NJA 1986 s. 234

Domskäl

TR:n (ordf häradshövdingen Ålund) anförde i dom d 18 okt 1984: M.O. har erkänt vad åklagaren lagt henne till last.

Domskäl. Närmare hörd över åtalet har M.O. uppgivit bl a: Hon hade en längre tid varit kund hos handelsbolaget Väröbacka Speceri och Diverse där hon ofta tillåtits handla på kredit. Skulden till bolaget hade enligt bolagets uppfattning slutligen utgjort 12 436 kr 10 öre. M.O. ansåge emellertid att hennes skuld vore betydligt mindre. Genom ICA postorder hade hon beställt kläder till sina barn. Kläderna skulle mot betalning utlämnas genom bolagets butik. Butiksföreståndaren hade emellertid vägrat lämna ut kläderna innan hennes skuld betalts. M.O. hade då kommit på tanken att genom lantbrevbäraren medelst postanvisning inbetala ett belopp om 36 kr 10 öre till bolaget. Därvid hade hon av brevbäraren erhållit ett inbetalningskvitto på beloppet. På kvittot hade hon därefter tillskrivit siffrorna 124 framför "36:10", i följd varav kvittot givit sken av att avse en inbetalning om 12 436 kr 10 öre. Hon hade senare samma dag företett kvittot för föreståndaren av butiken. Denne hade då låtit utlämna postorderpaketet till henne. Hon hade förfalskat kvittot uteslutande därför att hennes båda barn varit i trängande behov av kläder. Om hon ej haft barnen att tänka på skulle hon ej begått brottet. "Jag har väl litet av Robin Hood i mig."

Anledning saknas betvivla riktigheten av M.O:s erkännande. Åtalet är därigenom styrkt och gärningen är att bedöma på sätt åklagaren yrkat.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.O. enligt 9 kap 3 § och 14 kap 1 § BrB för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Påföljden bestämdes till fängelse i 1 år. Denna påföljd avsåg även brott för vilka M.O. hade dömts dels av Varbergs TR d 11 maj 1981 dels av HovR:n för Västra Sverige d 30 maj 1984. För dessa brott ådömd skyddstillsyn undanröjdes.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom i fråga om påföljden på så sätt att längden av fängelsestraffet bestämdes till 8 mån.

M.O. (offentlig försvarare advokaten M.H.) sökte revision och yrkade i första hand att hon skulle dömas enbart för urkundsförfalskning. I andra hand yrkade hon att hennes brottslighet skulle bedömas som bedrägeri och urkundsförfalskning. Vidare yrkade hon att HD skulle döma till särskild påföljd för den nya brottsligheten och att påföljden därvid skulle bestämmas till skyddstillsyn, eventuellt jämte ett kort fängelsestraff, eller i vart fall att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Dag Victor).

Domskäl

Domskäl. M.O. har i HD mot åtalet för bedrägeri invänt följande. När hon av butiksföreståndaren vägrades att få ut de genom postorder beställda varorna, vände hon sig till postorderleverantören, ICA-EOL AB i Göteborg. En tjänsteman där förklarade, som M.O. fattade saken, att hon skulle få kredit även för det nu aktuella beloppet. Enligt hennes uppfattning var det ICA-EOL som gav krediten och disponerade över varorna. Hon har därför inte haft uppsåt att förorsaka innehavaren av Väröbacka Livs någon skada.

Av den utredning som riksåklagaren förebragt med anledning av M.O:s invändning framgår, att den skada som uppstått genom att postordervarorna utan betalning utlämnats till M.O. har drabbat innehavaren av Väröbacka Livs. Utredningen ger vidare vid handen att personal vid ICA-EOL ej haft befogenhet att ge M.O. kredit på det sätt hon beskrivit. Möjligheten att så skett framstår som så osannolik att den kan uteslutas. M.O:s påstående att hon likväl trott att hon beviljats kredit av ICA-EOL måste, särskilt med hänsyn till att hon ansett sig tvungen att tillgripa förfalskning för att få varorna i sin besittning, anses vederlagt. Åtalet för bedrägeri är därför styrkt.

M.O:s gärningar, sedda var för sig, ligger långt från de grova graderna av bedrägeri och urkundsförfalskning. Det kan dock ej komma i fråga att bedöma någondera gärningen som ringa brott. Frågan är om M.O:s brottslighet sammantagen skall bedömas som grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning eller bedrägeri och urkundsförfalskning.

Brottsbeskrivningen i bestämmelsen om ansvar för grovt bedrägeri fick i sak sin nuvarande utformning genom 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. I 2 st av dåvarande 21 kap 3 § strafflagen, nu 9 kap 3 § BrB, anges att vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Motsvarande teknik används också beträffande de andra centrala förmögenhetsbrotten stöld, förskingring och oredlighet mot borgenärer. Av förarbetena till 1942 års lagstiftning framgår att lagstiftaren ej ansåg det vare sig nödvändigt att vid de i bestämmelserna angivna exempelfallen alltid döma för grovt brott eller uteslutet att till grovt brott hänföra andra än de anförda. Bedrägeri ansågs som regel böra bedömas som grovt om gärningsmannen begagnade falsk handling. Så skedde också i rättstillämpningen.

Straffet för grovt bedrägeri skulle enligt 1942 års lagstiftning bestämmas till straffarbete i högst 6 år. Detta innebar att minimitiden för frihetsstraff var 2 mån. Vid BrB:s tillkomst ändrades minimitiden, samtidigt som enhetligt frihetsstraff infördes, till fängelse 6 mån. Avsikten med ändringen, som samtidigt genomfördes för de grova graderna även av stöld, förskingring och oredlighet mot borgenärer var att hithörande gärningar i regel inte skulle rubriceras som grova brott, om omständigheterna vid brotten var sådana att frihetsstraff under kortare tid än 6 mån ansågs böra följa på brotten. Departementschefen anförde, på grundval av förslag av straffrättskommittén att ändringen innebar en förskjutning mellan normalformen och den grova formen av brottet. Rubriceringen skulle alltid ske med hänsyn till samtliga vid brottet föreliggande omständigheter. De i vissa brottsbeskrivningar angivna exemplen på omständigheter, som skulle särskilt beaktas vid bedömande huruvida ett brott var grovt, var sålunda varken uttömmande eller i och för sig avgörande. (Se SOU 1953:14 s 265 f, prop 1962:10 s B 193, NJA II 1962 s 206.)

I sammanhanget förtjänar erinras om den ändring som år 1975 gjordes i bestämmelsen om ansvar för grov stöld. Bland exemplen på omständigheter som kunde föranleda att en stöld bedömdes som grov uteslöts då att den förövats medelst inbrott och i stället infördes att gärningen var av särskilt hänsynslös art. Bakgrunden till reformen var att höjningen av straffminimum vid BrB:s tillkomst ansågs ha lett till en straffskärpning genom att, i strid mot lagstiftarens intentioner, inbrottsstölder även efter ändringen regelmässigt bedömts som grova. Departementschefen underströk att syftet med 1975 års reform var att beteckningen grov stöld endast skulle tillgripas i fall som efter allsidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter framstod som särskilt kvalificerade (prop 1975/76:42 s 22, NJA II 1975 s 721).

HD har efter 1975 års reform i åtskilliga fall prövat huruvida tillgreppsbrott varit att bedöma som grovt brott. Prövningen har förutom inbrottsstölder avsett bl a stölder på arbetsplats och tillgrepp av fortskaffningsmedel. HD:s rättstillämpning har i vissa fall inneburit att i och för sig allvarliga tillgreppsbrott ej bedömts som grova.

De grunder som ledde till att straffminimum för grova förmögenhetsbrott höjdes vid BrB:s tillkomst fick genom 1975 års reform och HD:s nyss omtalade praxis sin tillämpning beträffande tillgreppsbrotten. Dessa grunder äger naturligen alltjämt bärkraft också i fråga om andra förmögenhetsbrott än tillgreppsbrotten, även om någon uttrycklig ändring ej skett i ansvarsbestämmelserna. Den omständigheten att minimistraffet för grovt bedrägeri är fängelse 6 mån är sålunda ägnad att inskärpa att straffskalan för grovt bedrägeri bör reserveras för gärningar med betydande straffvärde. Att en urkundsförfalskning utgjort medel vid bedrägeriets begående, oavsett gärningarnas beskaffenhet i övrigt, kan ej i och för sig ge bedrägeriet sådant straffvärde; det förtjänar erinras att minimistraffet för urkundsförfalskning - liksom för normalgraden av bedrägeri - är fängelse 14 dagar.

Det bedrägeri som M.O. gjort sig skyldig till avser ett förhållandevis begränsat förmögenhetsvärde. Förfalskningen, ehuru på intet sätt ringa, framstår inte som särskilt kvalificerad med avseende på vare sig den förfalskade handlingen eller förfaringssättet. Även om M.O:s handlande i någon mån har präglats av förslagenhet, var det likväl uteslutet att hon skulle undgå upptäckt, och brottsligheten har ett drag av desperation. Om M.O:s gärningar, som i huvudsak har karaktären av egendomsbrott, jämförs med de brott som bedömts i HD:s förut omtalade rättstillämpning, framstår de som brottslighet av helt ordinär beskaffenhet. Det ligger bäst i linje både med den allmänna syn på brottslighet och brottspåföljder som kommit till uttryck i de senare årens ändringar i BrB och med HD:s nyssnämnda praxis att inte beteckna bedrägeriet som grovt (jfr NJA 1982 s 719 och 1984 s 751). M.O. skall därför dömas för bedrägeri och urkundsförfalskning.

Prövotiden för den M.O. tidigare ådömda skyddstillsynen utgår d 11 maj 1986. Påföljderna enligt de tidigare domarna är då till fullo verkställda. På grund härav föreligger numera inte skäl att undanröja skyddstillsynen. M.O. bör därför dömas särskilt till påföljd för den nya brottsligheten. Det har i HD inte framkommit något som ger anledning frångå HovR:ns bedömning att M.O. nu skall dömas till fängelse.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut dömer HD M.O. jämlikt 9 kap 1 § och 14 kap 1 § BrB för bedrägeri och urkundsförfalskning samt bestämmer, med tillämpning jämväl av 34 kap 1 § 1 st 2 samma balk, påföljden för den brottslighet som hon nu låtit komma sig till last till fängelse 4 mån.