NJA 1982 s. 653

Domskäl

TR:n (rådmännen Karle och Edlund samt tingsfiskalen Råberg) anförde i dom d 8 nov 1978: Parterna har till utveckling av sin talan och pläderingsvis anfört i huvudsak följande.Kärandena

Deras fastighet består av en landareal om 2 400 kvm utgörande strandtomt vid Långsundaviken samt ett utanför stranden beläget vattenområde. Fastigheten är bebyggd med en år 1916 uppförd sommarvilla.

Marken till fastigheten har ursprungligen ingått i fastigheten Lagnö Norra 1:4. Därifrån avsöndrades 1913 fastigheten Lagnö Norra 1:128. Genom ägostyckning 1920-1921 av Lagnö Norra 1:4 uppkom bl a fastigheterna Lagnö Norra 1:186 och 1:199. Till sistnämnda fastighet lades en obetydlig landareal samt hela det vattenområde som tillkom Lagnö Norra 1:4 i Långsundaviken. Därigenom kom det vattenområde som fanns utanför stränderna till 1:128 och 1:186 att ingå i 1:199.

Lagnö Norra 1:128 har ägts av dödsboet efter kärandenas morfar G.E.B.. År 1965 blev Stockholms Enskilda Bank boutredningsman i dödsboet samt i dödsboet efter en moster till kärandena. 1965 förvärvade förstnämnda dödsbo det Lagnö Norra 1:199 tillhörande vattenområde som låg närmast 1:128. Till köpeavtalet var fogad en lantmäterikarta där gränsen angavs mellan bl a 1:128 och 1:186, å ena sidan, och 1:199, å andra sidan. Som förberedelse för arvskiften ordnades med avstyckning av nordvästra delen av 1:128 till en särskild fastighet under det att återstoden av 1:128, sydöstra delen, genom arvskiften år 1966 tillskiftades kärandena och deras mor jämte en del av det tillköpta vattenområdet med tillhörande fiske. Vad de sålunda tillskiftats blev efter sammanläggning 1967 registrerat som Lagnö Norra 1:321. Kärandenas mor avled 1966 och därefter har kärandena ensamma varit ägare till 1:321. I stort sett redan från 1965 har dock kärandena ensamma förfogat över den del av 1:128 som nu ingår i 1:321.

Svaranden äger den i söder mot förutvarande 1:128 gränsande fastigheten Lagnö Norra 1:186. Till denna hör inte något vattenområde utanför stranden. Svaranden har under vintern 1963/64 eller våren 1964 utan tillstånd av dåvarande ägaren till Lagnö Norra 1:128, dödsboet efter G.E.B., och utan att ens omtala sina avsikter för någon av delägarna eller annan representant för boet uppfört en brygga från stranden av 1:186 intill gränsen mot 1:128 och i sådan riktning att bryggan till största delen kommit att ligga utanför stranden till 1:128. Efter tillköpet av vattenområde till 1:128 och den sammanläggning som skett har den till sin största del kommit att ligga på område hörande till 1:321. Eftersom sommarvillan på 1:321 ligger i sydöstra delen av fastighetens landareal har bryggan genom svarandens avsiktliga placering blivit belägen rakt nedanför villan. Bryggan som vilar på betongfundament är ovanligt lång, 14 m räknat från innerkanten av det innersta fundamentet till ytterkanten av det yttersta fundamentet. Då B.B:s make N.B. kort efter bryggans tillkomst gjorde svaranden uppmärksam på att han byggt bryggan på ett sätt som inte kunde godtas av dödsboet, förklarade svaranden att ägarna till 1:128 inte hade med saken att göra eftersom det inte hörde något vattenområde till 1:128. Han ansåg sig därför oförhindrad att bygga ända till den kaj som begränsade 1:128 mot Långsundaviken. För dödsboets räkning föranstaltades kort därefter om det förut nämnda inköpet av vattenområdet.

När svaranden byggde den i målet ifrågavarande bryggan, var han ännu inte ägare till Lagnö Norra 1:186. Först 1967 förvärvade han fastigheten. Han ägde dock och hade sin bostad på fastigheten Lagnö Norra 1:271. Dåvarande ägaren till 1:186 hade emellertid enligt ett 1962 upprättat servitutsavtal åt svaranden och framtida ägare till 1:271 upplåtit rätt att "nyttja gångväg från befintlig landsväg över Lagnö Norra 1:186 Litt CC till sistnämnda fastighet hörande sjöstrand samt att där anlägga och nyttja båtbrygga".

På begäran av svaranden företogs år 1971 gränsbestämning mellan fastigheterna Lagnö Norra 1:321 och 1:186. Kartan över gränsbestämningen visar belägenheten av den ifrågavarande bryggan på 1:321 samt bostadshuset på samma fastighet. Den visar även att från stranden utanför 1:186 utgår ytterligare en brygga. - - -

Enligt 1 kap 3 § VL får strandägare vid sjö eller annat vatten där vattenområdet inte tillhör honom likväl "vid sin strand" ha "mindre brygga" för såvitt inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder mot byggnaden möter av bestämmelserna i 2 kap.

På grund av servitutsupplåtelsen från dåvarande ägaren till Lagnö Norra 1:186 torde svaranden ha ägt rätt enligt 1 kap 3 § VL att vid stranden av denna fastighet bygga och ha mindre brygga. Den omtvistade bryggan kan dock långt ifrån betecknas som mindre brygga.

Hur uttrycket "vid sin strand" i 1 kap 3 § VL skall tolkas beträffande annan del av brygga än den som är närmast stranden framgår inte direkt av bestämmelserna i VL. Lagförarbetena ger emellertid vid handen att vid lagens tillämpning gränsfrågor skall bedömas enligt reglerna i 12 kap 4 § i 1734 års JB. Åtminstone analogivis bör detta gälla även i nu förevarande fall. I denna del åberopas NJA II 1919 s 27-28. Eftersom strandlinjen gick i huvudsak i rak linje, innebar en tillämpning av nyssnämnda lagrum att svaranden icke ägde att med sin brygga överskrida en linje dragen från de båda fastigheternas gemensamma gränspunkt vid stranden vinkelrätt ut från stranden.

Vid utformningen av det tillköpta vattenområdet tillämpades reglerna i 12 kap 4 § 1734 års JB. Detta lagrum har sedan länge i praxis givits den tolkningen, att vid delning av vattenområde utanför fastigheter till varje fastighet skall föras den del av vattenområdet som är närmast fastighetens strand. Motsvarande regel har upptagits i 1 kap 5 § nya JB. Där tilläggs - i överensstämmelse med vad som förut gällt enligt praxis - att om stranden förskjutits dess tidigare läge, om det kan fastställas, är avgörande för gränsens sträckning. Det förtjänar därför påpekas att de gränser som på kartan angetts mellan 1:186 och 1:199 samt mellan landareal och vattenområde till 1:321 väl överensstämmer med strandens huvudsakliga sträckning enligt kartan till det laga skifte som år 1838 skedde å Norra Lagnö by.

Av Westerlinds kommentar till nya JB kap 1-5 s 112 framgår att bestämmelserna i 1 kap 5 § i balken enligt uttalande i 1947 års jordabalksbetänkande avser varje gräns i enskilt vatten samt att regeln är avsedd att lända till efterrättelse icke blott vid gränsbestämning utan även i det dagliga livet vid utnyttjande för olika ändamål av vattenområde vari gräns icke blivit bestämd. Även om dessa uttalanden gjorts med tanke på nya JB:s bestämmelser, framgår av sammanhanget att uttalandena icke avsåg att markera någon ändring i vad som tidigare gällt. Vidare är att märka att ordalydelsen i 1947 års förslag är i det närmaste helt överensstämmande med den slutliga lagtexten i nu aktuellt stycke.

Kärandena - vilka förvärvat sin fastighet uteslutande genom familjerättsliga fång och äger samma rätt som dödsboet efter G.E.B. att kräva bryggans borttagande m m - åberopar alltså tillämpning, åtminstone analogivis, av stadgandena i 1 kap 3 § VL och 12 kap 4 § i 1734 års JB. Även oskrivna grannelagsregler torde utgöra hinder mot att såsom här skett avsiktligt förlägga en brygga utanför en grannfastighets strand utan att grannen medgivit detta. Också 52 § i 1959 års byggnadsstadga eller grunderna därför åberopas såvitt i lagrummet talas om fast anordning som verkar störande för närboende.

Kärandena hävdar att blotta förhållandet att bryggan byggts in på kärandefastighetens vatten är nog för att svaranden skall vara skyldig att ta bort den. Det åberopas emellertid också att bryggans placering innebär ett betydande men för dem. Bryggan har begagnats och begagnas alltjämt inte endast som båtbrygga utan också för friluftsliv i allmänhet. Den har varit försedd med bänkar och belysning och sällskapsliv har idkats på den. Från bryggan har man fri sikt upp mot kärandenas sommarvilla vilket är mycket störande. Bryggan utgör vidare ett hinder på kärandenas vattenområde för brygga, bad och färd med båt samt ett intrång i deras fiskerätt. Även estetiskt utgör den ett störande inslag. Det är uppenbart att fastighetens saluvärde påverkas negativt av dessa förhållanden.

- - -

Svaranden har vidgått att hans brygga till stor del ligger utanför stranden till förutvarande 1:128 och på det till 1:128 tillköpta vattenområdet. Han har också vid flera tillfällen ställt i utsikt att han skulle ta bort bryggan från 1:321. Senast för fem-sex år sedan lovade han att göra detta så snart det blev en vinter med bärkraftig is omkring bryggan. Han hade turen att flera milda vintrar följde. Under vintern 1975/76 fanns dock tillräckligt länge bärkraftig is. Han blev då skriftligen påmind om sitt löfte men underlät att vidta åtgärder. Först sedan talan väckts i målet lät han ta bort överdelen av bryggan men dess fundament står kvar och förfular utsikten. Enligt kärandenas mening borde det vara möjligt att ställa i ordning den äldre bryggan på 1:186. Det bör gå lätt att om så erfordras företa muddrings- och sprängningsarbeten framför bryggan.Svaranden

Han är född på platsen och har sedan år 1949 innehaft fastigheten Lagnö Norra 1:271 där han varit och är åretruntboende. Han har varit ensamstående de senaste 15 åren. Till yrket är han målarmästare och har drivit egen målerirörelse. Numera är han sjukpensionerad men hoppas kunna återgå i arbete. I och för rörelsen har han varit helt beroende av båt och båtbrygga för att frakta utrustning och förnödenheter.

I sept 1967 förvärvade han Lagnö Norra 1:186. Denna fastighet har, liksom grannfastigheten 1:139, främst tillskapats för att bereda ovanförliggande fastigheter bryggmöjlighet och sjökontakt. Av hävd har det alltid funnits brygga där. Fastigheten har dock även i viss utsträckning tjänat som uppehållsplats för honom och hans familj. Efter erhållet byggnadslov uppförde han en mindre byggnad vid den omtvistade bryggan.

Vid stranden av 1:186, närmast gränsen till 1:139, fanns en äldre brygga som anlagts någon gång vid sekelskiftet av ägaren till 1:125 och 1:139. På platsen för den omtvistade bryggan fanns en mindre, provisorisk brygga. I början av 1950-talet fick han ett löfte av dåvarande ägaren till 1:186 att ersätta sistnämnda brygga med en lite bättre brygga. Arbetet skedde i två etapper. Redan 1957 eller 1958 byggde han en brygga vilande på fundament bestående av betongringar fyllda med cement och armerat järn. År 1962 förlängde han bryggan så att den kom att vila på fyra betongfundament. Den är som käranden angett 14 m lång. Bredden av bryggans överdel är 1,1-1,3 m. Vattendjupet vid yttre ändan är ca 50 cm vid normalt vattendjup. I enlighet med vad som var allmänt vedertaget i trakten och av hänsyn till vattendjupsförhållandena förlades bryggan - i likhet med den äldsta bryggan - i en vinkel i förhållande till strandkanten och i samma riktning som landgränsen mot 1:321. Den ligger till största delen eller med tre betongfundament på 1:321:s vatten. Av dåvarande ägaren till vattenområdet, en person vid namn G.S. som var anställd hos honom i många år, fick han lov att bygga bryggan på sätt som skedde. Även G.S. begagnade sig av den. H.I. såg ingen som helst anledning att även fråga ägaren till fastigheten 1:128 om lov. År 1962 erhöll han servitutsrätt att ha bryggan på 1:186. Servitutet intecknades 1963 för all framtid.

Vid den lantmäteriförrättning som ägde rum 1965 i samband med dödsboets tillköp av vatten var han inte närvarande. Han blev inte ens kallad då han inte ansågs som part. Inte heller G.S. tog någon kontakt med honom med anledning av vattenöverlåtelsen. Han kan inte avgöra om vattnet tillköptes enbart i syfte att få bort bryggan.

Med hänsyn till att bryggan anlagts med medgivande av dåvarande ägare till vattenområdet kan anläggandet inte ha varit rättsstridigt. Någon strandförskjutning har inte ägt rum varför bestämmelserna i 1 kap 5 § JB saknar aktualitet. I och för sig har ägaren av Lagnö Norra 1:128 varit berättigad att bygga brygga vid sin strand. Däremot har han inte kunnat förhindra den byggnation som H.I. utfört med dåvarande vattenägares medgivande. Sedermera har visserligen dödsboet förvärvat vattenområdet utanför 1:128. Eftersom bryggan fanns vid förvärvet måste dock dödsboet ha varit medvetet om dess existens och ha accepterat den. Vid tiden för vattenförvärvet måste det vidare ha tett sig något ovisst om vattengränsen skulle komma att dras vinkelrätt mot stranden på sätt som blev fallet i stället för i längdriktningen av fastighetsgränsen på land. H.I. gör gällande att han enligt VL:s bestämmelser varit berättigad att bygga brygga vid sin strand utan strikt och formell bundenhet vid gränsdragningskriterier som kommit till användning vid tillämpning av 12 kap 4 § gamla JB.

Den omtvistade bryggan är en mindre brygga av den typ som förekommer överallt längs stränderna i Långsundaviken vilken är fullbebyggd med villor. Den har inte inneburit några men för kärandena, vare sig rättsliga eller rent faktiska. Det har inte uppställts några hinder i VL för att anlägga brygga på annans vatten för t ex bad- eller andra rekreationsändamål. Bryggan har likväl så gott som enbart använts för trafikändamål. Vattnet är så grunt att det bara med möda går att komma in vid själva brygghuvudet. Längst ut på nocken har han haft en lanterna som vägledning under den mörka årstiden. Inget sällskapsliv har försiggått på bryggan med undantag för ett par gånger om året då hans barn kommit på besök. Det har stått en bänk på bryggan som dock sällan använts. En badstege som funnits där har han använt vid lossning från båten. Någon ätbar fisk torde inte finnas. Familjen B har endast vistats på sin fastighet ett par veckor per sommar och vissa år inte alls. Även om bryggan skulle ha legat helt vid sidan om vattengränsen hade viss insyn funnits mot kärandenas fastighet. I vart fall förmenar han att i den mån något slags intrång skulle anses föreligga så måste detta vara av ringa betydelse för kärandena, helst som dessa vid förvärvet av vattenområdet ägde kännedom om bryggan och dess belägenhet.

Alldeles orimligt är yrkandet om skadestånd för förfluten tid. Vintern 1974 eller föregående höst överenskom han med N.B. att han sa snart det blev tillräckligt stark is skulle riva den del av bryggan som var belägen inom 1:321. Sådan is fanns dock inte förrän år 1977. Under våren 1977 rev han också överdelen på bryggan och utforskade möjligheterna att anlägga en brygga mellan denna brygga och den andra bryggan. Mellanrummet mellan dem är dock bara 2-3 m varför det skulle bli nödvändigt att ha båten liggande på nordsidan av den nya bryggan. På grund av vindförhållandena och svallet från Finlandsbåtarna skulle båten då komma att slå mot bryggan. I varje fall visade det sig att sjöbotten var så dyig att det inte skulle gå att erhålla fast grund för bryggfundament. Vad beträffar den äldre bryggan har ägaren till 1:125 och 1:139 gjort gällande att han äger denna. Han har förmenat H.I. rätt att disponera den och t o m spärrat av den. Numera har han sålt den till andra personer och fastighetsdomstolen har belagt den med servitut. För övrigt är den i så dåligt skick att den inte går att använda. Den vilar på stenkistor som stenarna rinner ur. Vattnet som grundats upp kolossalt de senaste 30-40 åren är så grunt att det inte längre går att förtöja vid denna brygga. Det skulle kosta orimligt mycket att söka sätta den i stånd och eventuellt förlänga den vilket dessutom skulle vara svårt på grund av att sten och hällar går i dagen framför bryggan.

Han befinner sig alltså i den situationen att om käromålet skulle vinna bifall i praktiken vara betagen bryggmöjlighet och sjökontakt. För att visa sin goda vilja har han förutom de undersökningar som han företagit förklarat sig beredd att betala kärandena en viss årlig ersättning för att få ha kvar bryggan eller att låta kärandena, vilka inte har någon egen brygga, dela den med honom. Kärandena har emellertid inte låtit tala med sig.Kärandena

De vidhåller att svaranden saknat rätt att vid placeringen av bryggan ge denna en sådan sträckning att den till någon del kom att ligga utanför stranden till grannfastigheten Lagnö Norra 1:128. I varje fall har han icke kunnat grunda sådan rätt på 1 kap 3 § VL. Vattenområdet utanför de två grannfastigheterna tillhörde visserligen inte då bryggan byggdes respektive ägare till dessa fastigheter utan ingick i ett större vattenområde som utgjorde särskild fastighet. Inte ens ägaren till denna, G.S., torde dock i och för sig ha varit oförhindrad att åt svaranden upplåta rätt att förlägga bryggan på sätt som skett. I allt fall hade allmänna grannelagsregler fordrat att svaranden inhämtat tillstånd även av ägaren till 1:128 vilket ej skett. Kärandena gör gällande att svaranden ej heller fått något tillstånd av G.S. att förlägga bryggan utanför 1:128:s strand.

Kärandena står vidare fast vid att redan vid tiden för bryggans tillkomst svaranden saknat rätt att utan tillstånd av ägaren till 1:128 förlägga bryggan på sådant sätt att han överskred en tänkt linje dragen i vattnet vinkelrätt mot stranden från den punkt där kärandena och svarandens fastigheter möttes i strandkanten. Käromålet grundas alltså inte på att svaranden vid bryggans byggande skulle ha kunnat förutse tillkomsten av det vattenområde som något senare tillköptes för sammanläggning med 1:128. En annan sak är att sydöstgränsen för vattenområdet bestämdes på sådant sätt att den kom att sammanfalla med nämnda vattenlinje. Det var med anledning av svarandens inställning och då han yttrade sig på sådant sätt att anledning fanns att anta att han kunde komma att bygga mera framför dödsboets strand som dödsboet föranstaltade om inköp av vattenområdet närmast utanför stranden. G.S. gjorde vid överlåtelsen av vattenområdet inte något förbehåll om beståndet av någon av honom upplåten rätt. Han förbehöll alltså inte rätt för svaranden att ha bryggan kvar i det läge vari den byggts eller i annat läge på det försålda vattenområdet. Inte heller fanns det vid överlåtelsen någon inteckning i G.S:s fastighet till säkerhet för rätt för svaranden att ha brygga. Skulle förbehåll ha gjorts, hade det säkert tagits in i det skriftliga avtalet särskilt som det var en bank som svarade för inköpet. Ett ointecknat nyttjanderättsförbehåll är inte bindande för köpare som saknar kännedom om det. Oavsett om upplåtelsen avsett nyttjanderätt eller servitut har därför all rättsverkan av upplåtelsen upphört i och med att G.S. sålt vattenområdet till dödsboet. Det hänvisas i denna del till 1 kap 3 § 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom och 3 § i 1907 års lag om servitut samt Undéns kommentar till dessa lagrum (jfr 7 kap 14 § nya JB och 36 § i lagen om införande av nya JB).- - -

Domskäl Kärandena har som skriftlig bevisning åberopat ovan angivna och andra fastighetskartor, fotografier från platsen samt köpeavtal d 12 nov 1965 avseende förvärvet av vattenområdet vid Lagnö Norra 1:321.

Svaranden har, förutom samma kartmaterial, åberopat servitutsavtal d 25 aug 1962 angående rätt att ha bryggan på Lagnö Norra 1:186 samt en lantmäteriutredning d 29 mars 1963 rörande Lagnö Norra 1:271.

Rätten har på kärandens begäran hållit syn på stället vid huvudförhandling d 20 sept 1978.

På kärandenas begäran har vidare vittnesförhör hållits med B.B:s make, förre lagmannen N.B.. Denne har bl a uppgett: Han gifte sig med B.B. 1939. Praktiskt taget varje år har de vistats på Lagnö Norra någon tid. Han kan inte påminna sig att han sett den omtvistade bryggan förrän 1962. Läget var det att hans svärmor A.B. hade börjat få försvagad syn och han blev förmyndare för henne. 1964 medgav inte tiden att han ägnade sig åt bryggan. Efter A.B:s frånfälle 1965 tog han ett samtal med H.I. och förehöll denne att det var på tok och olagligt att lägga en brygga så att den sköt in mot grannfastighetens strand. H.I. kunde inte alls hålla med om detta. Han menade att dödsboet inte hade något att säga till om när det gällde vatten som boet inte ägde. Vittnet minns inte om det vid samtalet kom fram något om huruvida H.I. hade tillstånd av G.S. att ha bryggan. H.I. förde fram att boet fick räkna med att det skulle komma att byggas fler bryggor vid dess strand. Vittnet fann det hela olustigt och beslöt sig för att undersöka förhållandena närmare. Sommaren 1965 företogs lantmäteriförrättning varvid vittnet gjorde boutredningsmannen uppmärksam på att det kunde vara klokt att tillköpa vattenområdet utanför stranden. Avtal därom träffades med G.S. och gränserna i vattnet drogs i enlighet med 12 kap 4 § JB. Vittnet var ej med när avtalet träffades. Såvitt han vet gjorde dock G.S. inte något förbehåll för H.I:s brygga. Han kan inte erinra sig att G.S. nämnt något om att han skulle ha gett H.I. tillstånd att ha bryggan. Därför har vittnet utgått från att sådant tillstånd saknats. År 1971 hölls sammanträde för gränsbestämning mellan 1:321 och 1:186. G.S. var kallad till förrättningen och infann sig, däremot kom inte H.I.. G.S. fick nu tillfälle att se hur H.I:s brygga var förlagd. Av någon tillfrågades han om han gett H.I. löfte att bygga på detta sätt vilket han förnekade. Det har i varierande omfattning förekommit bad- och annat sällskapsliv på och invid bryggan även om inte oväsen förts. Tidigare hände detta dagligen eller under vissa perioder. Dock har det inte inträffat på senare år. Bryggan har utgjort en utkikspost och familjen B har känt sig iakttagna. Särskilt om man är känslig måste det kännas störande för en granne att ha det på detta sätt. Man vill vara i fred på sitt sommarställe. Det kan dock inte sägas att bryggan utgjort något hinder för bad för familjen B. Inte heller har den hindrat dem från att anlägga brygga på lämpligt sätt. Det kan vidare inte påstås att fisket på platsen är av större värde. Åren 1966 och 1967 var villan uthyrd och familjen B var bara där för tillsyn. I övrigt har det rört sig om ett par veckors årliga sommarvistelser på fastigheten och kortare besök. Kärandena har på senare år varit där mer än vittnet. I dec 1971 efter gränsbestämningen skrev vittnet till H.I. och bad honom ta bort bryggan senast i maj 1972. Sommaren 1972 träffade han H.I. som lovade att flytta bryggan så snart det blev is på sjön. Trots påstötning fullföljdes dock inte löftet. Att man från familjen B:s sida låg relativt lågt berodde också på att man kände till att ägaren till Lagnö Norra 1:139 inte tillät H.I. disponera den äldre bryggan.

På H.I:s begäran har denne hörts under sanningsförsäkran. Han har därvid på huvudsakliga punkter bekräftat vad han anfört i sin sakframställning.

TR:n gör följande summering och bedömning.

Enligt vad H.I. uppgett uppförde han den omtvistade bryggan år 1957 eller 1958 och byggde ut den 1962. Han var då ännu inte ägare till Lagnö Norra 1:186 som han förvärvade 1967. Enligt vad som är ostridigt hade han dock av dåvarande ägare till fastigheten erhållit löfte och senare servitut att få ta väg över fastigheten och anlägga brygga vid denna för att få sjöförbindelse från sin fastighet Lagnö Norra 1:271. Till 1:186 hörde och hör inget vatten vid Långsundaviken. Vad H.I. uppgett om att han av dåvarande ägaren till vattnet fått tillstånd att anlägga bryggan på den plats och i det utförande som skett är emellertid inte vederlagt. År 1965 inköpte ägaren av Lagnö Norra 1:1 det vattenområde som fanns utanför stranden till denna fastighet och efter sammanläggning bildades 1967 Lagnö Norra 1:321. Vattenområdet avgränsades på sådant sätt att bryggan till största delen kom att ligga inom 1:321. H.I. har inte gjort gällande att det vid vattentillköpet gjordes något förbehåll från säljarens sida rörande hans rätt att ha bryggan kvar.

TR:n finner sig vid sin prövning i princip kunna lämna därhän huruvida H.I. gentemot kärandena kan grunda rätt till bryggans placering redan på den omständigheten att den uppförts i vatten hörande till annan fastighet än 1:128/1:321. TR:n utgår sålunda från nu gällande äganderättsförhållanden, något som dock inte synes utesluta att tidigare förhållanden kan vara att tillmäta viss betydelse i sammanhanget.

Enligt vad som föreskrivs i 1 kap 3 § VL är ägare av strand vid sjö eller annat vatten, där vattenområdet inte tillhör honom, ändock berättigad att vid sin strand ha mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt inte vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder möter mot byggnaden av stadgandena i 2 kap i lagen. Sistnämnda stadganden har inte aktualiserats i målet.

Vad gäller bestämningen "vid sin strand" framstår det som grannelagsmässigt naturligt att i överensstämmelse med den princip som kommit att gälla vid gränsdragning i vatten brygga om möjligt skall placeras så att den i sin helhet ligger närmast stranden till fastigheten i fråga. Detta betyder att när strandlinjen löper som i förevarande fall brygga i regel torde böra läggas i vatten som ligger rakt utanför stranden och alltså inte anbringas så att den skjuter in på vatten utanför stranden till grannfastighet. Samtidigt ter det sig emellertid inte förenligt med ändamålet med stadgandet i 1 kap 3 § VL om rätt för icke-vattenägare till bryggplats att inte lämna utrymme för en viss flexibilitet vid tillämpningen med hänsyn till vad omständigheterna gör praktiskt och rimligt. Redan jordabalksprincipen om gränsdragning efter närhet till strand har ansetts böra jämkas när omständigheterna så motiverar.

H.I. har åberopat att han särskilt med hänsyn till sin yrkesutövning varit i behov av att ha brygga vid stranden. Han har vidare anfört att han på grund av rådande vatten- och bottenförhållanden samt övriga omständigheter saknar möjlighet att till rimlig kostnad anlägga funktionsduglig brygga på annat sätt än som skett samt att han för övrigt är betagen rätt att disponera över den äldre, numera otjänliga brygga som finns vid hans strand. Kärandena kan inte anses ha vederlagt vad H.I. sålunda andragit. Utredningen talar för att H.I. i varje fall sedan talan väckts i målet gjort allvarliga bemödanden att finna annan lämplig bryggplats. Det förhållandet att bryggan skjuter in på vatten hörande till kärandenas fastighet får därför enligt TR:ns mening i och för sig betraktas som försvarligt.

Bryggan är relativt lång ehuru ganska smal. Dess längd har dock sin motivering i det ringa vattendjupet på platsen. Bryggan kan inte gärna vara att beteckna annat än som sådan mindre brygga som avses i 1 kap 3 § VL.

Även om det på bryggan förekommit visst sällskaps- och friluftsliv har vittnet N.B. inte velat påstå att oväsen förts på den. Han har inte heller velat göra gällande att bryggan utgjort något hinder för bad på 1:321 eller inneburit något intrång att tala om i fiske. Av vittnesmålet liksom syneförrättningen framgår också att bryggan inte inneburit något hinder för kärandena att själva anlägga brygga vid sin strand. Det kan väl förmodas att sjöutsikten från kärandenas fastighet i någon mån störts av bryggan och dess placering liksom att den insyn mot fastigheten som erbjudit sig från bryggan kan ha upplevts som något besvärande. Å andra sidan har enligt vad som upplysts kärandena vistats på fastigheten endast under kortare perioder, enstaka år inte alls. På senare år synes också bryggan ha använts av H.I. och hans familj i mindre utsträckning än förut. Som helhet är det enligt TR:ns uppfattning svårt att finna att kärandena genom bryggan tillskyndats men av beaktansvärd betydelse.

Vid en allmän bedömning av det skäliga i att ålägga H.I. skyldighet att avlägsna bryggan och betala skadestånd förefaller det slutligen, som tidigare antytts, inte obefogat att även ta i betraktande att bryggan när den anlades och byggdes ut uppfördes inom vatten tillhörande annan än ägaren av Lagnö Norra 1:128, att annat ej visats än att vattnets ägare lämnat sitt tillstånd till uppförandet av bryggan samt att såvitt framgår något missnöje vid denna tid inte framförts med bryggan från ägaren av 1:128.

Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit i målet finner TR:n kärandena inte ha visat sådana förhållanden att käromålet skall bifallas.

Domslut

Domslut. Käromålet ogillas.

Domskäl

Domskäl. HovR:n har på begäran av parterna hört H.I. ånyo under sanningsförsäkran. Vidare har HovR:n på begäran av B.B. och X.X. hört dels B.B. under sanningsförsäkran, dels f d lagmannen N.B. ånyo som vittne.

Bryggan uppfördes enligt H.I. år 1962 och var enligt N.B. i varje fall färdig år 1964. Det vattenområde i vilket bryggan anlades tillhörde då i sin helhet Lagnö Norra 1:199, ägd av G.S.. Bryggan utfördes som en träöverbyggnad på fyra betongfundament. Det innersta av dessa ligger i omedelbar anslutning till stranden på Lagnö Norra 1:186. Bryggan sträcker sig från landfästet in på vattenområdet till Lagnö Norra 1:321 och ligger med sin huvudsakliga del inom detta vattenområde. I målet är upplyst att träöverbyggnaden rivits år 1977 och att det f n endast finns provisoriska plankor på de inre fundamenten.

H.I. hade vid bryggans uppförande en i Lagnö Norra 1:186 intecknad servitutsrätt att anlägga brygga vid denna fastighets strand. Sedan H.I. förvärvat Lagnö Norra 1:186, för han talan i målet såsom ägare av denna fastighet. Ostridigt är att rätt för H.I. till brygga inom Lagnö Norra 1:199 ej intecknats i denna fastighet samt att G.S. vid överlåtelsen av vattenområdet till dödsboet inte gjorde något förbehåll om rätt för H.I. att ha brygga i det överlåtna området.

B.B. och X.X. har som grund för sin talan anfört att redan den omständigheten att bryggan ligger på deras fastighet är tillräckligt skäl för att H.I. skall vara skyldig att taga bort den. De har vidare åberopat att bryggan medför betydande men för dem och att den utgör ett hinder på deras vattenområde för anläggande av brygga samt för bad och färd med båt och även medför intrång i deras fiskerätt.

H.I. har som grund för sin rätt att ha kvar bryggan åberopat I kap 3 § VL. Han har gjort gällande att bryggan inte medför något men för vattenområdets ägare och till stöd härför åberopat medgivandet av G.S. att anlägga bryggan. Vidare har han gjort gällande att grannelagsrättsliga hänsyn inte leder till någon skyldighet för honom att taga bort bryggan.

Enligt 1 kap 3 § VL är ägare av strandfastighet vid vattenområde, som han icke äger, behörig att vid sin strand ha mindre brygga, förutsatt att ägaren av vattenområdet ej genom bryggan lider men av någon betydelse. Bestämmelsen reglerar förhållandet mellan strandfastighetens ägare och ägaren till vattenområdet. Den är att se som en inskränkning i den rätt som vattenområdets ägare eljest har att förfoga över sin egendom. Vattenområdets ägare får således finna sig i att strandägaren utnyttjar hans vattenområde till brygga. Däremot behöver vattenägaren inte finna sig i att den som saknar strand utnyttjar vattenområdet på detta sätt (NJA 1949 s 167). Inte heller behöver vattenägaren finna sig i att ägaren till strand vid annat vattenområde utnyttjar hans område. Den senast uttalade satsen kan tänkas bli modifierad i det fall att fastighetsgräns i vatten påtagligt avviker från vad som enligt 1 kap 5 § JB är normalt. Någon sådan avvikelse föreligger dock ej i detta mål. Sedan Lagnö Norra 1:321 bildats och gränsbestämning ägt rum utnyttjar H.I. det vattenområde som hör till B.B:s och X.X:s fastighet på ett sätt som enligt vad nyss sagts inte behöver tålas av vattenägaren. H.I. har inte åberopat någon omständighet som gör att den nyttjanderätt som han må ha haft i förhållande till tidigare ägare av vattenområdet också gäller mot B.B. och X.X.. Ej heller vad H.I. i övrigt åberopat ger honom rätt att ha kvar bryggan på vattenområdet till Lagnö Norra 1:321.

På grund av det anförda skall H.I. åläggas att taga bort bryggan från Lagnö Norra 1:321.

B.B. och X.X. har inte visat fog för sin skadeståndstalan varför TR:ns domslut i denna del skall stå fast.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom bifaller HovR:n på det sätt B.B:s och X.X:s talan att HovR:n ålägger H.I. att inom en månad från det att dom i målet vunnit laga kraft taga bort bryggan från fastigheten Lagnö Norra 1:321, vid äventyr att bryggan eljest må avlägsnas på H.I:s bekostnad.

Lagmannen Wikner var skiljaktig i fråga om domskälen och anförde: HovR:n har - - - se HovR:ns dom - - - bort bryggan.

Bestämmelserna i 1 kap 3 § VL tillerkänner ägare av strandfastighet utan eget vattenområde befogenhet att likväl vid sin strand ha mindre brygga, såframt ej vattenområdets ägare genom bryggan lider men av någon betydelse. H.I:s brygga är att beteckna som "mindre" i den mening som avses i lagrummet.

Genom den i lagrummet upptagna begränsningen till brygga "vid sin strand" utesluts befogenhet att med åberopande av lagrummet ha brygga med landfäste vid annans strand. Att samma begränsning också skulle reglera vilka vattenområden som får tagas i anspråk för bryggan framgår ej av lagrummets utformning eller förarbeten. Självfallet tar lagrummet i första hand sikte på normalfallet, nämligen en brygga inom annan fastighets vattenområde vid bryggfastighetens strand. Anledning synes emellertid ej föreligga för en annan intresseavvägning än den i lagrummet upptagna för det fall att bryggan skulle beröra annan fastighets vattenområde bortom bryggfastighetens ut i vattnet förlängda gränser. Ej heller synes så vara fallet om inom de sålunda förlängda gränserna skulle ligga flera olika fastigheters vattenområden, varav mer än ett skulle beröras av bryggan. Det är under sådana omständigheter berättigat att i vart fall analogivis tillämpa lagrummet på varje av en brygga berört vattenområde inom annans fastighet.

Bestämmelserna i 1 kap 3 § VL reglerar uteslutande förhållandet mellan bryggfastighetens ägare och annan fastighets ägare i egenskap av innehavare utav vattenområde. Orsakar en enligt lagrummet tillåtlig brygga intrång på den andra fastigheten i övrigt, kan detta förhållande av grannelagsrättsliga skäl göra bryggan otillåtlig.

Då den rätt gentemot tidigare ägare av det berörda vattenområdet, som må ha tillkommit H.I., inte intecknats eller förbehållits vid områdets överlåtelse till B.B:s och X.X:s föregående rättsinnehavare, är frågan om skyldighet för H.I. att borttaga bryggan att pröva uteslutande på grundval av nuvarande förhållanden. Vid sådan prövning finner jag att bryggan ej kan anses åsamka B.B. och X.X. såsom ägare av vattenområdet men av någon betydelse i de hänseenden dessa gjort gällande. Från bryggan har man emellertid fri insyn över större delen av deras fastighets tomtområde och det där belägna boningshuset. Av utredningen framgår vidare att bryggan genom sin utsträckning och utformning i övrigt erbjudit möjlighet till och också utnyttjats för annan verksamhet än sådan som är förenad med dess nyttjande som förtöjningsplats för båtar samt att från bryggan i ej obetydlig omfattning förekommit insyn över fastighetens markområde, vilket allt vid fastighetens utnyttjande befunnits i hög grad störande. Härigenom har Lagnö Norra 1:321 av bryggan åsamkats men i en omfattning som icke skäligen behöver tålas. H.I. skall därför åläggas att taga bort bryggan från Lagnö Norra 1:321.

B.B. - - - se HovR:ns dom - - - stå fast.

Domskäl

Domskäl. Enligt 1 kap 3 § VL är ägare av strand vid vattenområde, som han inte äger, berättigad att vid sin strand ha mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, såframt ej vattenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse.

En av H.I. ägd brygga sträcker sig från ett landfäste på H.I:s fastighet Lagnö Norra 1:186 över ett närmast utanför H.I:s strand beläget vattenområde, tillhörigt Lagnö Norra 1:199, och vidare till större delen in på ett vattenområde ingående i H.I:s grannfastighet Lagnö Norra 1:321, ägd av B.B. och X.X..

I målet föreligger till bedömande frågan huruvida H.I. med stöd av bestämmelserna i 1 kap 3 § VL är berättigad att mot B.B:s och X.X:s vilja ha kvar bryggan till den del den skjuter in på vatten tillhörande 1:321.

Av förarbetena till VL (se NJA II 1919 s 35 f; jfr även PM upprättad av N Gärde för föredragning i lagrådet av förslaget till vattenlag, vid 1 kap 3 §) framgår, att den rätt strandägaren enligt 1 kap 3 § VL tillagts att disponera över vattenområdet vid sin strand närmast är att betrakta som en utvidgning av allemansrätten. I Gärdes promemoria uttalas vidare, att med stadgandet i första hand avsetts att tillförsäkra strandägare, vars fastighet utgör en avsöndrad lägenhet vilken upplåtits från stamhemmanet under sådana villkor att rätt till vattenområdet icke kan anses ha medföljt, viss dispositionsrätt över vattenområdet invid stranden. Dispositionsrätten skulle med beaktande av detta uttalande kunna ses som en ersättning för att strandägaren ej fått del i vattenområdet. Med denna utgångspunkt ter det sig naturligt att i princip inte ge strandägarens dispositionsrätt ett vidare innehåll än vad en äganderätt till vattnet utanför stranden, bestämd enligt gängse gränsdragningsnormer, skulle ha medfört för strandägaren; det kan dock inte uteslutas att särskilda omständigheter kan föranleda att principen i vissa fall frångås. Ett skäl mot en extensiv tolkning av 1 kap 3 § VL är att möjligheter numera ofta torde finnas att genom fastighetsreglering eller förrättning enligt anläggningslagen komma till rätta med problem av förevarande art.

En tillämpning av den angivna principen på det nu aktuella fallet innebär - med beaktande av att gränsen i vattnet mellan 1:321 och 1:199 ostridigt är bestämd i laga ordning och att den synes vara dragen i enlighet med vad som är brukligt i liknande fall - att H.I. ej har rätt att låta sin brygga skjuta in på vattenområde tillhörande 1:321. Någon särskild omständighet som skulle föranleda att principen ej tillämpas i förevarande fall har ej förebragts.

Med hänsyn till det anförda kan H.I. alltså ej på innehållet i 1 kap 3 § VL grunda rätt att ha kvar bryggan på 1:321. H.I. har ej heller visat att han på annan grund äger sådan rätt. Han är därför skyldig att taga bort bryggan.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga, dock att den tid inom vilken H.I. skall taga bort bryggan bestäms till 3 månader från dagen för HD:s dom.