NJA 1982 s. 69

Domskäl

TR:n (rådmannen Stigenberg och tingsfiskalen Kinberg) anförde i dom d 6 juni 1973:

Domskäl. Kommunen har till utveckling av sin talan anfört: Föreningen måste tolkas mot bakgrund av förhållandena vid dess tillkomst. Aspnäs by bestod då av sex hemman, som alla var jordbruksfastigheter. Ifrågavarande rättighet avsåg att täcka ett behov för dessa fastigheter. Något mått fanns icke angivet men det måste ha varit husbehovet. Detta husbehov innebar möjlighet att komma ned till vattnet för att vattna kreatur, skeppa ut ved och hämta upp vatten. Numera har inom Aspnäs tillkommit ett större antal fritidsfastigheter. Därigenom har uppkommit behov av bl a båtplatser. Enbart för de fastigheter, som avstyckats från Aspnäs 3:1, kan man beräkna att ett behov av omkring 20 båtplatser föreligger. Det ökade behovet av båtplatser kan icke tillgodoses genom ett servitut som enbart tillkommit för att täcka några jordbruksfastigheters husbehov. - Vid Grundet har uppsatts två bryggor och två byggnader. I vart fall den ena av de två befintliga bryggorna ha på byggts av ägarna av fri tidstomter medan den andras ursprung är mera ovisst. Något uttryckligt medgivande till byggandet har ej givits från familjen R:s sida. Först i samband med planerandet av den brygga, som omnämndes i 1968 års förrättning, reagerade R:s. Även ägarna av i mantal satt jord inom Aspnäs satte sig emot den planerade bryggan. Några stenar vid sjön har aldrig satts ut. - År 1868 var Saltholmen utarrenderad till fiskare och användes icke av byamännen.

H.G. har till utveckling av sitt bestridande anfört: Kommunen gör i första hand gällande, att rättigheterna enligt föreningen är en nyttjanderättsupplåtelse och att denna rätt upphört 50 år efter upplåtelsens början. H.G. gör däremot gällande, att här icke är fråga om en nyttjanderättsupplåtelse i vanlig mening utan fastmer om ett servitut. Att servitutet icke intecknats förändrar icke detta betraktelsesätt. Vid tidpunkten för överenskommelsens träffande 1868 kunde över huvud någon inteckning icke erhållas med hänsyn till inteckningsförordningens tillkomst långt senare. Denna servitutsrätt kan icke upphöra enligt de regler, som gäller för nyttjanderättsupplåtelser i allmänhet. H.G. bestrider sålunda, att hans och övriga fastighetsägares rätt upphört. Kommunen kommer i sin framställning in på vad som kan ha varit avsikten med föreningen genom att beskriva hur byamännen för fot ägde taga sig över R:s ägor för att där vattna djur och - eventuellt där hämta vatten. Vidare påminner de om bestämmelsen i föreningen att vägen skulle hägnas. Redan av föreningen framgår emellertid att fråga var om ägoutbyte i det att ägarna av fastigheter inom Aspnäs by avstod bl a Saltholmen mot att Aspnäs erhöll visst område jämte vägrätt ner till sjön samt ett område nere vid sjön för allmänt begagnande. Det var givetvis för Aspnäs av stor betydelse att ha kontakt med sjön eftersom sjön var en väsentlig del av människornas livsföring. Aspnäs hade tidigare även fiskerätt till följd av att Aspnäs ägde Saltholmen. Byamännen måste redan före år 1868 haft plats att lägga till med sina båtar. Denna plats kan icke ha legat annorstädes än på den aktuella platsen. Det skulle bli en orimlig konsekvens, därest föreningen skulle givas den tolkningen, att fideikommisset för all framtid förvärvat äganderätten till Saltholmen under det att Aspnäs endast skulle ha förvärvat en till 50 år begränsad nyttjanderätt till de områden, som Aspnäs förvärvade enligt föreningen. Givetvis måste det här vara fråga om reciproka åtgärder från båda parters sida. Det förtjänar även att påpekas, att under den tid som förflutit alltsedan 1868 fideikommissarien till R:s fastigheter icke någonsin påfordrat att Aspnäs skall ombesörja inhägnad av området. Viktigare är emellertid att konstatera att fideikommissarien ej förrän i samband med stämningsansökan velat göra gällande att fråga här vore endast om en i tiden begränsad nyttjanderätt och att denna nyttjanderätt upphört för Aspnäs. Tvärtom har fideikommissarien hela tiden agerat på ett sätt, som klart visat, att han hyst samma uppfattning om innebörden av handlingen som ägarna av fastigheterna inom Aspnäs. - Kommunen gör vidare gällande såsom ett andrahandsyrkande, att ägarna till avstyckade fastigheter från Aspnäs icke skulle ha någon rätt enligt upplåtelsen utan att denna rätt endast skulle tillkomma hemmansägare till de ursprungliga fastigheterna, som berördes av laga skiftet 1868, och att rätten att använda sig av båtplats skulle vara begränsad till fyra båtar. Några sådana begränsningar, varom de här talar, kan icke spåras i föreningen. Fastmer gör H.G. gällande, att fideikommissarien varit fullt införstådd med att jämväl ägarna till de avstyckade fastigheterna haft samma rätt som ägarna till de fyra stamfastigheterna. Fideikommissarien har sålunda enligt protokoll fört vid vägförrättning d 24 april 1954 medgivit, att jämväl ägarna till avstyckningsfastigheterna haft den rätt, varom föreningen talar. Detta är enligt H.G:s mening en omständighet av vital betydelse. Han gör sålunda gällande att oberoende av hur föreningen av 1868 i berörda hänseenden skall tolkas, en för fideikommisset bindande överenskommelse träffats av innehåll, att ägarna av avstyckningsfastigheterna äger samma rätt som tillkommer ägarna till de ursprungliga fastigheterna i Aspnäs by. Fideikommissarien har vidare vid vägförrättningen i fråga förklarat sig icke ha någon invändning att göra emot att vägen erhöll en ny sträckning jämfört med den tidigare använda. Någon ny sträckning kom emellertid icke att bli aktuell utan fastställdes vid ifrågavarande vägförrättning den tidigare använda vägen såsom varande den väg Aspnäs hade att använda sig av. Därutöver medgav fideikommissarien rätt för Aspnäs att begagna sig av en gångstig från Aspnäs ner till sjön. Ovanstående vägförrättning av 1954 är ett klart bevis för att fideikommissarien varit införstådd med den ståndpunkt, som här hävdas av H.G. jämte övriga ägare av avstyckningsfastigheter från Aspnäs. Denna fideikommissariens ståndpunkt har även kommit till uttryck på det sättet, att han av ägarna till avstyckningsfastigheterna mottagit varierande belopp för underhåll av den aktuella vägen ner till sjön, bestående däri, att han lät grusa den och i övrigt underhålla den för att tomtägarna skulle kunna köra bil på den. Detta skulle han givetvis icke haft anledning att göra, därest han då varit av den uppfattning, som kommunen nu intagit. Även i annat hänseende synes kommunen ha - medvetet eller omedvetet - misstolkat föreningen. Kommunen konstaterar sålunda, att H.G. skulle göra gällande, att överenskommelsen avsåg - förutom vägen - ett område vid sjön som är väsentligt större än 16 fot. H.G. anser att detta konstaterande är felaktigt. Han gör tvärtom gällande, att uppgiften om 16 fot avser vägens bredd ner till sjön, under det att området vid sjön på intet sätt enligt föreningen skulle vara begränsat till 16 fot. I anslutning härtill hävdar H.G., att området vid sjön blivit utmärkt med stenar såsom överenskommelsen förutsatt. Ingenjören K.A.V. har såsom förrättningsman vid förrättningen d 2 maj 1968 konstaterat, att en råsten med säkerhet återfunnits. Ingenjören K.G.O. i Täby, som är barnfödd på platsen, har återfunnit två andra stenar, som kan utgöra markeringar av området. Dessa markeringar utmärker ett mycket större område än sektion II enligt 1968 års vägförrättning. Om hänsyn tages till landhöjningen, cirka 0,5 cm per år, måste för övrigt större delen av detta område år 1868 legat under vatten. - Avslutningsvis tillbakavisar H.G. helt det i tredje hand gjorda yrkandet att hans rätt skulle vara begränsad till att gemensamt med övriga ägare av avstyckade fastigheter från 3:1 jämte ägarna till 3:1 ha endast en båt vid platsen i fråga. Det förtjänar i detta sammanhang att påpekas, att S.R.. vid 1954 års förrättning ansett att det icke rådde någon begränsning av rätten till antal båtar. Några sådana begränsningar kan icke utläsas i föreningen lika litet som att rätten skulle vara begränsad till att vid sjön endast lasta ved. Det ligger i sakens natur att användningsbehovet växlar med utvecklingen. Det synes H.G. absurt, att hans möjligheter att utnyttja ifrågavarande rättigheter skulle vara begränsade till rent historiskt användande. Det noteras slutligen, att av hävd ett stort antal båtar funnits vid platsen vid Grundet, båtar som tillhört såväl ägarna av stamfastigheterna inom Aspnäs som ägare till därifrån gjorda avstyckningar. Två bryggor har anlagts vid Grundet av byamännen. Den ena bryggan samt ett äldre båthus har ansetts höra till Aspnäs 3:1 och den andra bryggan jämte ett båthus beläget mellan bryggorna till Aspnäs 1:4. Några som helst invändningar har icke någonsin tidigare gjorts från fideikommissariens sida. Förutom överenskommelsen som sådan hävdar H.G. jämte övriga fastighetsägare inom området att dessa av hävd har rätt att begagna området i fråga för ett icke begränsat antal båtar. - Beträffande det sjätte yrkandet bestrides detta på den grund att inget i föreningen hindrar H.G. från att lägga ut en boj inom det upplåtna området. Aspnäsbornas rätt i vattenområdet utanför udden sträcker sig lika långt ut som markägarens.

Kommunen har genmält, att föreningen icke, såsom H.G. tycks påstå, stadgar, att ägoutbyte beträffande ön Saltholmen skulle verkställas så att fideikommisset erhöll ön och byn vägrätt, utan i ägoutbytesdelen erhölls mark mot mark. Rätten att begagna 16 fot vattenväg uppläts av dåvarande fideikommissinnehavaren på begäran av Aspnäs-delägare" och det vill synas som om denna fråga icke i och för sig hade någon betydelse för ägoutbytet. - Kommunen håller för troligt, att dåvarande fideikommissarien år 1954 menade, att tomtägarna erhållit en rätt i rätten. - Kommunen bestrider att de återfunna stenarna är att anse som markeringar runt området.

Det antecknas såsom ostridigt, att H.G. icke erhållit tillstånd av vare sig R:s eller kommunen att ha en boj utlagd i vattnet utanför bryggorna.

- - -

På begäran av parterna har syn hållits på platsen. Härvid har följande antecknats: H.G. utvisar först några lösa stenar, som ligger något söder om den vid 1968 års vägförrättning på karta inlagda hägnaden och som skulle utgöra en av markeringarna av platsen vid Grundet. Därefter utpekar han en sten, som ligger alldeles intill västra gaveln å byggnaden till torpet Myntarbyäng och som likaledes skulle vara en markering av samma plats. Sedan utvisar Viklund den på kartan med "4 m" markerade stenen. - Sektion II är låglänt utom den del, som ligger omkring den med "2 tp" på kartan utmärkta markeringen. Den å kartan längst i norr inlagda pontonbryggan finns ej längre. Detsamma är förhållandet med den norra av R:s bryggor. På den södra bryggan finns en skylt, märkt "PRIVAT Förhyrda platser". De Aspnäs tillhöriga bryggorna finns kvar. Den västra har tillhört 1:4 och den östra 3:1. Båthuset mellan bryggorna har hört till 1:4. Av den planerade bryggan har endast en stenkista utlagts i vattnet. - I viken utanför bryggorna finns på R:s område sex bojar på rad, av vilka den yttersta är uthyrd till en läkare och den näst yttersta tillhör H.G.. - Det upplyses av båda parterna, att den s k vattenvägen, som omnämnes i föreningen, icke längre kan urskiljas på marken. Den skulle ha utgått från ägofiguren 515 på kartan till det år 1869 fastställda laga skiftet och fortsatt till Myntarbyängen och platsen vid Grundet. Det är ostridigt, att den vid 1968 års vägförrättning utlagda, med I betecknade vägen icke alls sammanfaller med den s k vattenvägen. Det går däremot en gångstig från byn ned till platsen vid Grundet.

- - -

TR:n antecknar till en början, att parterna å ömse sidor grundar sin talan i målet endast på p 2 i den under laga skiftet å Aspnäs by i samband med ägoutbytet mellan byn och R:s ingångna föreningen d 24 sept 1868. Kommunen har emellertid - sedan det vid synen befunnits, att den väg, som J.R.. behandlat i stämningsansökningen och vid förberedelsen i målet, icke alls sammanfaller med den s k vattenvägen och att denna ej ens längre kan urskiljas på marken - inskränkt sin talan under punkterna 1-5 att avse allenast vattenvägens slutpunkt vid sjön eller platsen vid Grundet. H.G. har ej framställt någon erinran däremot.

Rättigheten är såsom utgörande en väsentlig beståndsdel av ägoutbytet att anse som ett servitut. Vid tillkomsten av detsamma avsågs uppenbarligen att täcka ett behov för fastigheterna inom byn att ha tillgång till en "plats vid sjön" för att kunna vattna kreatur, lägga upp båtar m m. Ägarna till den i mantal satta jorden inom byn har också enligt vad som framgår av utredningen i målet nyttjat platsen vid Grundet för sina behov åtminstone något eller några decennier in på detta århundrade. Att de därvid nyttjat platsen som båtplats framgår bl a av att de därstädes uppfört bryggor och båthus. Platsen förefaller aldrig såvitt utredningen visar i någon större utsträckning ha använts för vattning av kreatur. Däremot synes utskeppning av ved ha förekommit. Sedan fritidsbebyggelse uppstått inom Aspnäs har nyttjandet av platsen såsom båtplats fortsatt. Någon annan förändring av platsens användning än att antalet båtar har utökats har icke ägt rum. Från innehavaren av R:s har ej heller erinran mot platsens användning gjorts förrän omkring år 1967. Servitutet är sålunda alltjämt gällande.

Beträffande frågan var servitutet är lokaliserat finner TR:n att de stenar som H.G. utpekat icke är någon gränsmarkering för servitutet och att servitutet därför får anses lokaliserat till den plats där det av ålder synes ha utövats, nämligen sektion II enligt 1968 års vägförrättning.

Att ha tillgång till en plats vid sjön måste alltid anses vara av värde för en fastighet, oberoende av dess användningssätt i övrigt. Det är därför icke sannolikt att avsikten med föreningen varit att endast tillgodose ett renodlat jordbruksintresse. Fastmer måste servitutet ses som en väsentlig del av ersättningen för förlusten av Saltholmen. Vid avstyckningen av Aspnäs 3:2 har fastigheten enligt 19 kap 12 § lagen om delning av jord å landet tillerkänts rätt till delaktighet i "bad- och båtplats vid Grundet". Aspnäs 3:2 har härigenom blivit delaktig i servitutet.

Beträffande frågan vilken belastning kommunen är skyldig tåla, finner TR:n att H.G. jämte övriga därtill berättigade fritt äger nyttja det sålunda lokaliserade området för ett obestämt antal båtar och bilar. Någon ytterligare belastning av vattenområdet utanför stranden är kommunen dock ej skyldig tåla. H.G. och övriga är således hänvisade till de nu befintliga bryggorna.

H.G. kan uppenbarligen ej på föreningen grunda någon rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet i fråga. Kommunens talan i denna del skall således bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n bifaller på så sätt kommunens talan att TR:n förklarar att H.G. såsom ägare av Aspnäs 3:2 på grund av punkt 2 i föreningen äger rätt att nyttja en plats vid Grundet samt att platsen motsvarar sektion II enligt 1968 års vägförrättning jämte därstädes befintliga bryggor.

TR:n fastställer att H.G. ej på föreningen kan grunda någon rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet i fråga.

Lagmannen Dahlin var skiljaktig och anförde: Domskäl. Kommunen har till - - - TR:ns dom - - - vid Grundet.

Jag antecknar till en början, att parterna å ömse sidor grundar sin talan i målet endast på p 2 i den under laga skiftet å Aspnäs by i samband med ägoutbytet mellan byn och R:s ingångna föreningen d 24 sept 1868. Kommunen har emellertid - sedan det vid synen befunnits, att den väg, som J.R.. behandlat i stämningsansökningen och vid förbereddsen i målet, icke alls sammanfaller med den s k vattenvägen och att denna ej ens längre kan urskiljas på marken - inskränkt sin talan under punkterna 1-5 att avse allenast vattenvägens slutpunkt vid sjön eller platsen vid Grundet. H.G. har ej framställt någon erinran däremot.

Jag fastslår härefter, att rättigheten i fråga såsom utgörande en integrerande del av ägoutbytet visserligen avsetts att vara ett ej tidsbegränsat servitut. Enligt min mening måste emellertid frågan om dess fortsatta bestånd bedömas m h t förhållandena vid dess tillkomst. I detta hänseende finner jag, att det, såsom kommunen anfört, var avsett att täcka ett husbehov endast för jordbruksfastigheterna i byn. Jag finner därför, att H.G. såsom ägare av en fritidsfastighet i byn icke kan på föreningen grunda någon rätt att utnyttja platsen vid Grundet. Kommunens yrkanden under punkterna 1-4 skall således bifallas på sätt nu angivits.

Vid denna utgång av målet beträffande nyssnämnda punkter kan kommunens talan i fråga om punkt 5 ej upptagas till prövning. Den skall därför avvisas.

Vad slutligen angår punkt 6, kan H.G. uppenbarligen ej på föreningen grunda någon rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet i fråga. Kommunens talan i denna del skall således bifallas.

Domslut. 1. Jag fastställer, att H.G. såsom ägare av Aspnäs 3:2 icke kan på p 2 i föreningen d 24 sept 1868 grunda någon rätt att utnyttja platsen vid Grundet.

Domskäl

Domskäl. HovR:n har d 10 maj 1977 hållit huvudförhandling med syn i målet. Därvid har på begäran av H.G. som vittne hörts ingenjören C.G.O., Täby.

Inom det vid 1968 års vägförrättning som sektion II betecknade området finns norr om Grundet två bryggor samt har åt nordost från Grundet påbörjats utförandet av en tredje brygga. Enligt uppgift ägs de första två bryggorna av ägarna till Aspnäs 1:4 respektive Aspnäs 3:1. I mål mellan kommunen som ägare av R:sfastigheten och H.G. såsom ägare av Aspnäs 3:2 kan uppenbarligen icke rätteligen ifrågakomma att pröva vilken rätt H.G. må ha gentemot dessa två bryggors ägare. TR:ns dom i denna del skall alltså undanröjas. - Den tredje, påbörjade bryggan ägs åtminstone till viss del av H.G., och prövningen i målet avser bl a om H.G. äger anlägga denna eller andra bryggor inom sektion II.

Som enda grund för sin talan i HovR:n har kommunen liksom H.G. hänfört sig till den genom 1868 års förening gjorda upplåtelsen. H.G. har tillagt att efter föreningens ingående inträffade omständigheter - såsom att R:sfastighetens ägare godtagit det sätt på vilket Aspnäsfastigheternas ägare utnyttjat den upplåtna ägovidden samt att del i den upplåtna rättigheten vid avstyckningsförrättningar tillagts avstyckningsfastigheter - närmare bekräftat den rättighet H.G. i målet hävdar.

HovR:n antecknar till en början att den förening varigenom upplåtelsen skett har träffats vid förrättning för laga skifte och avsåg att reglera ett ägoutbyte mellan Aspnäs och R:s. Föreningen har, liksom övriga under skiftesförrättningen träffade föreningar, av förrättningsmännen, utan beslut om fastställelse eller annat uttryckligt ställningstagande till vad skiftesdelägarna förenats om, lagts till grund för det laga skiftet. Upplåtelsen är utan tidsbegränsning och har ej skett till viss eller vissa angivna personer utan till förmån för Aspnäs by. Under angivna omständigheter är den genom föreningen upplåtna rättigheten att betrakta som ett vid laga skifte uppkommet servitut, vilket för sitt fortbestånd ej varit beroende av inteckning. - Oaktat upplåtelsen tillkommit på begäran av "Aspnäs delegare" ger vad vid skiftesförrättningen förekommit ej vid handen annat än att den genom föreningen upplåtna ägovidden - som icke upptagits i en annan vid samma förrättning träffad förening rörande avsättande av mark till oskifto - skulle få utnyttjas av Aspnäsfastigheternas ägare var för sig utan annan begränsning dem emellan än den som kunde ligga i ett skäligt hänsynstagande till de övriga fastighetsägarnas befogade möjligheter att samtidigt tillgodogöra sig samma ägovidd; ett sådant nyttjande har uppenbarligen icke fordrat någon viss ordning för samfälld förvaltning av servitutet.

Därest ej särskilda förhållanden föranleder till annat äger H.G. för Aspnäs 3:2, såsom stadgats vid avstyckningen av fastigheten, rätt att utnyttja det ifrågavarande servitutet.

I fråga om den för servitutets utövande upplåtna ägoviddens omfattning och avgränsning har det enligt 1868 års förening förutsatts att stenar skulle uppsättas vid sjön omkring den upplåtna platsen. Mer bestämd uppgift saknas om och i så fall när så må ha skett. I målet har från H.G:s sida påvisats ett antal stenar på olika ställen, vilka av honom angivits som troliga råstenar. HovR:n har vid sin synegång besiktigat dessa men kan inte finna att andra stenar än de vid punkten 4 m på kartan till 1968 års vägförrättning med någon större grad av sannolikhet kan betecknas som råstenar. Om dessa stenar utsatts till begränsning av det upplåtna området, måste detta ha skett vid högre vattenstånd än de nu rådande. HovR:n finner angivna stenar ej tillåta någon slutsats rörande områdets omfattning annat än såtillvida att stenarna vid punkten 4 m sannolikt markerat en gränspunkt mot norr. Under sådana omständigheter blir det sätt på vilket servitutet utan gensaga av R:sfastighetens ägare utnyttjats intill tiden närmast före den i början av 1950-talet begynnande avstyckningen av fritidsfastigheter i Aspnäs av intresse vid fastställande av servitutets lokalisering. Härvid vill HovR:n anmärka att om servitutet skulle fortlöpande bereda Aspnäs- fastigheterna möjlighet till båtfart, måste platsen för servitutets begagnande med den fortgående landhöjningen förskjutas österut, så att den alltid omfattar den aktuella strandlinjen. De västra delarna av det ursprungligen upplåtna området har då i motsvarande mån blivit av mindre intresse för servitutets utövande. Likaväl som Aspnäsfastigheternas ägare med fog kunnat göra anspråk på att få utöva sina rättigheter inom mark som tillkommit genom landhöjningen bör de då anses ha varit skyldiga att avstå från att utöva servitutet inom motsvarande markyta i det ursprungligen upplåtna områdets inre del.

Uppgifter avseende förhållandena på 1920-1940-talen har lämnats av O. i hans vittnesmål och vid HovR:ns synegång. Av dessa uppgifter, sammanställda med HovR:ns iakttagelser vid synegången, finner HovR:n styrkt följande rörande förhållandena fram till början av 1950-talet. Aspnäsfastigheternas ägare har utnyttjat platsen vid Grundet för förtöjning av mindre båtar, uppläggning av dessa båtar vintertid samt utskeppning sommartid av ved som under vintern staplats på platsen. Båtarna har dragits upp på stranden norr om Grundet men även förtöjts vid där uppförda bryggor. Lämningar av en sådan brygga har återfunnits i numera fast mark omedelbart nordväst om Grundet. De båda Aspnäs tillhöriga bryggorna omedelbart norr om Grundet har funnits där sedan lång tid men påbyggts under senare år. Omkring år 1930 har vid dessa bryggor funnits förtöjda 6-8-10 båtar, tillhöriga fastighetsägarna i Aspnäs och deras familjer. I anslutning till Grundet har Aspnäsfastigheternas ägare också av ålder haft sjöbodar; såväl boden omedelbart norr om Grundet som den ena boden sydväst därom synes ha uppförts för kanske inemot 100 år sedan. Möjligen har den norra boden också använts för en förtöjning av båtar; några järnringar i bodens grund kan tyda därpå. För vinterförvaring av båtarna har området omedelbart söder om Grundet kommit till användning. - Den ved som skulle utskeppas har brukat staplas inom området från en punkt omedelbart söder om Grundet mot nordväst och vidare mot norr. Vid något tillfälle i förra hälften av 1940-talet har funnits dubbla staplar ved till kanske ungefär halvvägs mellan Grundet och förenämnda punkten 4 m. De skutor som lastade veden har brukat ligga vid och omedelbart söder om Grundet, där vattendjupet är c:a 4 m.

HovR:n finner vid bedömning av vad sålunda förekommit att den för utövning av servitutet upplåtna marken - som åt norr får anses ha sträckt sig till i höjd med punkten 4 m - nu måste anses omfatta åtminstone hela markområdet inom sektion II enligt 1968 års vägförrättning. I vad mån för servitutet kan anses ha upplåtits även vattenområde är, i avsaknad av särskild bestämmelse härom i 1868 års förening, beroende av vilka befogenheter servitutet har givit Aspnäsfastigheterna, varför HovR:n närmast vill taga ställning till denna fråga.

Syftet med servitutet måste ha varit att tillförsäkra Aspnäsfastigheterna eljest icke föreliggande fri passage ned till Saltsjön samt därutöver det utrymme vid vattnet som erfordrades, främst för båtfart sommartid för fastigheternas behov men även för vinteruppläggning av båtarna och andra ändamål inom ramen för driften av Aspnäsfastigheterna, såsom stapling och utskeppning av ved. Då någon begränsning av ändamålet med servitutet ej angivits i upplåtelsehandlingen, kan emellertid ej heller någon sådan begränsning anses gälla i vidare mån än som betingas av de faktiska förhållandena och R:s fastighetens intresse av att ej belastas av servitutet utöver vad som avsetts vid upplåtelsen. Ett begagnande av servitutet för andra typer av båtar än de vid upplåtelsen förekommande, exempelvis nutida fritidsbåtar av i huvudsak samma storlek som dessa, måste sålunda i och för sig anses falla inom ramen för servitutet, så länge användandet av den nya båttypen ej belastar R:s fastigheten mer än Aspnäsfastigheternas båtfart ursprungligen gjorde.

Vid bedömning av frågan om Aspnäsfastigheternas båtfart går utöver vad R:s fastigheten skall anses vara skyldig att tåla på grund av servitutet är till en början att beakta att upplåtelsen till Aspnäs synes förutsätta att R:s fastighetens ägare avstår från att begagna den upplåtna ägovidden för de ändamål som omfattas av servitutet; olägenheten av detta avstående förtjänar alltså inte beaktande i detta sammanhang. Ett utnyttjande av ägovidden för andra ändamål, med respekterande av servitutet, kan knappast ifrågakomma och har ej heller gjorts gällande av kommunen. Den olägenhet R:sfastighetens ägare nu främst påtalat är ökningen av antalet båtar från Aspnäsfastigheterna. En rätt omfattande sådan ökning kan emellertid ej anses ytterligare belasta R:sfastighetens intressen inom den upplåtna ägovidden och faller följaktligen inom servitutets ram. Blir båtantalet så stort att båtfarten besvärar R:sfastigheten utanför den upplåtna ägovidden, går dock detta självfallet utöver vad som avsetts vid servitutsupplåtelsen. Så är likväl ej fallet med hittills förekommande antal båtar, som i praktiken begränsats av antalet tillgängliga platser vid brygga. Hinder föreligger alltså icke att på grund av servitutet hålla båtar inom det upplåtna området till åtminstone i huvudsak det sammanlagda antal som idag förekommer.

Om vid utövandet av servitutet uppstår den situationen att antalet båtar från Aspnäsfastigheterna överstiger antalet tillgängliga platser vid de befintliga bryggorna och stranden, kan detta förhållande visserligen menligt beröra de servitutsberättigade Aspnäsfastigheterna inbördes men icke R:sfastigheten, som är skyldig tåla belastningen av båtar till det antal som ryms åtminstone vid bryggorna. HovR:n - som i målet icke har att ingå i prövning av förhållandet mellan kommunen såsom ägare av fastigheter i Aspnäs och H.G. såsom ägare av Aspnäs 3:2 - finner därför ej skäl fastställa något högsta antal båtar som H.G. tillsammans med ägaren av Aspnäs 3:1 och ägarna av därifrån avstyckade fastigheter äger ha inom servitutsområdet.

Inom servitutets ram har av naturliga skäl fallit den disposition av vattenområdet utanför det upplåtna markområdet som varit nödvändig för förflyttning och förtöjning av båtarna. I vad gäller fast anordning i vattenområdet som brygga så kan det synas ha legat nära till hands att i 1868 års förening intaga stadgande därom, försåvitt servitutet avsågs inrymma sådan rättighet. Med visst fog kan emellertid antagas att hållandet av brygga åtminstone så småningom betraktats som ett naturligt komplement till båtlänningar på stranden; mindre bryggor kan ej heller ha åsamkat R:sfastighetens ägare någon olägenhet av betydelse. Sedan lång tid har också Aspnäsfastigheternas ägare, med begivande av R:sfastighetens ägare, hållit brygga för sina båtar vid den för servitutet upplåtna stranden. HovR:n har som tidigare angivits icke att bedöma om de två nuvarande bryggorna i sin helhet eller till viss del ligger inom servitutsupplåtelsens ram utan endast om servitutet medför rättighet för Aspnäsfastigheternas ägare att mot bestridande av R:sfastighetens ägare anlägga ytterligare brygga i vattenområdet eller i övrigt förfoga över detta område för särskilda anordningar som boj. Någon sådan rättighet finner HovR:n icke föreligga.

På grund av det anförda skall i överensstämmelse med vad TR:n funnit fastställas att H.G. såsom ägare av Aspnäs 3:2 äger, enligt ett genom 1868 års förening uppkommet servitut, jämte ägarna av övriga servitutsberättigade fastigheter i Aspnäs, vid Grundet nyttja en plats och där hålla båtar, allt inom ett markområde motsvarande den vid 1968 års vägförrättning utlagda sektion II. Vidare skall fastställas att servitutet ej medför annan rättighet till vattenområdet utanför markområdet än att hålla båt vid stranden och förflytta båtarna över vattenområdet.

Domslut

Domslut.

- HovR:n fastställer att H.G. såsom ägare av Aspnäs 3:2 har rättighet enligt det genom föreningen d 24 sept 1868 upplåtna servitutet att jämte övriga servitutsberättigade fastighetsägare i Aspnäs nyttja en plats vid Grundet och där hålla båt.

- HovR:n fastställer att den för servitutet upplåtna platsen sammanfaller med det markområde som ingår i sektion II enligt 1968 års vägförrättning.

- HovR:n fastställer att den rätt servitutet medför till båtfart inom vattenområdet utanför det under 2 angivna markområdet innefattar rätt att hålla båt vid stranden och förflytta båtarna över vattenområdet men ej att inom området utföra och bibehålla ytterligare fasta anordningar som brygga eller boj. TR:ns förklaring att servitutsrätten omfattar befintliga bryggor undanröjs.

Hovrättsråden Ihrfelt, referent, och Bäärnhielm var skiljaktiga och anförde:

Ihrfelt: Jag finner i likhet med majoriteten att punkten 2 i 1868 års förening utgör ett alltjämt gällande servitut att utnyttjas av därtill berättigade fastigheter var för sig. Servitutet har uppenbarligen tillkommit för att tillgodose behov som förelåg för de sex dåvarande jordbruksfastigheterna inom Aspnäs by att för olika aktuella, för fastigheternas ändamålsenliga nyttjande erforderliga syften ha tillgång till bl a ett strandområde. I den mån dessa syften innefattade behov av båt måste rätt till anläggande av brygga eller tillskapande av annan förtöjningsanordning anses ha ingått som en naturlig och nödvändig del av servitutsupplåtelsen.

De fastigheter från vars sida anspråk sedermera riktats på att få del av servitutet utgörs, såvitt upplysts, av fritidsfastigheter vilka långt senare tillskapats för ett ändamål som vid servitutets uppkomst varit mer eller mindre okänt. Dessa fastigheters utnyttjande av strandområdet måste anses i icke ringa mån väsensskilt från det ursprungliga syftet med servitutsupplåtelsen. Härtill kommer att en delaktighet i servitutet för dessa fritidsfastigheter - f n enligt uppgift uppgående till ett 40-tal - måste, om servitutsförmånen över huvud taget skall få någon praktisk betydelse för dessa, medföra en i mycket hög grad ökad servitutsbelastning i jämförelse med vad som fanns rimlig anledning att räkna med vid tillkomsten av servitutet. Denna belastning skulle dessutom i framtiden kunna ökas i en okänd omfattning genom nya avstyckningar för fritidsändamål.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter kan de från Aspnäs by för fritidsändamål avstyckade fastigheterna icke anses berättigade till delaktighet i servitutet. H.G. såsom ägare av en fritidsfastighet i byn kan därför icke på föreningen grunda någon rätt till platsen vid Grundet. Kommunens förstahandsyrkande skall därför bifallas.

Av samma skäl skall H.G:s yrkande att berättigas ha boj utlagd lämnas utan bifall.

Med ändring av TR:ns domslut fastställer jag att H.G. såsom ägare av Aspnäs 3:2 icke kan på punkten 2 i 1868 års förening grunda någon rätt till platsen vid Grundet.

H.G:s yrkande om rätt att ha boj utlagd lämnas utan bifall.

Bäärnhielm: I samband med 1868-69 års laga skifte av Aspnäs by företogs även ägoutbyte mellan byn och R:s fideikommiss. Den därvid av sakägarna d 24 sept 1868 ingångna föreningen utsäger att innehavaren av fideikommisset "på begäran av Aspnäs delägare, medgaf - - - rätt för Aspnäs by" att för all framtid begagna en vattenväg till en plats vid saltsjön, kallad Grundet.

Den rätt för Aspnäs by till plats vid Grundet som tillskapades genom föreningen utgör enligt min mening en för byn samfälld rättighet. Det innebär att den är gemensam för de byamän som äger del i byns samfälligheter eller - som saken också kan uttryckas - är ägare till byns i mantal satta jord.

Den fastighet i byn som H.G. äger utgörs ej av i mantal satt jord. För att även H.G. skall kunna göra anspråk på att få begagna vägen och platsen vid Grundet krävs därför - förutom att olaga intrång ej görs i den rätt som tillkommer den fastighet som besväras av rättigheten - att H.G. i samband med tillkomsten av hans fastighet eller eljest erhållit sådan rätt i enlighet med de regler som gäller för upplåtelse av rätt som är samfälld för flera fastigheter.

H.G:s fastighet bildades genom avstyckning år 1954. Då gällde fortfarande den s k bysamfällighetslagen (1921:299). Denna, som i förhållande till förekommande speciallagstiftning var av supplerande natur, gällde inte bara ägor som delägarna, exempelvis i en by, gemensamt innehade med äganderätt utan även "rättigheter eller förmåner, som äro samfällda för två eller flera fastigheter med helt eller delvis skilda ägor" (jfr NJA II 1922 s 199).

En första förutsättning för att andra än ägarna av de i mantal satta fastigheterna skall få rätt att använda platsen vid Grundet måste därför vara att ägarna av de mantalssatta fastigheterna överlåtit eller upplåtit sådan rätt. Bysamfällighetslagen innehöll vissa bestämmelser om hur detta skulle kunna ske. För disposition av samfälld rätt uppställdes krav på majoritet bland delägarna. Därutöver gällde särskilda förutsättningar för överlåtelse av äganderätt (7 §), upplåtelse av nyttjanderätt för längre tid än 5 år (6 § 2 mom) och annan upplåtelse av nyttjanderätt (6 § 1 mom).

Särskilda bestämmelser gäller exempelvis för disposition av samfällt fiske.

För ägaren av jordbruksfastighet, till vilken hör samfällt fiske, föreligger rätt att utan samtycke från övriga delägare i fisket vid fastighetens upplåtelse på jordbruksarrende låta arrendet omfatta även andel i det samfällda fisket (25 § lagen om rätt till fiske). Bortsett från denna undantagssituation synes ej i något fall föreligga eller ha förelegat rätt för delägare i samfälld äga eller rättighet att ensam överlåta eller upplåta sådan rätt.

Före bysamfällighetslagens tillkomst torde gällande rätt ha intagit den ståndpunkten att för en sådan disposition krävdes enighet bland delägarna(NJA II 1922 s 193).

Avsaknaden i bysamfällighetslagen av uttryckliga regler om förfarandet vid upplåtelse av samfällt servitut kan således ej tagas till intäkt för ett påstående att varje ägare av i mantal satt jord hade rätt att ensam upplåta servitut i samfälld egendom eller disponera över exempelvis en samfälld servitutsràtt.

I målet har inte påståtts att upplåtelsen till H.G. av den för Aspnäs by gemensamma rätten skett enligt bysamfällighetslagen eller eljest enligt de regler som gäller för disposition för rättighet som är gemensam för flera fastigheter.

Den överlåtelse till H.G. av rätt till plats vid Grundet som gjordes i den köpehandling, varigenom H.G. förvärvade äganderätten till Aspnäs 3:2, anser jag därför vara ogiltig.

Fastighetsbildningsmyndigheten har visserligen vid tillkomsten av H.G:s fastighet uttalat att med fastigheten följde bl a rätt att anvanda bad- och båtplats å s k Grundet".

Rättspraxis saknar inte exempel på att rätt till samfällt servitut i samband med fastighetsbildning upplåtits utan iakttagande av bysamfällighetslagens bestämmelser. Dessa fall framstår dock som undantag och har betingats av sådana för fastighetsbildning grundläggande krav som behov av utfartsväg eller dricksvatten (jfr 19 kap 14 och 15 §§ jorddelningslagen 1926:326 och Hillert, Servitut, s 468). Det finns ej anledning att jämställa dessa undantag med den rätt till bad- och båtplats som vid 1954 års förrättning tilldelades H.G:s fastighet. Fastighetsbildningsmyndighetens berörda beslut vid 1954 års förrättning rubbar därför enligt min mening ej påståendet att servitutsupplåtelsen såvitt nu är i fråga är ogiltig.

Jag finner det därför inte i målet visat att H.G. på grund av 1868 års förening kan grunda någon rätt till platsen vid Grundet.

På nu anförda skäl ansluter jag mig till det slut vartill hovrättsrådet Ihrfelt kommit i målet.

Domskäl

Domskäl. Kommunen, som numera medger att den genom 1868 års förening upplåtna rättigheten är ett servitut, har till stöd för sin talan åberopat bl a följande. Servitutet har tillkommit för jordbruksändamål. Aspnäs 3:2 har bildats för fritidsändamål och är därför ej delaktig i servitutet. Vidare innebär det ökade behov av båtplatser, som föranletts av att från de härskande fastigheterna avstyckats ett stort antal fritidsfastigheter, en belastning för den tjänande fastigheten, som går utöver vad som kan antas ha varit förutsatt vid servitutets tillkomst. Denna ökade belastning blir från ekonomisk synpunkt avsevärd i den ej osannolika situationen att en framtida utbyggnad av Kappelskärshamnen, som är belägen på den tjänande fastigheten, kommer att kräva ianspråktagande av servitutsområdet för allmän hamn eller därmed sammanhängande anordningar. I vart fall bör förändringen av ändamål i förening med den ökade belastningen föranleda att servitutet ej gäller till förmån för Aspnäs 3:2. Slutligen hävdas att servitutet utgör en samfälld rättighet i vilken Aspnäs 3:2 inte blivit delaktig genom giltig upplåtelse.

Beträffande sistnämnda påstående är att märka att vid avstyckningen av Aspnäs 3:2 bestämdes att fastigheten skulle ha del i den stamfastigheten tillkommande servitutsrätten. Genom denna åtgärd, som skedde med stöd av gällande jorddelningslagstiftning, blev fastigheten delaktig i servitutet och kom alltså att höra till kretsen av härskande fastigheter.

Vad härefter angår frågan huruvida ägaren till Aspnäs 3:2, av skäl som kommunen i övrigt har åberopat, ej äger nyttja servitutet vill HD anföra följande.

Vid tiden för rättighetsupplåtelsen drevs jordbruk på alla de härskande fastigheterna. Syftet med servitutet var då uppenbarligen att tillförsäkra fastigheterna en bas för båtfart, båtuppläggning, virkesstapling och annat som vid den tiden naturligt sammanhängde med drift av jordbruk jämte binäringar. Sedermera har ett antal nya härskande fastigheter tillkommit, vilka i likhet med Aspnäs 3:2 är fritidsfastigheter. Detta har lett till vissa förändringar i sättet för servitutets utnyttjande. Sålunda har, tydligen med början omkring år 1950, ägarna av fritidsfastigheterna kommit att använda servitutsområdet jämte befintliga bryggor för förtöjning och uppläggning av fritidsbåtar. En annan förändring är att virkesstaplingen torde ha bortfallit men att i stället en viss fordonsparkering förekommer på platsen.

En allmänt vedertagen grundsats är att ett servituts innehåll kan förändras i enlighet med vad som är en naturlig följd av samhällsutvecklingen. HD finner att nu berörda förändringar av karaktären hos härskande fastigheter och därav betingade ändringar i själva sättet för servitutsutnyttjandet faller inom ramen för vad som får anses vara en naturlig utveckling. Ändringarna får därför anses godtagbara från servitutsrättslig synpunkt.

I frågan, huruvida den belastning servitutet innebär för den tjänande fastigheten ökats utöver vad fastigheten kan anses pliktig att tåla, är främst att beakta den grundsats som numera är lagfäst i 14 kap 11 § JB och som gällde redan tidigare. Dess innebörd är att den tjänande fastigheten ej, till följd av ändring i fastighetsindelningen eller annan ändring i förhållandena, får belastas utöver vad som följer av upplåtelsen. I förevarande fall ingick servitutsupplåtelsen som ett led i ett ägoutbyte, varvid byamännen i Aspnäs avstod från Saltholmen. Det måste antagas att syftet med servitutet var att ge dem tillgång till annan mark som beredde tillfälle till båtfart och vad därmed sammanhängde. Vidare förutsattes att omkring det upplåtna strandområdet skulle utsättas gränsstenar och uppsättas hägnad. Dessa förhållanden tyder på att avsikten var att servitutshavarna skulle, såsom lantmäteriverket uttryckt saken, få en långtgående och dominerande användningsrätt till landområdet. Även om den tjänande fastigheten därmed inte formellt uteslöts från att utnyttja området för egen del med respekterande av servitutet, torde i praktiken utrymmet för sådant nyttjande ha varit helt obetydligt. Vad som upplysts angående hävden tyder inte på att nyttjande från R:sfastighetens sida förekommit eller påfordrats.

Den av kommunen åberopade omständigheten, att ökningen av antalet härskande fastigheter kan leda till högre kostnader för det fall att servitutsområdet behöver tas i anspråk vid en utbyggnad av Kappelskärshamnen, inverkar inte på bedömningen vilken servitutsbelastning R:sfastigheten är skyldig att tåla.

Med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit kan ej anses att ökningen av antalet båtar och det i övrigt intensivare nyttjandet från Aspnäsfastigheternas sida av servitutsområdet medfört, att servitutsbelastningen kommit att överstiga vad R:sfastigheten haft att tåla till följd av 1868 års upplåtelse. Ej heller kan den ökade belastningen i förening med det ändrade användningssättet anses innebära ett överskridande av servitutsrätten.

I enlighet med det anförda skall kommunens huvudyrkande i målet om fastställande av att H.G. såsom ägare till Aspnäs 3:2 alls inte äger någon servitutsrätt lämnas utan bifall.

När det gäller servitutsrättighetens närmare innehåll har såväl TR:n som HovR:n utformat sina domslut som om i målet förts en positiv fastställelsetalan; såvitt angår hovrättsprocessen har detta skett i enlighet med parternas önskemål. Emellertid är den av kommunen väckta talan till sin natur en negativ fastställelsetalan, inte endast när det gäller det nyss behandlade yrkandet utan även i fråga om kommunens i målet i andra hand framförda yrkanden om rättens förklaring att den H.G:s fastighet tillkommande rättigheten skulle vara på ena eller andra sättet begränsad. Käromålet måste i sak anses ha gått ut på att få fastslagen icke-existensen av befogenheter för H.G. vilka skulle ligga utanför de gränser kommunen angett i delyrkandena. Att beakta är vidare att H.G. inte utan genstämning haft rätt att påfordra domslut av annat innehåll än som går ut på ett ogillande, helt eller delvis, av kommunens yrkanden.

Oavsett parternas önskemål har domstolarna haft att iakttaga 17 kap 3 § RB, där det stadgas att dom ej må ges över annat eller mera än vad part i behörig ordning yrkat.

Mot bakgrunden av det anförda finner sig HD föranlåten att ingå på prövning av underinstansernas domslut i deras helhet.

Såvitt angår TR:ns domslut är därvid att notera att, enligt vad som kan utläsas av TR:ns domskäl, bifall givits endast åt det yrkande som upptagits i punkt 6 i TR:ns dom, gällande påståendet att H.G. saknat rätt att ha en boj utlagd i vattenområdet, vid vilken hans båt kunde ligga på svaj. I övrigt skulle rätteligen enbart ha angivits att kommunens talan lämnades utan bifall.

I HovR:n avsåg kommunens fullföjda talan, i första hand, att huvudyrkandet skulle bifallas och, i andra hand, att H.G. tillkommande servitutsrätt var på visst sätt begränsad (huvudsakligen i överensstämmelse med de stämningspåståenden som upptagits i punkterna 4 och 5 i TR:ns dom). H.G:s yrkande i HovR:n borde ha upptagits endast till den del det gick ut på ett ogillande av det enda av kommunens yrkanden som vunnit bifall i TR:n, nämligen det nyss berörda yrkandet angående bojen (punkt 6 i TR:ns dom). HovR:ns uppgift har varit att ge svar på yrkandena, uppfattade på nu angivet sätt. Den i HovR:ns domskäl gjorda bedömningen visar att intet av ändringsyrkandena ansetts kunna vinna bifall, något som bort komma till klart uttryck i HovR:ns domslut.

Mot HovR:ns dom har H.G. kunnat föra revisionstalan endast såvitt angår frågan om boj en, i vilken del HovR:ns dom gått honom emot. H.G:s revisionsyrkande i övrigt - gällande att det positivt skall fastslås att servitutsrättigheten har visst närmare angivet innehåll - måste mot bakgrunden av vad förut anförts avvisas.

Vid prövning av H.G:s revisionsyrkande beträffande bojen finner HD anledning saknas frångå HovR:ns bedömning.

I enlighet med det anförda skall kommunens talan bifallas såvitt angår boj en men i övrigt ogillas.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut såvitt därigenom dels kommunens talan om fastställande av att H.G. helt saknar rätt på grund av servitutet lämnats utan bifall dels H.G. förklarats sakna rätt att i vattenområdet ha en boj utlagd så, att hans båt kan ligga på svaj.

HD undanröjer HovR:ns och TR:ns domslut i övrigt samt avvisar H.G:s revisionstalan i vad den går utöver ett ogillande av kommunens yrkande i fråga om bojen.