lagen.nu

NJA 1982 s. 98

Stadgandet i 20 kap 10 § RB i dess intill d 1 jan 1982 gällande lydelse har ansetts ej kunna vare sig direkt eller analogiskt tillämpas i fråga om förtalsbrott.

Genom dom av Svea HovR d 1 aug 1975 fastställde HovR:n i ansvarsdelen en av Handens TR d 4 juni 1975 meddelad dom, varigenom C.E. dömts till fängelse 1 år 8 mån för anstiftan av grov stöld.

C.E. förde i HD talan mot HovR:ns dom. Till HD avgav chefsåklagaren S.D., efter vederbörligt förordnande av riksåklagaren, revisionsgenmäle i målet d 7 sept 1977. I genmälet uppgav S.D. att C.E. i sin revisionsinlaga gjort gällande att vissa vittnen ändrat sina berättelser och att de numera skulle vara villiga att lämna för C.E. förmånliga uppgifter. Efter att ha bemött dessa uppgifter anförde S.D. i genmälet: "Med anledning av vad ovan nämnts kan det på goda grunder antagas att vittnenas ändrade uppgifter är ett resultat av påtryckningar som riktats mot dem."

I inlaga som inkom till Stockholms TR d 2 nov 1978 ansökte C.E. om stämning å S.D. och byråchefen B.W.. C.E. yrkade ansvar å S.D. jämlikt 5 kap 2 § BrB för grovt förtal och å B.W. jämlikt 5 kap 1 § BrB för förtal under påstående att S.D. med B.W:s begivande till HD ingivit revisionsgenmälet innehållande det citerade yttrandet, vilket enligt C.E. innebar en mot C.E. riktad beskyllning om anstiftan av mened.

TR:n (rådmannen Schnell) anförde i beslut d 22 nov 1978: Med beaktande av innehållet i 20 kap 10 § jämfört med 7 kap 4 § 2 st RB (jfr prop 1965:146 s 39; Wennergren, I statens tjänst, s 103) finner TR:n, att C.E. icke är behörig att väcka sådan talan som avses med den ingivna stämningsansökningen. TR:n avvisar därför C.E:s ansökan.

C.E. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut måtte undanröjas och målet visas åter till TR:n för erforderlig behandling.

Till stöd för sitt yrkande anförde C.E. bl a: Jämlikt 5 kap 5 § BrB må ej förtalsbrott åtalas av annan än målsäganden. Först efter angivelse och under viss annan betingelse må åtal anhängiggöras av allmän åklagare. Innehållet i 20 kap 10 § RB jämfört med 7 kap 4 § 2 st samma balk strider mot artikel 6 1 st och artiklarna 13, 17 och 18 i konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Romkonventionen) Konventionen skall tillämpas framför svensk lag.

S.D. yrkade att avvisningsbeslutet ej skulle ändras. B.W. inkom ej med förklaring.

HovR:n (hovrättsrådet Åkerman, referent, och hovrättsassessorn Malmqvist) anförde i beslut d 20 mars 1980: Enligt 20 kap 8 § 1 st RB får målsäganden inte väcka åtal för brott som hör under allmänt åtal, med mindre han angett brottet och åklagaren beslutat att åtal inte skall äga rum. I 3 st av samma § stadgas att målsäganden får, utan hinder av vad som sägs i 1 st, väcka talan om ansvar för "falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann tillvitelse angående brott". Av förarbetena framgår att de citerade orden syftar uteslutande på brott som finns upptagna i 15 kap 5-7 §§ BrB, däremot inte på förtal eller grovt förtal.

Enligt 5 kap 5 § 1 st BrB får åtal för förtal och grovt förtal inte väckas av annan än målsäganden. Allmänt åtal får dock väckas om målsäganden anger brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Av motiven till dessa åtalsbestämmelser framgår att bestämmelserna avser att uttrycka att förtal och grovt förtal får åtalas av målsäganden utan hinder av den begränsning som anges i 20 kap 8 § 1 st RB samt att allmänt åtal är avsett att förekomma endast i rena undantagsfall.

I 7 kap 4 § 2 st RB finns en regel om fördelningen av den allmänna åtalsrätten olika åklagare emellan som säger att riksåklagaren är allmän åklagare i mål om ansvar för brott som i utövningen av tjänsten begåtts av den som innehar eller uppehåller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet.

20 kap 10 § RB slutligen lyder såvitt nu är i fråga på följande sätt: Vad i 8... § stadgats om rätt för målsäganden att väcka åtal... gäller icke i fråga om brott, som avses i... 7 kap 4 § 2 st. Enligt motiven är §:n ett undantag från "regeln om målsägandens subsidiära åtalsrätt".

Förbudet i 20 kap 10 § RB mot målsägandeåtal knyter således an - förutom till kompetensfördelningsregeln i 7 kap 4 § 2 st - till 20 kap 8 § samma balk men inte till 5 kap 5 § 1 st BrB. Härav följer att 20 kap 10 § RB i ett fall som det förevarande berövar målsäganden den åtalsrätt han annars skulle kunna grunda på 8 § i samma kapitel men inte den åtalsrätt han äger på annan grund. Det innebär för det första att förbudet mot målsägandeåtal gäller endast brott som hör under allmänt åtal; om andra brott är det ju inte tal i 20 kap 8 § RB. Det innebär för det andra att förbudet träffar endast den subsidiära åtalsrätten enligt 20 kap 8 § 1 st samma balk och den primära åtalsrätten enligt 3 st i samma § men däremot inte den primära åtalsrätt som målsäganden har enligt 5 kap 5 § 1 st BrB.

Emellertid gör sig det ändamål som ligger till grund för bestämmelsen i 20 kap 10 § RB, nämligen att skona de högre offentliga tjänstemännen från obefogade åtal, gällande på samma sätt vid brotten förtal och grovt förtal som vid andra brott under allmänt åtal. En analogisk tillämpning av bestämmelsen är därför motiverad i detta fall.

S.D. och B.W. innehar sådan tjänst som avses i 7 kap 4 § 2 st RB. Det uttalande som enligt C.E. innebär brott har gjorts av dem i tjänsten.

C.E. är således, som TR:n funnit, ej behörig att väcka åtal mot S.D. och B.W. för det brott som påstås i stämningsansökningen. Denna skall därför avvisas.

Vad C.E. anfört om tillämpning av Romkonventionen föranleder ej HovR:n till annan bedömning.

HovR:n fastställer TR:ns beslut.

Hovrättsrådet Green och hovrättsassessorn Lundquist var skiljaktiga och anförde: I målet är fråga om åtal för brotten förtal och grovt förtal. Beträffande dessa brott stadgas i 5 kap 5 § BrB som huvudregel att de ej får åtalas av annan än målsägande och som undantag därifrån att de får åtalas av åklagare, om målsägande angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. Målsägandens åtalsrätt är således vid dessa brott primär; han behöver för att få åtala inte angiva brottet och styrka att åklagaren beslutat att ej åtala (jfr prop 1962:10 C s 597, Heuman, Målsägande, 1973, s 61, och Kommentar till brottsbalken I s 244 ff). Som framgår av propositionen gäller i fråga om dessa brott inte regeln i 20 kap 8 § 1 st RB. Följaktligen bör ej heller stadgandet i 10 § samma kap anses gälla beträffande brotten förtal och grovt förtal. Denna § stadgar nämligen ytterligare inskränkning i målsägandes subsidiära åtalsrätt. Vid bedömningen härav bör ytterligare beaktas att konstruktionen av åtalsregeln i 5 kap 5 § BrB med primär åtalsrätt för målsäganden och en åtalsrätt för åklagaren som kan betecknas som subsidiär, inte bör kunna medföra att brotten i fråga anses "höra under allmänt åtal" i den mening som avses i 20 kap 8 § 1 st RB. Därmed skulle nämligen målsägandens åtalsrätt bli subsidiär i strid med lagbud och lagens mening.

Innehållet i de av TR:n åberopade lagrummen har därför icke utgjort hinder för TR:n att upptaga C.E:s stämningsansökan till prövning. Vi prövar i följd av det anförda lagligt undanröja TR:ns beslut och visa målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

C.E. anförde besvär och yrkade att HD måtte undanröja HovR:ns beslut och återförvisa målet till TR:n för erforderlig behandling.

S.D. bestred bifall till C.E:s yrkande. B.W. förklarade sig överlämna målet till HD:s prövning.

Riksåklagaren avgav efter förordnande av HD yttrande i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Swahn, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande:

Skäl. Den 1 jan 1982 har lagen (1981:1312) om ändring i RB trätt i kraft. Genom lagen har ändringar skett i de i målet aktuella reglerna om enskilt åtal mot vissa offentliga funktionärer. Enligt en övergångsbestämmelse till lagen skall dock reglerna tillämpas i deras äldre lydelse i fråga om brott, som har begåtts före lagens ikraftträdande. Bedömningen av förevarande mål påverkas alltså inte av den angivna ändringen i RB.

C.E. har åberopat vad han själv anfört i HovR:n samt det slut, vartill de skiljaktiga ledamöterna i HovR:n kommit.

Riksåklagaren har i sitt yttrande anfört bl a följande:

S.D. och B.W. hör båda till den krets av tjänstemän i fråga om vilka riksåklagaren enligt 7 kap 4 § 2 st RB är allmän åklagare i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av brott i utövningen av tjänsten. Nämnda lagrum reglerar i första hand kompetensen åklagare emellan. Kompetensfördelningen har emellertid kommit att få betydelse även för målsägandens åtalsrätt genom att det i 20 kap 10 § RB stadgas att den åtalsrätt, som eljest enligt 20 kap 8 § RB tillkommer målsägande, ej föreligger i fråga om brott som avses i bl a 7 kap 4 § 2 st. I enlighet med det anförda skulle målsäganden vara betagen åtalsrätt vid förtalsbrott av den beskaffenhet som här påstås föreligga, såvida förtalsbrott kan anses höra under allmänt åtal.

I 20 kap 3 § RB anges att under allmänt åtal hör alla brott, som ej uttryckligen undantagits därifrån. Av förarbetena till detta lagrum framgår att till brott som hör under allmänt åtal räknas även sådana där allmän åklagares rätt att åtala är beroende av villkor it ex strafflagstiftningen.

När det gäller frågan, huruvida förtalsbrotten numera hör under allmänt åtal, vill jag först erinra om att de under tiden fram till BrB:s ikraftträdande, med vissa här ej aktuella undantag, utgjorde rena målsägandebrott. I samband med brottsbalksreformen uttalades att det emellertid kunde vara befogat att allmän åklagare hade möjlighet att ingripa i särskilt kvalificerade fall. Som exempel nämndes att innehavare av allmän befattning utsattes för förtal som avsåg hans åtgärder i tjänsten. Enligt departementschefsuttalande efter lagrådsbehandlingen hade åtalsregeln i 5 kap 5 § 1 st BrB utformats så att därav framgick "att förtal och grovt förtal får åtalas av målsägande utan hinder av den begränsning, som anges i rättegångsbalken 20 kap 8 § 1 st" (NJA II 1962 s 164). - Det kan nämnas att någon ändring av RB 20 kap 3 § eller 8 § RB ej företogs. Senare lagreformer har inte medfört någon ändring i vad sålunda fastslogs. - 20 kap 10 § RB gäller enligt sin lydelse endast de fall målsägandens åtalsrätt är begränsad enligt 20 kap 8 § RB. Denna begränsning föreligger enligt det återgivna departementschefsuttalandet ej vid förtalsbrott.

Såsom framgår av HovR:ns beslut och av riksåklagarens yttrande är den rätt som målsägande tillerkänts i 5 kap 5 § BrB att väcka åtal för förtal inte underkastad den begränsning som stadgas i 20 kap 8 § I st RB och därmed inte heller omfattad av ordalydelsen i 20 kap 10 § RB i dess intill d 1 jan 1982 gällande avfattning. För begränsning av målsägandes principiella åtalsrätt måste fordras uttryckligt stöd av lag; att analogiskt tillämpa sistnämnda lagrum på förevarande fall kan således inte komma i fråga.

Något lagligt hinder har sålunda inte förelegat för C.E. att väcka åtal mot S.D. och B.W. för förtalsbrott. Domstolarnas beslut skall därför undanröjas och målet återförvisas till TR:n.

Slut. HD undanröjer HovR:ns och TR:ns beslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Hult, Brundin, Welamson, referent, Hessler och Jermststen) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

Metadata

Domstol
Högsta Domstolen
Avgörandedatum
1982-02-05
Målnummer
Ö508-80
Lagrum
5 kap. 5 § brottsbalken (1962:700)
20 kap. 8 § 1 st. rättegångsbalken (1942:740)
Litteratur
Sökord
Förtal
Enskilt åtal
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation