NJA 1983 s. 775

Domskäl

TR:n (rådmännen Sigander och Adde samt tingsfiskalen Möller) anförde i dom d 1 dec 1981:

Domskäl. M. har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande: Hon träffade G. på Kanarieöarna, där hon arbetade i sina föräldrars turistaffär. G. kom dit på en semesterresa och blev förälskad i henne och återkom till Kanarieöarna. De bestämde att ingå äktenskap. Han visade kort på de hus han ägde i Sverige men det var i övrigt ej tal om ekonomi. För M. som troende katolik var det viktigast att hon fick garantier av G. för att blivande barn i deras äktenskap skulle få uppfostras i den katolska läran. G. och hon samtalade med hjälp av andra turistande svenskar, som kunde spanska, bl a A.A. - En vecka efter vigseln i Spanien d 3 juni 1967 flyttade parterna till Sverige. Dessförinnan hade M. läst litet svenska. I Sverige fortsatte hon att försöka lära sig svenska. G. ville att svenska skulle pratas i familjen. Han blev arg då hon talade spanska med sina barn. – M. minns ej händelsen då äktenskapsförordet blev undertecknat. Det är likt hennes namnteckning men hon minns ej att hon skrivit sitt namn. - Det var före äktenskapet aldrig tal om att G. ensam skulle få all egendom i boet. Parterna har ej heller därefter kommit överens om att M. ej skulle få någon egendom i boet.

G. har till stöd för sin talan anfört: Redan innan parterna beslöt att ingå äktenskap hade G. genom tolk klargjort för M. att G. ensam skulle äga de fastigheter och övrig egendom, som han införde i boet. Han hade velat ha det så därför att han ju inte kunde vara säker på att M. skulle finna sig till rätta i Sverige. Vid en skilsmässa ansåg han det viktigt att han fick behålla all den egendom, som han tillfört boet. - Sedan äktenskapsförordet år 1970 upprättats av R.E. enligt G:s direktiv hade G. förklarat innehållet för M. Hon hade därefter skrivit under förordet i närvaro av G. och R.E. Denne bevittnade makarnas namnteckning och tog därefter med sig förordet till sin hustru, som i närvaro av G. skrev under förordet såsom vittne. - I samband med att G. lämnade in förordet för registrering år 1975 talade han ånyo med M. om förordets innehåll.

Ang äktenskapsförordets laga form. M. har hörd under sanningsförsäkran i huvudsak bekräftat ovan intagna uppgifter samt därutöver uppgivit: Hon har ej något minne av att hon skrivit under äktenskapsförordet. Hon har träffat R.E. en gång men har aldrig träffat L.E. Hon brukade skriva under de papper, som Gösta bad henne skriva på. Hon litade på honom och ville vara en god hustru. Hon kunde omkring år 1970 ej svenska så bra och hade svårt att uttrycka sig även efter två kurser i svenska i Sverige. G. hade aldrig talat med henne om egendomsfördelningen mellan parterna vare sig före eller efter vigseln.

G. har hörts under sanningsförsäkran och därvid i huvudsak uppgivit: Genom olika "turisttolkar" hade det före vigseln klargjorts för M. att han skulle behålla sin egendom även efter äktenskapet. G. hade en entreprenadrörelse och ville ej riskera att mista denna. Han visste ju ej om äktenskapet skulle hålla. - Sedan R.E. upprättat äktenskapsförordet gick G. igenom detta med M. och förklarade innehållet i förordet och i bilagan för henne. G. bad därefter R.E. komma hem. I dennes närvaro skrev M. och G. under förordet, som bevittnades av R.E. R.E. och G. tog därefter med sig handlingen till L.E. M. protesterade ej mot att G. tog med sig förordet för att skaffa ytterligare ett vittne.

I målet har på M:s begäran M-B.P-P. samt på G:s begäran R.E. hörts såsom vittnen.

Genom R.E:s vittnesmål finner TR:n styrkt att M. skrivit sitt namn på äktenskapsförordet.

R.E. har berättat, att han sett M. vid två tillfällen, varav senaste gången 1970, att förordet låg framme, då han kom upp till makarna E:s bostad för att bevittna förordet, att ingen diskussion förekom i samband med att äktenskapsförordet skrevs under av båda makarna samt att han därefter tillsammans med G. tagit hand om äktenskapsförordet och lämnat lägenheten, varvid M. ej protesterat.

Vid huvudförhandlingen i målet har TR:n kunnat konstatera att M. fortfarande har stora svårigheter att förstå svenska, trots att hon även under senaste åren deltagit i svenskundervisning för invandrare. Hennes kunskaper i svenska måste år 1970 ha varit än mindre.

För att ett äktenskapsförord skall anses vara i laga ordning upprättat kräves jämlikt 8 kap 10 § GB att två vittnen bestyrker makarnas namnteckningar.

I förevarande fall har förordet ostridigt underskrivits av makarna blott i R.E:s närvaro. G. har ej förmått styrka att M. aktivt verkat för att ytterligare ett vittne skulle anskaffas. Enligt TR:ns bedömning har hon ej ens varit medveten om att hon undertecknat en handling, som krävde bevittning av två personer. Det är därför ej utrett i målet att M. velat få till stånd ett formellt riktigt äktenskapsförord.

Vid sådant förhållande kan äktenskapsförordet ej anses vara i laga ordning upprättat. Det är förty ej giltigt.

M:s fastställelsetalen skall därför på denna grund bifallas.

Vid sådant förhållande saknar TR:n anledning att pröva av M. åberopade övriga ogiltighetsgrunder.

Domslut

Domslut. TR:n fastställer att den av M. och G. d 21 nov 1970 upprättade handlingen ej utgör ett i laga form upprättat äktenskapsförord.

Domskäl

Domskäl. HovR:n har förehaft målet till huvudförhandling, varvid G. och M. på nytt hörts under sanningsförsäkran.

Parterna har å ömse sidor åberopat samma grunder för sin talan som angivits i TR:ns dom.

M. har dock vad avser yrkandet om jämkning av innehållet i äktenskapsförordet enligt 36 § avtalslagen inskränkt sitt yrkande så att hon på denna grund inte påkallat annan jämkning än att föreskriften, att vad G. framdeles förvärvade skall vara hans enskilda egendom, lämnas utan avseende.

M. och G. har vid förhören med dem under sanningsförsäkran i allt väsentligt lämnat samma uppgifter som återgivits i TR:ns dom. G. har dock härutöver uppgivit, att vad han förklarat för M. såväl innan de gifte sig som i samband med tillkomsten av äktenskapsförordet var att det för båda skulle gälla att deras egendom skulle vara vederbörandes enskilda egendom samt att han, oaktat detta i äktenskapsförordet inte kommit till uttryck såvitt gäller M:s egendom, inte har något anspråk på denna.

HovR:n gör följande bedömning.

M. har i HovR:n, liksom vid TR:n, förklarat att hon inte minns att hon skrivit under äktenskapsförordet och därför inte kan vitsorda sin namnteckning på detta. Hon har således ej bestritt G:s påstående att hon undertecknat förordet. I HovR:n har hon fastmer uttryckligen förklarat att hon inte vill förneka att så skett. På grund härav och med hänsyn till vad R.E. uppgivit, då han hördes som vittne vid TR:n, och vad G. under sanningsförsäkran berättat i HovR:n finner HovR:n styrkt, att M. skrivit under äktenskapsförordet.

Såsom TR:n funnit är i målet ostridigt att av vittnena endast R.E. var närvarande när äktenskapsförordet undertecknades. Det är likaledes ostridigt, att M. inte inför L.E. vitsordat sin namnteckning. Enligt HovR:ns mening måste M. emellertid av handlingens uppställning ha förstått att ytterligare ett vittne skulle anskaffas. Detta har G. ombesörjt. Av M:s egna uppgifter har framgått, att hon inte gjort någon invändning häremot. Enligt rådande rättspraxis erfordras inte - såsom TR:n förutsatt - för att ett giltigt äktenskapsförord skall komma till stånd att båda parter aktivt verkat för att ytterligare ett vittne skulle anskaffas.

HovR:n finner sålunda att handlingen är att anse som ett i laga ordning tillkommet äktenskapsförord.

M. har i andra hand gjort gällande att äktenskapsförordet skulle vara ogiltigt enligt 33 § avtalslagen, eftersom hon vid undertecknandet av handlingen inte förstått dess innebörd och det därför skulle strida mot tro och heder att åberopa äktenskapsförordet. G. har däremot invänt att M. i varje fall vid tillkomsten av äktenskapsförordet haft tillräckliga insikter i svenska för att hon skulle förstå honom när han med ett enklare ordval för henne förklarat handlingens innebörd.

Vid prövning av detta spörsmål får visserligen beaktas att M. vid tiden för äktenskapsförordets tillkomst vistats i Sverige under drygt tre år och deltagit i kurser i svenska. Vid förhöret med M. i HovR:n gav hon likväl ett intryck av att ha anmärkningsvärt dåliga kunskaper i språket i anseende till den långa tid som hon numera vistats i landet. Det är med hänsyn härtill och till det intryck i övrigt som M. givit enligt HovR:ns mening i hög grad ovisst om hon vid undertecknandet av äktenskapsförordet fattat innebörden av den handling som hon skrev under. HovR:n finner emellertid i vart fall inte visat att G. insett att omständigheterna vid äktenskapsförordets tillkomst var sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen. Vid denna prövning beaktar HovR:n vad G. uppgivit om att han redan före vigseln genom tolk klargjort för M. att hon inte genom äktenskapet skulle få del i hans egendom. På grund härav och då det är en förutsättning för tillämpning av 33 § avtalslagen att G. haft insikt av nyss nämnda art kan äktenskapsförordet inte förklaras ogiltigt på denna grund.

M. har inte heller styrkt något förhållande på grund varav äktenskapsförordet bör jämkas enligt 36 § avtalslagen.

På grund av vad sålunda upptagits finner HovR:n att M:s talan vid TR:n skall lämnas utan bifall.

Domslut

Domslut. Med ändring av TR:ns dom lämnar HovR:n M:s vid TR:n förda talan utan bifall.

M. sökte revision och yrkade bifall till sin i målet förda talan om att äktenskapsförordet skulle förklaras ogiltigt.

G. bestred M:s revisionstalan.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling.

Vid målets avgörande yppades skiljaktiga meningar.

Referenten, JustR Hessler, anförde: Vid huvudförhandling inför HD har M. och G. ånyo hörts under sanningsförsäkran. M. har därvid lämnat svävande och svårförenliga uppgifter såväl beträffande frågan huruvida hon över huvud taget undertecknat förordet som beträffande sin förståelse av rättshandlingen och vittnenas funktion. M. - som varit biträdd av tolk - har uppenbarligen haft svårt att följa förhandlingen och att fatta innebörden av en del ställda frågor.

G. har vid förhöret - - - se JustR Broomés anförande - - - detta besök.

I 8 kap 10 § GB stadgas att äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och bestyrkas med vittnen. Lagtextens avfattning kan synas ge vid handen att innebörden skulle vara, att minst två vittnen måste vara närvarande vid det tillfälle när parterna själva skrev på handlingen och då kunde iaktta att så skedde och att parterna också förstod vad rättshandlingen gick ut på; detta förefaller framgå av att "äktenskapsförordet" skall "bestyrkas med vittnen". Bestämmelsen har emellertid i rättspraxis ej tillämpats på detta sätt. Väl finns inte något belägg för att avkall skulle göras på formkravet i den meningen att en handling skulle kunna godkännas som äktenskapsförord som inte är försedd med underskrift av två vittnen (NJA 1933 s 676); vittnena är alltså s k solennitetsvittnen. Beträffande formerna för vittnens medverkan har däremot, som det uttryckts i litteraturen, formkravet i hög grad uttunnats och försvagats (Nial i Festskrift 1950 till Ekeberg s 393). Det ställs sålunda inte något krav på att vittnena skall vara närvarande då parterna undertecknar handlingen. I rättsfallet NJA 1937 s 226 godtogs som äktenskapsförord en handling som ostridigt undertecknats av parterna och på deras gemensamma föranstaltande bestyrkts av vittnen. Senare avgöranden synes innebära att part inte själv behöver ha varit aktiv för att åvägabringa bevittning men att, om han ej varit detta eller vitsordat sin namnteckning inför vittnena, anskaffandet av vittnena skall ha skett med hans medgivande (NJA 1946 s 620, 1947 s 270 /som dock gällde bodelningshandling/ och 1979 s 172). I sistnämnda fall uttalade HD, att parten med hänsyn till vad som förekommit i målet måste antagas ha velat få till stånd ett formellt riktigt äktenskapsförord och följaktligen inte ha haft något att invända mot att det närvarande vittnet skaffade ytterligare ett vittne som bestyrkte parternas namnteckningar; vid sådant förhållande var handlingen att anse som ett i laga form upprättat äktenskapsförord.

Ett medgivande till att vittnen anskaffas synes alltså, såvitt framgår av rättspraxis, vara vad som från parts sida erfordras med avseende på vittneskravet. Det kan nu inte bli fråga om att genom ändrad rättspraxis skärpa vittneskravet, exempelvis så att det får en sådan mer vittgående utformning som gäller beträffande testamente. En sådan förändring måste ske genom lagstiftning (jfr Nial aus 394; förslag i denna riktning upptogs i betänkandet Äktenskapsrätt, SOU 1964:35). Det synes å andra sidan ej vara skäl att nu genom domstolsavgörande ge avkall på de krav i ifrågavarande hänseende som hittills upprätthållits Även en sådan åtgärd bör få bli en sak för lagstiftaren (jfr betänkandet Äktenskapsbalk, SOU 1981:85, där vittneskravet föreslås avskaffat).

Frågan är då vad det innebär, att part skall, väl icke ha utvisat någon egen aktivitet för att få till stånd bevittning, men dock ha medgivit att bevittning ombesörjs. Det förefaller inte kunna få vara tillräckligt att parten velat ingå äktenskapsförord; en sådan vilja framgår redan av att han skrivit på handlingen, förutsatt att påskriften inte tillkommit genom tvång, svek ed. Kravet på medgivande till bevittningen måste också - efter min mening - om det inte skall få karaktären av bara en fras, betyda att parten är på det klara med att äktenskapsförordet är en rättshandling av sådan "högtidlighet" och sådant allvar att det inte är tillräckligt att parterna själva skriver på utan att det också krävs två vittnen. Antar man inte detta har man kommit fram till att bevittningens funktion endast är att bestyrka att part undertecknat handlingen, något som ju knappast är förenligt med att vittnens medverkan är en förutsättning för handlingens giltighet. Avfattningen av HD:s dom i NJA 1979 s 172 kan inte anses strida mot vad nu sagts. Det kan måhända frågas om inte ett sådant krav på förståelse rimmar dåligt med läget om två vittnen är närvarande när parterna skriver under. I det fallet kan knappast ställas något krav på att part skall förstå, varför de är där. Men i ett sådant fall har ju å andra sidan vittnena viss möjlighet att bedöma vad parten förstår och kan genom sin blotta närvaro understryka rättshandlingens vikt.

Det måste uppenbarligen ankomma på den part som påstår, att medgivande i förut angiven mening föreligger från den andra partens sida, att styrka detta.

Otvivelaktigt ger vad i målet förekommit avsevärt stöd för att G. såväl före som i samband med undertecknandet, på olika sätt sökt klargöra för M. innebörden av äktenskapsförordet och för att M. antingen också förstått denna eller inte intresserat sig tillräckligt för saken för att motsätta sig att förordet kom till stånd. Av vad G. anfört och vad vittnet R.E. berättat vid TR:n rörande vad som tilldrog sig vid det tillfälle då undertecknandet skedde synes också framgå, att M. bort förstå, att ytterligare något krävdes utöver makarnas och det närvarande vittnets undertecknande. Det förefaller vidare i allt fall klart att hon inte aktivt motsatt sig att ytterligare något skedde med handlingen.

Med hänsyn till vad som framgått i målet rörande M:s person är det emellertid ej visat, att M. haft sådan insikt beträffande vittneskravet och vittnenas funktion att erforderligt medgivande till bevittningen av det frånvarande vittnet kan anses föreligga.

Efter min mening bör därför HovR:ns dom upphävas och det slut vartill TR:n kommit fastställas.

Med ändring av HovR:ns dom fastställer jag TR:ns domslut.

JustR Broomé anförde, med instämmande av JustR:n Palm och Knutsson: M. har i HD liksom vid underinstanserna till stöd för sin talan att äktenskapsförordet skall förklaras ogiltigt påstått i första hand att förordet inte har tillkommit i laga ordning

och i andra hand att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna vid dess tillkomst åberopa förordet. Hon har däremot förklarat sig ej längre göra gällande att äktenskapsförordet skall jämkas på grund av att däri intagen föreskrift är oskälig.

Vid huvudförhandling inför HD har M. och G. ånyo hörts under sanningsförsäkran.

M. har vid förhandlingen lämnat svävande och svårförenliga uppgifter såväl beträffande frågan huruvida hon över huvud taget undertecknat förordet som beträffande sin förståelse av rättshandlingen. M. - som varit biträdd av tolk - har uppenbarligen haft svårt att följa förhandlingen och att fatta innebörden av en del ställda frågor.

G. har vid förhöret i huvudsak bekräftat vad han tidigare anfört i målet. Han har givit preciserade uppgifter om att han vid flera tillfällen såväl före som i samband med undertecknandet av förordet med M. gått igenom syftet med förordet och dettas innebörd i händelse av hans bortgång eller om makarna skulle skiljas.

Av utredningen får anses framgå att M. - liksom G. - själv undertecknat äktenskapsförordet. Frågan är då, om förordet blivit i övrigt upprättat i laga ordning. Det är härvidlag klart att parternas undertecknande skett i närvaro av R.E. som vid samma tillfälle bevittnat handlingen med sin underskrift. Handlingen togs därefter av G. och R.E. med till den sistnämndes butikslokal, där R.E:s hustru L.E. underskrev handlingen såsom vittne på därför avsedd plats under makarna E:s namnteckningar. M. medföljde inte vid detta besök.

I 8 kap 10 § GB stadgas att äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och bestyrkas med vittnen. Vittneskravet är givetvis uppfyllt, om parterna i närvaro av de två personer som bevittnar handlingen skriver under förordet eller vidkänns sina underskrifter på detta. Bestämmelsen har emellertid i rättspraxis ej tillämpats så, att ett dylikt förfarande måste iakttas för att förordet skall vara giltigt. Visserligen finns inte något belägg för att avkall skulle göras på formkravet i den meningen att en handling skulle kunna godkännas som äktenskapsförord som inte är försedd med underskrift av två vittnen (NJA 1933 s 676); vittnena är alltså s k solennitetsvittnen. Beträffande formerna för vittnenas medverkan har däremot domstolarna varit milda i sin bedömning. I rättsfallet NJA 1937 s 226 godtogs sålunda som äktenskapsförord en handling som ostridigt undertecknats av parterna och i deras frånvaro, låt vara på deras gemensamma föranstaltande, bestyrkts av vittnen. Senare avgöranden synes innebära att part inte själv behöver ha varit aktiv för att få till stånd bevittning men att, om han ej varit detta och ej heller vitsordat sin namnteckning inför vittnena, anskaffandet av vittnena skall ha skett med hans medgivande (NJA 1946 s 620 och 1979 s 172, jfr 1947 s 270 angående bodelningshandling).

Den närmare innebörden av att en part skall ha medgett att bevittning ombesörjs kan vara föremål för viss tvekan. Enligt min mening bör inte i kravet på medgivande läggas att parten i fråga skall ha insikt om bevittningens betydelse för rättshandlingens giltighet; att härvid göra skillnad mellan olika fall beroende på hur bevittningen har tillgått synes inte tillräckligt motiverat.

Det måste uppenbarligen ankomma på den part som påstår att ett medgivande föreligger från den andra partens sida att styrka detta.

G:s under sanningsförsäkran lämnade uppgifter om vad som hände vid det tillfälle då äktenskapsförordet undertecknades vinner stöd av R.E:s vittnesmål vid TR:n och får i det väsentliga godtas. Av redogörelsen framgår att situationen har varit sådan att M. inte gärna kan ha undgått att förstå att den av henne undertecknade handlingen genom R.E:s försorg skulle förses med ytterligare en vittnesunderskrift i nära anslutning till undertecknandet. Det måste också med hänsyn till omständigheterna antas att M. inte har haft något att invända mot detta. Erforderligt medgivande till bevittningen av det ej närvarande vittnet får därför anses föreligga.

Liksom HovR:n finner jag alltså att handlingen är att anse som ett i laga form upprättat äktenskapsförord.

Beträffande därefter den av M. i andra hand åberopade grunden för sin talan föreligger i och för sig inte hinder mot att med analogisk tillämpning av 33 § avtalslagen förklara ett ingånget äktenskapsförord ogiltigt därför att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om omständigheterna vid dess tillkomst åberopa förordet. Vad som i denna fråga har förekommit i målet ger emellertid inte anledning att frångå HovR:ns bedömning angående giltigheten av makarna E:s äktenskapsförord.

På grund av det anförda kan M:s talan ej vinna bifall.

Jag fastställer HovR:ns domslut.

JustR Westerlind förklarade att han biträdde det av JustR Broomé framlagda förslaget till domslut, att han instämde i vad JustR Hessler anfört fr o m "Vid huvudförhandling inför HD" t o m det stycke som slutade med orden "ytterligare något skedde med handlingen" samt att han såsom fortsatt motivering ville för sin del åberopa följande: Med hänsyn till den i HD förebragta utredningen finner jag ådagalagt att Margarita haft sådan insikt beträffande vittneskravet och vittnenas funktion att erforderligt medgivande till bevittningen av det ej närvarande vittnet kan anses ha förelegat.

Att det skulle strida mot tro och heder att åberopa förordet är enligt min mening inte visat.

M:s talan kan följaktligen inte bifallas.

På grund av vad sålunda förekommit skulle HD:s dom avfattas i enlighet med JustR Broomés av JustR:n Palm och Knutsson biträdda mening.