NJA 1983 s. 593

Innehavare av utländskt körkort har åsidosatt viss föreskrift i en författning ang godkännande av utländska körkort om villkor för rätten att i Sverige föra motorfordon. Fråga huruvida överträdelsen skall föranleda ansvar för olovlig körning när dom meddelas efter det att författningen ersatts av en annan som saknar motsvarande föreskrift. 5 § 2 st andra meningen lagen om införande av BrB.

Gotlands TR

Allmän åklagare yrkade vid Gotlands TR ansvar å H.M. för olovlig körning och tillåtande av olovlig körning samt å C.M. för olovlig körning enligt följande påståenden:

H.M. har dels d 24 juli 1980 på Söderväg i Visby och dels d 24 okt 1980 på länsväg 143 i Follingbo fört personbil utan att vara berättigad till det genom innehav av körkort. Brotten är grova enär H.M. dels tidigare innehaft körkort som blivit återkallat och dels vid ett flertal tillfällen dömts för grov olovlig körning.

C.M. har d 11 juli 1980 i Visby fört personbil utan att vara berättigad därtill genom innehav av körkort.

H.M. som vid förenämnda tillfälle disponerat en på hans son F. registrerad personbil, har tillåtit C.M. att föra fordonet utan att hon varit berättigad därtill.

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Svanberg) anförde i dom d 12 maj 1981:

Domskäl. H.M. har förnekat att han d 24 juli 1980 framfört bil och i följd därav bestritt åtalet i denna del. Han har vidare bestritt åtalet för olovlig körning d 24 okt 1980 på den grund att han p g a innehav av thailändskt körkort varit berättigad att framföra fordonet.

H.M. har uppgivit beträffande tillfället d 24 juli 1980: Han har ej framfört någon bil denna dag. Han har ett minne av att han den ifrågavarande dagen höll på att flytta från en campingplats vid Kohlens kvarn till Väskinde. Såvitt han kan erinra sig har han aldrig innehaft en Volvobil av modell 242 eller 244. Hans son har innehaft en ljusröd eller orange bil. Själv har han aldrig haft någon sådan. Icke vid något tillfälle under dagen kan han, såvitt han nu kan erinra sig, ha befunnit sig på Söderväg.

Åklagaren har i denna del åberopat vittnesförhör med polisinspektören H.N. Denne har uppgivit: Har bor sommartid i Tofta. Den 24 juli 1980 vid halv 8-tiden var han på väg till sitt arbete på polishuset i Visby. Han färdades i sin privatägda bil. I korsningen Söderväg-Stenkumlaväg mötte han vid rondellen en orangefärgad Volvobil av typ 242, 244 eller 245. Han iakttog då att H.M. som han väl känner, förde bilen och var ensam i denna. Avståndet till H.M. då han iakttog honom, var högst 7-8 meter. N. känner H.M. sedan tidigare mål. Han har rapporterat honom för olovlig körning vid tidigare tillfällen och även vittnat i mål mot honom. Det finns ingen som helst tvekan om att föraren var H.M. Anledningen till att han inte förföljde H.M. var att han färdades i privat bil. Han skrev emellertid en rapport som sedermera inlämnades. Vid tillfället rådde normal trafik.

TR:n finner tilltro böra sättas till N:s uppgifter och finner därför H.M. övertygad om att ha framfört bil d 24 juli 1980 i enlighet med åklagarens påstående.

H.M. har vidare uppgivit: Det är riktigt att han körde bil d 24 okt 1980 på länsväg 143 i Follingbo. Han var på väg från bostaden i Väskinde till Follingbo. Vid detta tillfälle innehade han emellertid thailändskt körkort. Han är dock inte villig att uppvisa det, då myndigheterna ofta tar ifrån honom hans handlingar. Han anser sig emellertid berättigad att framföra bil på thailändskt körkort med hänsyn till att han de sist förflutna tre åren vistades utomlands mera än 2 år. Sålunda har han befunnit sig i Thailand d 21 dec 1977-d 8 jan 1978, d 5 febr 1979-d 28 mars 1979, d 4 april 1979-d 15 april 1979 och d 17 dec 1979-d 2 juni 1980. Han har vidare besökt andra länder under samma tid, sålunda att han sammanlagt vistats utomlands mer än 2 år.

I målet är ostridigt att H.M. saknar giltigt svenskt körkort, sedan detta återkallats tills vidare d 15 febr 1977 och slutligt d 15 febr 1978.

H.M. har ej visat att han innehar utländskt nationellt körkort, som berättigar honom att föra bil i Sverige. Åtalet för olovlig körning d 24 okt 1980 skall därför bifallas.

De olovliga körningarna skall betraktas som grova med hänsyn till dels att H.M. tidigare innehaft körkort, som blivit återkallat, och dels att han fällts för olovlig körning genom lagakraftvunna domar av Gotlands TR d 24 nov 1977, d 22 febr 1979, d 29 juni 1979 och d 21 aug 1980.

C.M. har bestritt åtalet på den grund att hon innehar gällande utländskt nationellt körkort. Hon har uppgivit: Hon har vistats i Sverige enligt följande: d 20 juni-d 14 sept 1978, d 15 april-d 17 dec 1979 samt från d 3 juli 1980-d 22 mars 1981. Enär hon sålunda icke uppehållit sig i Sverige mera än 2 år under de före körningen sist förflutna 3 åren har hon rätt att framföra motorfordon på utländskt nationellt körkort. Hon innehade vid tillfället en tillfällig körkortslicens utfärdad i avvaktan på att slutligt körkort med foto skulle expedieras. Detta, som gäller tills vidare, erhöll hon inte förrän efter den åtalade körningen.

I målet har av åklagaren åberopats fotokopia av den handling som C.M. vid tillfället uppvisat för polismännen. Denna är helt skriven på thailändska med thailändska bokstäver. Av en av åklagaren vidare åberopad översättning verkställd genom rikspolisstyrelsens försorg, vilken översättning vid förhandlingen bekräftats som riktig av i målet använd tolk, utvisar att handlingen i fråga, som till sin utformning utgör ett kvitto för erlagd avgift för körkort för privat bil, tills vidare kan användas som tillfälligt körkort. Handlingen innehåller ingen begränsning av användningsområdet till Thailand.

Åklagaren har gjort gällande att jämlikt 4 § kungörelsen nr 277:1962 om godkännande av vissa utländska körkort skall utlännings nationella körkort som ej är utfärdat på engelska, franska, holländska, italienska, spanska eller tyska språket åtföljas av antingen intyg om körkortets äkthet och giltighetstid utfärdat enligt formulär vidhäftat kungörelsen eller översättning av körkortet till något av de nämnda språken eller till svenska, danska eller norska språket.

C.M. har i denna del uppgivit att hon ej förhört sig med vare sig de thailändska eller svenska myndigheterna före körningen om den av henne åberopade handlingens giltighet såsom körkort i Sverige, liksom att hon inte vid tiden för körningen införskaffat översättning av det av åklagaren nämnda slaget.

TR:n gör följande bedömning. TR:n finner i och för sig den ifrågavarande handlingen utgöra sådant utländskt nationellt körkort, som avses i kungörelsen om godkännande av vissa utländska körkort § 1. Enligt i kungörelsen intagna villkor för att föra motorfordon under åberopande av sådant körkort gäller emellertid att föraren skall vara försedd med antingen intyg om körkortets äkthet eller giltighetstid eller översättning till något av de nämnda språken. Då sådan översättning ej förekommit har C.M. ej ägt föra motorfordon vid tillfället och har därigenom gjort sig skyldig till olovlig körning.

C.M. har för detta fall åberopat att hon befunnit sig i ursäktlig rättsvillfarelse.

TR:n finner emellertid att sådan ej kan anses föreligga, då hon enligt egen uppgift ej ens förhört sig om den åberopade handlingens giltighet vare sig i Thailand eller i Sverige.

H.M. har vitsordat att han tillåtit C.M. att framföra personbil vid tillfället i fråga men har bestritt åtalet på den grund att C.M. haft giltigt körkort. På grund av vad ovan upptagits skall H.M. fällas jämväl för tillåtande av olovlig körning.

Vad det först gäller C.M. är vad hon låtit komma sig till last näraliggande ordningsförseelse. Påföljden bör därför bestämmas till ett lågt antal dagsböter.

H.M. har såsom ovan angivits dömts för upprepade olovliga körningar, senast d 21 aug 1980 då han fälldes för bl a olovliga körningar d 30 juni 1979 och d 4 aug 1979 till 100 dagsböter. Som H.M. uppenbart nonchalerar gällande bestämmelser om körkortsplikt vid framförande av motorfordon kan påföljden nu inte bestämmas till annat än frihetsstraff.

Domslut

Domslut. TR:n dömde C.M. jämlikt 3 § 1 st 1 trafikbrottslagen för olovlig körning till 10 dagsböter å 10 kr.

TR:n dömde H.M. jämlikt 3 § 1 st 2 trafikbrottslagen för olovlig körning som var att bedöma som grov samt jämlikt 3 § 3 st samma lag för tillåtande av olovlig körning till fängelse en man.

Svea HovR

C.M. och H.M. fullföljde talan i Svea HovR.

C.M. yrkade frikännande.

H.M. som underkastade sig ansvar för olovlig körning d 24 okt 1980, yrkade att åtalet i övrigt måtte ogillas och att påföljden i vart fall måtte bestämmas till böter.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Tillinger, hovrättsrådet Wessman, referent, adj led Mörner samt nämndemännen Ahlgren och Wikström) fastställde i dom d 22 sept 1981 TR:ns dom.

C.M. och H.M. sökte revision.

C.M. yrkade att åtalet mot henne måtte ogillas.

H.M. yrkade att åtalet för olovlig körning d 24 juli 1980 och åtalet för tillåtande av olovlig körning måtte ogillas samt att påföljden i vart fall måtte bestämmas till dagsböter.

Riksåklagaren medgav C.M:s revisionstalan.

I fråga om H.M. medgav riksåklagaren att han skulle frikännas från ansvar för tillåtande av olovlig körning men bestred hans revisionstalan i övrigt.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Westerlind, Ulveson, Vängby, Ehrner och Broomé, referent; Westerlind och Ehrner skiljaktiga i fråga om påföljden för H.M.) beslöt följande dom:

Domskäl. Beträffande åtalet mot C.M. för olovlig körning uppkommer frågan, om den åtalade körningen, med hänsyn till att bestämmelserna om utländska körkort har ändrats, över huvud taget kan föranleda straff.

Vid tidpunkten för körningen, d 11 juli 1980, gällde enligt 4 § kungörelsen (1962:277) om godkännande av vissa utländska körkort som villkor för rätten för innehavare av ett i främmande stat utfärdat körkort att föra motorfordon i Sverige bl a att föraren - om körkortet inte var utfärdat på något av vissa angivna språk - skulle vara försedd antingen med intyg om körkortets äkthet och giltighetstid eller med översättning av körkortet till godtaget språk. Kungörelsen upphävdes emellertid med verkan fr o m d 1 juli 1981 och ersattes då av förordningen (1981:96) om godkännande och utbyte av utländska körkort. I förordningen saknas motsvarighet till de nyss angivna föreskrifterna i kungörelsen om skyldighet i vissa fall för föraren att vara försedd med intyg eller översättning.

I 5 § 2 st lagen (1964:163) om införande av BrB föreskrivs som huvudregel att straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Om annan lag gäller när dom meddelas och den nya lagen leder till frihet från straff, skall emellertid - enligt vad som vidare föreskrivs - den lagen tillämpas. Härifrån görs i sin tur undantag i fråga om gärning som under viss tid har varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.

Som framgått av det föregående kan enligt nu gällande bestämmelser avsaknaden av intyg om ett utländskt körkorts giltighetstid och av behörig översättning av körkortet inte leda till straff för olovlig körning för föraren. Det tidigare kravet på intyg eller översättning kan inte anses ha gällt under viss tid på grund av då rådande särskilda förhållanden.

Med hänsyn till vad som nu har anförts och då det inte har påståtts annat än att C.M. i övrigt har varit berättigad att föra bil vid tillfället skall åtalet mot henne - som riksåklagaren också har medgett - lämnas utan bifall.

I enlighet med det sagda skall även åtalet mot H.M. för tillåtande av olovlig körning ogillas.

Vad därefter gäller åtalet i övrigt mot H.M. finner HD i likhet med underinstanserna att H.M. har gjort sig skyldig till olovlig körning såväl d 24 juli 1980 som d 24 okt samma år. Brotten skall på de av TR:n anförda skälen betraktas som grova.

Olovlig körning som är att anse som grov och som har begåtts efter det att gärningsmannen upprepade gånger inom en relativt begränsad period har dömts för olovlig körning såsom är fallet med H.M. bör, av hänsyn till allmän laglydnad, i regel leda till fängelsestraff. I förevarande fall är emellertid att märka att det nu har förflutit lång tid, omkring tre år, från det att de med åtalet avsedda körningarna ägde rum. Under denna tid har H.M. såvitt känt avhållit sig från ytterligare olovlig körning. Med hänsyn härtill bör påföljden kunna stanna vid ett kraftigt bötesstraff.

Domslut

Domslut.

Med ändring av HovR:ns dom i fråga om ansvar för H.M. ogillar HD åtalet mot honom för tillåtande av olovlig körning och dömer honom enligt 3 § 1 st andra meningen lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för olovlig körning till 120 dagsböter å 10 kr.

Med ändring av HovR:ns dom även beträffande C.M. lämnar HD åtalet mot henne utan bifall.

JustR:n Westerlind och Ehrner var skiljaktiga i fråga om påföljden för H.M. och anförde: Olovlig körning som är att anse som grov och som har begåtts efter det att gärningsmannen upprepade gånger inom en relativt begränsad period har dömts för olovlig körning såsom är fallet med H.M. bör, av hänsyn till allmän laglydnad, i regel leda till fängelsestraff. Varken det förhållandet att H.M. har frikänts från ansvar för tillåtande av olovlig körning eller annan omständighet kan anses innefatta tillräcklig anledning att frångå domstolarnas bedömning i påföljdsfrågan. Vi dömer därför H.M. enligt 3 § 1 st andra meningen lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott för olovlig körning till fängelse en månad.