RH 2005:48

U.H. åtalades för förberedelse till sabotage och brott mot lagen om samhällsviktiga anläggningar enligt följande gärningsbeskrivning: U.H. har natten den 15 januari 2004 medförande avbitartång, kikare, ficklampa och en ljuslykta genom att klippa upp två staket berett sig tillträde till SAAB:s flygfältsområde i Linköping, som är skyddsobjekt. - Genom att klippa sönder staketen har U.H. orsakat skada till men för SAAB AB. U.H. har uppehållit sig ca två timmar på området. Under denna tid har hon med uppsåt att utföra eller främja sabotage genom förstörelse eller skadegörelse mot inom området uppställda JAS-flygplan, eller allvarligt störa eller hindra användningen av JAS-flygplan, vilka har avsevärd betydelse för rikets försvar, rekognoserat och inhämtat information om förhållandena inom området och härvid gjort anteckningar om vilka flygplan som fanns uppställda där. Faran för brottets fullbordan har inte varit ringa.

Av utredningen vid tingsrätten framgick att utöver den information som U.H. lagt på minnet fanns gjorda noteringar av delar av serienummer och slutsiffror på sammanlagt fem JAS-plan, vilka inte var avsedda för export; härtill var det utrett att det i hangarer på området vid andra tillfällen kunde finnas flygplan avsedda för export.

Linköpings tingsrätt (2005-01-12, rådmannen Björn Sälde samt nämndemännen Margret Andersson, Göran Eriksson och Miodrag Smiljanic) konstaterade att U.H. erkänt att hon förfarit på av åklagaren angivet sätt och fann att någon nöd- eller nödvärnssituation inte förelegat, att intrånget varit uppsåtligt, att de insamlade uppgifterna varit särskilt ägnade att användas som hjälpmedel vid s.k. avrustningsaktioner, att detta också varit U.H:s syfte, och att dessa aktioner syftade till att förstöra eller skada JAS-flygplan, vilket i sig utgjorde sabotage. Tingsrätten biföll åtalet och dömde U.H. för förberedelse till sabotage och brott mot lagen om samhällsviktiga anläggningar m.m. till fängelse fyra månader.

U.H. och åklagaren överklagade tingsrättens dom. U.H. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Åklagaren, som i hovrätten gjorde gällande att den brottslighet som U.H. gjort sig skyldig till alternativt skulle rubriceras som förberedelse till grov skadegörelse, bestred ändring.

U.H., som medgav de faktiska omständigheterna, gjorde i hovrätten gällande att hon saknat uppsåt till brottslig gärning, att hon genomfört en inspektion av området som ett led inför en framtida ”avrustningsaktion” riktad mot exportflygplan men att det inte funnits några sådana flygplan på området och att det därmed saknats fara för brottets fullbordan samt att hon i vart fall handlat i nöd eller nödvärn för att ingripa mot en lagstiftning som tillåter tillverkning och export av krigsmateriel, vilken kan komma till användning för att döda människor. Hon ifrågasatte om det är riktigt att döma såväl för brott mot lagen om skydd för samhällsviktiga anläggningar som för ett brottsbalksbrott.

Göta hovrätt (2005-09-21, hovrättsråden Mats Lundeholm och Ulf Johansson, referent, f.d. hovrättslagmannen Lennart Thorelli samt nämndemännen Bitte Kjellin och Ulla Bolander) dömde U.H. för olaga intrång, grovt brott, enligt 4 kap. 6 § andra och tredje stycket brottsbalken till fängelse en månad. I domskälen anförde hovrätten bl.a. följande.

För att ansvarsfriande nöd skall vara för handen krävs enligt svensk rätt att en annars straffbar handling företagits till avvärjande av ett förestående angrepp på eller föreliggande hot mot något av rättsordningen skyddat viktigt intresse och att den företagna handlingen också varit försvarlig med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkats annan och omständigheterna i övrigt (jfr NJA 1982 s. 621). I förevarande fall är någon sådan situation inte för handen, varför den tilltalade följaktligen inte kan undgå ansvar på sådan grund.

I samband med att förberedelseparagrafen i brottsbalken reformerades den 1 juli 2001 gjordes i förarbetena uttalanden om tolkningen av denna bestämmelse med avseende på planeringsåtgärder eller rekognosering (prop. 2000/01:85, s. 36 ff och 49 ff). Det gjordes klart att straffansvaret endast omfattar sådant som är ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott och att sammanställd information kan omfattas av hjälpmedelsbegreppet förutsatt att informationen kan anses särskilt ägnad att användas vid brott. En ytterligare förutsättning anges vara att informationen är nedtecknad eller på annat sätt lagrad (a.a. s. 41). Det är tillräckligt att det förelegat risk för brott av visst slag men, som framgår av bl.a. Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 395 f, skall det ha förelegat en konkret fara för fullbordat brott, varvid ansvar inte skall ådömas om faran t.ex. varit utesluten p.g.a. en tillfällighet.

Gärningsbeskrivningen i förevarande fall omfattar endast den nedtecknade information som fanns på en papperslapp. Den övriga information som U.H. samlat har inte dokumenterats på det sätt som är en förutsättning för lagstiftningens tillämpning. Papperslappen innehåller några siffror som ostridigt avser serienummer till några av de flygplan som stod uppställda inom området, flygplan som inte i något fall var avsedda för export. Det är endast uppgiften om serienumren på dessa flygplan som skulle kunna vara föremål för ett förberedelseansvar.

Vid en tolkning av lagstiftningen i ljuset av gjorda förarbetsuttalanden finner hovrätten att det krävs en viss omfattning av och inriktning på gjorda sammanställningar för att ett straffansvar för förberedelse skall komma i fråga. Den sammanställda informationen måste vara relativt detaljerad och avse uppgifter om sådant som ensamt eller tillsammans med annat är särskilt ägnat att användas vid brott. Förevarande anteckningar, som avser det svenska försvarets flygplan, saknar helt intresse för ett tänkt angrepp på exportflygplan och åtalet för förberedelse till sabotage skall redan på denna grund ogillas. Om man tänker sig att U.H., trots vad hon uppgivit i hovrätten om sina syften, varit införstådd med att alla flygplan inom området, således även svenska försvarets flygplan, kunde komma att angripas genom aktioner av plogbillsrörelsen, kan konstateras att även för ett sådant mera generellt angrepp är serienumren ointressanta, eftersom några serienummer inte behövs för en attack på samtliga flygplan som vid ett visst senare tillfälle finns inom området. Alldeles oavsett det nu anförda anser hovrätten att anteckningarna inte är tillräckliga för att uppfylla kraven på en straffbar sammanställning av insamlad information. Åtalet för förberedelse till sabotage respektive förberedelse till grov skadegörelse skall således ogillas.

Vid denna bedömning skall U.H. dömas endast för att hon, efter att bl.a. ha klippt upp ett staket, brutit sig in på ett område som klassats som skyddsobjekt. Hon har därigenom gjort sig skyldig till brott enligt 35 § lagen (1999:217) om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. Denna lag är emellertid subsidiär till straffbestämmelser i brottsbalken. I praxis finns också exempel på att man bedömt ett intrång på ett skyddsobjektområde som olaga intrång enligt 4 kap. 6 § brottsbalken (se RH 2002:41). U.H. har uppsåtligen brutit sig in på ett område som får anses utgöra ”annat dylikt ställe” i brottsbalkens mening och gärningen uppfyller rekvisiten för olaga intrång, vilket också täcks av gärningsbeskrivningen. Vid bedömningen av brottets svårighetsgrad måste hänsyn tas till att hon inte endast brutit sig in för att protestera utan, som anges i gärningsbeskrivningen, för att inhämta information inför ett tänkt framtida angrepp mot egendom på området. Främst mot den bakgrunden bör gärningen anses utgöra grovt brott. Även om man vid denna bedömning kan fråga sig vilket tillämpningsområde som återstår för 35 §, finner hovrätten i förevarande fall inte utrymme för att tolka bestämmelserna på annat sätt, och det särskilt med hänsyn till att ett olaga intrång som är grovt har en straffskala som är strängare än den i 35 §. U.H. skall således dömas för olaga intrång, grovt brott.

Den av U.H. begångna gärningen innefattar även brottet skadegörelse. För att bereda sig tillträde till området har hon klippt upp två stängsel. Detta får emellertid enligt hovrättens bedömning ses som ett försvårande moment i det olaga intrånget och hon bör följaktligen inte dömas särskilt för skadegörelse.

Den begångna gärningen har enligt hovrättens bedömning ett sådant straffvärde att den ligger på fängelsenivå. U.H. är tidigare ostraffad. Hon har emellertid tydligt gett till känna att hon inte på något sätt tar avstånd från sitt agerande, utan har tvärtom förklarat att hon är inriktad på att fortsätta sin kamp med liknande medel. Hon har också efter den nu aktuella gärningen dömts för egenmäktigt förfarande. Det finns således anledning befara att hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet och därmed brister det i förutsättningarna för påföljden villkorlig dom. Hovrätten bestämmer påföljden till fängelse en månad.

Målnummer B 350-05