NJA 1982 s. 830

Amerikas Förenta Staters ambassad i Stockholm hemställde i framställning d 21 aug 1978 till utrikesdepartementet att amerikanske medborgaren L.O. skulle utlämnas till Förenta Staterna.

Till stöd för framställningen åberopades dels att Grand Jury för County of Los Angeles d 23 jan 1978 beslutat åtala L.O. för 56 fall av "grand theft" och 29 fall av "forgery", alla svåra förbrytelser, begångna i Kalifornien under tiden från någon dag omkring d 1 jan 1971 till någon dag omkring d 28 april 1975, dels att domare vid överrätten i Kalifornien, County of Los Angeles, sagda d 23 jan utfärdat häktningsbeslut beträffande L.O. med anledning av åtalet.

HD fann i beslut d 11 juni 1981 hinder enligt 9 § 2 st lagen (1957:668) om utlämning för brott möta mot den begärda utlämningen.

I motiveringen till beslutet anförde HD (JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Hessler, Sven Nyman och Ehrner, referent): I utlämningsärendet har i fråga om de såsom "grand theft" betecknade gärningarna företetts åtalshandlingar endast beträffande 55 av de 56 uppgivna fallen. I dessa 55 fall anges genomgående kortfattat att L.O. vid uppgivna tidpunkter avsiktligt och olovligen tagit pengar och personlig egendom, som tillhörde viss eller vissa namngivna personer, till ett visst angivet värde överstigande 200 dollar. Ehuru gärningsbeskrivningen således enligt ordalagen motsvarar stöld enligt svensk lag framgår av det slutanförande som åklagaren höll inför Grand Jury att det brottsliga förfarandet påstods bestå i att L.O. förmått olika personer att utställa checkar i den tron att de skulle användas till betalning av försäkringspremier varefter han tillgodogjort sig medlen genom insättning på olika bankkonton som han disponerade för egen räkning. Riksåklagaren har i utlämningsärendet framhållit att brottsrubriceringen "grand theft" rymmer en rad förmögenhetsbrott enligt svensk rätt bl a bedrägeri och trolöshet mot huvudman.

I gärningsbeskrivningarna för de som "forgery" betecknade 29 åtalspunkterna har L.O. påståtts ha vid uppgivna tidpunkter avsiktligt och olovligen i 27 fall på checkar tecknat andra personers namn och i två fall förfalskat försäkringsavtal samt i samtliga fall använt handlingarna som äkta i vetskap om att de varit förfalskade och med avsikt att skada och bedraga vissa angivna juridiska och fysiska personer.

En närmare precisering av vilka brott de åtalade gärningarna motsvarar enligt svensk lag möter svårigheter. Gärningarna utgör dock i och för sig förmögenhetsbrott av sådan svårhetsgrad som enligt 4 § 1 st utlämningslagen förutsätts för att utlämning skall få ske.

L.O. har mot den sökta utlämningen i första hand åberopat att han inte gjort sig skyldig till brottsligt förfarande i någon av åtalspunkterna. I fråga om de såsom "grand theft" betecknade åtalspunkterna har L.O. gjort gällande att han själv bedrivit försäkringsrörelse under registrerad firma, att han använt på firmans konton insatta medel till att reglera av kunderna framställda ersättningsanspråk och att inte i något fall kund åsamkats skada till följd av hans åtgärder. I fråga om de som "forgery" betecknade åtalspunkterna har L.O. efter att tidigare ha bestämt förnekat, att han i något av de påstådda fallen tecknat annan persons namn, gjort det medgivandet att det kan ha förekommit, men att han i så fall utgått från att han haft vederbörandes samtycke och även talat om för denne hur han tänkte förfara.

När som i förevarande fall framställningen om utlämning grundar sig på beslut om häktning, får enligt 9 § 2 st utlämningslagen framställningen inte bifallas med mindre det är sannolika skäl för att den som begärs utlämnad begått gärning som framställningen avser.

Med hänsyn till att L.O. bestritt ansvar för brott och därvid anfört sådana grunder för sitt bestridande som inte kan lämnas utan avseende måste en bedömning ske av det utredningsmaterial varpå häktningsbeslutet grundats och den kompletterande utredning som förebragts.

Häktningsbeslutet synes utan saklig prövning av domaren ha grundats på åtalsbeslut, fattat av Grand Jury efter ett s k indictmentförfarande, varvid 35 av åklagaren åberopade vittnen hördes. Sådant förfarande äger rum utan att den misstänkte har rätt att närvara eller låta sig representeras av ombud. Den misstänkte har därför inte tillfälle att korsförhöra åklagarens vittnen och ej heller har han möjlighet att förebringa motbevisning eller utveckla sin syn på de faktiska och rättsliga frågorna. Av protokollen från de nu aktuella vittnesförhören inför Grand Jury framgår att förhörsledaren i stor utsträckning ställt ledande frågor och genomgående synes ha ställt sina frågor från den utgångspunkten att L.O. - mot vad denne i utlämningsärendet uppgivit - inte drivit någon egen försäkringsverksamhet. Med hänsyn till nu angivna omständigheter måste största försiktighet iakttas vid bedömningen av bevisvärdet av utsagorna.

Vad angår de såsom "grand theft" betecknade, i utlämningsärendet förebragta 55 åtalspunkterna är, såsom redan framhållits, gärningsbeskrivningarna ytterst kortfattade och får vad som åsyftas med desamma uttolkas med ledning av de upptagna vittnesmålen. Av dessa framgår inte att L.O:s handlande medfört skada. Med hänsyn härtill och med den försiktighet i bedömningen som funnits påkallad kan mot L.O:s bestridande sannolika skäl inte anses föreligga att han begått såsom "grand theft" betecknade gärningar.

Vad sedan angår de som "forgery" betecknade åtalspunkterna är gärningsbeskrivningarna såsom förut angivits mera klarläggande. Genom vittnesförhören inför Grand Jury får visserligen anses utrett att i de påtalade checkfallen någon tecknat annans namn vid endossering av checkarna. Huruvida namnen tecknats av L.O. eller av annan person är emellertid redan det svårt att avgöra. Skriftexperten Black, som hörts härom inför Grand Jury, har i så gott som samtliga fall förklarat att namnen i fråga tecknats av L.O.. Blacks uttalanden är emellertid gjorda utan redovisning av vilka särskilda kännetecken som lett honom till denna bedömning. Förhörsledaren har inte heller ställt några frågor härom. Ytterligare är att beakta L.O:s inför HD lämnade uppgift om att han, för den händelse han tecknat annan persons namn, ansett sig ha samtycke därtill och också talat om för personen i fråga, hur han tänkte handla. Han säger sig således, i motsats till vad som förutsätts i gärningsbeskrivningen, inte ha handlat i bedrägligt syfte. De personer vilkas namn i de påtalade checkfallen skrivits av annan, har visserligen så gott som utan undantag sagt sig inte ha bemyndigat annan att teckna deras namn. L.O:s påstående att han i allt fall inte handlat i bedrägligt uppsåt vinner emellertid stöd i det förhållandet att någon skada inte påståtts ha uppkommit till följd av förfarandet.

På nu anförda skäl kan inte heller i fråga om de såsom "forgery" åtalade brotten sannolika skäl anses föreligga att L.O. begått de brott för vilka han i den delen begärs utlämnad.

Regeringen avslog genom beslut d 9 juli 1981 utlämningsframställningen

I framställning d 2 okt 1981 till utrikesdepartementet hemställde ambassaden på nytt att L.O. måtte utlämnas till Förenta Staterna. Till stöd för den nya framställningen åberopades dels vad som hade anförts i framställningen d 21 aug 1978 samt allt i det tidigare utlämningsärendet översänt material dels edsutsagor rörande bl a Grand Jury förfarandet i Kalifornien och den påstådda skada som L.O. genom sitt agerande skulle ha förorsakat.

Ärendet överlämnades till riksåklagaren, som efter företagen utredning överlämnade ärendet jämte eget yttrande till HD.

L.O. hemställde i första hand att HD inte skulle ta upp framställningen till saklig prövning. I andra hand bestred han framställningen.

Förhandling i ärendet hölls inför HD.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Welamson, Heuman, referent, och Gregow) fattade d 21 dec 1982 följande beslut: L.O. har gjort gällande att frågan om utlämning på grund av åtalsbeslutet d 23 jan 1978 och häktningsbeslutet samma dag rättskraftigt avgjorts genom HD:s beslut i det tidigare ärendet. För det fall att ärendet tas upp till saklig prövning har L.O. invänt, att han inte gjort sig skyldig till brottsligt förfarande i någon av åtalspunkterna och att det inte föreligger sannolika skäl att han begått gärningarna. Om hinder enligt 9 § 2 st utlämningslagen ej anses möta, har enligt L.O. preskription inträtt. Han har slutligen hävdat att utlämning av honom i vart fall är uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

I förevarande utlämningsärende föreligger den situationen att, sedan en utlämningsframställning avslagits på grund av att HD funnit utredningen i skuldfrågan otillräcklig, den ansökande staten kort därefter förnyat sin hemställan och under åberopande av visst nytt material begärt utlämning för samma gärningar som angivits i den tidigare framställningen.

Fråga uppstår då om HD kan ompröva sitt tidigare beslut och under vilka förutsättningar detta i så fall kan ske. Till belysning av detta spörsmål må till en början erinras om anledningen till HD:s medverkan i utlämningsärenden.

Vid tillkomsten år 1913 av vår första utlämningslag behandlades ingående frågan om domstols medverkan i utlämningsärenden. Föredragande departementschefen uttalade beträffande förfarandet i sådana ärenden att prövningen otvivelaktigt understundom var av den innebörd att ett anlitande av domstol måste anses påkallat och att en tillfredsställande ordning inte kunde vinnas utan att åtminstone för särskilda fall domstols medverkan togs i anspråk för behandlingen av utlämningsansökningar (se prop 1913:50 s 19 och 23). Också följande uttalande av departementschefen (s 25) bör här återges.

Det synes mig icke kunna råda någon tvekan om att det riktigaste bör vara att - - - åt domstolarna lämnas befogenheten att afgöra, huruvida lagen i ett visst fall tillstädjer utlämning eller ej. Utom principiella skäl torde äfven rena lämplighetsskäl tala för denna mening. En regering, som besväras af en utlämningsbegäran af halft politisk art, kommer gent emot den främmande staten i en obehaglig mellanställning, om den, i trots af att domstolen i sitt utlåtande funnit utlämning ej böra ske, likväl är befogad att medgifva densamma. Ju mera utlämningsärendena behandlas såsom rena rättsfrågor, desto mindre anledning föreligger för den främmande regeringen att söka utöfva tryck å den regering, till hvilken framställning om utlämning skett.

I enlighet härmed föreskrevs att, om HD fann hinder möta mot utlämning, framställningen inte fick bifallas. Frågan huruvida domstol med bindande verkan skulle kunna påbjuda utlämning besvarades i lagstiftningsärendet däremot nekande med hänvisning till bl a folkrättsliga hänsyn och Konungen tillkommande statsrättslig befogenhet att ingå traktater.

Ståndpunkten att utlämning ej får ske om HD vid sin prövning funnit hinder möta mot utlämning har i sak oförändrad upptagits i nu gällande utlämningslag från år 1957. Under förarbetena till den lagen uttalades beträffande förfarandet i utlämningsärenden att detta så nära som möjligt bör anknyta till de allmänna grunder som gäller för rättegången i brottmål med hänsyn till att förfarandet ingår såsom ett led i lagföring och bestraffning för brott (se prop 1957:156 s 20, 34 och 78). Enligt 18 § 1 st utlämningslagen skall HD pröva huruvida utlämning kan lagligen beviljas enligt vad i 1-10 §§ sägs. I 20 § 1 st föreskrivs att ärendet skall anmälas för regeringen sedan HD:s beslut meddelats. Om HD funnit hinder mot utlämning möta enligt 1-10 §§, får framställningen inte bifallas. I lagens förarbeten uppmärksammades eventualiteten att mellan Sverige och stat med vilken utlämningstraktat slutits kan uppkomma meningsskiljaktighet angående tillämpningen av stadgandena om hinder med hänsyn till särskilda personliga förhållanden (8 §) och till utredningen i skuldfrågan (9 §). I 20 § 1 st sista punkten har därför föreskrivits att genom överenskommelse med främmande stat får bestämmas att, om hinder ansetts möta enligt 8 eller 9 §, frågan skall kunna hänskjutas till internationell skiljedom.

Frågan huruvida HD kan ompröva ett tidigare beslut, i vilket HD på grund av otillräcklig utredning i skuldfrågan funnit hinder möta mot utlämning, skall besvaras med beaktande av den ovan angivna bakgrunden. I fall det till HD hänskjutna ärendet avser en begäran om omprövning av skuldfrågan på oförändrat material, måste följande synpunkter beaktas. En sådan omprövning skulle strida mot syftet med HD:s medverkan i utlämningsärenden, nämligen att bedömningen av skuldfrågan skall hänskjutas till domstol för ett auktoritativt avgörande så att regeringen inte skall kunna utsättas för påtryckningar från främmande makt. Den intressekonflikt som kan uppstå om ansökande stat har annan uppfattning i skuldfrågan än den HD givit uttryck åt är inte tänkt att leda till förnyad prövning av domstolen. I utlämningslagen har i stället möjlighet öppnats att slita sådana tvister genom internationellt avgörande. Eftersom det i bevisfrågor kan finnas skäl för olika meningar, skulle en konsekvens av att HD - i annan sammansättning - omprövade ett utlämningsärende på oförändrat material kunna bli att det förelåg två i sig likvärdiga beslut men med olika utgång. Att hindra uppkomsten av ett läge med likvärdiga men oförenliga beslut är ett avgörande skäl mot omprövning på samma material.

Emellertid är det klart att en omprövning i vissa fall kan ske om ny bevisning förebringas i skuldfrågan. I den svensk-canadensiska överenskommelsen år 1976 om utlämning (SÖ 1976:30) finns en bestämmelse (art 10) som förutsätter att, om utlämning ej beviljas på grund av otillräcklig bevisning, den ansökande staten kan göra ny framställning om utlämning för samma brott under åberopande av ytterligare bevisning. Stadgandet överensstämmer med vad som får anses gälla för svensk rätt; detta är för övrigt en förutsättning för att ett stadgande skall kunna tas upp som konventionsbestämmelse. Vad som skapar svårigheter är fall då visserligen inte endast samma utredning åberopas men där värdet av den nya bevisningen är begränsat. Principen att åberopande av ett oförändrat material inte får leda till att ett tidigare utlämningsbeslut omprövas skulle bli illusorisk om kraven på den nya bevisningen inte ställs ganska högt. Här finns det anledning att göra en jämförelse med vad som gäller om förutsättningarna för resning i brottmål till men för den tilltalade. Förfarandet i utlämningsärenden företer ju uppenbara likheter med den allmänna brottmålsprocessen. Till HD:s beslut att hinder mot utlämning i ett visst fall föreligger är liksom till en friande brottmålsdom knutna omedelbara och för den misstänkte betydelsefulla rättsföljder. I båda fallen gör sig av hänsyn till den misstänktes rättssäkerhet och trygghet den grundläggande straffprocessuella principen "ne bis in idem" gällande med styrka. Förutsättningarna för beviljande av resning till men för den tilltalade i det fallet att mot honom åberopas bevis som inte tidigare förebragts är reglerade i 58 kap 3 och 4 §§ RB. Att utan vidare tillämpa motsvarande regler beträffande förutsättningarna för omprövning i ett utlämningsärende är inte möjligt. Det finns emellertid starka skäl att för omprövning i utlämningsfallet uppställa lika höga krav på den nya bevisningens beskaffenhet som i resningsfallet. Det måste alltså vara fråga om ny bevisning av sådan tyngd att dess förebringande i det tidigare ärendet sannolikt skulle ha lett till annan utgång.

Från dessa utgångspunkter skall ställning tas tillfrågan, om den i förevarande fall åberopade nya bevisningen är av sådan beskaffenhet att HD skall ta upp ärendet angående utlämning av L.O. till ny prövning i hela dess vidd. Det nya material som tillförts ärendet utgörs av edsutsagor av T.L.T., anställd vid åklagarväsendet i Los Angeles, angående de rättigheter som tillkommer en i Kalifornien för brott misstänkt person, av D.M., biträdande juridisk rådgivare till Amerikas Förenta Staters utrikesdepartement, angående den kaliforniska åtalsjuryns praxis och processrättsliga arbetssätt, samt av R.E., utredare vid åklagarväsendet i Los Angeles, angående den skada som L.O. genom sitt handlande skulle ha förorsakat. Vad beträffar de två förstnämnda utsagorna är emellertid att märka att prövningen i HD ej avser en granskning av det straffprocessuella förfarandet i Kalifornien utan gäller bevisvärdet av det förebragta utredningsmaterialet och L.O:s uppgifter. T:s och M:s utsagor saknar därför betydelse som bevis i nu förevarande sammanhang.

E:s utsaga innehåller uppgifter om förluster som genom L.O:s förfarande vid hans anställning hos A.T. skulle ha drabbat T. och hans klienter. Till utsagan är som bilaga fogad en kassakladd, som enligt uppgift lämnar upplysning om krav som skilda målsägande rest och utbetalningar som T. på grund därav gjort. I utsagan anges vidare att ett försäkringsbolag, för vilket L.O. varit registrerad som ombud, gjort förluster genom L.O:s handlande. Slutligen anges i edsutsagan att L.O. ej varit registrerad som försäkringsgivare i Kalifornien men däremot som ombud och mäklare samt att egenskapen av ombud eller mäklare är oförenlig med bedrivande av verksamhet som försäkringsgivare. Hur E. fått uppgifterna om den skada T. lidit framgår ej klart av utsagan. Bilagan påstås vara upprättad av inte namngivna personer anställda hos T.. Troligen härrör också upplysningarna i övrigt i denna del från samma uppgiftslämnare. Beträffande de upplysningar om skada som försäkringsbolaget påstås ha lidit saknas varje uppgift om källan. E:s edsutsaga bygger alltså på anonyma uppgifter som E. fått i sin egenskap av brottsutredare. Utsagan måste därför bedömas ha ringa bevisvärde.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att det nya material som tillförts ärendet ej är av sådan beskaffenhet att det vare sig bedömt för sig eller sett i samband med tidigare förebragt utredning fyller de krav som enligt vad förut angivits gäller för att ny bevisning skall föranleda omprövning av HD:s tidigare beslut.

På grund av det anförda och med beaktande av HD:s beslut d 11 juni 1981 föreligger alltjämt hinder enligt 9 § 2 st utlämningslagen mot utlämning av L.O. för angivna gärningar.

(Beslut nr SÖ 3 169.)

Regeringen avslog genom beslut d 13 jan 1983 utlämningsframställningen.