NJA 1983 s. 221
När det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra på den grund att den rättssökande inte längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, uppkommer frågan om skyldighet för honom att själv bära kostnaden för rättshjälpen. Det har ansetts att, i fall av detta slag, en begränsning av betalningsansvaret till maximibeloppet för rättshjälpen regelmässigt är motiverad. 34 § 4 st rättshjälpslagen.
Chauffören K.O. yrkade vid Kristianstads TR ansvar å föreståndaren B.S. och vårdaren G.N. jämlikt 5 kap 1 § BrB för förtal. K.O. anförde: "B.S. och Gun N. har d 27 dec 1979 uppsökt socialassistenten H.G. på socialbyrån i Kristianstad och påstått att K.O. förvandlat en av honom förhyrd lägenhet till knarkarkvart, att han sålt och bl a säljer både cannabis och amfetamin till tre medlemmar av det s k Norreportkollektivet. Dessa uppgifter har varit ägnade att utsätta K.O. för andras missaktning, eftersom de utpekat honom såsom brottslig och klandervärd i sitt levnadssätt. B.S. och G.N. har härigenom gjort sig skyldiga till förtal."
K.O. yrkade vidare att B.S. och G.N. skulle förpliktas att utge skadestånd till honom med 5 000 kr jämte ränta.
B.S. och G.N. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred ansvar på de grunder som anges i 5 kap 1 § 2 st BrB. De bestred även skadeståndsyrkandet.
K.O. hade beviljats allmän rättshjälp av rättshjälpsnämnd, som bestämt maximibeloppet för kostnadsbidraget till noll kr. Biträde enligt rättshjälpslagen åt K.O. var advokaten L.M. TR:n (ordf lagmannen Hylander) meddelade dom d 15 april 1981. Efter redovisning av utredningen i målet anförde TR:n i sina domskäl följande.
Norreporthemmet är ett kollektivt behandlingshem. Det drivs av Kristianstads kommun. Verksamheten syftar till att avhålla på hemmet mottagna personer med missbruksproblem från bruk av sprit eller narkotika och återföra dem till ett normalt samhällsliv. Hemmets föreståndare har det omedelbara ansvaret för skötseln av hemmet och vården av hemmets gäster. Det övergripande ansvaret åvilar kommunens socialvårdande myndighet. Enligt vad avdelningschefen vid socialbyrån K.L. omvittnat förutsätter verksamhetens art och syfte ett nära samarbete mellan hemmets personal och ansvariga tjänstemän på socialbyrån.
Genom att lämna de påtalade uppgifterna om K.O. till H.G. har B.S. och G.N. utpekat K.O. som brottslig och klandervärd i sitt levnadssätt. Mot bakgrund av vad nyss sagts om behovet av samverkan mellan hemmet och socialbyrån och med beaktande av H.G:s ställning som kontaktman för K.O. har det emellertid enligt TR:ns mening varit försvarligt att lämna uppgifterna. Det är visserligen inte visat att dessa i alla avseenden varit sanna. Med hänsyn till vad som varit känt om K.O:s förhållanden har dock B.S. och G.N. haft skälig grund för dem. De kan vid sådant förhållande inte fällas till ansvar för förtal.
Vid denna bedömning kan inte heller K.O:s skadeståndsanspråk vinna bifall.
Domslut
Domslut. TR:n ogillade K.O:s talan i dess helhet.
TR:n fastställde ersättning enligt rättshjälpslagen till L.M. med 3 700 kr.
TR:n fastställde rättshjälpsavgiften för K.O. till 1 400 kr och ålade honom att till statsverket inbetala detta belopp.
HovR:n över Skåne och Blekinge
K.O. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan. Han yrkade vidare att hans rättshjälpsavgift måtte nedsättas till lägre skäligt belopp.
B.S. och G.N. bestred ändring.
HovR:n (hovrättsråden Ryding, Andersson och Winquist samt adj led Lundström, referent) anförde i dom d 9 dec 1981:
Domskäl
Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n att K.O:s talan skall ogillas.
- - -
K.O. åtalades d 21 nov 1980 vid Kristianstads TR för narkotikaförseelse bestående i att han d 27 dec 1979 i Kristianstad innehaft 0,8 gram cannabisharts utan att vara berättigad därtill och att han samma dag i sin dåvarande bostad olovligen överlåtit en mindre del av cannabishartset till en kvinnlig medlem av norreportkollektivet genom att bjuda henne därav. K.O. erkände innehav men förnekade överlåtelse av narkotika. Han vidgick vidare att han vid samma tillfälle tillåtit kvinnan att i lägenheten injicera en dos amfetamin som hon hade med sig. TR:n, som inte fann åtalet för överlåtelse av narkotika styrkt, dömde d 13 jan 1981 K.O. för narkotikaförseelse beträffande innehav av cannabis till dagsböter.
Med hänsyn till vad som framkommit i brottmålet mot K.O. kan han inte anses ha befogat intresse av att få sin sak prövad i förevarande mål. På grund härav och då K.O. redan vid ärendets inledande måste ha insett att hans talan saknade fog, skall den K.O. i målet beviljade allmänna rättshjälpen upphöra och K.O. själv bära kostnaderna för denna.
I domskälen behandlade HovR:n härefter frågan om ersättning enligt rättshjälpslagen åt L.M.
Domslut
Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.
Ersättning enligt rättshjälpslagen till L.M. fastställdes till 260 kr.
HovR:n förordnade att den K.O. i målet beviljade allmänna rättshjälpen skulle upphöra.
Kent O förpliktades ersätta statsverket kostnaderna för den honom i målet beviljade allmänna rättshjälpen med tillhopa 3 960 kr.
K.O. sökte revision och yrkade, att han måtte helt befrias från den återbetalningsskyldighet för rättshjälpskostnaderna som ålagts honom av HovR:n. I andra hand yrkade han att återbetalningsskyldigheten måtte jämkas.
I revisionsinlagan hemställde K.O. även att beslutet om rättshjälpens upphörande skulle upphävas; HD fann ej skäl meddela prövningstillstånd i denna del.
Domstolsverket medgav att K.O. befriades från återbetalningsskyldigheten.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Sandesjö, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande:
Domskäl
Skäl. Bestämmelserna i 34 § rättshjälpslagen (1972:429) om upphörande av allmän rättshjälp har ändrats flera gånger. För fall där det beslutas att allmän rättshjälp skall upphöra, gällde från början - och gäller alltjämt - som huvudregel att den som haft rättshjälpen själv skall bära kostnaderna för denna. Bl a för det i målet aktuella fallet att rättshjälpen upphör på grund av att den rättssökande inte längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad stadgades emellertid i 34 § 3 st i dess ursprungliga lydelse att kostnadsansvaret inte skulle överstiga maximibeloppet, om ej annat följde av lagens 29 §. Ett vidsträcktare ansvar skulle därmed kunna åläggas den som haft rättshjälpen endast om han genom vårdslöshet eller försummelse hade föranlett ökade rättshjälpskostnader.
Genom en lagändring som trädde i kraft d 1 jan 1980 fick 34 § 3 st ny lydelse. Undantaget från huvudregeln att den som haft rättshjälpen själv skall bära kostnaderna formulerades nu så att det, om särskilda skäl föreligger, får beslutas att kostnaderna eller del därav skall betalas av statsverket. I förarbetena till lagändringen (prop 1978/79:90 s 216) angavs emellertid, att med den nya lydelsen inte åsyftades någon ändring i vad som gällde i fråga om begränsning av den rättssökandes kostnadsansvar, när rättshjälpen upphör på den grund att han inte längre kan anses ha befogat intresse av att få sin sak behandlad, dvs att ansvaret då i regel skall begränsas till maximibeloppet.
Efter en lagändring som trätt i kraft d 1 juli 1982 återfinns nu de ifrågavarande reglerna om betalningsansvar vid rättshjälpens upphörande i 4 st av 34 §. Reglerna har inte ändrats i sak. Enligt lagtextens ordalydelse fordras alltså särskilda skäl för att den som haft rättshjälpen skall kunna helt eller delvis befrias från att bära kostnaderna. Starka skälighetssynpunkter talar emellertid för den i förarbetena till den tidigare lagändringen intagna ståndpunkten att, i fall av förevarande slag, en begränsning av betalningsansvaret till maximibeloppet för rättshjälpen regelmässigt är motiverad.
I det nu aktuella fallet har HovR:n i samband med målets avgörande genom numera lagakraftvunnet beslut förordnat, att den K.O. beviljade allmänna rättshjälpen skall upphöra, eftersom K.O. inte kan anses ha befogat intresse av att få sin sak prövad. Såvitt framkommit har K.O. inte genom vårdslöshet eller försummelse föranlett ökade kostnader för rättshjälpen. I enlighet med vad som nyss angivits skall hans kostnadsansvar därför inte överstiga det för honom fastställda maximibeloppet.
När K.O. d 21 febr 1980 beviljades rättshjälp, fastställdes det för honom gällande maximibeloppet till noll kr. TR:n fastställde i sin dom rättshjälpsavgiften för K.O. till 1 400 kr och höjde därmed i motsvarande mån maximibeloppet. HovR:n ändrade inte maximibeloppet och fastställde inte heller rättshjälpsavgift för K.O. Såvitt framgår av handlingarna i målet saknas anledning att nu jämka maximibeloppet. K.O. skall därför förpliktas att ersätta statsverket 1 400 kr av kostnaderna för den honom beviljade rättshjälpen.
Slut. Med ändring av HovR:ns dom såvitt nu är i fråga förordnar HD att K.O. skall ersätta statsverket 1 400 kr av kostnaderna för den honom beviljade rättshjälpen samt att återstoden av dessa kostnader skall betalas av statsverket.
HD (JustR:n Holmberg, Ulveson, referent, Welamson, Persson och Jermsten) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.