NJA 1983 s. 500

Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Bergh) anförde i dom d 16 dec 1982:

Domskäl.

Åtalspunkt 1. M. har uppgett: Han hade tidigare under kvällen ej varit i bråk med någon och stod och pratade med en göteborgare, då han hörde någon säga: "Nu har jag fått nog". Därefter fick han ett slag och hamnade i ett skyltfönster. M. vände sig om och såg M.O. komma emot sig. M. slog då till M. i ansiktet. Sedan brottades de en stund. Micke sökte skalla M. men lyckades ej. Mats däremot skallade M. i dennes näsa så att han föll ned och sparkade därefter den liggande M. 3-4 gånger. Sparkarna träffade i överkroppen. M. höll armarna för ansiktet. Mats hävdar att han ägt rätt till nödvärn men vidgår att han överskridit denna rätt.

Genom åberopat läkarintyg är utrett att M.O. efter sammanträffandet med M. företett följande skador: "Höger käke: Kraftig svullnad och smärta. Höger öga: Blödning i ögonvita. Näsa: Svullnad och smärta. Röntgen ansiktsskelett och näsa 82-08-12 visar fraktur i nässkelettet och näsan devierar aningen åt höger. I övrigt inga färska skelettskador påvisade. Tänder: Två framtänder i överkäken avbrutna. Höger knäskål: Obetydligt skrapsår. Höger knoge: Obetydligt skrapsår."

På begäran av åklagaren har vittnesförhör hållits med T.K. och J.K.

T. har berättat: M. stod och "jävlades" med en göteborgare. Då kom M. och klappade till M. på kinden med flat hand. Det blev bråk och M. hamnade på marken. Då sparkade M. M. två gånger i ansiktet. Sedan tog han M:s träsko och kastade den så att den tog i M:s öga. En ambulans hämtade M. M. är större än M.

J. har uppgivit: Han var tillsammans med M. och såg händelsen. M. slog först M. med knuten hand på kinden. Det blev slagväxling. Sedan hamnade M. på marken. M. sparkade då M. hårt några gånger. Sparkarna träffade i magen, på sidan och i huvudet. M. hade kunnat sticka iväg efter första slaget.

TR:n gör följande bedömning.

Genom M.' egna uppgifter och avgivna vittnesberättelser är utrett att M. genom slag och sparkar tillfogat M. de skador som framgår av läkarintyget. Åtalade gärningen är därför styrkt. Omständigheterna har ingalunda varit sådana att M. ägt rätt till nödvärn. Gärningen bedöms som misshandel.

Åtalspunkt 2. M. har härom berättat: Han träffade R.B, som är två år äldre än M. men ungefär lika stor. M. har sett R. i slagsmål och vet att han brukar sparka. R. sökte provocera M. Han gav intryck av att vilja hämnas på M. för att denne hade slagit M. R. slog ett löst slag mot M. och sade att de kunde ju gå bakom Forum för att göra upp. M. ville dra sig ur och började gå från platsen. Då fick han ett kraftigt slag i ansiktet av R. M. slog nu R. två gånger i ansiktet. Det var kraftiga knytnävsslag. M. sparkade också R. i magen. De greppade tag i varandra och hamnade på marken; R. under och M. ovanpå. M. satt på R. som hade bakhuvudet mot ett trappsteg, och gav honom nu tre raka slag i ansiktet. M. dunkade ej R:s huvud mot trappan. Inte heller använde han sitt knogjärn. R. kastade undan M. och kom upp. M. steg också upp. Han var rädd för att R. skulle sparka honom och därför måttade han själv en spark mot R. Sparken tog i ansiktet. R. raglade iväg och föll sedan raklång i backen. – M. gör gällande att han handlat i nödvärn. Därest han skulle anses ha överskridit sin rätt har förhållandena varit sådana att han svårligen kunnat besinna sig. Han har icke uppsåtligen tillfogat R. livshotande skador.

Av åberopat läkarutlåtande framgår att R. under slagsmålet med M. åsamkats bl a livshotande hjärnskada samt skador på läppar, tänder och käkar.

Vittnesförhör har på åklagarens begäran ägt rum med T.K. J.K. A.F. A-K.L. och R.O.

T. har berättat: R. och M. träffades utanför Duka. R. frågade M. om han var ute och sökte rykte. R. ville ha M. bakom knuten men M. var ovillig. Hon avlägsnade sig en stund men återvände. Då såg hon R. slå M. i ansiktet så att huvudet for bakåt. M. slog tillbaka. R. föll, slog huvudet i backen och blev liggande. Han verkade avsvimmad. Någon ropade: "Sluta M.". Hon såg tandflisor flyga från R:s mun, när han låg på marken.

J. har berättat: R. gick fram till M. och började tala om M.O. R. menade att om M. levde på ryktet att ha spöat M. kunde M. ju spöa R. också. M. var ointresserad. R. slog mot M. Sedan växlades slag. Sparkar utdelades på båda sidor. De hamnade på marken med M. ovanpå R. M. gav då R. 3-4 kraftiga knytnävsslag i ansiktet. R. tog sig upp. Då fick han en spark i huvudet av M. R. vinglade 7-8 m, föll och blev liggande.

Anna har berättat: R. och M. började slåss med handflatorna. Sedan sparkade de varandra. Hon trodde inte att det skulle bli något av bråket. Emellertid hamnade M. ovanpå R. som låg på marken. M. satt på R. och slog honom. Hon tror att M. också dunkade R:s huvud i gatan. R. var försvarslös och såg medvetslös ut. M. reste sig och sprang. Därvid tappade han något på marken men tog upp det och lämnade platsen.

A-K. har berättat: R. ville "testa" M. som sade att han inte hade lust. R. ville ha M. bakom knuten. Sedan gav R. M. ett slag som ej var hårt. Bråket utvecklades och det blev ett snabbt förlopp. R. kom i underläge och låg på marken. Då fick han slag i huvudet av M. M. sparkade också när R. rest sig. Sparken tog i ansiktet.

R. har berättat: R. ville göra upp med M. som inte ville. R. bultade M. och sedan blev det slagväxling. R. föll och M. kom ovanpå. M. slog då 2-3 slag. R. bad M. sluta. R. gjorde ej motstånd. Därefter reste han sig, gick ett stycke och föll.

TR:n gör följande bedömning.

Av utredningen framgår att R. till en början uppträtt provokativt mot M.R. har också varit den som slog först. De slag och sparkar som i detta skede må ha utdelats av M. och som icke synes ha varit särskilt våldsamma bör därför inte läggas honom till last. Sedan R. hamnat på marken har emellertid - såvitt framgår av vittnesmålen – M. kunnat avbryta sitt handlande. Detta har han icke gjort utan i stället opåkallat tilldelat R. kraftiga slag i ansiktet och därefter sparkat honom i huvudet så att han fallit till marken. Anledning saknas till annat antagande än att R. erhöll sina skador under detta skede. R:s hjärnskada var livshotande. På grund härav och då M. genom sin gärning visat avsevärd hänsynslöshet, bör denna bedömas som grov misshandel.

Påföljdsfrågan. Gatuslagsmål med skador till följd förekommer i Luleå i en omfattning som är oroande. TR:n ser därför allvarligt på de brott M. nu gjort sig skyldig till. Han har tidigare visat benägenhet att bruka våld och dömdes d 15 april 1982 för misshandel bestående i bl a slag på en liggande antagonist.

M. fyller 17 år i april 1983. Av yttrande från socialnämnden i Luleå framgår att M. erbjudits PBU-behandling som bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen. Verkställd personundersökning ger icke klart belägg för behov av övervakning. Personundersökaren har emellertid föreslagit skyddstillsyn.

De brott varom M. övertygats är av så allvarlig beskaffenhet att de måste följas av mera ingripande åtgärder än övervakning och erbjudande om PBU-behandling. Av hänsyn till allmän laglydnad är därför de föreslagna påföljderna otillräckliga. Vid sådant förhållande föreligger synnerliga skäl att - oaktat M. ålder - döma till fängelse. Med hänsyn till hans ungdom skall straffminimum för grov misshandel avsevärt underskridas.

Domslut

Domslut. TR:n dömde M.R. jämlikt 3 kap 5 och 6 §§ BrB för misshandel och grov misshandel till fängelse 3 mån.

Två nämndemän var skiljaktiga i påföljdsdelen och anförde: Enär synnerliga skäl inte föreligger att döma M.R. till fängelse skall han dömas till villkorlig dom jämte dagsböter 100 å 10 kr.

Domskäl

Domskäl.

Åtalspunkten 1. HovR:n finner lika med TR:n åtalet för misshandel styrkt. Av vad M.O. som hörts i HovR:n, uppgivit framgår dock att endast en tand skadats på honom.

Åtalspunkten 2. I HovR:n har R.B. hörts såsom målsägande. Han har därvid berättat att han saknar minne för ungefär ett år tillbaka i tiden, att han inte brukar söka bråk och inte tidigare varit med i slagsmål samt att han har ett lugnt humör. R. har vidare uppgett att han har en slang inopererad som leder vätska från hjärnan till buken, att han kommer att få behålla den anordningen resten av sitt liv, att den ger honom vissa smärtförnimmelser i buken, att han har svårt att kontrollera sina kroppsrörelser så som han önskar och att han har stora svårigheter att minnas näraliggande händelser, exempelvis vad han gjort föregående dag.

Vidare har i HovR:n Mats R. T.K. J.K. A.F. A-K.L. och R.O. hörts på nytt. De har berättat i huvudsaklig överensstämmelse med sina vid TR:n lämnade uppgifter, dock med följande tillägg.

M: R. slog i huvudet hårt när denne första gången föll till marken. De slag M. gav R. då han satt på denne träffade från sidan. R. blödde då från näsan men verkade fortfarande vital och var inte groggy. Den spark som M. gav R. när de rest sig var det kraftigaste våldet; av den vändes R:s ögonvitor utåt. M. hade före händelsen druckit 6 å 7 flaskor starköl.

Jonas: I det inledande skedet sade R. att han ville "gå bakom hörnet och skojbråka". När R. föll första gången, slog denne huvudet i en trappa. Sparken i slutet av slagsmålet var hård. J. ville bryta, när M. slog den liggande R. Då var dock R. ej avsvimmad utan försökte komma upp. M. gick undan frivilligt innan R. reste sig.

A: När R. föll, gled han mot marken längs ett skyltfönster. Hon tror inte R. slog sig då.

R: När M. reste sig från att ha suttit på R. låg denne kvar en stund men reste sig sedan. R. var då blodig i ansiktet.

I det av åklagaren vid TR:n åberopade läkarutlåtandet, vilket är dagtecknat d 25 okt 1982, uttalar avdelningsläkaren vid statens rättsläkarstation i Umeå G.B. bl a att R. på vilken hon d 16 aug 1982 utfört rättsmedicinsk undersökning, företett tecken till svår hjärnskada till följd av blödning i hjärnstammen, att hjärnskadan väl kan ha uppkommit vid fall i planet och varit livshotande samt att skador R. haft på läppar, tänder och käkar väl kan ha uppkommit genom spark och ej varit livshotande men ej heller lindriga.

Åklagaren har som ny bevisning i HovR:n åberopat läkarintyg d 31 jan 1983, utfärdat av överläkaren och klinikchefen vid rehabiliteringskliniken vid regionsjukhuset i Umeå A.F-M. och t f underläkaren M.F. vid samma klinik.

HovR:n finner genom M.' egna uppgifter, som bestyrks av vittnenas utsagor, utrett att det varit R. som inlett diskussion med M. och också slagit de första slagen samt att M. försökt dra sig undan. De slag och sparkar som M. i detta läge utdelat får därför anses ha utgjort handlande i nödvärn och skall således inte medföra ansvar för M.

Sedan R. under det inledande slagsmålet hamnat på marken har han emellertid, enligt vad som klart framgått av utredningen, upphört att utöva våld mot M. Rätt till nödvärn har därför inte längre förelegat för denne. För vad M. i detta läge företagit mot R. kan han således ej undgå ansvar. I detta hänseende är styrkt att M. sittande på R. tilldelat denne åtminstone tre kraftiga knytnävsslag i ansiktet, att såväl M. som R. härefter rest sig upp och att M. omedelbart därefter tilldelat R. en mycket kraftig spark i ansiktet. I likhet med TR:n finner HovR:n att anledning saknas till annat antagande än att R. erhållit sina skador under detta skede. Denna bedömning gäller alltså även den livshotande hjärnskada som tillfogats R. Visserligen kan detta antagande synas strida mot G.B:s utlåtande "att hjärnskadan väl kan ha uppkommit vid fall i planet". Denna formulering, jämförd med utlåtandets innehåll i övrigt, torde dock alls icke utesluta att skadan uppkommit på sätt som nyss angetts.

Det är utan vidare klart att R. genom den hänsynslösa misshandel han utsatts för tillfogats svår kroppsskada. Huruvida R. också av misshandeln får annat kvarstående men än det som följer av den inopererade slangen har ännu inte med säkerhet kunnat bedömas. Av F:s och F-M. intyg framgår dock bl a att R. fått tillbringa snart ett halvt år på sjukhus, att han fått genomgå ett flertal operationer, att han haft infektioner, att han har kvarstående minnesstörningar, lätt nivåsänkning samt motoriska planeringssvårigheter i armar och ben som medför klumpighet i händerna och svårighet vid gången. Under alla förhållanden skall enligt HovR:ns mening den misshandel som M. gjort sig skyldig till bedömas som grov.

Påföljdsfrågan. För den brottslighet som M. gjort sig skyldig till mot R. är villkorlig dom helt utesluten av allmänpreventiva skäl. Frågan är i stället om M. som nu är 16 år, kan ådömas någon annan påföljd som inte innebär frihetsberövande eller om fängelsestraff måste tillgripas.

Av personutredningen framgår att M. under åren 1980-1982 varit föremål för ingripande från de sociala myndigheternas sida på grund av upprepade stölder. I samtliga fall fann åklagarmyndigheten skäl att underlåta åtal. De sociala myndigheterna inledde en intensiv kontakt med hela familjen R. varvid bl a ungdomspsykiatriker deltog. Härefter inträffade tre fall av misshandel under 1982. Även därefter har den nära kontakten med de sociala myndigheterna fortsatt. Samarbetet har varit positivt, och M. och hans familj genomgår nu PBU-behandling. I sitt yttrande till TR:n förklarade sociala centralnämnden att M. var i behov av stöd och att PBU-behandling bedömdes vara den mest lämpliga åtgärden för M. och hans familj; I övrigt överlämnade nämnden till domstolen att besluta i påföljdsfrågan.

I HovR:n är upplyst att familjen R bl a på grund av trakasserier från vissa personer sett sig nödsakad att vidtaga det arrangemanget, att M. satts i gymnasieskola på annan ort, där nu också fadern har sitt arbete. Familjen är emellertid sammanhållen och alla i familjen hjälper till för att förhållandena på sikt skall bli normala. Enligt M.' fader går skolarbetet bra för M. och även i övrigt tycks M. vara problemfri.

Såsom TR:n funnit ger utredningen inte något belägg för att behov av övervakning skulle föreligga. Med hänsyn härtill och då sociala centralnämnden inte funnit anledning till något kraftfullare ingripande mot M. kan skyddstillsyn inte vara en motiverad påföljd för honom. Vid denna bedömning skulle annan påföljd än fängelse inte återstå för M.' del. För att döma honom till fängelse krävs dock enligt 26 kap 4 § 1 st BrB att synnerliga skäl föreligger. I detta hänseende är - utöver den svåra beskaffenheten av misshandeln mot R. - följande att beakta. M. har, som förut antytts, visat en med hänsyn till sin ålder anmärkningsvärd våldsbenägenhet. Domen d 15 april 1982 avsåg också gatumisshandel, vilken som TR:n antecknat bl a bestått i slag på en liggande antagonist. Det brottet, begånget d 5 febr 1982, skulle i och för sig tveklöst ha förskyllt fängelse. Detsamma är förhållandet beträffande misshandeln mot M.O. M. har följaktligen under en tid av ett halvt år begått tre misshandelsbrott av fängelsekaraktär - varav ett av mycket allvarlig beskaffenhet.

På grund av det anförda anser HovR:n i likhet med TR:n att synnerliga skäl föreligger att av hänsyn till allmän laglydnad döma Mats till fängelse. TR:ns straffmätning godtages.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

M.R. sökte revision med samma yrkanden som i HovR:n.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Inför HD har M. beträffande omständigheterna vid misshandelstillfällena lämnat en redogörelse som i allt väsentligt stämmer överens med de berättelser av honom som upptagits i domstolarnas domar.

På grund av M.' yrkande i påföljdsfrågan skall åtalet för misshandel av M.O. prövas i sin helhet oaktat M. förklarat sig god taga att han av HovR:n fällts till ansvar härför. Såsom domstolarna funnit har M. i denna del gjort sig skyldig till misshandel.

Vad angår åtalet för grov misshandel av R.B. finner HD lika med domstolarna utrett att R. inlett slagväxlingen med M. att M. därefter till en början handlat i nödvärn, att nödvärnsrätten upphört sedan R. hamnat på marken med M. över sig samt att M. under det fortsatta händelseförloppet genom kraftiga knytnävsslag och en hård spark mot ansiktet tillfogat R. sådan svår kroppsskada att misshandeln är att bedöma som grov.

M. har om sina personliga förhållanden uppgivit bl a följande. På grund av trakasserier mot honom och hans familj med anledning av misshandelsbrotten har han flyttat till sin farmor, som bor i en by omkring 4 mil från Pajala. Han går i gymnasiet i Pajala och är snart färdig med första årskursen. Skolarbetet går bra. Han vill emellertid flytta tillbaka till familjen i Luleå och fortsätta gymnasieutbildningen där. Den i HovR:ns dom nämnda PBU-behandlingen avbröts när han tvangs flytta från Luleå. Han har aldrig använt narkotika och har inga alkoholproblem.

HD har inhämtat läkarintyg beträffande M. enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål. I intyget, som avgetts av överläkaren E.J. vid rättspsykiatriska stationen vid regionsjukhuset i Umeå, uttalas bl a: M. vidgår att han kände sig rädd i samband med slagsmålen. Han kommer ur goda förhållanden och ter sig välutrustad både känslomässigt och intellektuellt. Han förefaller normalt mogen för sin ålder, målmedveten och med betydligt större förmåga att planera på sikt och uthärda obehag än man är van att finna hos betydligt äldre s k ungdomskriminella. Jag får inga hållpunkter för att han skulle vara psykiskt sjuk eller störd. Det finns sålunda ingen anledning till kriminalpolitisk särbedömning på grund av abnormitet hos honom men det ter sig ändå mycket olyckligt, om en så ung person så som omständigheterna varit måste gå i fängelse. Den familj han kommer ifrån är stabil och välfungerande, men enligt min uppfattning föreligger ändå ett övervakarbehov: hela familjens situation har varit svår efter vad som hänt, problemen är långt ifrån lösta, och både Mats och övriga familjemedlemmar måste anses vara i uppenbart behov av en stödjande kontakt med utanför familjen stående person.

De brott M. begått är av sådan typ att de vanligen föranleder fängelsestraff. För grov misshandel är straffminimum också så högt som fängelse ett år. M. var emellertid vid brottstillfällena i aug 1982 endast något över 16 år. Enligt 26 kap 4 § 1 st BrB får den som är under 18 år ej dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl är därtill. Bestämmelsen är oförändrad sedan BrB:s tillkomst. Av lagtexten och dess förarbeten framgår att avsikten är att fängelse får ådömas endast i sällsynta undantagsfall. Ungdomsfängelseutredningen, vars betänkande låg till grund för avskaffandet av ungdomsfängelsepåföljden, konstaterade också (SOU 1977:83 s 83) att ungdomar under 18 år endast undantagsvis döms till fängelse, sällan i fler fall än tio om året.

Av de två misshandelsbrott som är under bedömning är i vart fall misshandeln av R. av allvarlig karaktär. Det bör dock beaktas att M. vid vartdera brottstillfället blev angripen av den sedermera misshandlade och att händelseförloppet vid misshandeln av R. utspelades förhållandevis snabbt.

Vid valet av påföljd är vidare följande att beakta. Utformningen av BrB:s bestämmelser om åtgärder mot lagöverträdare under 18 år innebär att vård inom socialtjänsten främst kommer i fråga. Vård enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga synes emellertid med hänsyn till M.' goda hemförhållanden och personliga omständigheter i övrigt inte vara påkallad. Och det bistånd enligt 6 § socialtjänstlagen i form av PBU-behandling som socialnämnden i Luleå erbjudit M. tillgodoser inte i tillräcklig grad kravet på hänsyn till allmän laglydnad. Inom kriminalvårdens ram står valet i fråga om påföljd - om fängelse inte skall ådömas - mellan villkorlig dom och skyddstillsyn. Av läkarintyget framgår att M. är i visst behov av övervakning. Detta behov kommer utan tvivel att öka om han återvänder till Luleå. Skyddstillsyn framstår med hänsyn till det sagda som den från individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden. Eftersom minimistraffet för grov misshandel är fängelse ett år krävs emellertid enligt 28 kap 1 § 3 st BrB särskilda skäl för att döma till skyddstillsyn. Kravet är uppställt av hänsyn till allmän laglydnad. Skyddstillsyn skall sålunda endast i undantagsfall få följa på allvarligare brottslighet. Om skyddstillsyn förenas med mera ingripande föreskrifter eller med böter minskar dock betänkligheterna mot att låta en tilltalad undgå frihetsberövande. Den omständigheten att den tilltalade är ung verkar också starkt i samma riktning; kravet på särskilda skäl för skyddstillsyn bör inte ställas högt med hänsyn till det krav på synnerliga skäl som gäller för ådömande av fängelse. Anmärkas kan också att skyddstillsyn genom lagändring som träder i kraft d 1 juli 1983 (SFS 1983:240) skall effektiviseras - främst genom intensivare övervakning - med den uttalade avsikten att påföljden skall kunna få ett större användningsområde på bekostnad av fängelsestraffet (prop 1982/83:85 s 741).

Vid övervägande av det anförda finner HD att påföljden för M. bör bestämmas till skyddstillsyn i förening med ett högt bötesstraff.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns dom att påföljden för M.R. bestäms till skyddstillsyn och 100 dagsböter å 10 kr.