NJA 1983 s. 317

Allmän åklagare yrkade vid Ludvika TR ansvar å K.R. för brott mot naturvårdslagen enligt följande: K.R. har d 19 mars 1980 nedskräpat utefter länsväg 245 mellan Sunnansjö och Fredriksberg inom Ludvika kommun genom att på vägslänten utslänga en större mängd djurkadaver.

Ludvika kommun yrkade skadestånd med 250 kr avseende städkostnad.

Åklagaren och kommunen fullföljde talan i Svea HovR. Åklagaren yrkade bifall till åtalet och kommunen yrkade bifall till skadeståndsyrkandet.

K.R. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Beskow, adj led f d lagmannen Stangenberg och hovrättsassessorn Melchior, referent) anförde i dom d 17 dec 1981:

HD (JustR:n Hult, Hessler, Ehrner och Heuman) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

Referenten, JustR Erik Nyman var skiljaktig och anförde: Nedskräpningsförbudet i 23 § naturvårdslagen (1964:822) är efter lagändring 1970 inte längre begränsat endast till fall då av nedskräpningen kan uppkomma otrevnad eller skada för annan. Förbudet gäller vidare till skillnad från tidigare inte endast "i naturen" utan "utomhus, vare sig i naturen eller inom bebyggda områden". Genom 1970 års lagändring åstadkoms sålunda en skärpning av bestämmelsen till skydd mot nedskräpning och en utvidgning av dess tillämpningsområde. Vid ändringen (prop 1970:157) framhöll departementschefen att nedskräpningen i naturen med olika slag av avfall, främst emballage av skilda slag men också, i ökande omfattning annat hushållsavfall, under senare år tilltagit på ett sätt som inte kunde få fortsätta. Propositionen behandlade även lagstiftning rörande med nedskräpningen sammanhängande frågor om renhållning, bl a renhållningen på och invid allmän väg. I denna del underströks särskilt vikten av att man kom till rätta med vägnedskräpningen, som ofta betecknas som den svåraste delen av nedskräpningsproblemet. Renhållningsskyldigheten för väghållaren för allmän väg borde enligt departementschefen omfatta att hålla vägområdet i sådant skick, att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Bland de områden som hör till allmän väg nämner departementschefen bl a vägrenar, slänter och banketter.

Beträffande förhållandena i målet framgår av utredningen bl a att K.R. vid det med åtalet avsedda tillfället nedför vägslänten kastat 1 älghuvud, 2 rådjursskinn, 6-10 duvor, 6 kattor och ett 10-tal huvudsakligen flådda rävkroppar.

Naturvårdsverket har i avgivet yttrande anfört bl a: Vid normal jakt kvarlämnas räntor, dvs tarmar m m, och i vissa fall även annat slaktavfall på platsen där djur falls. Detta utgör därvid ett näringstillskott för såväl den högre som lägre faunan och försvinner förhållandevis snabbt. Vid vakjakt, främst efter rödräv, läggs även ut slaktavfall som åtel i närheten av ladugård, skjutkoja eller annan lämplig plats att vaka på bytet. En inte ringa mängd slaktavfall läggs även ut på därför lämpade platser för utfodring av bl a havsörn och kungsörn. Sådan utfodring bedrivs såväl av naturvårdsmyndigheter som av ideella naturvårdsorganisationer för att det giftfria foder som slaktavfallet utgör skall förbättra de fåtaliga örnarnas reproduktion. - Verket anser att kvarlämnande av räntor eller utläggande av slaktavfall enligt ovan inte bör betraktas som nedskräpning i naturvårdslagens mening. Av hänsyn till en rekreationssökande allmänhet och även av praktiska skäl bör normalt inte lämnas exponerade räntor eller utläggas slaktavfall nära tätbebyggelse, i mera frekvent utnyttjade fritidsområden, vid vattentäkter eller utmed allmänna kommunikationsleder. Att lägga ut åtel utmed sådan led är även olämpligt mot bakgrund av den ökade risken för viltolyckor i trafiken en sådan åtgärd kan medföra. - De förhållanden under vilka utläggningen i detta fall skett - verket tänker därvid på beskaffenheten hos avfallet, platsen för utläggningen och sättet för denna - uppfyller inte ovan angivna förutsättningar för sådan utfodring som ingår som ett normalt led i jaktutövning utan är ägnade att väcka obehag. Det är därför enligt verkets mening i detta fall fråga om nedskräpning i den mening som avses i 23 § naturvårdslagen. Då gärningen skett på plats där allmänheten har tillträde och har insyn och den inte kan anses ringa, delar naturvårdsverket den bedömning som HovR:n gjort.

Medeldygnstrafiken på det ifrågavarande vägavsnittet uppgår enligt naturvårdsverket till 400-600 fordon.

Att avfall av det slag varom är fråga i målet inte är med i den exemplifiering som finns i 23 § naturvårdslagen utesluter inte att utplacering därav kan bli att hänföra till nedskräpning. Utläggning av sådant avfall för jakt eller för viltvård torde dock i många fall böra föras utanför paragrafens tillämpningsområde. Även med beaktande härav måste emellertid K.R:s handlande mot bakgrunden av vad förut anförts och med hänsyn till mängden och arten av avfallet tillsammantaget med platsen för utläggningen bedömas som en nedskräpning. Gärningen är ej att anse som ringa. HovR:ns domslut bör därför fastställas.