NJA 1983 s. 317

Fråga om tillämpning av bestämmelsen i 23 § naturvårdslagen (1964:822) om förbud mot nedskräpning.

Ludvika TR

Allmän åklagare yrkade vid Ludvika TR ansvar å K.R. för brott mot naturvårdslagen enligt följande: K.R. har d 19 mars 1980 nedskräpat utefter länsväg 245 mellan Sunnansjö och Fredriksberg inom Ludvika kommun genom att på vägslänten utslänga en större mängd djurkadaver.

Ludvika kommun yrkade skadestånd med 250 kr avseende städkostnad.

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Grünler) anförde i dom d 1 juli 1981:

Domskäl. K.R. har vitsordat de faktiska omständigheterna men förnekat brott och bestritt skadeståndsskyldighet. Hörd över åtalet har han uppgivit: Han har jakträtt inom det aktuella området. Han jagar företrädesvis räv. Han skjuter också duvor och ibland katter i Borlänge på uppdrag av kommunen. De döda djuren brukar han ge åt rävarna. Vid det aktuella tillfället kastade han djurkropparna ned i en ravin vid vägkanten. Kropparna hamnade 10-15 m från vägen och kunde inte ses därifrån. De plastsäckar han förvarat kropparna i tog han med sig från platsen. Djurkadaver utlagda på detta sätt försvinner på tämligen kort tid. Förfarandet utgör ett led i jaktvården i området.

TR:n gör följande bedömning. 23 § naturvårdslagen talar om "plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat, så att därigenom kan uppkomma otrevnad eller skada för annan". Exemplifieringen antyder att förbudet närmast avser sådana ämnen som under längre tid motstår naturens nedbrytande krafter. Vad Kalevi R lämnat i naturen utgör foder för rovdjur och andra asätare och utplånas på kort tid på ett ur hygienisk synpunkt godtagbart sätt. Med hänsyn härtill och till att djurkropparna icke torde ha varit synliga från vägen finner TR:n ej visat att K.R:s förfarande varit ägnat att skapa otrevnad eller skada för annan. Åtalet och skadeståndsyrkandet skall därför ogillas.

Domslut

Domslut. Åtalet ogillas.

Ludvika kommuns skadeståndsyrkande lämnas utan bifall.

Svea HovR

Åklagaren och kommunen fullföljde talan i Svea HovR. Åklagaren yrkade bifall till åtalet och kommunen yrkade bifall till skadeståndsyrkandet.

K.R. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Beskow, adj led f d lagmannen Stangenberg och hovrättsassessorn Melchior, referent) anförde i dom d 17 dec 1981:

Domskäl

Domskäl. K.R. har i HovR:n såsom skriftlig bevisning åberopat ett d 24 aug 1981 av ordföranden i Domnarvets Jernverks jaktklubb Georg Karlsson avgivet yttrande över K.R:s person och insatser i jaktlaget.

23.

23 § naturvårdslagen har följande lydelse: "Envar skall tillse att han ej skräpar ned utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden, med plåt, glas, plast, papper, avfall eller annat." Förbudet gäller, efter lagändring 1970, då orden "så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan" togs bort, även sådan nedskräpning som inte vållar otrevnad eller skada för annan. Vid lagändringen uttalade departementschefen att uttrycket "skräpa ned" i sig själv dock innebar ett visst kvalifikationskrav. Enligt HovR:ns mening har K.R:s åtgärd att placera en större mängd djurkadaver 10-15 m från en länsväg haft den effekt som åsyftas i bestämmelsen om nedskräpning i naturen. Enär gärningen skett på plats till vilken allmänheten har tillträde och ej kan bedömas som ringa har K.R. gjort sig skyldig till förseelse mot naturvårdslagen. HovR:n finner dock skäligt jämka dagsbotens storlek.

K.R. har ej gjort någon invändning mot skäligheten av det yrkade skadeståndet.

Vid angiven utgång i ansvarsdelen skall skadeståndsyrkandet vinna bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom dömer HovR:n K.R. jämlikt 23 § och 37 § 1 st 7naturvårdslagen (1964:822) för förseelse mot naturvårdslagen till 15 dagsböter å 30 kr samt förpliktar HovR:n K.R. att till Ludvika kommun utge skadestånd med 250 kr.

Hovrättsrådet Elner var skiljaktig och anförde: K.R. har i HovR:n tillagt att det när han slängde ut kadavren var 1-1,5 m djup snö och 5-10 grader kallt.

Vad K.R. uppgivit om sitt syfte med att lägga ut kadavren och de närmare omständigheterna samt hans uppgift att djurkadaver som utlagts på detta sätt försvinner på tämligen kort tid har inte vederlagts.

I 23 § naturvårdslagen stadgas att envar skall tillse att han inte skräpar ned utomhus.

I samband med ändringen 1970 av paragrafen, då orden "så att därav kan uppkomma otrevnad eller skada för annan" togs bort, uttalade departementschefen att uttrycket "skräpa ned" i sig själv innebar ett visst kvalifikationskrav.

Att i jaktvårdande syfte lägga ut djurkadaver i naturen som föda åt vilda djur kan enligt min mening inte anses som nedskräpning annat än under speciella omständigheter, som t ex att kadavren lagts fullt synliga alldeles intill en allmän väg. I detta fall har de visserligen lagts nära en sådan väg, men de har inte varit synliga från vägen och det har inte visats att de medfört någon olägenhet för vägfarande.

På grund av det anförda finner jag inte styrkt att K.R. skräpat ned. Jag fastställer därför TR:ns domslut i ansvarsdelen.

Överröstad härutinnan är jag i skadeståndsdelen ense med majoriteten.

K.R. sökte revision och yrkade ogillande av åtalet samt befrielse från skadeståndsskyldighet.

Riksåklagaren och kommunen bestred ändring.

HD inhämtade yttrande från statens naturvårdsverk. Angående innehållet i yttrandet hänvisas till den skiljaktiga meningen i HD. Från yttrandet, som beslutats av generaldirektören, var byråchefen P. skiljaktig och förklarade sig anse att den åtalade handlingen inte var att betrakta som nedskräpning i lagens mening.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hållstrand, hemställde i betänkande om följande dom:

Domskäl

Domskäl. K.R. utplacerade i jaktvårdande syfte djurkadavren i naturen inom ett område, där han hade rätt att jaga.

Utläggande av djurkroppar i sådant syfte liksom kvarlämnande av jaktavfall på slaktplatsen kan inte anses som nedskräpning i naturvårdslagens mening annat än under särskilda förhållanden såsom att avfallet lämnats vid tätbebyggelse eller vid en allmänt befaren väg på sådant sätt att avsevärd otrevnad eller olägenhet uppstått.

I målet är utrett att avfallet vintertid placerats i en ravin 10-15 m från en allmän väg med relativt låg trafiktäthet i en obebyggd trakt. K.R:s påstående att djurkropparna inte varit synliga från vägen har ej vederlagts. Med hänsyn härtill och då det får antas att de skulle ha försvunnit på ett naturligt sätt inom ganska kort tid bör gärningen inte föranleda ansvar eller skadeståndsskyldighet.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Hult, Hessler, Ehrner och Heuman) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

Referenten, JustR Erik Nyman var skiljaktig och anförde: Nedskräpningsförbudet i 23 § naturvårdslagen (1964:822) är efter lagändring 1970 inte längre begränsat endast till fall då av nedskräpningen kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Förbudet gäller vidare till skillnad från tidigare inte endast "i naturen" utan "utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden". Genom 1970 års lagändring åstadkoms sålunda en skärpning av bestämmelsen till skydd mot nedskräpning och en utvidgning av dess tillämpningsområde. Vid ändringen (prop 1970:157) framhöll departementschefen att nedskräpningen i naturen med olika slag av avfall, främst emballage av skilda slag men också, i ökande omfattning annat hushållsavfall, under senare år tilltagit på ett sätt som inte kunde få fortsätta. Propositionen behandlade även lagstiftning rörande med nedskräpningen sammanhängande frågor om renhållning, bl a renhållningen på och invid allmän väg. I denna del underströks särskilt vikten av att man kom till rätta med vägnedskräpningen, som ofta betecknas som den svåraste delen av nedskräpningsproblemet. Renhållningsskyldigheten för väghållaren för allmän väg borde enligt departementschefen omfatta att hålla vägområdet i sådant skick, att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Bland de områden som hör till allmän väg nämner departementschefen bl a vägrenar, slänter och banketter.

Beträffande förhållandena i målet framgår av utredningen bl a att K.R. vid det med åtalet avsedda tillfället nedför vägslänten kastat 1 älghuvud, 2 rådjursskinn, 6-10 duvor, 6 kattor och ett 10-tal huvudsakligen flådda rävkroppar.

Naturvårdsverket har i avgivet yttrande anfört bl a: Vid normal jakt kvarlämnas räntor, dvs tarmar m m, och i vissa fall även annat slaktavfall på platsen där djur falls. Detta utgör därvid ett näringstillskott för såväl den högre som lägre faunan och försvinner förhållandevis snabbt. Vid vakjakt, främst efter rödräv, läggs även ut slaktavfall som åtel i närheten av ladugård, skjutkoja eller annan lämplig plats att vaka på bytet. En inte ringa mängd slaktavfall läggs även ut på därför lämpade platser för utfodring av bl a havsörn och kungsörn. Sådan utfodring bedrivs såväl av naturvårdsmyndigheter som av ideella naturvårdsorganisationer för att det giftfria foder som slaktavfallet utgör skall förbättra de fåtaliga örnarnas reproduktion. - Verket anser att kvarlämnande av räntor eller utläggande av slaktavfall enligt ovan inte bör betraktas som nedskräpning i naturvårdslagens mening. Av hänsyn till en rekreationssökande allmänhet och även av praktiska skäl bör normalt inte lämnas exponerade räntor eller utläggas slaktavfall nära tätbebyggelse, i mera frekvent utnyttjade fritidsområden, vid vattentäkter eller utmed allmänna kommunikationsleder. Att lägga ut åtel utmed sådan led är även olämpligt mot bakgrund av den ökade risken för viltolyckor i trafiken en sådan åtgärd kan medföra. - De förhållanden under vilka utläggningen i detta fall skett - verket tänker därvid på beskaffenheten hos avfallet, platsen för utläggningen och sättet för denna - uppfyller inte ovan angivna förutsättningar för sådan utfodring som ingår som ett normalt led i jaktutövning utan är ägnade att väcka obehag. Det är därför enligt verkets mening i detta fall fråga om nedskräpning i den mening som avses i 23 § naturvårdslagen. Då gärningen skett på plats där allmänheten har tillträde och har insyn och den inte kan anses ringa, delar naturvårdsverket den bedömning som HovR:n gjort.

Medeldygnstrafiken på det ifrågavarande vägavsnittet uppgår enligt naturvårdsverket till 400-600 fordon.

Att avfall av det slag varom är fråga i målet inte är med i den exemplifiering som finns i 23 § naturvårdslagen utesluter inte att utplacering därav kan bli att hänföra till nedskräpning. Utläggning av sådant avfall för jakt eller för viltvård torde dock i många fall böra föras utanför paragrafens tillämpningsområde. Även med beaktande härav måste emellertid K.R:s handlande mot bakgrunden av vad förut anförts och med hänsyn till mängden och arten av avfallet tillsammantaget med platsen för utläggningen bedömas som en nedskräpning. Gärningen är ej att anse som ringa. HovR:ns domslut bör därför fastställas.