NJA 1983 s. 348
Kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet i konkurs har ansetts icke vara behörig att på det allmännas vägnar fullfölja talan i HD i mål ang arvode till konkursförvaltare. 20 § RP.
HD
(Jfr 1981 s 764)
I beslut d 10 sept 1980 fastställde konkursdomaren i Sollefteå TR (tingsfiskalen Emilsson) utdelningsförslag i O.L:s konkurs och bestämde arvodet till förvaltaren, advokaten G.S. till 7 350 kr.
Kronofogdemyndigheten i Sundsvalls distrikt i egenskap av tillsynsmyndighet anförde besvär i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att förvaltarens arvode måtte bestämmas till 3 750 kr.
Till stöd för yrkandet anfördes: Ifrågavarande konkurs har handlagts som mindre konkurs enligt 185 § 1 st 2 i nu gällande konkurslag. Konkursbeslut d 24 juni 1980. Konkursboets ringa tillgångar utgjordes huvudsakligen av varulager och inventarier. Konkursgäldenären utnyttjades för realisation av varulagret. Det fanns endast en prioriterad borgenär, staten för oguldna restförda skatter m m. Redan efter inventering torde det ha stått klart att utdelning endast kunde komma i fråga till staten. Det ekonomiska utfallet för konkursen stannade vid drygt 21 000 kr. Domstolsverket har fastställt taxor att gälla i flertalet mindre konkurser vilka avslutas som tillgångslösa. Nu aktuell konkurs skiljer sig handläggningsmässigt från de taxebundna konkurserna främst genom de avslutande åtgärderna, förvaltningsredogörelse, utdelningsförslag och utdelning. Då det gäller att bestämma arvodets storlek finner tillsynsmyndigheten det fullt möjligt att göra vissa jämförelser mellan de arbetsuppgifter som beskrives som normala för att i tillgångslösa konkurser utfå arvode efter den högre taxan och i denna konkurs redovisade arbetsuppgifter. Den högre taxan kan tillämpas om förvaltaren företagit betydande utredning för att bedöma brotts- och återvinningsfrågor. Samma taxa kan också tillämpas "av andra skäl". Brotts- och återvinningsfrågorna har i detta fall varit lättbedömda och kan i sig inte motivera att den högre taxan kommer i tillämpning. Förutom tidigare nämnda avslutande åtgärder skiljer sig denna konkurs från de taxebundna främst genom bestyret med realisation av tillgångarna och frågor kring redovisning av mervärdeskatt. Förvaltarens arbetsinsats i samband med realisationen av tillgångarna har inskränkt sig till inledande åtgärder och normala kontrollfunktioner. För mindre konkurser enligt punkt 1 eller 2 gemensamma och här vidtagna åtgärder sammantaget med i denna konkurs tillkommande försäljnings- och skatteredovisningsåtgärder motiverar ett arvode som är jämförbart med den bundna taxans högre nivå dvs 2 800 kr. För de avslutande åtgärder som i princip skiljer de taxebundna mindre konkurserna från den nu aktuella har förvaltaren begärt 950 kr. Detta belopp kan accepteras.
HovR:n (hovrättsråden Olsson och Berg, referent, hovrättsassessorn Barnekow samt adj led Unger) yttrade i beslut d 15 april 1981:
Skäl. Konkursen, som handlagts som mindre konkurs enligt 185 § 1 st 2 KL, har avslutats enligt bestämmelserna i 185 f §. Den av domstolsverket fastställda förvaltartaxan gäller enbart i sådana mindre konkurser som avskrives enligt 185 d §. Med hänsyn härtill och då någon anmärkning ej kan riktas mot det sätt på vilket G.S. utfört sitt uppdrag som förvaltare finner HovR:n ej skäl göra ändring i överklagade beslutet.
HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer överklagade beslutet.
Kronofogdemyndigheten anförde besvär och yrkade att HD måtte fastställa förvaltararvodet i konkursen till 3 750 kr.
Föredraganden, RevSekr H. hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Den av tillsynsmyndigheten i målet förda talan avser ej tillvaratagande av kronans eller annans enskilda rätt. På grund härav är tillsynsmyndigheten jämlikt 20 § RP och 7 kap 4 § 3 st RB inte behörig att fullfölja talan i målet till HD. Den av tillsynsmyndigheten förda besvärstalan avvisas därför.
HD (JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Gregow och Broome, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. Tillsynsmyndighetens talan avser ej tillvaratagande av statens eller annans enskilda rätt. I följd härav och då någon särskild föreskrift i frågan inte har meddelats skall enligt 20 § RP beträffande ordningen för målets fullföljd i högre rätt bestämmelserna i RB angående allmänt åtal äga motsvarande tillämpning. Behörighet att fullfölja talan i HD tillkommer i enlighet härmed riksåklagaren men ej tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndighetens talan i HD skall därför avvisas.
Slut. Tillsynsmyndighetens besvärstalan i HD avvisas.
JustR Vängby var av skiljaktig mening och anförde: Tillsynsmyndighetens talan avser ej tillvaratagande av statens eller annans enskilda rätt. Tillämpades 20 § RP beträffande behörigheten att fullfölja talan i HD, skulle därför sådan behörighet tillkomma riksåklagaren men ej tillsynsmyndigheten.
Frånsett vad som rör skyldigheten att i konkurs utreda om gäldenärsbrott kan misstänkas, har förvaltares och tillsynsmyndigheters verksamhet i konkurs inte någon anknytning till åklagarväsendet. Bl a av den anledningen avvisades en tanke att anförtro tillsynsuppgiften i konkurs åt åklagare (prop 1978/79:105 s 192). Riksåklagaren, som när han har att fullfölja talan själv avgör vilka mål som skall prövas av HD, torde ha svårt att överblicka behovet av prejudikat i konkursfrågor. Att avgöra frågor om fullföljd på ett omfattande och betydelsefullt rättsområde, som eljest inte handhas av riksåklagaren, kan också lätt komma att medföra en avsevärd arbetsbelastning för denne, särskilt som lagstiftningen till stora delar är ny och vägledande avgöranden kan behövas i åtskilliga frågor.
Intet tyder heller på att lagstiftaren vid 1979 års konkurslagreform haft någon tanke på att 20 § RP skulle bli tillämplig, när tillsynsmyndigheten tillades fullföljdsrätt i vissa frågor, och talan i HD sålunda fullföljas av riksåklagaren. I lagstiftningsärendet lades stor vikt vid att kronofogdemyndigheterna skulle få möjligheter att utöva en effektiv och kompetent tillsyn; bl a föreskrevs att endast vissa kronofogdemyndigheter (f n 25 till antalet) skulle vara tillsynsmyndighet. Härigenom och genom det förhållandet att riksskatteverket kan tillhandagå tillsynsmyndigheterna med information och service synes dessa väl skickade att fullfölja talan i HD; domstolen avgör ju själv genom att meddela eller vägra prövningstillstånd vilka mål som skall prövas.
Bestämmelsen i 20 § RP passar över huvud taget ej väl in på åtskillig modern lagstiftning. I förevarande sammanhang, där frågor om fullföljd till HD kan uppkomma jämförelsevis ofta, ter sig dess tillämpning särskilt olämplig. Bestämmelsen ger i och för sig utrymme för avvikande föreskrifter. Enligt min mening bör KL:s reglering av frågan om tillsynsmyndighetens fullföljdsrätt ges sådan tillämpning att tillsynsmyndigheten anses äga behörighet att fullfölja talan även i HD.
På grund av det anförda förordnar jag att målet skall överlämnas till avdelning för tillståndsprövning.
Samtidigt med det refererade målet och på samma sätt som detta avgjordes ett mål, i vilket tillsynsmyndighet anfört besvär, ang utseende av konkursförvaltare (nr SÖ 916).