NJA 1983 s. 610

I.M. dömdes d 30 juni 1983 av Linköpings TR för försök till bedrägeri och för urkundsförfalskning till fängelse 8 mån. I domen angavs att I.M. varit anhållen och häktad sedan d 19 maj 1983 och förklarades att fängelsestraffet skulle till en tid av 42 dagar anses verkställt i anstalt. I domen förordnades vidare att I.M. skulle kvarbli i häkte, till dess domen i ansvarsfrågan vann laga kraft mot honom.

Göta HovR

I.M. fullföljde talan i Göta HovR, som i dom d 17 aug 1983 fastställde det av TR:n bestämda fängelsestraffet och förklarade att detta till en tid av 90 dagar skulle anses verkställt i anstalt. HovR:n förordnade vidare att I.M. skulle i häkte avbida att HovR:ns dom i ansvarsfrågan vann laga kraft mot honom.

I.M. sökte revision och yrkade att åtalet måtte ogillas samt att han måtte försättas på fri fot d 19 sept 1983.

Riksåklagaren medgav i yttrande i häktningsfrågan I.M:s frifotsyrkande och anförde bl a:

I regeringens prop 1982/83:85, Villkorlig frigivning och kriminalvård i frihet m m, har ej uppmärksammats frågan om hållbarheten i de särskilda häktningsskälen i fall då häktningstiden sammanfaller med, eller eventuellt överskrider, halva strafftiden och denna senare på grund av partsställningen i det överklagade målet ej kan komma att förlängas. Ingen av remissinstanserna har heller nämnt denna komplikation.

Den villkorliga frigivningen var fram till lagändringarna, som trädde i kraft d 1 juli 1983, fakultativ medan den numera är obligatorisk. Den som undergår fängelse på viss tid skall därför - med vissa klart avgränsade undantag - villkorligt friges sedan halva tiden avtjänats. I ett fall som det förevarande finns ej utrymme för någon skönsmässig bedömning. Om I.M. genom att domen mot honom vunnit laga kraft börjat avtjäna sitt straff skulle, efter avräkning av frihetsberövandet före domen, genom administrativt beslut dagen för den villkorliga frigivningen ha fastställts till d 19 sept. Annan följd av I.M:s revisionstalan kan, i händelse av prövningstillstånd, ej tänkas än ett frikännande, ett fastställande, en sänkning av straffet eller en icke frihetsberövande påföljd. Som särskilt häktningsskäl har åberopats endast att det skäligen kan befaras att han avviker eller annorledes undandrar sig lagföring eller straff. Mot bakgrund av HD:s ställningstagande i rättsfallet NJA 1980 s 444 saknas anledning ingå på frågan om kollusionsfara. Lagföringen har numera kommit till stånd. Samhällets krav på att I.M. skall avtjäna det honom ådömda straffet kan sägas vara uppfyllt d 19 sept.

Mot bakgrund av syftet med de nyligen gjorda lagändringarna, så som det utvecklats i propositionen, och med hänvisning till vad jag ovan anfört medger jag I.M:s yrkande om att d 19 sept 1983 bli försatt på fri fot.

HD meddelade prövningstillstånd i häktningsfrågan och målet avgjordes i den delen efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Boqvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: I.M. har varit berövad friheten såsom anhållen och häktad sedan d 19 maj 1983. Med hänsyn till att I.M. om han avtjänat det fängelsestraff han ådömts genom det överklagade avgörandet, därför skulle ha frigivits villkorligt d 19 sept 1983 finns, då talan mot HovR:ns dom endast fullföljts av I.M. och påföljdsskärpning således inte kan komma i fråga, från nämnda dag inte längre någon flyktfara. I.M. skall fördenskull försättas på fri fot d 19 sept 1983.

HD (JustR:n Westerlind, Vängby, Ehrner, Heuman, referent, och Broomé) fattade beslut i enlighet med betänkandet.