NJA 1982 s. 719

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Hallgren) meddelade dom d 13 maj 1981. TR:n fann T.T., vilken erkänt gärningen, skyldig till snatteri. Beträffande åtalet för grov stöld anförde TR:n i sina domskäl följande: T.T. har erkänt men ansett att gärningarna bör bedömas som stöld.

Erkännandet vinner stöd av utredningen. Med hänsyn till att verksamheten pågått under avsevärd tid, att tillgreppen skett från T.T:s arbetsplats samt värdet av det tillgripna, anser TR:n, att T.T. har gjort sig skyldig till grov stöld.

I påföljdsfrågan anfördes: T.T. är ej antecknad i kriminalregistret. Enligt uppgift i personundersökning är T.T. ej heller antecknad i finskt straffregister.

Enligt en i målet verkställd personundersökning lever T.T. under ordnade förhållanden. Han saknar emellertid för närvarande arbetsanställning, och han avser att inom den närmaste tiden flytta till Finland tillsammans med sina fem barn.

TR:n gör följande bedömning: Det är för TR:n känt att tillgrepp av gods av anställda förekommer i mycket stor utsträckning vid Wicanders Korkfabrik och andra företag. Stävjandet av detta utgör ett allvarligt problem för företagen. Hänsynen till allmän laglydnad bör därför tillmätas särskild vikt vid val av påföljd. Härtill kommer att tillgreppen pågått under längre tid och avsett betydande värden. På grund av det anförda skall påföljden för T.T. bestämmas till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde T.T. jämlikt 8 kap 2 och 4 §§ BrB för snatteri och grov stöld till fängelse 6 mån.

Domskäl

Domskäl. Såsom domstolarna funnit har T.T. olovligen tagit och tillägnat sig dels i en butik d 14 maj 1980 en vara värd 33 kr 50 öre, dels på sin arbetsplats Wicanders Korkfabrik vid olika tillfällen under tiden 1976-febr 1981 varor till ett sammanlagt värde av drygt 25 000 kr.

Tillgreppet i butiken är uppenbarligen att bedöma som snatteri. Den i målet omtvistade frågan huruvida tillgreppen på arbetsplatsen skall bedömas som stöld eller grov stöld kan däremot vara föremål för tvekan.

Riksåklagaren har i HD utvecklat åtalet för grov stöld på följande sätt. T.T. var sedan 1974 anställd som arbetare på korkfabriken. I början av 1980 var man i fabriksledningen medveten om att det sedan länge inom fabriken förekom tillgrepp av golv- och väggkork ävensom annat material, och man skärpte därför kontrollen på arbetsplatsen. Bl a satte man ut bevakning nattetid. På kvällen d 19 febr 1981 stannade en arbetsledare kvar i fabriken och lät låsa dörrar och grindar till lagerlokalen i huvudbyggnaden. Vid 1.30-tiden på natten fick han se T.T. uppehålla sig i lagerlokalen med en kartong "trä på kork" under vardera armen. Hur T.T. kommit in i lokalen vet man inte; möjligen hade han en nyckel dit. Vid upptäckten blev T.T. märkbart nervös och förklarade att dörren inte hade varit låst. Med anledning av det inträffade gjordes husrannsakan hemma i T.T:s villa i Lilla Edet. Därvid beslagtogs ett antal kartonger med golvmaterial och flera tomma kartonger, allt tillgripet på fabriken. Golvmaterialet hade T.T. tänkt ta med sig till sin hemort i Finland där han ämnade uppföra en villa. Vid husrannsakningen konstaterades vidare att T.T. hade klätt några golv i villan i Lilla Edet med kork som han tillgripit på fabriken. Sedermera upptäcktes det att T.T. också hade använt stulen golv- och väggkork vid inredning av två villor som han ägt tidigare. T.T. har medgivit att det golv- och väggmaterial som han tillgripit på fabriken sammanlagt uppgår till omkring 300 kvm och att det tillgripna har ett värde av drygt 25 000 kr. Detta värde är avsevärt, men det är kanske inte så högt att det i och för sig bör föranleda att tillgreppen hänförs till grov stöld. Med hänsyn till att tillgreppen skett på T.T:s arbetsplats, att de bedrivits systematiskt under lång tid och att värdet av det tillgripna i allt fall är avsevärt anser riksåklagaren emellertid lika med domstolarna att T.T:s ifrågavarande brott bör bedömas som grov stöld.

T.T. har genom sin försvarare anfört bl a: Riksåklagarens beskrivning av gärningarna och händelseförloppet i övrigt är i och för sig riktig. T.T. har emellertid inte haft någon förtroendeställning på arbetsplatsen utan bara varit en bland hundratals kollektivavtalsanställda fabriksarbetare. I regel har han arbetat nattskift. Tillgreppen har varit mycket lätta att utföra. De anställda har tillåtits att ha sina fordon parkerade inne på fabriksområdet. Någon form av övervakning eller annan kontroll har inte förekommit. Det har varit frestande för T.T. att tillgripa sådant som han själv arbetade med och som var användbart för honom i hans hus. Och även om lång tid förflutit mellan det första tillgreppet och det sista, kan det inte anses visat att tillgreppen skett systematiskt.

När bestämmelserna i 8 kap 4 § BrB om grov stöld ändrades år 1975, angav föredragande statsrådet att reformen borde kunna få till följd att väsentligt färre tillgreppsbrott än tidigare hänfördes till grov stöld och därigenom kunde utgöra ett steg i riktning mot att både antalet frihetsberövanden och de individuella straffens längd minskades (se prop 1975/76:42 s 24). Ändringarna innebar i och för sig endast att rekvisitet inbrott fick utgå bland de i lagtexten angivna omständigheter som skall särskilt beaktas vid bedömningen huruvida brottet är grovt och att lagrummet i stället kompletterades med ett nytt rekvisit som tar sikte på om gärningen är av särskilt hänsynslös art. Föredragande statsrådet kom emellertid i sammanhanget också in på frågan, vilken betydelse man bör tillmäta det i lagrummet bland exemplen på försvårande omständigheter upptagna rekvisitet att gärningen avsett betydande värde. Vid lagstiftningsärendets remissbehandling hade framkommit förslag att ett värde på ungefär 50 000 kr borde kunna utgöra riktpunkt för bedömningen av vad som värdemässigt gör en stöld grov. Detta föranledde statsrådet att uttala, att det tillgripnas värde inte är något helt ändamålsenligt kriterium när det gäller att fastställa om brottet skall räknas som särskilt kvalificerat och att det i och för sig kunde tyckas vara motiverat att göra en ändring även på denna punkt. Eftersom uttrycket betydande värde återfinns i flera andra lagrum i BrB såsom beträffande grovt bedrägeri och grov förskingring, ansåg han emellertid att en ändring i det hänseendet lämpligen borde prövas i ett större sammanhang. Han framhöll dock att uttrycket, när det gäller bedrägeri eller förskingring, i regel torde avse betydligt högre belopp än vid stöld och att det, i överensstämmelse därmed och i linje med den ekonomiska utvecklingen inte borde finnas något hinder mot att gränsen för vad som avses med det i och för sig klart restriktiva uttrycket betydande värde även utan lagändring sattes avsevärt högre än vad som då syntes vara fallet. (Se prop 1975/76:42 s 23).

HD har i rättsfallet NJA 1980 s 253 bedömt tillgrepp av en segelbåt i 60 000-kronorsklassen som grov stöld. I domskälen framhölls därvid att det angivna värdet, minst 60 000 kr, efter förhållandena måste anses i sig så betydande att det ensamt borde kvalificera brottet som grov stöld, om inte speciella skäl talade i annan riktning.

Det värde som angivits i förevarande mål, drygt 25 000 kr, måste däremot anses ligga klart under gränsen för vad som ensamt bör föranleda att en stöld bedöms som grov. Ställningstagandet till om stölden är att beteckna som grov eller inte bör emellertid i detta fall, liksom eljest, grundas på en allsidig bedömning av samtliga föreliggande förhållanden.

Den omständigheten att T.T:s tillgrepp ägt rum på arbetsplatsen och inneburit att han handlat illojalt mot sin arbetsgivare - indirekt väl också mot sina arbetskamrater - måste betraktas som försvårande. Med hänsyn till att tillgreppen har varit spridda över lång tid och avsett stora kvantiteter av skrymmande varor kan de med fog sägas ha skett systematiskt. Även detta, i förening med varornas värde, får som riksåklagaren gjort gällande anses tala för att brottet bör bedömas som grovt.

Det finns emellertid också omständigheter som talar i annan riktning. Som försvararen framhållit intog T.T. inte någon förtroendeställning på arbetsplatsen. Tillvägagångssättet vid tillgreppen vittnar inte om någon större förslagenhet och än mindre om någon särskild hänsynslöshet från T.T:s sida. Såvitt framkommit har T.T. handlat helt på egen hand och för egen räkning. Han har alltså inte dragit in andra i sina gärningar genom att anlita medhjälpare eller överlåta det stulna vidare till hälare.

Vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet finner HD det ligga bäst i linje med syftet bakom 1975 års reform och med den allmänna syn på brottslighet och brottspåföljder som ligger till grund för senare ändringar i BrB (se särskilt prop 1980/81:44 s 9 ff) att inte beteckna T.T:s ifrågavarande tillgrepp som grov stöld. T.T. bör alltså för dessa tillgrepp dömas jämlikt 8 kap 1 § BrB för stöld.

Vad härefter angår frågan om påföljden för T.T:s brott har riksåklagaren hänvisat till den strävan att i möjligaste mån begränsa användningen av frihetsberövande påföljd som kommit till uttryck bl a i HD:s praxis under senare år och förklarat, att den brottslighet som ligger T.T. till last, ehuru allvarlig, inte kan anses vara av sådan svårartad beskaffenhet att hänsynen till allmän laglydnad oundgängligen kräver påföljd som innebär frihetsberövande. Riksåklagaren har vidare anfört: Av personutredningen framgår, att T.T. såvitt känt inte tidigare straffats. Han är socialt välanpassad och har erhållit synnerligen goda vitsord av såväl arbetsgivare som andra vilka uttalat sig i personutredningen. Sedan förra året bor T.T. i Nokia i Finland där han uppfört ett egnahem. I personundersökningen har angivits, att den ur individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden skulle vara villkorlig dom. Väl måste brottsligheten anses vara av allvarlig art. Med hänsyn till vad som upplysts om T.T. anser riksåklagaren emellertid att skälen för villkorlig dom väger tyngre än de omständigheter som av hänsyn till kravet på upprätthållande av allmän laglydnad talar för en frihetsberövande påföljd. Riksåklagaren anser dock att den villkorliga domen skall kombineras med ett kännbart bötesstraff.

På de skäl som riksåklagaren sålunda anfört finner HD att påföljden bör bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD T.T. jämlikt 8 kap 1 och 2 §§ BrB för stöld och snatteri samt bestämmer påföljden till villkorlig dom jämte 60 dagsböter å 15 kr.