NJA 1983 s. 508
Sedan TR i mål, som handlagts enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, förklarat sig ej vara behörig att uppta målet samt part fört talan mot beslutet och tillika i andra hand hemställt om hänvisning till behörig domstol (10 kap 20 § RB), har HovR:n vägrat prövningstillstånd men ej yttrat sig i hänvisningsfrågan. Det har ansetts att HovR:n haft att i samma sammansättning som vid tillståndsprövningen uppta hänvisningsfrågan till behandling. Enär det befunnits kunna ske utan olägenhet, har HD utan återförvisning meddelat hänvisning.
H.S. Tranås, väckte vid Eksjö TR talan mot Tingbrand Import & Export AB, Uppsala, med yrkande om hävning av köp av en vevaxel m m till en båt och återbekommande av köpeskillingen, 3 660 kr 75 öre, samt ersättning för vissa kostnader med tillhopa 3 550 kr.
Sedan bolaget gjort invändning om rättegångshinder meddelade TR:n (rådmannen Bremberg) d 22 dec 1981 följande beslut: Enär bolagets styrelse, såvitt visats, icke har sitt säte å ort inom TR:ns domkrets och det ej heller visats att TR:n på annan grund är behörig att upptaga ifrågavarande tvist, prövar TR:n lagligt avvisa H.S:s talan.
Göta HovR
H.S. fullföljde talan i Göta HovR. I sin fullföljdsinlaga uttryckte han förhoppningen att HovR:n skulle hjälpa honom att komma till rätt domstol.
HovR:n (hovrättsråden Blomdahl och Polland, referent) meddelade d 11 mars 1982 följande beslut: HovR:n finner ej skäl meddela prövningstillstånd.
H.S. anförde besvär över HovR:ns beslut.
Bolaget bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Malmström, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. Av handlingarna framgår att H.S. i vadeinlaga - som hans talan i denna del får förstås - även yrkat att hänvisning måtte ske till den TR som fanns behörig. HovR:n fann i sitt beslut d 11 mars 1982 ej skäl att meddela prövningstillstånd. Av beslutet framgår ej att HovR:n tagit ställning till hänvisningsyrkandet. På grund härav får anses att HovR:n underlåtit att pröva hänvisningsyrkandet, vilket måste anses utgöra rättegångsfel.
HovR:ns förfarande att ej uppta yrkandet om hänvisning till prövning, vilket innebär att H.S:s talan ej prövats i hela dess vidd, måste anses innebära sådant rättegångsfel som - då felet icke lämpligen kan avhjälpas i HD - bör föranleda att HovR:ns beslut jämlikt 55 kap 15 § 2 st RB undanröjs och målet återförvisas till HovR:n.
Slut. HD undanröjer HovR:ns beslut och visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.
HD (JustR:n Welamson, Hessler, referent, Sven Nyman, Jermsten och Gregow) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. TR:n får antas ha funnit H.S. ej ha visat, att den föreliggande tvisten är en konsumenttvist, i följd varav i 1 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden befunnits inte vara tillämplig i målet. H.S. har ej förebragt omständighet som föranleder att TR:ns beslut bör omprövas av HovR:n.
H.S. får emellertid anses ha i sin skrivelse till TR:n d 31 dec 1981, innefattande besvär över TR:ns beslut, i andra hand yrkat att HovR:n måtte enligt 10 kap 20 § 1 st RB hänvisa målet till den domstol som funnes behörig. HovR:n har, såvitt framgår av dess beslut, inte tagit ställning till detta yrkande.
Tänkbart är, att HovR:n ansett hänvisning som avses i nyss nämnda lagrum inte kunna meddelas i anslutning till att prövningstillstånd vägras. Rimligtvis kan det emellertid inte antas ha varit lagstiftarens avsikt att part just i rättegång i tvistemål om mindre värde, där behovet av vägledning från rättens sida är särskilt framträdande, inte skulle ha samma möjlighet som part i annat tvistemål att erhålla hänvisning till rätt domstol enligt 10 kap 20 § 1 st RB. Eftersom HovR:ns beslut att vägra prövningstillstånd med hänsyn till stadgandet i 22 § 6 lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden måste innebära att HovR:n ej funnit skäl till ändring i det slut vartill TR:n kommit, får HovR:ns beslut också anses jämförligt med ett sådant i 10 kap 20 § 1 st RB avsett beslut, varigenom lägre rätt förklaras icke vara behörig att upptaga mål som där väckts. Något hinder för HovR:n att pröva H.S:s yrkande om hänvisning har därför inte förelegat. Bedömningen av fråga om meddelande av hänvisning i anslutning till att HovR vägrar tillstånd till prövning av talan mot avvisningsbeslut har så intimt samband härmed att också denna bedömning bör kunna av HovR:n företas i den förenklade sammansättning som anges i 24 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden. Den arbetsekonomiska vinst som den förenklade sammansättningen avses medföra skulle i en del av här aktuella fall eljest bli skäligen illusorisk, eftersom hänvisning inte skulle kunna meddelas annat än på grundval av ett ställningstagande till behörighetsfrågan i dess helhet. För det fall, att HovR:n hade att på fullsutten avdelning pröva hänvisningsfrågan efter det att beslut att vägra tillstånd till prövning av talan mot avvisningsbeslutet fattats, får visserligen antas att avvisningsbeslutet vore att respektera i så måtto att hänvisning inte skulle kunna ske till den domstol som meddelat avvisningsbeslutet. Vid bedömning av frågan, huruvida annan TR kunde befinnas behörig, skulle HovR:n däremot näppeligen kunna anses vara bunden av motiveringen till avvisningsbeslutet. Man skulle därför rentav kunna komma till det oacceptabla resultatet att hänvisning inte kunde ske av det skälet att avdelningen funne den TR, vars avvisningsbeslut just godtagits av HovR:n i annan sammansättning, i själva verket vara den rätteligen behöriga domstolen.
På grund av det anförda finner HD att HovR:n bort i anslutning till tillståndsprövningen uppta H.S:s hänvisningsyrkande. Sådana omständigheter har inte förekommit att inte den begärda hänvisningen därvid också bort meddelas. Skäl att återförvisa målet kan likväl inte anses för handen, eftersom hänvisningsfrågan utan olägenhet kan prövas av HD. Målet bör hänvisas till Uppsala TR.
Slut. HD fastställer HovR:ns beslut att vägra prövningstillstånd och hänvisar målet till Uppsala TR för erforderlig behandling.