NJA 1983 s. 262

Domskäl

Skäl. Såsom domstolarna funnit har P.K. gjort sig skyldig till lydnadsbrott. Skäl föreligger ej att döma till mildare straff än det av TR:n fastställda.

Med hänsyn till att talan mot TR:ns beslut fullföljts enbart av P.K. kan inte heller strängare straff ådömas honom. Detta utgör inte hinder mot att påföljden bestäms till böter i stället för disciplinstraff, eftersom böter inte är att anse som svårare påföljd än disciplinstraff. Bötesstraffet får dock inte bestämmas så att det blir strängare än det ålagda disciplinstraffet.

En jämförelse mellan de båda strafformerna är lätt att göra när disciplinstraffet utgöres av disciplinbot. Det sammanlagda beloppet av ådömda böter får då inte överstiga det sammanlagda beloppet av löneavdragen vid disciplinbot. När disciplinstraff ålagts i form av fritidsstraff, får enligt grunderna för 4 § 3 st lagen (1973:18) om disciplinstraff för krigsmän en dags fritidsstraff anses svara mot en dags disciplinbot. Det betyder exempelvis att, när som i förevarande fall disciplinstraff ålagts i form av 8 dagars fritidsstraff och 10 dagars disciplinbot å 15 kr, bötesstraffet inte får omfatta högre sammanlagt belopp än (18 x 15 =) 270 kr. Om, såsom skett i HovR:ns beslut, dagsbotens belopp bestäms till 10 kr får alltså antalet dagsböter sättas till högst 27. Härtill kommer att bötesstraffet skall till viss del anses verkställt genom att P.K. av det honom ålagda disciplinstraffet undergått 3 dagars fritidsstraff.

Det förhållandet att P.K:s tjänstgöringsskyldighet vid försvarsmakten upphört utgör i sig inte skäl att ändra disciplinstraffet till böter. Visserligen kan till följd av hemförlovningen det ålagda disciplinstraffet inte verkställas sådant det blivit bestämt. Lagen om disciplinstraff för krigsmän innehåller emellertid särskilda bestämmelser om verkställigheten av disciplinstraff både för det fall då hinder föreligger för verkställighet av fritidsstraff (4 § 3 st) och det då löneavdrag inte kan göras (5 § 3 st). Belopp motsvarande löneavdragen för det antal dagar som är i fråga skall då i stället betalas. Om verkställigheten av sådan betalning gäller enligt 5 § 3 st nämnda lag vad som är föreskrivet om bötesstraff med den skillnaden att oguldet belopp inte får förvandlas till fängelse.

Med hänsyn till det nu sagda och då enligt vad förut anförts ett bötesstraff i förevarande fall inte får beloppsmässigt överstiga vad som skall betalas på grund av det ålagda disciplinstraffet framstår det som föga meningsfullt att ändra disciplinstraffet till böter. Sådan ändring bör enligt 2 § nämnda lag ske endast om böter befinnes vara en lämpligare påföljd än disciplinstraff. I förevarande fall synes mot bakgrunden av det nyss anförda skäl snarare kunna anföras mot en ändring. Att märka är sålunda den redan nämnda skillnaden att vid böter men ej vid disciplinbot oguldet belopp får förvandlas till fängelse. Vidare är preskriptionstiden för ådömda böter längre än den för ålagt disciplinstraff. Härtill kommer i fall som det förevarande, där bötesstraffet inte får sättas högre än det ålagda disciplinstraffet, att bötesstraffet med hänsyn till brottets art eller den straffskyldiges ekonomiska förhållanden kan komma att väsentligt avvika från vad som utgör normal påföljd genom att antalet dagsböter eller dagsbotens belopp eller bådadera måste sättas långt under vad som egentligen bör förekomma.

På grund av det anförda utgör den omständigheten att P.K:s tjänstgöringsskyldighet vid försvarsmakten hunnit upphöra ej skäl till ändring av det P.K. ålagda disciplinstraffet till böter. Ej heller annan anledning till sådan ändring föreligger. Det slut vartill TR:n kommit skall alltså fastställas.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut fastställer HD det slut vartill TR:n kommit.

Just R Nordenson var av skiljaktig mening beträffande motiveringen på sätt framgår av följande yttrande: I likhet med majoriteten finner jag att P.K. har gjort sig skyldig till lydnadsbrott och att skäl inte föreligger att döma till mildare straff än det av TR:n bestämda.

Med hänsyn till att talan mot TR:ns beslut fullföljts enbart av P.K. kan denne med hänsyn till stadgandet i 51 kap 25 § RB om förbud mot reformatio in pejus inte heller ådömas en påföljd som är att anse som svårare än den TR:n bestämt. HovR:n har bestämt påföljden till böter. Den frågan inställer sig då, huruvida böter principiellt sett är att anse som en svårare påföljd än disciplinstraff. Vad som härvid främst tilldrar sig uppmärksamhet är det förhållandet att ett bötesstraff till skillnad mot ett disciplinstraff kan förvandlas till fängelse.

Det kan synas att den berörda frågan har besvarats i lagstiftningen genom stadgandet i 6 § militära rättegångslagen (1948:472), enligt vilket RB:s bestämmelser i tillämpliga delar gäller i militära mål, där inte annat är särskilt föreskrivet, varvid disciplinstraff skall anses lika med böter. I motiven till lagrummet uttalade föredragande departementschefen, att stadgandet skulle få betydelse bl a vid tillämpning av bestämmelsen i 51 kap 25 § RB.

Det måste dock sättas i tvivelsmål, om detta stadgande i militära rättegångslagen verkligen kan ges den innebörden att böter och disciplinstraff är att anse som likvärdiga påföljder med avseende på straffartens svårhet. Stadgandet hade vid sin tillkomst avseende på tre särskilda straffarter, nämligen böter, disciplinbot och arrest. En sådan likställighet som nyss nämnts mellan å ena sidan böter och å andra sidan disciplinbot och arrest förutsätter tydligen en motsvarande inbördes likställighet mellan disciplinbot och arrest. Det råder dock inte tvekan om att arreststraffet såsom innebärande frihetsberövande var att anse som en svårare brottspåföljd än disciplinbot (jfr Henkow i Strahl, m fl, Om påföljder för brott, 2 uppl, s 256). Under tiden före arreststraffets avskaffande torde det därför inte ha varit möjligt för högre rätt att på talan av den som av lägre rätt ålagts disciplinbot döma till arrest. Det kan för övrigt ifrågasättas, om den högre rätten kunnat döma till arrest ens för det fall att den lägre rätten dömt till böter, eller, med andra ord, om inte arrest var att anse som ett svårare straff än böter.

Under dessa förhållanden kan det berörda stadgandet i militära rättegångslagen knappast ges en mera vidsträckt innebörd än att disciplinstraff skall i förhållande till andra staffarter eller brottspåföljder än böter inta samma ställning med avseende på straffartens svårhet som böter. Anmärkas bör i detta sammanhang, att den vid tiden för stadgandets tillkomst gällande bestämmelse i 2 kap 1 § 2 st i 1864 års strafflag som utgjorde motsvarighet till stadgandet i 1 kap 4 § 2 st BrB, enligt vilket fängelse är att anse som svårare än böter och disciplinstraff, hade avseende endast på straffarterna straffarbete, fängelse och böter och således inte reglerade disciplinstraffets förhållande till övriga straffarter.

Frågan om det inbördes förhållandet i nu aktuellt hänseende mellan böter och disciplinstraff har berörts i den juridiska litteraturen, men ingen författare synes ha uttalat någon bestämd mening. Väl återfinns på skilda håll uttalanden av innebörd att böter och disciplinstraff är att anse som "sidoordnade" påföljder (se t ex Strahl m fl a.a. s 256, och Beckman m fl, Brottsbalken II, 5 uppl, s 540). Det är dock ovisst, om dessa uttalanden innebär annat eller mera än som enligt det nyss sagda följer av 6 § militära rättegångslagen eller att disciplinstraff är att likställa med böter med avseende på straffartens förhållande till andra straffarter eller brottspåföljder.

Welamson har i Festskrift till Ivar Agge, s 419, gjort ett uttalande av innebörd, att ett bötesstraff, med hänsyn just till förvandlingsmöjligheten, inte utan vidare kan anses lindrigare än ett disciplinbotstraffens om bötessumman är lägre än summan av de löneavdrag som skulle ha skett vid en verkställighet av disciplinbotstraffet. Uttalandet synes närmast ge vid handen att Welamson anser ett bötesstraff vid tillämpning av 51 kap 25 § RB vara att anse som svårare än ett av underinstanserna ålagt disciplinbotstraff inte bara när bötessumman överstiger summan av löneavdragen utan också när böterna bestäms så att de båda summorna blir lika stora (jfr även Welamson, Rättegång VI, 2 uppl, s 74 med not 17). Ståndpunkten skulle då närmast innebära, att böter visserligen med hänsyn till förvandlingsmöjligheten i princip är att anse som en svårare brottspåföljd än disciplinstraff (i nu förevarande hänseende torde fritidsstraff få anses helt likställt med disciplinbot) men att i ett enskilt fall av nu förevarande art ett bötesstraff kan av den högre rätten bestämmas så, att det likväl inte framstår som svårare än det av den lägre rätten ålagda disciplinstraffet. Förbudet mot reformatio in pejus skulle enligt detta betraktelsesätt inte utgöra absolut hinder mot att högre rätt på talan av den som ålagts disciplinstraff i stället dömer till böter.

Mycket talar för att den sist återgivna ståndpunkten på ett principiellt korrekt sätt återspeglar gällande rätt. Det kan enligt min mening likväl ifrågasättas, om det numera finns anledning att över huvud taget tillmäta förvandlingsmöjligheten någon betydelse vid en bedömning av det inbördes förhållandet mellan böter och disciplinstraff med avseende på straffarternas svårhet. Gällande lagstiftning om förvandling av böter innebär bl a, att böter, som ej överstiger 10 dagsböter eller 200 kr i pengar, får förvandlas endast om omständigheterna föranleder till antagande att den bötfallde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande. Är fråga om ett strängare bötesstraff får visserligen förvandlingsstraff åläggas också i andra fall. Rätten kan emellertid då bevilja anstånd med verkställigheten (9 och 18 §§ lagen (1964:168) om förvandling av böter). Det sätt på vilket dessa bestämmelser enligt en sedan lång tid stadgad praxis tillämpas innebär, att förvandlingsstraff åläggs och verkställs i ytterst begränsad omfattning och endast under mycket speciella, till den bötfälldes eget förhållningssätt hänförliga omständigheter. I betraktande härav bör man vid besvarandet av den nu aktuella frågan kunna praktiskt sett helt bortse från den möjlighet till förvandling av böter till fängelse som lagstiftningen ger.

Jag finner i enlighet med det anförda att förbudet mot reformatio in pejus i princip inte utgör hinder mot att högre rätt på talan endast av den dömde dömer till böter i stället för ett av underinstansen ådömt disciplinstraff. Bötesstraffet får dock inte bestämmas så, att det kan leda till en för den dömde ekonomiskt sett mer betungande och därmed strängare påföljd än som kunnat följa av en verkställighet av det av underinstansen ålagda disciplinstraffet.

Den omständigheten att preskriptionstiden för ådömda böter är längre än den som gäller för ålagt disciplinstraff föranleder inte att böter skall anses som en svårare påföljd än disciplinstraff.

På nu anförda skäl och i övrigt på de skäl som majoriteten har anfört biträder jag det slut vartill majoriteten har kommit.

Just R:n Mannerfelt och Gregow var av skiljaktig mening i påföljdsfrågan och anförde: I målet är upplyst att verkställigheten av det P.K. ålagda fritidsstraffet om 8 dagar avbröts efter 3 dagar och att P.K. kort tid därefter hemförlovades samt att inte någon del av disciplinbotsstraffet verkställts.

I fråga om bl a brott av krigsman enligt 20-22 kap BrB får böter ådömas i stället för disciplinstraff, om böter är lämpligare med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art (2 § lagen om disciplinstraff för krigsmän). Enligt 4 § 3 st samma lag skall, om hinder för verkställighet av fritidsstraff föreligger på grund av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, i stället löneavdrag ske med visst belopp för varje dag då verkställighet inte kan äga rum eller, om löneavdrag inte kan göras, den straffskyldige betala motsvarande belopp. På liknande sätt gäller enligt 5 § 3 st samma lag att om disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag inte kan verkställas, i stället motsvarande belopp skall betalas. Mot bakgrund härav får disciplinstraff och böter anses som sidoordnade straffarter (se NJA II 1949 s 215 f och 222, Strahl m fl, Om påföljder för brott, 2 uppl, s 256 och Beckman m fl, Brottsbalken II, 5 uppl, s 540; jfr 6 § militära rättegångslagen). Det förhållandet att böter, till skillnad från disciplinbot, under vissa förhållanden kan förvandlas till fängelse kan inte föranleda annat bedömande. Detsamma gäller den omständigheten att preskriptionstiden för ådömda böter numera, efter 1979 års ändringar av reglerna om bötesverkställighet, är längre än motsvarande tid beträffande ålagt disciplinstraff.

På grund härav har inte med hänsyn till vad som föreskrivs i 51 kap 25 § RB förelegat hinder mot att HovR:n på talan av P.K. ändrat den av TR:n bestämda påföljden av disciplinstraff till böter. Ett bötesstraff har emellertid med hänsyn till nämnda bestämmelse inte fått överstiga vad P.K. haft att utge med anledning av disciplinstraffet (se Beckman m fl, Brottsbalken I, 4 uppl, s 47).

För att HovR:n skall ha ägt döma till böter krävs som nämnts även att sådan påföljd med hänsyn till P.K:s tjänstgöringsförhållanden och brottets art är en lämpligare påföljd än disciplinstraff. I detta hänseende är följande att beakta. Pekka K hade hemförlovats före tiden för HovR:ns prövning. Då disciplinstraff företrädesvis är avsett för dem som tjänstgör vid försvarsmakten (jfr prop 1972:138 s 51), föreligger redan genom hemförlovningen ett skäl att ändra påföljden till böter. Vidare är att anmärka att kvarstående del av fritidsstraffet inte kan verkställas och att löneavdrag inte heller kan äga rum. Om disciplinstraffet skall stå fast, måste därför fritidsstraffet av bestraffningsberättigad befattningshavare vid försvarsmakten genom särskilt beslut ändras till skyldighet att betala ett däremot svarande belopp. Verkställighet av denna betalningsskyldighet och skyldigheten att betala ett mot disciplinbotsstraffet svarande belopp skall därefter och sedan särskild längd upprättats av den bestraffningsberättigade ske enligt vad som är föreskrivet om bötesstraff. Ett bibehållande av disciplinstraffet skulle alltså medföra visst administrativt merarbete.

Med hänsyn till det sagda och då endast en mindre del av det ålagda disciplinstraffet verkställts framstår böter som en lämpligare påföljd än disciplinstraff. Det förhållandet att talan mot TR:ns beslut förts endast av P.K. bör inte inverka på denna bedömning. HovR:n har sålunda bort ändra påföljden till böter.

Om det P.K. ålagda disciplinstraffet om dels 8 dagars fritidsstraff, vilket verkställts till en tid av 3 dagar, dels 10 dagars disciplinbot å 15 kr stått fast, skulle med tillämpning av 4 § 3 st och 5 § lagen om disciplinstraff för krigsmän P.K. haft att utge ett belopp motsvarande 15 dagars disciplinbot å 15 kr. Bötesstraffet har, efter avräkning enligt 13 § nämnda lag, inte fått överstiga detta belopp. Påföljden bör därför bestämmas till 18 dagsböter å 15 kr, vilket straff skall anses verkställt i fråga om 3 dagsböter.

På grund av det anförda ändrar vi på det sätt HovR:ns slut att vi bestämmer straffet för det brott som P.K. blivit övertygad om till 18 dagsböter å 15 kr samt förordnar att straffet skall anses verkställt i fråga om 3 dagsböter.