NJA 1982 s. 645

Allmän åklagare yrkade vid Huddinge TR ansvar å D.S., född 1947, enligt följande: 1. Grov stöld. D.S. har under tiden maj 1979-d 1 febr 1981 på sin arbetsplats IKEA vid Kungens Kurva inom Huddinge kommun stulit möbler till ett sammanlagt värde av omkring 110 000 kr. Med hänsyn till att stölderna satts i system, skett på arbetsplatsen samt avsett betydande värde är brottet grovt. - 2. Grovt bedrägeri. D.S. har under tiden maj 1979-d 1 febr 1981 på IKEA möbelvaruhus vid Kungens Kurva i Huddinge kommun ensam men även tillsammans och i samråd med olika kamrater vid ett flertal tillfällen medelst vilseledande förmått vederbörande personal på avdelning för återköp att till D.S. eller dennes kamrater utge sammanlagt omkring 57 939 kr, D.S. och dennes kamrater till vinning och varuhuset IKEA till motsvarande skada. Vilseledandet har bestått däri att till återköpsavdelningen inlämnats olika kvitton på betalda och uthämtade möbler oaktat varken D.S. eller dennes kamrater gjort dessa inköp utan endast tillvaratagit kvittona. Detta förhållande har förtigits vid överlämnande av kvittona. Vilseledandet har också bestått däri att D.S. stulit möbler, vilka därefter inlämnats vid återköpsavdelningen varefter inlämnaren av möblerna erhållit kontanter. Med hänsyn till att bedrägerierna satts i system samt avsett betydande värden är brottet grovt.

Åtal väcktes dessutom mot 16 andra personer, bland dem E.D., för häleribrott med avseende på tillgripna möbler och för medverkan i bedrägeribrotten.

IKEA yrkade skadestånd av D.S. med sammanlagt 80 527 kr, delvis solidariskt med andra personer. TR:n (ordf rådmannen Almquist) anförde i dom d 1 dec 1981 under rubriken Domskäl. Ansvarsfrågan: Åklagaren har till utveckling av åtalen bl a uppgivit: Under aktuell tidsperiod var tillvägagångssättet i varuhuset IKEA följande. En kund som ville köpa en mindre vara hämtade varan i varuhuset, tog själv med den till en bemannad kassa vid varuhusets utgång och betalade där varan. När det gällde tunga eller skrymmande möbler gick kunden till den avdelning där varan fanns utställd. Kunden tog en talong som fanns i anslutning till möbeln. På talongen fanns bl a möbelns namn och pris angivet. Kunden gick sedan till en kassa på avdelningen, visade upp talongen och betalade varan. Kassörskan häftade ihop talongen och kvittot på betalning samt överlämnade detta till kunden. Därefter gick kunden med talongen och kvittot till varuhusets varuutlämning på nedre planet. Kunden lämnade där fram talong och kvitto. Personal vid varuutlämningen hämtade aktuell möbel i varuhusets lager och överlämnade sedan denna till kunden. Kvittot återlämnades till kunden. Den som lämnade ut varan behöll dock talongen. Om kunden senare ångrade köpet kunde denne gå till återköpsavdelningen och lämna möbeln och kvittot, varvid kunden återfick det erlagda beloppet. I samband därmed ifylldes en blankett på vilken bl a kundens namn och adress angavs. Kunden fick skriftligen kvittera beloppet med sin namnunderskrift på blanketten. Det krävdes inte någon legitimation. - D.S. började i maj månad 1979 att arbeta extra på IKEA. Han arbetade i varuutlämningen vissa lördagar och söndagar. D.S. kom snart underfund med att han i egenskap av varuutlämnare på oärliga sätt lätt kunde komma över såväl möbler som kontanter. Till en början gjorde D.S. så att han kom överens med släkt och vänner att dessa skulle komma till varuutlämningen. När dessa personer kom till varuutlämningen överlämnade han möbler till dem trots att de inte hade erlagt någon betalning. D.S. kom i kontakt med E.D. och berättade om sina förehavanden. D.S. erbjöd E.D. att köpa möbler till ungefär halva priset. E.D. vidarebefordrade detta erbjudande till vänner och bekanta. Olika personer kom sedan till varuutlämningen och hämtade möbler. E.D. var ofta med. För att tillvägagångssättet inte skulle upptäckas av annan personal i varuutlämningen överlämnade kunden till D.S. en talong på önskad möbel och ett kvitto. Talongen hade hämtats på respektive avdelning av D.S., E.D. eller någon annan och sedan häftats samman med ett kvitto, vilket som helst. Talongen lämnades för att D.S. skulle veta vilken möbel kunden ville ha. Anledningen till att ett falskt kvitto häftades samman med talongen var att det hela skulle se "riktigt" ut. När D.S. lämnade ut möbeln behöll han talongen men lämnade tillbaka det falska kvittot. De personer, som på detta sätt fick möbler av D.S., betalade i regel ungefär halva katalogpriset till D.S.. Betalningen skedde oftast i efterhand och med E.D. som mellanhand. För att komma över kontanter direkt från IKEA gjorde D.S. så att han tillvaratog kvitton, som "riktiga kunder" inte ville ha tillbaka när dessa hämtade sina betalda möbler. D.S. häftade sedan samman det tillvaratagna kvittot med en talong avseende motsvarande möbel. Därefter gick D.S. eller någon annan vidtalad person med talong och kvitto till återköpsavdelningen, där personen i fråga sade sig ha betalat möbeln men ångrat sig och därför inte hämtat ut möbeln. Denne fick då lämna talong och kvitto och fick i stället ut det belopp som var angivet på kvittot. I några fall gjorde D.S. så att han tog ut en möbel samt letade fram ett tillvarataget kvitto avseende en sådan möbel. Han själv eller annan person gick sedan till återköpsavdelningen och lämnade möbeln och kvittot mot erhållande av det å kvittot angivna beloppet. D.S. erhöll själv större delen av de pengar som personal vid IKEA vilseleddes att utbetala medan D.S:s medhjälpare erhöll en mindre del av beloppen. - Det brottsliga förfarandet upptäcktes efter ett anonymt tips till IKEA. Polisen har hos D.S. och ytterligare tre personer tagit i beslag möbler som på angivet sätt stulits på IKEA. Försäljningspriset på dessa möbler uppgick till sammanlagt 43 551 kr. IKEA har nu sålt ut dessa möbler till reducerade priser och därvid erhållit sammanlagt 20 963 kr för möblerna. Mottagare av andra stulna möbler har efter överenskommelse med IKEA fått behålla möblerna mot full betalning för dem. IKEA har på sistnämnda sätt erhållit pengar eller fordringar till ett belopp av sammanlagt 73 583 kr. Då dessa avtal träffats har man utgått från de katalogpriser som började gälla i aug månad 1980.

D.S., som erkänt vad åklagaren lagt honom till last men gjort gällande att det i åtalspunkt 1 angivna värdet skall vara omkring 100 000 kr, har uppgivit i huvudsak: Åklagarens redogörelse är riktig. Under aktuell tid har han studerat. Familjens ekonomi var dålig och han började därför arbeta extra på IKEA sommaren 1979. Anledningen till att han började den brottsliga verksamheten var att hans ekonomi var dålig. Han kom själv på de olika tillvägagångssätt som åklagaren nämnt. Det var mycket enkelt att göra på dessa sätt. Första gången lämnade han ut möbler till sin hustru, som tog hem möblerna till deras bostad i Täby. Han lämnade även ut möbler till nära släktingar utan att ta något betalt. Han träffade E.D. i slutet av 1979 eller i början av 1980 och berättade då för denne om sina förehavanden samt erbjöd E.D. att köpa möbler för halva priset. E.D. kom sedan ut till IKEA, först ensam och sedan tillsammans med andra personer. E.D. erlade betalning i efterhand. D.S. kände inte alla de personer som E.D. hade med sig. Det var i förväg bestämt när E.D. och dennes bekanta skulle komma. Vad gäller stölderna uppskattar han att han lämnat ut möbler vid 10-12 tillfällen. Beträffande bedrägerierna har han själv gjort 2-3 återköp. Han har lämnat talonger för återköp till W.K. vid 10-15 tillfällen, till H.S. vid 8-9 tillfällen, till G. vid 6-7 tillfällen och till X.X. vid 4-5 tillfällen. Av de uttagna kontanterna fick i regel den som tog ut pengarna 1/3 medan han själv tog 2/3. De pengar som han tjänat på verksamheten har han använt till familjens uppehälle samt till utlandsresor. Han har bl a rest till Indien, Sovjetunionen, England och Polen. Han var hela tiden rädd att stölderna och bedrägerierna skulle upptäckas och tänkte flera gånger upphöra med verksamheten. Han kände sig dock pressad att fortsätta när någon ville köpa möbler av honom. Han hade inte kraft att säga nej. Han har efter gripandet bidragit med så många upplysningar han kunnat för att hjälpa polisen i dess utredningsarbete, vilket inneburit att förlusten för IKEA blivit mindre än vad den annars skulle ha blivit.

Vad gäller tillgripna möbler i åtalspunkt 1 är åklagaren och D.S. överens om vilka möbler det är fråga om. Åklagaren har uppgivit, att han räknat fram möblernas värde med hjälp av den IKEA-katalog som började gälla i aug 1980. Han har då fått fram ett sammanlagt värde på ungefär 117 000 kr. Med hänsyn till att vissa möbler tillgripits före aug månad 1980 och att priserna på en del av möblerna då kan ha varit något lägre än i den nya katalogen har han angivit de tillgripna möblernas värde till omkring 110 000 kr. D.S. har gjort gällande att det blev en avsevärd prishöjning i aug månad 1980 och att värdet därför bör vara omkring 100 000 kr.

Genom D.S:s uppgifter och övrig utredning i målet finner TR:n styrkt, att D.S. gjort sig skyldig till påstådda gärningar. Vad gäller de tillgripna möblernas sammanlagda värde finner TR:n att detta i vart fall uppgått till omkring 100 000 kr. Gärningarna är att bedöma på det sätt åklagaren gjort.

Under rubriken Påföljdsfrågan anförde TR:n: De brott som D.S. gjort sig skyldig till är av sådan art och omfattning att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga för honom.

D.S. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.

Åklagaren bestred ändring. För den händelse D.S. skulle meddelas icke frihetsberövande påföljd yrkade åklagaren att denna skulle förenas med böter.

HovR:n (hovrättsrådet Gehlin och hovrättsassessorn Engström, referent, samt nämndemannen von Sydow) anförde i dom d 29 april 1982:

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att påföljden skulle bestämmas till fängelse.

D.S. bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Mannerfell, Knutsson, referent, och Jermsten) beslöt följande dom: