NJA 1983 s. 570

Domskäl

TR:n (rådmannen Stapelberg) anförde i beslut d 23 mars 1983: Enär framställningen ej kan hänföras under 26 kap RB och framställt yrkande således ej kan prövas i förevarande mål, avvisas med framställningen avsedd talan.

Åklagaren anförde besvär i Svea HovR och hemställde att det mot handelsbolaget riktade yrkandet om kvarstad måtte upptas till prövning.

Åklagaren utvecklade sin talan enligt följande: Förverkande kommer - såvitt nu kan bedömas - att riktas mot bolaget på en eller flera grunder. För att säkra ett framtida förverkande torde det vara möjligt att rikta ett kvarstadsyrkande mot en juridisk person.

HovR:n (hovrättsråden Sidenbladh, Palmgren och Fröhling, referent, samt adj led Falkner) anförde i slutligt beslut d 31 mars 1983: Talan om förverkande mot handelsbolaget skall väckas i den i 17 § RP stadgade ordningen. HovR:n finner, att ett mot handelsbolaget riktat yrkande om kvarstad enligt 26 kap 1 § RB inte kan - utan att så skett - komma under domstols prövning. På grund härav lämnar HovR:n besvären utan bifall.

Riksåklagaren anförde besvär och yrkade att HD med undanröjande av domstolarnas beslut måtte återförvisa målet till TR:n för prövning av framställningen om kvarstad.

Handelsbolaget bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Almbladh, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Riksåklagaren har anfört följande: Den ordning som gäller för väckande av talan om förverkande i hithörande fall framgår av reglerna i 17 § RP. Varken sistnämnda lagrum eller annat stadgande ger någon uttrycklig reglering av frågan om användande av tvångsmedel i fall av förverkande av hithörande slag. Med anledning härav anmärktes från åtskilliga remissinstanser i lagstiftningsärendet angående införande av förverkanderegeln i 36 kap 3 a § BrB att den föreslagna bestämmelsen om förverkande torde medföra ett behov av översyn av tvångsmedelsregleringen i RB. (Se prop 1981/82:142 s 115) Det påpekades särskilt, att dessa regler borde anpassas till den föreslagna förverkandebestämmelsen så att säkerhetsåtgärder i förtsättningen kunde tillämpas även mot näringsidkare som var juridisk person. I lagstiftningsärendet tog departementschefen upp denna fråga. Han framhöll att den föreslagna förverkandebestämmelsen inte torde medföra något behov av ändringar i fråga om tvångsmedelsregleringen i RB. Departementschefen uttalade vidare: "Bestämmelsen i 17 § rättegångsbalkens promulgationslag torde nämligen innebära att kvarstad kan tillämpas även mot de näringsidkare som här avses och detta även när fråga är om en juridisk person." (Se aa s 31) - Som tidigare nämnts kan man inte i 17 § RP återfinna någon uttrycklig reglering av tvångsmedelsanvändningen. Genom stadgandets hänvisning till brottmålsreglerna följer emellertid att samtliga de bestämmelser i RB, som avser brottmål i allmänhet, äger motsvarande tillämpning i ett fall som det förevarande. (Se Gärde m fl, Nya rättegångsbalken s 893) I konsekvens härmed har departementschefen, som ovan framgår, för sin del ansett att hänvisningen avser även kvarstadsregleringen. Starka sakliga skäl talar också för en sådan tolkning. HovR:n har i överensstämmelse härmed funnit att bestämmelsen i 17 § RP gör reglerna om kvarstad i 26 kap RB tillämpliga. Men HovR:n gör tvångsmedelsanvändningen beroende av om förverkandetalan väckts. En sådan inskränkning av möjligheterna att använda tvångsmedlet innebär en så stark begränsning att tvångsmedlet många gånger i realiteten blir verkningslöst. Ovannämnda departementschefsuttalande kan med hänsyn härtill och i beaktande av att uttalandet är ett svar på åtskilliga påpekanden i denna del under remisshehandlingen inte rimligen ges denna begränsade räckvidd. Jag gör således gällande, att det redan innan talan väckts är möjligt att med stöd av 17 § RP meddela kvarstad beträffande handelsbolagets egendom.

Bolagets bestridande grundar sig i första hand på att det inte är säkert, att yrkande om förverkande kan komma att riktas mot bolaget. Bolaget har därutöver anfört att det i vart fall inte utan att talan om förverkande väckts är möjligt att meddela kvarstad beträffande bolagets egendom.

Bestämmelser om kvarstad återfinns i 15 kap och 26 kap RB. I 15 kap RB regleras kvarstadsinstitutets användning i tvistemål. I 26 kap RB ges regler för när domstol kan förordna om kvarstad i brottmål.

Kvarstad i alla typer av mål kan begagnas för att säkra verkställighet av dom rörande en penningprestation. De penningprestationer som kan utdömas i brottmål och som omfattas av bestämmelserna i 26 kap RB är böter, värdet av förverkad egendom eller annan ersättning till det allmänna och skadestånd.

Enligt ordalydelsen av 26 kap 1 § RB kan yrkande om kvarstad i brottmål endast rikta sig mot någon som är skäligen misstänkt för brott.

Bestämmelsen i denna del har haft samma lydelse alltsedan RB:s tillkomst.

Talan i brottmål riktar sig så gott som alltid mot någon som är misstänkt för brott. Enligt 17 § RP kan emellertid talan i brottmål även rikta sig mot annan. Så är fallet när målet rör fråga om egendomens förverkande till det allmänna eller annan särskild rättsverkan av brott. Enligt nyssnämnda bestämmelse skall beträffande sådan talan gälla vad som i RB är föreskrivet angående åtal för brott varå icke kan följa svårare straff än böter.

Yrkande om kvarstad i detta mål har framställts av åklagaren för att säkra verkställighet av en framtida dom rörande förverkande. Vad som är föremål för HD:s bedömning är om yrkandet kan upptas till prövning. HD skall således inte avgöra om yrkandet skall bifallas eller ej.

Bolaget kan i egenskap av juridisk person inte åtalas för brott och ej heller vara misstänkt för brott. Däremot kan egendom tillhörig bolaget förklaras förverkad enligt bestämmelser i 36 kap 3 a och 4 §§ BrB.

En tolkning enligt ordalydelsen av 26 kap 1 § RB skulle leda till att åklagaren inte hade möjlighet att i detta fall få ett yrkande om kvarstad prövat. Mot en sådan tolkning talar den hänvisning till brottmålsreglerna som ges i 17 § RP. Vidare är behovet att kunna använda kvarstadsinstitutet i mål som detta uppenbarligen lika stort som i mål om förverkande av misstänkts egendom. Om syftet med avfattningen av 26 kap 1 § RB skulle vara att utesluta denna möjlighet i vissa mål om förverkande borde detta därför klart framgå av förarbetena till bestämmelsen.

I förarbetena till RB berörs inte frågan om i vilken utsträckning kvarstad kan begagnas för att säkerställa förverkande hos annan än misstänkt i brottmål. I samband med senare lagstiftningsarbete har emellertid uttalats att bestämmelsen i 17 § RP torde innebära att kvarstad kan tillämpas även mot näringsidkare, som kan bli föremål för förverkandetalan enligt 36 kap 3 a § BrB, och detta även när fråga är om en juridisk person (se prop 1981/82:142, s 31). Innebörden av detta uttalande torde vara att kvarstadsyrkande mot annan än misstänkt i brottmål kan upptas till prövning i mål rörande förverkande oberoende av om den mot vilken talan riktas är en fysisk eller en juridisk person. Åklagarens yrkande om kvarstad kan följaktligen inte avvisas vare sig på den grunden att det riktar sig mot annan än den som är misstänkt rör brott eller på den grunden att det riktar sig mot juridisk person.

Möjlighet att uppta yrkande om kvarstad till prövning innan talan har väckts föreligger såväl i tvistemål som i brottmål. Då rätten förordnar om kvarstad i brottmål i ett sådant fall skall rätten utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. Med åtal skall enligt 17 § RP likställas talan om egendoms förverkande till det allmänna. Det förhållandet att förverkandetalan inte har väckts mot bolaget kan således inte föranleda avvisning av åklagarens talan.

Ej heller i övrigt föreligger hinder för upptagande av yrkandet om kvarstad till prövning.

Slut. Med undanröjande av domstolarnas beslut om avvisande av åklagarens talan visar HD målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Hesser, referent, Welamson, Persson och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Det mot bolaget framställda yrkandet om kvarstad avser att säkerställa verkställighet av förverkandepåföljd, som enligt åklagaren kan antas komma att ådömas bolaget.

Av 17 § 1 st RP följer att fråga om förverkande hos bolaget skall upptas efter talan mot bolaget. Beträffande sådan talan skall, enligt samma lagrum, i tillämpliga delar gälla vad i RB är föreskrivet angående åtal för brott varå inte kan följa svårare straff än böter.

Hänvisningen till reglerna om åtal får anses innefatta hänvisning även till bestämmelserna i 26 kap RB om kvarstad i brottmål. Härvid får vad som i dessa bestämmelser sägs om den som är skäligen misstänkt för brott och dennes egendom i stället anses hänföra sig till den, mot vilken det skäligen kan antas föreligga anspråk på förverkande, och dennes egendom.

Regleringen i 26 kap innebär att yrkande om kvarstad får framställas mot den för brott misstänkte redan under förundersökningen och alltså innan åtal väcks; härvid skall enligt 26 kap 5 § 1 st iakttas att om rätten meddelar förordnande om kvarstad rätten skall utsätta den tid inom vilken åtal skall väckas. En motsvarande tillämpning av denna ordning i fall varom nu är fråga innebär att framställning om kvarstad får göras innan talan om förverkande väcks och att rätten, om förordnande om kvarstad meddelas innan så skett, skall utsätta den tid inom vilken talan om förverkande skall väckas.

Av det anförda följer att hinder ej möter mot att åklagarens framställning om kvarstad upptas till prövning.

Slut. Med undanröjande av domstolarnas beslut om avvisande av åklagarens framställning om kvarstad visar HD målet åter till TR:n för erforderlig behandling.