NJA 2007 s. 973

Domskäl

Tingsrätten (hovrättsassessorn Maria Lockman samt nämndemännen Per Skoog och Kenneth Lundström) anförde i dom den 6 december 2004 bl.a.:

Domskäl

Inställning

D.M. har vidgått de faktiska omständigheterna men har förnekat brott eftersom han saknat uppsåt att vilseleda. Om tingsrätten skulle finna att han uppsåtligen vilselett stadsdelsförvaltningen har han gjort gällande att gärningen är att rubricera som bedrägeri av normalgraden och att åtalet då har preskriberats.

D.M. har bestritt det enskilda anspråket. Han har vitsordat yrkat belopp i och för sig. Om tingsrätten skulle anse att han är skadeståndsskyldig har han yrkat att skadeståndet jämkas i första hand till 0 kr och i andra hand till skäligt belopp. Till grund för jämkningsyrkandet har han anfört att han saknar ekonomisk förmåga att utge skadeståndet, att det förflutit avsevärd tid sedan gärningen samt att stadsdelsförvaltningen saknar behov av skadeståndet.

Utredning

- - -.

Av utredningen i målet har följande framkommit. Under år 1997 fram till den 2 augusti 1999 uppbar D.M. en sammanlagd inkomst överstigande 190 000 kr. Under den aktuella perioden uppbar han även socialbidrag. Vid 25 tillfällen under perioden den 23 januari 1997 till den 2 augusti 1999 har han felaktigt erhållit utbetalda socialbidrag om sammanlagt 115 980 kr. Vid ansökan om bidrag har han oriktigt uppgivit att han inte haft någon inkomst.

D.M. har till grund för sitt bestridande anfört.

Det är riktigt att han uppburit socialbidrag och att han under tiden även hade den inkomst som åklagaren har uppgett. Till följd härav har han objektivt sett erhållit ett för högt socialbidrag. Han har dock inte haft för avsikt att vilseleda socialförvaltningen.

Han kom till Sverige 1989. Han har i dag bristfälliga kunskaper i svenska språket. Vid den nu aktuella tiden var hans kunskaper naturligtvis ännu sämre. Då han fick information från socialbyrån hur han skulle fylla i ansökningarna var inte någon tolk närvarande. Han har inte förstått innehållet i ansökningshandlingarna och har inte heller insett vad han skriftligen i ansökningarna genom sitt undertecknande intygat. Han hade inte vetskap om att han skulle redovisa samtliga sina inkomster. Han var av uppfattningen att han enbart skulle redovisa inkomster från fast arbete. Under perioden hade han inte något fast arbete och därför redovisade han inte heller några inkomster. Det är riktigt att han skickat in de brev till socialbyrån som åklagaren åberopar, men han har inte själv skrivit dessa utan fått hjälp av en bekant.

Närmare hörd över åtalet har D.M. uppgett:

Han kom till Sverige 1989. Under den första tiden bodde han på flyktingförläggning. Han har läst svenska för invandrare under högst två år, men han har egentligen inte lärt sig någon svenska. Det är riktigt att de två första polisförhören i målet hölls utan att han biträddes av en tolk. Han förstod då vad förhören rörde sig om men förstod inte helt vad som sades.

Han vände sig till socialbyrån för att få pengar så han skulle kunna betala mat och hyra. Han fick information på socialbyrån hur han skulle fylla i ansökningshandlingar om socialbidrag. Inte heller vid detta tillfälle fick han hjälp av någon tolk. Han visste enbart att handlingarna innebar att han ansökte om pengar i övrigt förstod han inte vad som han skrev på. Han var själv när han skulle tolka ansökningshandlingarna. Personalen på socialbyrån hade sagt till honom att han skulle fylla i 0 kr i rutorna på ansökningshandlingen. Detta skulle man göra till dess man hade ett fast arbete. Någon hade berättat för honom att man var berättigad till bidrag om man inte hade något arbete.

E.-L.P. har bl.a. uppgett. Hon arbetade vid tidpunkten som socialsekreterare vid Västra Socialbyrån i Malmö. I samband därmed upprättade hon i maj 1995 ett ärendeblad beträffande D.M:s personliga förhållanden. Hon har i dag inget minne av sammanträffandet med D.M. Upprättande av ett ärendeblad skedde regelmässigt på socialbyrån. Den aktuella bidragstagaren kallades till sammanträffandet och de gick sedan igenom ärendet och den bidragssökande besvarade olika frågor vars svar hon sedan antecknade på ärendebladet. Om biträde av tolk behövdes kallades regelmässigt en sådan och en anteckning härom gjordes på ärendebladet om tolk hade närvarat. Regelmässigt gick hon alltid noga igenom med den bidragssökande olika saker som skulle kunna påverka rätten till socialbidrag, som exempelvis om bidragstagaren hade uppburit någon inkomst eller om denne bodde tillsammans med sina barn. Det var mycket viktigt att den som skrev under en ansökan om socialbidrag förstod vad som angetts i ansökan och att dessa förhållanden var riktiga.

J.L. har uppgett: Han arbetade som handläggare på Södra Innerstadens stadsdelsförvaltning i Malmö. I samband därmed hade han via telefon kontakt med D.M. Han talade svenska med D.M. Han var helt klart av uppfattningen att D.M. förstod vad de talade om.

A.P. har uppgett: Han arbetar som sektionschef vid Socialbyrån Södra Innerstaden. Det finns olika rutiner om hur en handläggare självmant skall kontrollera uppgifter i en ansökan om socialbidrag. Inkomsten överskjutande skatt från föregående inkomstår, reducerar socialbidraget med motsvarande belopp, månaden efter det att den överskjutande skatten betalas ut. Är den överskjutande skatten högre än riksnormen för socialbidrag för sökanden utgår inget socialbidrag. Det finns inga skrivna rutiner för handläggningen av ansökningar då överskjutande skatt redovisas, men överskjutande skatt visar att sökanden haft inkomst föregående år. Om en sökande som redovisar inkomst i form av överskjutande skatt haft socialbidrag det året den överskjutande skatten genererats bör handläggaren göra en kontroll för att se om alla inkomster redovisas i ansökningarna om socialbidrag. Det är dock den enskilde bidragstagaren som genom att underteckna ansökan försäkrar att alla uppgifter i ansökan är fullständiga och riktiga. Det vore tjänstefel om en handläggare på socialbyrån sade till en bidragssökande att han eller hon enbart hade att redovisa inkomster från ett fast arbete.

Tingsrättens bedömning

Ansvar

Av utredningen är det klart att D.M. vid de angivna tiderna ansökt om socialbidrag och erhållit socialbidrag utan att uppge att han vid tidpunkten även uppbar lön.

Vittnena E.-L.P. och J.L. har uppgett hur det normalt sett går till att ansöka om socialbidrag och om den information som sökanden erhåller för att kunna fylla i ansökan. Genom deras uppgifter finns det inte anledning att ifrågasätta att D.M. inte erhållit fullständig information om vikten av att i ansökan ange fullständiga och sanningsenliga uppgifter om bl.a. inkomstförhållanden. D.M. har uppgett att han insett att ansökan skulle komma att ligga till grund för bedömningen av om han skulle beviljas socialbidrag. Tingsrätten anser att han måste ha insett att han i sin ansökan intygat att han inte haft några inkomster. Om D.M. inte förstått hur han skulle fylla i ansökan har han i vart fall visat sig helt likgiltig för att ta reda på hur ansökan skulle fyllas i och vilka uppgifter han haft att redovisa. Tingsrätten anser således det visat att D.M. under den angivna tiden vilselett företrädare för SDF Södra Innerstaden Malmö att till honom felaktigt utbetala socialbidrag. Vilseledandet har bestått i att han i ansökningar om socialbidrag oriktigt intygat att han inte haft någon inkomst. Detta förfarande har inneburit vinning för D.M. och motsvarande skada för målsäganden. Tingsrätten anser således att D.M. gjort sig skyldig till den åtalade gärningen.

Frågan är då om den aktuella gärningen bör bedömas som grovt bedrägeri. Det har rört sig om ett betydande värde, dvs. belopp som klart överstiger vad som enligt praxis normalt bör medföra att ett bedrägeri hänförs till 9 kap. 3 § BrB, dvs. grovt bedrägeri. Visserligen bör inte värdet ensamt bli avgörande för hur brottet skall rubriceras. Av betydelse är också målsägandens förhållanden inte bara vilken skada han förorsakats utan också i vad mån hans handlande kan anses ha underlättat sådana brottsliga förfaranden som åtalet rör. Ingenting i målet har dock framkommit som pekar på att tjänstemännen vid socialbyrån handlat lättsinnigt vare sig genom att underlåta att informera D.M. om ansökningsförfarandet eller genom att underlåta att kontrollera uppgifterna i gjorda ansökningar. D.M. har som åklagaren angett satt förfarandet i system och detta har skett under lång tid. Vid en sammanvägning av omständigheterna anser tingsrätten att gärningen bör bedömas som grovt bedrägeri för vilken således D.M. bör ådömas ansvar.

Påföljd

D.M. förekommer inte tidigare i belastningsregistret.

Det finns inte på grund av vad som upplysts om D.M:s personliga förhållanden särskild anledning att befara att han kommer att fortsätta göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför kunna stanna vid villkorlig dom. Med hänsyn till den skadeståndsskyldighet som i målet ålagts honom bör den villkorliga domen inte kombineras med böter.

Skadestånd

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen är D.M. skadeståndsskyldig mot SDF Södra Innerstaden. D.M. har för det fall han skulle dömas till ansvar för gärningen yrkat att en eventuell skadeståndsskyldighet skall jämkas.

Av 6 kap. 2 § skadeståndslagen följer att skadeståndsskyldigheten kan jämkas om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. I förarbetena till bestämmelsen framgår bl.a. att jämkningsregeln bör ges en begränsad räckvidd och användas endast i syfte att hindra klart oskäliga resultat för den skadeståndsskyldige. Beträffande uppsåtliga brott är huvudregeln att jämkning inte skall ske, men sådan är dock inte utesluten om den är starkt motiverad av hänsyn till framför allt den ansvariges återanpassning i samhället. HD har tidigare uttalat att jämkning av skadestånd vid uppsåtliga brott av allvarlig art kan komma i fråga endast under förutsättning att utge ojämkat skadestånd med hänsyn till vederbörandes personliga förhållanden måste antas på ett avgörande sätt äventyra hans återanpassning till samhället (se t.ex. NJA 1983:379 och 1986:193). Storleken av det totala skadeståndet som D.M. skulle få betala om jämkning inte skulle ske kan utgöra ett hinder för hans anpassning i samhället. Av brottsligheten har han emellertid erhållit motsvarande vinning. Varken det sammantagna skadeståndet eller vad som framkommit om D.M:s personliga förhållanden bör med hänsyn till karaktären av brottsligheten och till hans vinning föranleda avsteg från huvudregeln. D.M. bör därför inte undgå skyldigheten att utge ojämkat skadestånd till målsäganden.

- - -.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde D.M. enligt 9 kap. 3 § BrB med åberopande även av 29 kap. 5 § 7 BrB för grovt bedrägeri till villkorlig dom. D.M. förpliktades också att utge skadestånd till målsäganden med 115 980 kr.

Nämndemannen Lena Jarnbring Lindholm var skiljaktig i påföljdsfrågan och ansåg att påföljden för D.M. borde bestämmas till fängelse två månader.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättsrådet Agneta Ohlsson, hovrättsrådet Torbjörn Nordenson samt nämndemännen Bror Bergh och Bertil Björkman) anförde i dom den 12 oktober 2006:

Hovrättens domskäl

Skuldfrågan

Parterna har åberopat i huvudsak samma utredning som vid tingsrätten. D.M. har hörts på nytt i hovrätten och därvid lämnat väsentligen samma uppgifter som vid tingsrätten. E.-L.P:s, J.L:s och A.P:s vittnesmål vid tingsrätten har återgetts genom uppspelning av tingsrättens band samt, i fråga om A.P:s utsaga, genom uppläsning av vissa delar så som den antecknats i tingsrättens dom.

Vad som förekommit i hovrätten föranleder i skuldfrågan ingen annan bedömning än den tingsrätten gjort. Hovrätten finner således utrett att D.M. uppsåtligen på det sätt och i den omfattning som anges i åtalet vid 25 tillfällen vilselett socialförvaltningen att felaktigt till honom utbetala sammanlagt 115 980 kr i socialbidrag. Förfarandet är, så som åklagaren angett, att bedöma som bedrägeribrott. Frågan är därvid om gärningarna är att bedöma som grova eller av normalgraden. Det belopp som det är fråga om är visserligen högt men inte så betydande att beloppet ensamt bör medföra att brotten är att anse som grova (jfr NJA 1989 s. 810). Med hänsyn till att det rör sig om ett systematiskt förfarande som skett under lång tid och som inneburit ett missbruk av socialförsäkringssystemet finner hovrätten emellertid vid en samlad bedömning att brottsligheten är att bedöma som grovt bedrägeri.

Påföljdsfrågan

Med hänsyn till att det förflutit lång tid sedan gärningarna begicks och till att D.M. på sätt som framgår nedan ålagts skadeståndsskyldighet finner hovrätten, liksom tingsrätten, att påföljden kan stanna vid enbart villkorlig dom.

Skadeståndsfrågan

Med hänsyn till utgången i skuldfrågan är D.M. skadeståndsskyldig mot Malmö Stad SDF Södra Innerstaden. Om beloppets storlek i sig råder inte tvist. Hovrätten finner, på av tingsrätten anförda skäl, att det inte föreligger skäl för jämkning. Målsägandens skadeståndsanspråk skall således bifallas till fullo.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer tingsrättens domslut.

Adjungerade ledamoten kammaråklagaren Helena Henriksson var skiljaktig i ansvarsfrågan och anförde: Jag delar majoritetens uppfattning att D.M. uppsåtligen på det sätt och i den omfattning som anges i åtalet genom vilseledande förmått socialförvaltningen att felaktigt utbetala 115 980 kr i socialbidrag och att han därigenom gjort sig skyldig till bedrägeribrott. Vid bedömningen av om ett bedrägeribrott är grovt eller av normalgraden bör i allmänhet värdet vara helt avgörande såvida det inte föreligger någon annan försvårande omständighet, så som att gärningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling. I förevarande fall understiger värdet inte obetydligt den nivå som enligt praxis medför att brottet skall bedömas som grovt. Förfarandet har visserligen sammantaget skett under lång tid, men gärningarna har inte präglats av någon särskild förslagenhet. På grund härav och då det inte heller i övrigt föreligger någon särskilt försvårande omständighet anser jag att brotten är att hänföra till normalgraden. Detta medför att åtalet bör ogillas, då åtal väcktes först den 14 oktober 2004 och gärningarna således är preskriberade jämlikt 35 kap. 1 § och 4 § BrB. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Leif Thorsson, Severin Blomstrand, Ann-Christine Lindeblad, Kerstin Calissendorff och Gudmund Toijer, referent) meddelade den 10 december 2007 följande dom:

Domskäl

Hovrätten har dömt D.M. för att mellan den 3 januari 1997 och den 2 augusti 1999 vid 25 tillfällen ha vilselett företrädare för SDF Södra Innerstaden i Malmö att till honom utbetala socialbidrag med sammanlagt 115 980 kr. Vilseledandet har bestått i att D.M. i ansökningarna om socialbidrag oriktigt intygat att han inte uppburit någon inkomst, trots att han då haft inkomst av tjänst (lön eller arbetslöshetsersättning). Förfarandet har inneburit skada för målsäganden och motsvarande vinning för D.M.

Målet i HD gäller frågan hur gärningarna skall rubriceras inom ramen för gradindelningen av bedrägeribrott. Domstolarna har dömt D.M. för grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § BrB. Skulle det i stället vara fråga om bedrägeri enligt 1 § samma kapitel uppkommer frågan om preskription har inträtt.

Innan HD kommer in på frågan om rubriceringen, finns det emellertid skäl att bedöma om det åtalade förfarandet utgör ett eller flera brott. Några generella regler för vad som utgör brottsenhet finns inte. Bedömningen får därför ske med utgångspunkt i den typ av brott som är aktuell. Det rums- och tidsmässiga sambandet ges ofta stor betydelse. I den juridiska litteraturen har också sådana omständigheter som antalet målsägande och antalet brottsobjekt ansetts ha betydelse (se Jareborg, Straffrättens gärningslära, 1995 s. 204 f.).

Upprepade fall av bedrägeri genom oriktiga sjukanmälningar eller reseräkningar förefaller i rättstillämpningen ha uppfattats som flera brott. Rättsläget kan dock inte beskrivas som entydigt. En förklaring till detta torde vara att domstolarna vid brottsrubriceringen tar intryck av att den samlade bedömningen avser bedrägerier av likartad natur, oavsett om det skulle uppfattas som ett eller flera brott. Inte minst gäller detta om bedrägerierna riktar sig mot samma målsägande. (Se t.ex. NJA 1978 s. 374, NJA 1982 s. 645, NJA 1985 s. 22 och s. 594, NJA 1989 s. 810 och NJA 1994 s. 185; jfr Jareborg, a.a. s. 206.)

I detta fall har alltså D.M. 25 gånger föranlett företrädare för socialförvaltningen att betala ut socialbidrag som han inte har haft rätt till. Gärningarna har visserligen riktat sig mot en och samma målsägande, och tillvägagångssättet har upprepats varje gång. Varje tillfälle framstår däremot som en klart avgränsad händelse. D.M. har varje gång upprättat en ny ansökan med vilseledande uppgifter som föranlett en ny oriktig utbetalning, varvid beloppen varierat något vid olika utbetalningar. Samtliga brottsrekvisit för ett fullbordat bedrägeri har därmed varit uppfyllda vid vart och ett av tillfällena. Tidsintervallet mellan gärningarna har vanligtvis varit ungefär en månad, och det ter sig knappast naturligt att betrakta hela brottsligheten, som spänt över en tid om mer än två och ett halvt år, som ett enda brott.

Mot denna bakgrund skall varje gärningstillfälle betraktas som ett brott. Frågan är då hur gärningarna skall rubriceras. Vid bedömningen om ett bedrägeribrott är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada (9 kap. 3 § andra stycket BrB). Ett bedrägeri är inte nödvändigtvis grovt därför att någon av de angivna kvalifikationsgrunderna är för handen. Å andra sidan kan omständigheter som inte särskilt räknas upp i lagen medföra att brottet rubriceras som grovt. Det skall alltså göras en helhetsbedömning av förhållandena vid brottet.

Sedda var för sig kan ingen av gärningarna betecknas som grov. Det högsta enskilda belopp som betalats ut felaktigt är på drygt 6 300 kr, och omständigheterna vid det särskilda tillfället kan inte i något fall anses kvalificerande. I linje med vad som har uttalats i det föregående behöver detta dock inte vara ensamt utslagsgivande vid rubriceringen.

Riksåklagaren har anfört att D.M. bör dömas för grovt bedrägeri med hänsyn bl.a. till de begränsade kontrollmöjligheterna och till det systematiska missbruk av bidragssystemet som D.M. har gjort sig skyldig till.

Det sammanlagda beloppet på drygt 115 000 kr är högt men avser inte ett så betydande värde att brottsligheten redan därigenom bör hänföras till grovt bedrägeri. Inte heller framstår gärningarna som särskilt förslagna (jfr NJA 1985 s. 594). De måste ändå bedömas som allvarliga. D.M. har under mer än två och ett halvt års tid använt sig av systemet för socialbidrag på ett otillåtet sätt. Gärningarna utgör en serie av likartade brott. Det finns emellertid inte något stöd för slutsatsen att han redan från början har handlat enligt en brottsplan eller i övrigt någon grund för att de inledande gärningarna skulle ha kunnat ses som delar av ett systematiskt brottsligt förfarande. Och även om förfarandet med tiden har upprepats, kan det inte anses ha skett i så stor utsträckning eller på sådant sätt att den samlade brottsligheten kan betecknas som grovt bedrägeri.

Att bedrägeribrott begås i flera fall kan beaktas inom ramen för den straffskala som gäller för bedrägeri enligt 9 kap. 1 § BrB och den särskilda regeln om bestämning av fängelse som gemensamt straff för flera brott i 26 kap. 2 § andra stycket samma balk. Som uttalats i rättsfallet NJA 1986 s. 234 är den omständigheten att minimistraffet för grovt bedrägeri satts till sex månader ägnad att inskärpa att straffskalan bör reserveras för gärningar med betydande straffvärde.

Sammantaget finner HD att gärningarna, trots att de är allvarliga, inte kan bedömas som grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § BrB.

Vid denna bedömning saknas det skäl att närmare gå in på betydelsen av de lagändringar som har trätt i kraft den 1 augusti 2007 och som innebär att gärningar av nu aktuellt slag kan falla inom tillämpningsområdet för bidragsbrottslagen (2007:612). Enligt motiven till den lagen bör de nya bestämmelserna i regel inte leda till en mildare bedömning än äldre lag, eftersom straffskalorna är desamma som för motsvarande bedrägeribrott (prop. 2006/07:80 s. 94). Undantaget är grovt bidragsbrott, där högsta straff är fängelse i fyra år, att jämföra med sex år som maximistraff för grovt bedrägeri. Med hänsyn till att bedrägerierna i detta fall inte bedöms som grova, saknas det anledning att överväga om nu gällande lag skulle vara tillämplig (5 § andra stycket lagen, 1964:163, om införande av BrB).

Den fråga som har ställts upp i beslutet om prövningstillstånd skall alltså besvaras så, att de gärningar för vilka hovrätten har dömt D.M. inte är att bedöma som grovt bedrägeri. Det finns då skäl att bevilja prövningstillstånd i de delar där frågan har förklarats vilande.

D.M. fick del av åtal för gärningarna den 3 november 2004 eller med andra ord efter mer än fem år. Eftersom svårare straff än två års fängelse inte kan följa på bedrägeri enligt 9 kap. 1 § BrB, har preskription inträtt. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut

HD förklarar att de gärningar för vilka hovrätten har dömt D.M. inte är att bedöma som grovt bedrägeri.

HD meddelar prövningstillstånd i de delar där frågan har förklarats vilande. Med ändring av hovrättens dom lämnar HD åtalet utan bifall.