstolarna. En mild reaktion åter kan ge intryck av att samhället tolererar att grupper, som anser att i demokratisk ordning tillkomna beslut är felaktiga, själva med olagliga medel söker förhindra att besluten verkställs.

Vad sålunda anförts leder HD till den slutsatsen att antalet dagsböter för B.O. och L.E.B. bör sättas ned.

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att HD med tillämpning jämväl av 8 kap 11 § 2 st BrB bestämmer påföljden för B.O. till 30 dagsböter å 30 kr och för L.E.B. till 30 dagsböter å 50 kr.

Domskäl

Domskäl. B.O. och L.E.B. har medgivit att deras handlande vid det aktuella tillfället i och för sig innefattade ett egenmäktigt förfarande. De har emellertid hävdat att de skall vara fria från ansvar, eftersom de handlade i en nödsituation. Om de ändå skulle befinnas skyldiga till en straffbar gärning, har de gjort gällande att ett flertal förmildrande omständigheter bör föranleda påföljdseftergift eller i vart fall nedsättning av antalet dagsböter. De har därvid åberopat bl a, att aktionen utlöstes spontant på platsen utan föregående planläggning, att den genomfördes utan någon form av våldsanvändning, att de handlade enbart av moraliska skäl samt att deras egentliga mål var att skapa en så stark opinion mot KBS-metoden att den skulle förkastas.

Såsom domstolarna funnit har B.O. och L.E.B. - vilket de också själva har vidgått - genom sitt förfarande olovligen gjort intrång i annans besittning till fast egendom och därigenom gjort sig skyldiga till egenmäktigt förfarande.

B.O:s och L.E.B:s invändning att de handlat i en nödsituation avser det förhållandet att de med ingripandet mot verksamheten för provborrning åsyftat att förhindra den framtida förvaring av radioaktivt avfall som provborrningarna var avsedda att förbereda och som enligt B.O:s och L.E.B:s uppfattning skulle innebära förödande risker för människors liv och hälsa och för naturmiljön.

En tillämpning av den regel i 24 kap 4 § BrB om frihet från straffansvar i nödsituationer som här kan aktualiseras förutsätter, att en annars straffbar handling företagits till avvärjande av ett förestående angrepp på eller föreliggande hot mot något av rättsordningen skyddat viktigt intresse och att den företagna handlingen också varit försvarlig med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkats annan och omständigheterna i övrigt.

I det moderna industrisamhället utövas i vidsträckt omfattning verksamhet som inrymmer potentiella risker för människors liv och hälsa eller för skada på andra viktiga intressen. Samhällsorganen har tid efter annan att på grundval av en intresseavvägning ta ställning till om eller under vilka förutsättningar sådan verksamhet skall tillåtas och sålunda i vad mån riskerna skall godtas. Det ankommer ytterst på statsmakterna att genom lagstiftning eller i annan i grundlagen föreskriven ordning träffa avgöranden i sådana frågor. I betydande omfattning har också på detta sätt skett en reglering som anger de gränser inom vilka olika skaderisker tolereras.

I samma mån som en reglering av detta slag ger uttryck för ett godtagande från samhällets sida av skaderisker blir den enskilde medborgaren också underkastad en skyldighet att finna sig i att han själv och andra blir utsatta för riskerna. Han kan med andra ord inte under åberopande av nödreglerna legitimera lagstridiga handlingar med hänvisning till att han velat till skydd för sig själv eller annan avvärja dessa risker och detta oavsett hur allvarliga han bedömer att riskerna är.

Vad som nu sagts om ett god tagande från samhällsorganens sida av själva existensen av vissa skaderisker innebär inte att det därmed också skall anses ha godtagits att dessa risker förverkligas och leder till skada på liv eller hälsa eller på andra viktiga intressen. Om i ett enskilt fall, exempelvis till följd av en olyckshändelse eller ett olyckstillbud, en akut fara uppkommer att den aktuella risken förverkligas, blir den enskilde i princip berättigad att utöva den nödrätt som avses med de särskilda nödreglerna i BrB.

Frågan huruvida en sådan förvaring av radioaktivt avfall som provborrningarna avsåg att förbereda åtminstone i princip skall kunna godtas liksom den grundläggande frågan i vad mån kärnkraft överhuvudtaget skall komma till användning för vår energiförsörjning hade före det i målet aktuella tillfället varit föremål för en ingående prövning av statsmakterna; den senare frågan hade också varit underkastad en folkomröstning. Resultatet av statsmakternas prövning innebar bl a att kärnkraft skulle utnyttjas i viss omfattning också i en framtid och att förvaring av visst radioaktivt avfall om möjligt skulle äga rum enligt den s k KBS-metoden, vilken i sin tur förutsatte vissa provborrningar. Statsmakternas beslut innebar ett principiellt godtagande av de olycksrisker som en förvaring av radioaktivt avfall enligt KBS-metoden kan innebära, dvs de risker som de tilltalade sagt sig vilja avvärja.

Under nu angivna förhållanden kan de åtalade gärningarna inte föranleda straffrihet enligt nödreglerna.

Med anledning av att B.O. och L.E.B. berört omfattningen av den grundlagsfästa demonstrationsfriheten vill HD endast konstatera att BrB:s stadganden om egenmäktigt förfarande inte är att betrakta som någon begränsning av denna frihet. Enbart den omständigheten att ett egenmäktigt förfarande ingår som ett led i utövandet av demonstrationsfriheten medför med andra ord inte att handlingen går fri från straff.

En annan fråga är, i vad mån eller på vilket sätt man vid bedömningen i påföljdshänseende av en i och för sig straffbar handling bör beakta att handlingen inte i första hand varit inriktad just på de omedelbara skadliga effekter som föranlett att handlingen kriminaliserats utan primärt syftat till att skapa opinion i en politisk fråga och ytterst till att uppnå vissa politiska beslut, varvid de omedelbara skadeeffekterna av gärningsmannen betraktats som priset för att det politiska syftet skall kunna nås.

I en rättsstat med demokratiskt styrelseskick är det av grundläggande betydelse att den konstitutionella ordningen för fattande av politiska beslut respekteras av medborgarna. Försök att med lagstridiga medel påverka det politiska beslutsfattandet måste motverkas. Skulle man i straffrättskipningen generellt visa särskild mildhet vid bedömningen av påföljdsfrågan, i fall då gärningsmannen handlat i ett legitimt och fullt rättsenligt politiskt syfte, skulle följden sannolikt bli att utomparlamentariska aktioner med inslag av brottsliga handlingar blev vanligare än de är idag, möjligen också att lagöverträdelserna blev allt allvarligare. På lång sikt skulle en sådan utveckling kunna äventyra de politiska organens möjligheter att utöva sin verksamhet i konstitutionell ordning och i enlighet med folkviljan, sådan denna kommit till uttryck i allmänna demokratiska val. En utveckling i antydd riktning skulle också innebära ett försvagande av skyddet för de allmänna eller enskilda intressen som strafflagstiftningen är avsedd att värna.

Det är av dessa skäl angeläget att det vid den straffrättsliga bedömningen av gärningar av nu förevarande slag kommer entydigt till uttryck att samhället inte tolererar straffbara handlingar som instrument för politisk opinionsbildning. Hänsynen till allmän laglydnad påkallar med andra ord en med fasthet utövad straffrättskipning i dessa fall.

Med hänsyn till vad som nu har anförts är det uppenbart att ingen av de tilltalade - vilka inte gjort gällande att några omständigheter med avseende på deras personliga förhållanden skulle motivera en särbehandling i påföljdshänseende - kan komma i åtnjutande av påföljdseftergift.

Vid påföljdsbestämningen i det enskilda fallet måste alla föreliggande omständigheter som kan vara av betydelse beaktas. Hit hör i förevarande fall bl a besittningsintrångets omfattning och varaktighet liksom de ekonomiska konsekvenser det medfört. Av betydelse är vidare om gärningen framstår som en enstaka företeelse eller tillfällig förlöpning eller om gärningsmannen tvärtom vid upprepade tillfällen i sin opinionsbildande verksamhet har tillgripit lagstridiga handlingar av samma eller liknande art, kanske till och med har satt sådana metoder i system. Givet är att man i det senare fallet har anledning att se särskilt allvarligt på brottet. Däremot kan det förhållandet att gärningen må ha utgjort led i en långvarig och planerad verksamhet i syfte att uppnå ett visst politiskt mål inte i och för sig anföras som en försvårande omständighet, under förutsättning att verksamheten i övrigt bedrivits i lagliga former och således endast inneburit ett rättsenligt utövande av medborgerliga fri- och rättigheter.

Till de omständigheter som man har att på vanligt sätt beakta vid påföljdsbestämningen hör vidare gärningsmannens bevekelsegrunder och inställning i övrigt till brottet. Om gärningsmannen handlat i syfte att skapa en politisk opinion eller få till stånd ändrade politiska beslut, kan det finnas skäl att vid påföljdsbestämningen tillgodoräkna honom att han inte i egentlig mening haft brottslig avsikt.

Det besittningsintrång som B.O. och L.E.B. jämte andra personer gjorde var till sin omfattning begränsat och var inte av längre varaktighet. Det finns inte heller anledning antaga att de tilltalade med sitt handlande avsett annat eller mera än att åstadkomma en tillfällig störning i borrningsverksamheten. Det ekonomiska avbräck som vid tillfället förorsakades de för borrningen ansvariga organen var inte heller av större omfattning. Från dessa synpunkter ter sig gärningarna inte som särskilt allvarliga.

Det bör dock inte lämnas obeaktat att det egenmäktiga förfarandet fortgick även efter det att länspolischefen givit sin skingringsbefallning till demonstranterna. Vidare har från riksåklagarens sida utan gensaga från de tilltalade uppgivits att personer tillhörande aktionsgruppen "Rädda Voxnadalen", i vars verksamhet B.O. och L.E.B. aktivt deltagit, vid tre tillfällen före det i målet aktuella och på samma plats företagit aktioner av det slag som är föremål för åtalet. Oavsett huruvida B.O. och L.E.B. har medverkat i någon av dessa aktioner måste det hållas för visst att de känt till aktionerna och att de med hänsyn till de polisingripanden som då förekommit haft klart för sig att protesthandlingar av detta slag innefattade lagstridiga förfaranden.

Även med beaktande av sist anförda förhållanden och vad hänsynen till den allmänna laglydnaden kräver finner HD övriga här redovisade omständigheter i samband med gärningarna böra föranleda att bötesstraffen sätts något lägre än HovR:n bestämt.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att HD med tillämpning jämväl av 8 kap 11 § 2 st BrB bestämmer påföljden för B.O. till 40 dagsböter å 30 kr och för L.E.B. till 40 dagsböter å 50 kr.