SOU 1981:85

Äktenskapsbalk : förslag

SOU 1981185

Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Familjelagssakkunniga får härmed överlämna betänkandet (SOU 1981z85) Äktenskapsbalk. Betänkandet bygger i vissa avsnitt på utredningens tidigare betänkanden (SOU 1972:41) Familj och äktenskap 1, och (SOU 1977137) Underhåll till barn och frånskilda.

I arbetet med betänkandet har de sakkunniga utgjorts av f. d. hovrättspre- sidenten Björn Kjellin, ordförande, distriktsåklagaren Britta Bjelle (fr. o. m den 29 november 1978) samt riksdagsledamötema Lilly Hansson, Lisa Mattson, Martin Olsson, Gabriel Romanus (t. o. m. den 20 november 1978), Ingrid Sundberg och Evert Svensson.

Såsom experter har deltagit departementsrådet Per Anclow (fr. o. m den 1 1 juni 1979), försäkringsdirektören Gerhard Grabe, rättschefen Staffan Mag- nusson, docenten Jan Trost, advokaten Bror Wahlström och departements- sekreteraren Birgitta Wittorp.

Sekreterare har varit hovrättsrådet Lars Tottie, hovrättsassessom Lena Ekman och hovrättsassessom Lars-Göran Engström.

För statistiska sammanställningar har de sakkunniga biträtts av fil. kand. K'erstin Landfeldt. .

Till betänkandet har fogats reservationer av Bjelle, Olsson och Sundberg samt särskilda yttranden av Hansson, Mattson, Svensson, Sundberg och Grabe.

Familjelagssakkunniga har under utredningarbetet låtit företa dels en intervjuundersökning för att söka utröna orsakerna till den sjunkande giftermålsfrekvensen och ökningen av antalet sambor och dels en samman- ställn ing och bea rbetn ing av vissa statistiska uppgifter härom. Detta arbete har utförts under ledning av Trost och en redogörelse har publicerats i rapporten (SOU 1978155) Att sambo och gifta sig; Fakta och föreställningar.

De sakkunniga har efter remiss yttrat sig över följande betänkanden: studiestödsutredningens betänkande (SOU 1977z31) Studiestöd-Altemativa utvecklingslinjer, socialutredningens betänkande (SOU 1977z40 och 41) Socialtjänst och socialförsäkringstillägg, namnlagsutredningens betänkande (SOU 1979:25) Nya namnregler, betänkandet (Ds Ju 197921 1) Dödsbodelä- gares ansvar för avlidens skulder m. m., avgivet av utredningen om vissa arvsrättsliga frågor, betänkandet (SOU 1979:63) Bamets rätt 2 Om föräldra- ansvar, avgivet av utredningen om barnens rätt, och betänkandet (Ds U 198013) Enskild undervisning enligt 355 skollagen. avgivet av kommittén angående skolor med enskild huvudman.

Familjelagssakkunniga har till justitiedepartementet yttrat sig i frågan

SOU 1981:85

huruvida Sverige bör tillträda 1976 års Haag-konvention om ingående och erkännande av äktenskap. De sakkunniga har vidare till departementet avgett yttrande över utkast dels till en europeisk konvention om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om barn, dels till en europeisk konvention om upprättande av en internationell domstol med uppgift att avgöra tvister rörande vårdnad om barn.

Utredningsarbetet fortsätter med frågor om den intemationellrättsliga regleringen på äktenskaps- och arvsrättens område.

Malmö ijuni 1981 Björn Kjellin Britta Bjelle Lisa Mattson Ingrid Sundberg Lilly Hansson Martin Olsson Evert Svensson /Lars Tottie Lena Ekman

Lars-Göran Engströ

SOU 1'81185

Innehåll

Förkatningar

F örfatningsjörslag

Samnanfattm'ng

1 1.1 1.2 1.3

2 2.1 2.2 2.3 2.4 2.5 2.6 2.7

Utredningsuppdraget Direktiven m. m. Utredningsarbetet Nordiskt samarbete

Allmänna synpunkter

Ett arbete 1 etapper .

Äktenskapets bevarande — en principståndpunkt Den nordiska likadelningsregeln— en grundprincip Vems är det gemensamma hemmet? Begränsad likadelning vid skilsmässa

Bodelning och arv vid makes död . I vilken omfattning bör man skriva lag för ogifta sambor? 2.7.1 Förutsättningar för frågans bedömande 2.7.2 Familjelagssakkunniga Den nordiska rättslikheten

Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad Inledning . . . Gällande rätt och tidigare reformförslag Familjelagssakkunniga

3.3.1 Allmänna synpunkter .

3.3.2 För vilka samboende skall regler ges? 3.3.3 När föreligger äktenskapsliknande samlevnad? 3.3.4 Vilken egendom skall lagen omfatta? 3.3.5 Vilka skulder skall beaktas? 3.3.6 Val av principlösning 3.3.7 Andelamas storlek

3.3.8 Avtal om undantag? . . . . 3.3.9 Förhållandet till reglerna om makars egendom 3 .3. 10 Förhållandet till borgenärer

6 Innehåll

4.1 4.2

4.3

4.4

5.2

6.1 6.2

6.3

6.4

Principerna för bodelning vid äktenskapsskillnad och motsva- rande frågor vid upplösn ing av samboende mellan ogifta Gällande rätt Övriga nordiska länder

Familjelagssakkunniga

Bodelning mellan makar 4.3.1 4.3.2 4.3.3 4.3.4 4.3.5

Utgångspunkter .

De kortvariga äktenskapen Jämkning i särskilda fall

Vederlagsreglema . . . Tidpunkten för bodelning vid äktenskapsskillnad

Bodelning mellan sambor

Efterlevandeskydd och arv . . . Efterlevandes rätt efter äktenskap eller samboende 5.1.1 Inledning . . .

5.1.2 Gällande rätt och tidigare reformförslag 5.1.3 Övriga nordiska länder Familjelagssakkunniga 5.1.4 Vad frågan gäller

5.1.5 När bröstarvinge finns . . . . 5.1.6 Rätt för den efterlevande att behålla sin egendom 5. 1 .7 Basbeloppsregeln

5.1.8 När bröstarvinge saknas 5.1.9 Efterarv 5.1. 10 Basbeloppsregeln och efterarv 5.1. 11 Efterlevandes rätt efter samboende Laglotten 5.2.1 5.2.2

Gällande rätt Familjelagssakkunniga

Avtal mellan makar och mellan sambor Gällande rätt Övriga nordiska länder Familjelagssakkunniga Avtal mellan makar 6.3.1 6.3.2 6.3.3 6.3.4 6.3.5 6.3.6

6.3.7 6.3.8

Allmänna synpunkter Avtal om egendomsordningen

Jämkning av äktenskapsförord m. m. Avtal om förtida bodelning

Gåvor och andra överföringar . . . . Skall samma form gälla vid avtal om egendomsord- ningen som vid gåva?

Avtal om bodelning Föravtal om bodelning

Avtal mellan sambor 6.4.1 6.4.2 6.4.3 6.4.4

Allmänna synpunkter Avtal om förtida bodelning Gåvor och andra överföringar Avtal om bodelning

SOU 1981:85

163 163 165 166 166 166 169 173 178 180 181

183 183 183 183 187 191 191 193 197 199 200 201 203 205 206 206 207

213 213 216 217 217 217 218 224 225 228

236 236 245 250 250 255 256 256

sou 1981:85 Innehåll 7

Hirsäkringsfrågor

Inledning .

Gällande rätt . . . . . . .

7.2.1 Några grundläggande försäkringsrättsliga bestämmel- ser.........

7.2.2 Värdering av försäkring 7.2.3 Försäkring och bodelning

Familjelagssakkunniga

7.3.1 Allmänt . .

7.3.2 Pensionsförsäkringar m. m. 7.3.3 Förmånstagarförvärv och giftorätt

Arvsskatte/rågor

Inledning . . . . .

Den nuvarande arvsbeskattningen

Familjelagssakkunniga . . .

8.3.1 Den efterlevande makens rätt till kvarlåtenskapen när bröstarvinge finns . . .

8.3.2 Jämkning vid bodelning . . .

8.3.3 Arvsbeskattningen när bröstarvingar saknas 8.3.4 Beskattning av makes förmånstagarförvärv 8.3.5 Beskattning av en sambos testamentslott

8.3.6 Gåva mellan makar . . . .

8.3.7 Sammanfattande synpunkter på arvsskatten

Spec ra [motivering Förslaget till äktenskapsbalk

Första avd. Allmänna bestämmelser 9.1.1 1 kap. Äktenskap . .

Andra avd. Äktenskaps ingående och upplösning 9.1.2 2 kap. Äktenskapshinder . .

3 kap. Prövning av äktenskapshinder

9.1.3 4 kap. Vigsel . . . . . 9.1.4 5 kap. Äktenskapsskillnad .

Tredje avd. Makars ekonomiska förhållanden 9.1.5 6 kap. Underhåll . . 9.1.6 7 kap. Makars bostad och bohag 9.1.7 8 kap. Gåva mellan makar . . 9.1.8 9 kap. Bodelningsförrättning och dess förberedande 9.1.9 10 kap. Vad som skall mgå i bodelning 9.1.10 11 kap. Andelar och lotter 9.1.11 12 kap. Jämkning vid bodelning 9.1.12 13 kap. Verkan av bodelning

Fjärde avd. Rättegångsbestämmelser . . 9.1.13 14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll 9.1.14 15 kap. Ärenden om äktenskaps ingående 9.1.15 16 kap. Registreringsärenden 9.1.16 17 kap. Bodelningsförrättare 9.1.17 18 kap. Gemensamma bestämmelser

8 Innehåll

9.2 9.3

9.4

9.5 9.6 9.7 9.8 9. 9 9.10 9.11 9.12

9.13

9.14

9.15 9.16

Femte avd. Särskilda bestämmelser om sambor

9.1.18 19 kap. Sambors bostad och bohag Förslaget till lag om införande av äktenskapsbalken Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Vissa arvsrättsliga frågor . . . . .

9.3.1 3 kap. Om makes arvsrätt och om efterarv vid dennes död . . . .

9.3.2 6 kap. Om förskott å arv . . 9.3.3 1 1 kap. Om testamentes tolkning . . . . 9.3.4 12 kap. Om testamentstagares rätt i vissa fall .

9.3.5 14 kap. Om bevakning, delgivning och klander av testamente . . 9.3.6 16 kap. Om preskription av rätt att taga arv eller testamente

9.3.7 17 kap. Om arvsavtal . . .

9.3.8 18 kap. Allmänna bestämmelser om dödsbo 9.3.9 19 kap. Om boutredningsman och testamentsexekutor 9.3.10 20 kap. Om bouppteckning och dödsboanmälan 9.3.1] 21 kap. Om den dödes skulder 9.3.12 23 kap. Om arvskifte

9. 3. 13 Övergångsbestämmelser .

Förslaget till lag om ändring 1 föräldrabalken . . . . .

9.4.1 14 kap. Om vård av en omyndigs rättidödsbo ellerannat

bo . . . . . . . .

9.4.2 15-18 kap. och 20 kap.

9.4.3 Övergångsbestämmelser .

Förslaget till lag om ändring i jordabalken Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken Förslaget till lag om ändring i lagen om samäganderätt Förslaget till lag om ändring i konkurslagen Förslaget till lag om ändring i försäkringsavtalslagen Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna arvsfonden Förslaget till lag om ändring 1 kommunalskattelagen . Förslaget till lag om ändring 1 lagen angående vissa utfästelser om gåva

Förslaget till lag om ändring 1 lagen om arvsskatt och gåvo- skatt . . . . . . . . . . . Förslaget till lag om ändring i lagen om handläggning av domstolsärenden . . . . . . . Förslaget till lag om ändring 1 lagen om försäkringsrörelse Förslagen till lag om ändring 1 fastighetsbildningslagen och till kungörelse om ändring i fastighetsbildningskungörelsen

Reservationer

Särskilda yttranden

SOU 1981:85

421 421 430 439 439

440 448 449 450

450

450 451 451 452 452 455 457 458 459

459 461 461 461 463 463 464 464 471 472

472

473

476 477

477

481

491

SOU 1981:85

Bilagor Bilaga 1

Bilaga 2

Bilaga 3

Bilaga 4

Bilaga 5 Bilaga 6

Bilaga 7

Statistik om äktenskapliga förhållanden, av Kersin Land— feldt . . . . . . Äktenskapsregistret, av Jan Trost

Efterlevande makes ställning enligt bouppteckningar regi- strerade vid tingsrätterna februari och mars 1974, av Jan Trost

Äktenskaps/örorden 1977, av Jan Trost i samverkan med Kerstin Landfeldt

Familjepensioner och dödsfallsbelopp, av Gerhard Grabe Summary

Sammanställning av bestämmelserna i giftermålsbalken, lagen ( I 959:15 7) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad och lagen ( I 973.651) om ogifta sam- boendes gemensamma bostad samt närmast motsvarande bestämmelser i förslaget till äktenskapsbalk

Innehåll 9

SOU 1981115

Förkortningar

brottsbalken

Ds B departementsserie budgetdepartementet Ds Ju departementsserie justitiedepartementet Ds U departementsserie utbildningsdepartementet lagen (1927z77) om försäkringsavtal FB föräldrabalken GB giftermålsbalken GP lagen (1920:406) om införande av nya giftermålsbalken JB jordabalken KL konkurslagen (19212225) LB 1913 Lagberedningens förslag till revision av giftermålsbalken och vissa delar av ärvdabalken 1. Förslag till lag om äktenskaps ingående och upplösning m. m., 1913. LB 1918 Lagberedningens förslag till revision av gifterrnålsbalken och vissa delar av ärvdabalken IV. Förslag till giftermålsbalk m.m., 1918. lagutskottets betänkande Nytt juridiskt arkiv avd. 1 Nytt juridiskt arkiv avd. 11 Norges offentlige utredninger Norsk retstidende proposition rättegångsbalken riksdagens skrivelse Svensk författningssamling skatteutskottets betänkande statens offentliga utredningar Svensk juristtidning (rättsfallsavdelningen) Tidskrift for Rettsvitenskap Tidskrift för Sve1igcs advokatsamfund utsökningsbalken Ugeskrift for retsvzesen utsökningslagen (1877 nr 31 s. 1) ärvdabalkengiftermålsbalken i 1734 års lag förslaget till äktenskapsbalk

SOU 1081:85

Författningsförslag

1. Förslag till Aktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att främst i Sveriges rikes lag skall införas en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av följande lydelse

Första avd. Allmänna bestämmelser 1 kap. Äktenskap

1 & Äktenskap ingås mellan en man och en kvinna. För dem gäller vad som föreskrivs om makar.

2 & Makar skall visa varandra trohet, lojalitet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa.

3 & Vardera maken råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

4 & Makar är skyldiga att lämna varandra de upplysningar som behövs för att bedöma familjens ekonomiska förhållanden.

5 & Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom rättens dom på äktenskapsskillnad.

6 5 När ett äktenskap upplöses, delas makarnas egendom enligt de grunder och på det sätt som gäller för bodelning.

7 5 1 avdelningar av balken anges hur äktenskap ingås och upplöses, vad som gäller om makars ekonomiska förhållanden och om rättegång. En avslutande avdelning av balken anger i vilka fall dessa bestämmelser om makars ekonomiska förhållanden och om rättegång kan tillämpas på dem som, utan att ha ingått äktenskap, samlever under förhållanden som liknar äktenskap.

Andra avd. Äktenskaps ingående och upplösning 2 kap. Äktenskapshinder

] 5 Den som är under arton år får ej ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen i det län där han eller hon har sitt hemvist.

14 Författningsjörslag sou 1981:85

2 & Den som är förklarad omyndig eller enligt rättens beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får ej ingå äktenskap utan förrnyndarens samtycke. Vägras samtycke, kan rätten på ansökan tillåta äktenskapet.

3 & Äktenskap får ej ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt uppstigande och nedstigande led eller som är helsyskon.

Halvsyskon får ej ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 5 Den som är gift får ej ingå nytt äktenskap.

3 kap. Prövning av äktenskapshinder

1 5 Prövning om hinder möter mot äktenskap (hindersprövning) skall göras i den svenska församling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas.

Hindersprövning skall begäras av mannen och kvinnan gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2 5 Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i riket skall vid hindersprövningen förete det intyg av utländsk myndighet om sin behörighet att ingå äktenskapet som kan anskaffas.

Fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet, skall bevis om tillståndet eller samtycket företes vid hindersprövningen.

3 & Mannen och kvinnan skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt uppstigande och nedstigande led eller helsyskon samt, om inte tillstånd till äktenskapet företes, att de inte heller är halvsyskon.

Den som begär hindersprövning skall även skriftligen på heder och samvete uppge om han eller hon tidigare har ingått äktenskap. Den som har ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet harblivit upplöst, om detta inte framgår av folkbokföringen eller av intyg som utländsk myndighet har utfärdat.

4 & Finner pastorsämbetet att hinder inte föreligger mot äktenskapet, skall ämbetet på begäran av mannen och kvinnan utfärda intyg om detta.

4 kap. Vigel

] 5 Ett äktenskap ingås, i släktingars eller andra vittnens närvaro, genom överenskommelse i form av vigsel.

2 5 Vid vigsel skall mannen och kvinnan samtidigt närvara. De skall var för sig på fråga av en vigselförrättare samtycka till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara dem för makar.

Har det ej gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrättaren icke behörig, är förrättningen ogiltig som vigsel.

3 & Behörig att vara vigselförrättare är 1. präst i svenska kyrkan, 2. präst eller befattningshavare i annat trossamfund, om regeringen har

sou 1981:85 Författningsfo'rslag 15

medgivit samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har meddelat prästen eller befattningshavaren intyg om dennes behörighet,

3. lagfaren domare i allmän underrätt, eller

4. den som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

4 & Tillhör mannen eller kvinnan församling av svenska kyrkan, har de rätt till vigsel i församlingen.

5 5 Innan vigsel företas, skall vigselförrättaren förvissa sig om att hinders- prövning har skett, ej mer än fyra månader före den tillämnade vigseln, och att inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får någon annan ej förrätta vigsel än en präst som tjänstgöri den församling där denna har skett.

6 5 Vid vigsel gäller i övrigt,

då den förrättas av en präst i svenska kyrkan, föreskrifterna i kyrkohand- boken,

då den förrättas av en präst eller befattningshavare i annat trossamfund, dess föreskrifter, och

i annat fall bestämmelser som meddelas av regeringen.

7 & Makarna har rätt att genast få bevis om vigsel. I de fall regeringen bestämmer förs särskilt protokoll över vigslar.

8 5 En förrättning som enligt 2 & andra stycket är ogiltig som vigsel får likväl godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet får dock tas upp endast på ansökan av mannen eller kvinnan eller, när någon av dem har avlidit, av en arvinge till den avlidne.

5 kap. Äktenskapsskillnad ] 5 Är makarna ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad. Denna skall föregås av betänketid om makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med ett eget barn under sexton år som står under hans eller hennes vårdnad.

2 5 En make som ensam vill att äktenskapet skall upplösas har rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid.

3 & Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskaps- skillnad eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, meddelas dom på äktenskapsskillnad, om makarna eller en av dem framställer särskilt yrkande om detta. Har något sådant yrkande ej framställts inom ett år från betänketidens början, är frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

4 & Lever makarna åtskilda sedan minst två år, har vardera maken rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

5 5 Har äktenskapet ingåttsi strid mot2 kap. 3 åförsta stycket, har vardera maken rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts i strid mot 2 kap. 45 och det tidigare äktenskapet inte har blivit upplöst.

16 Författningsförslag SOU 1981:85

Föreligger tvegifte, har vardera maken i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

1 fall som avses i första stycket kan talan om äktenskapsskillnad föras även av åklagaren.

Tredje avd. Makars ekonomiska förhållanden 6 kap. Underhåll

1 & Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att tillgodose deras gemensamma och personliga behov. De skall fördela utgifter och sysslor mellan sig.

Om underhåll till barn finns bestämmelseri föräldrabalken.

2 5 Om det som den ena maken skall bidra med inte räcker till för hans eller hennes personliga behov eller för de betalningar som han eller hon annars ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

3 5 Kan den ena maken på grund av sjukdom eller frånvaro inte själv sköta sina angelägenheter och lättas medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den förres inkomst och avkastningen av hans eller hennes egenöom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man.

4 & Försummar den ena maken sin underhållsskyldighet, kan rätten ålägga den försumlige att betala underhållsbidrag till den andra maken.

5 5 Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, kan rätten ålägga den ena maken att betala underhållsbidrag till den andra maken enligt de grunder som anges i 1 (j.

6 5 Efter äktenskapsskillnad svarar vardera maken för sin försörjning. Behöver en make bidrag till sitt underhåll underen övergångstid, har maken rätt att få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till den makens förmåga och övriga omständigheter. Har en make svårigheter att försörja sig själv efter upplösning av ett långvarigt äktenskap eller finns det andra synnerliga skäl, har maken rätt till underhållsbidrag för längre tid än som anges i andra stycket.

7 5 Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad lämnas fortlöpande. Om det finns särskilda skäl kan rätten dock bestämma att bidraget skall erläggas med ett engångsbelopp.

8 5 Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det.

9 & Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag går förlorad tre år efter den ursprungligen gällande förfallodagen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den tidpunkten eller har

sor 1981:85 Författningsförslag 17

den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grund av en tidigare ansökan, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

I-lar före samma tidpunkt ansökan gjorts om förordnande av god man en ligt ackordslagen (1970:847), får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av godmansförordnandet förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Kommer ackord till stånd, får fordringen krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget eller konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal i strid mot denna paragraf är ogiltiga.

10 5 En dom eller ett avtal om underhåll kan jämkas av rätten, om ändringi förhållandena föranleder det. För tiden innan talan har väckts får jämkning dock mot en parts bestridande göras endast på så sätt att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort. Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit bestämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mot en parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av rätten, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständighetema vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

7 kap. Makars bostad och bohag

1 5 Med bostad avses i denna balk

äganderätt till fast egendom, tomträtt och rätt till byggnad på annans mark, om egendomen eller byggnaden huvudsakligen tjänar som makarnas gemen- samma hem, samt

hyresrätt, bostadsrätt och annan rätt till hus eller del av hus för sådant ändamål.

Till bohag räknas möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre, som är avsett för familjens bruk. Med bohag jämställs båtar, bilar och andra fordon.

2 5 Utan den andra makens samtycke får en make inte avhända sig bostad eller bohag och inte heller hyra ut bostaden. Vad som nu har sagts gäller dock inte i fråga om sådant bohag som tjänar uteslutande till makens personliga bruk. Kan den andra maken ej lämna giltigt samtycke eller kan hans eller hennes .; samtycke inte inhämtas inom rimlig tid, får maken dock vidta åtgärden utan i samtycke. ' Samtycke till att en make avhänder sig fast egendom eller tomträtt skall lämnas skriftligen.

3 & Saknas samtycke, kan rätten tillåta åtgärden på ansökan av den make som vill företa rättshandlingen.

4 & Har den ena maken utan samtycke, då sådant fordras, avhänt sig bostad eller bohag eller till förfång för den andra maken hyrt ut bostaden, skall på

18 Författningsjörslag

SOU 1981:85

dennes talan rätten förklara rättshandlingen vara ogiltig och innehavaren skyldig att lämna tillbaka bostaden eller bohaget. Överlåtelse av bohag ärdock inte ogiltig, om den med vilken rättshandlingen ingicks i god tro har fått egendomen i sin besittning.

Talan enligt första stycket skall väckas hos rätten inom tre månader från det den andra maken fick kännedom om förfogandet över bostaden eller överlämnandet av bohaget. Om lagfart eller inskrivning har beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får dock talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, kan rätten medge skäligt anstånd med flyttning- en.

5 & Bestämmelserna i 1—4 55 skall tillämpas till dess bodelning har skett i anledning av äktenskapets upplösning, efter den ena makens död dock inte i fråga om den efterlevandes egendom. Vad som nu har sagts utgör ej hinder för arvingar och universella testamentstagare att föra en talan om klander som har väckts av den avlidne.

6 5 Har bostad eller bohag förvärvats för makarnas gemensamma be- gagnande, skall vid bodelning egendomen anses tilhöra dem tillsammans till lika andelar.

Fastighet eller annan egendom av större värde skall dock vid bodelning anses tillhöra förvärvaren ensam eller ägas med olika andelar, om makarna har kommit överens om detta vid förvärvet och det med hänsyn till deras ekonomiska förhållanden och den tid som har förflutit inte är oskäligt.

Även utan särskild överenskommelse skall vad iandra stycket sägs gälla, om den ena maken i väsentligt större omfattning än den andra maken har bidragit till förvärvet och övriga gemensamma kostnader för hem och hushåll.

8 kap. Gåva mellan makar

] 9 Vill den ena maken ge den andra maken en gåva och fordras det för att gåvan skall gälla makarna emellan att gåvotagaren får det givna i sin besittning, kan i stället gåvan registreras. Gåva mellan makar kan även i annat sådant fall registreras, om makarna anser att det behövs.

Utan registrering får gåvan inte åberopas mot givarens borgenärer. Detta gäller dock inte gåva av fast egendom eller tomträtt, om lagfart eller inskrivning har sökts för förvärvet och ansökningen inte har avslagits, och ej heller personliga presenter, vilkas värde inte ståri missförhål lande till givarens ekonomiska villkor.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda bestämmelser, enligt vilka en gåva får åberopas mot givarens borgenärer först efter inskrivning eller annan registrering, gäller i stället de bestämmelsema.

2 5 Kan givaren inte betala en skuld, för vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot borgenärema, eller kan det av annan anledning antas att givaren är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av den överlåtna egendomen. Detta gäller dock inte i fråga om personliga presenter, vilkas värde inte stod i missförhållande till givarens ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om det visas att givaren, när gåvan blev gällande mot

SOU 1981:85 Författnings/örslag

borgenärema, hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsva- rade de skulder för vilka givaren då svarade. Om vederlag har utgått, skall dess värde avräknas från värdet av den överlåtna egendomen. Har denna utan mottagarens vållande helt eller delvis gått förlorad, är mottagaren i motsva- rande mån fri från ansvar.

Har talan om en makes ansvar enligt denna paragraf inte väckts inom ett år från den dag gåvan blev gällande mot borgenärema, är rätten till sådan talan förlorad. En makes ansvar får ej heller göras gällande, om talan om återvinning av gåvan är anhängig enligt konkurslagen (1921 :225) eller ackordslagen (1970:847).

9 kap. Bodelningf'orrättning och dess förberedande 1 & Bodelning görs av båda makarna. Över bodelning skall upprätms en handling som skrivs under av dem. Är den ena maken död, görs bodelningen av den andra maken och den avlidnes arvingar och universella testamentsta- gare; för dem gäller därvid om ej annat sägs vad som är föreskrivet om make.

2 5 När ett äktenskap har upplösts, skall bodelning förrättas. Begär någon av makarna bodelning när mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen förrättas genast.

Är makarna ense, kan de efter skriftlig anmälan till rätten förrätta bodelning även under äktenskapets bestånd utan att mål om äktenskapsskillnad pågår. Anmälan skall registreras.

Om den efterlevande makens rätt till oskiftat bo och om skifte av ett sådant bo finns bestämmelser i ärvdabalken.

3 & Bodelning mellan den ena maken och den andres arvingar och universella testamentstagare får inte äga rum mot någon dödsbodelägares bestridande, innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har betalats eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär att skulderna inte kan drabba delägaren. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, får dock bodelning förrättas även om delägaren bestrider det.

4 5 När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, vardera makens tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när talan väcktes.

Om det behövs för att få bouppteckning till stånd, får bodelningsförrättare förordnas.

5 5 Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall på yrkande den andra makens egendom eller del därav sättas under särskild förvaltning Om någon av makarna bestrider det får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om godtagbar säkerhet ställs.

Förordnandet gäller tills vidare intill dess bodelning sker eller frågan om äktenskapsskillnad förfaller eller rätten i annat fall skiljer målet från sig utan att döma till äktenskapsskillnad.

19

20 Föthzttningsjörslag SOU 1981:85

6 & Egendom som den ena maken råder över får utmätas även om bodelning skall förrättas. Är sådan egendom satt under särskild förvaltning, får den dock utmätas för hans eller hennes skuld, endast om också den andra maken svarar för skulden eller denna är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

7 & Avträds en makes egendom till konkurs innan bodelning har ägt rum, eller har bodelningen återgått i anledning av en makes konkurs, skall den egendom som han eller hon råder över stå under konkursboets förvaltning till dess det har blivit bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla maken. Konkursboet får sälja egendomen, om det behövs.

Förordnande om särskild förvaltning förfaller när konkurs inträffar.

8 & Dör en make när mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ändå de föreskrifter gälla som avser bodelning vid äktenskapsskillnad.

Samma föreskrifter gäller när makar fördelar egendom mellan sig vid bodelning efter anmälan till rätten. Vad som är föreskrivet om dagen när talan väcktes skall därvid gälla dagen då anmälan gavs in till rätten.

9 5 Med den tid då mål om äktenskapsskillnad pågår förstås i denna balk tiden från talans väckande till dess domen på äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft eller, om rätten skiljermålet från sig utan att meddela sådan dom, till dess talan har avvisats eller förfallit eller målet av annan anledning har avskrivits från vidare handläggning.

10 kap. Vad som skall ingå i bodelning 1 5 I bodelning ingår egendom som tillhörde vardera maken när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, utan att sådant mål pågick, dödsfallet inträffade.

2 & Vardera maken är skyldig att, för tiden därefter till dess bodelningen sker, redovisa för sin egendom och för sådan andra maken tillhörig egendom som han eller hon har haft hand om. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

3 5 Vardera maken får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder, personliga presenter och föremål som han eller hon uteslutande har till sitt personliga bruk. Om den ena maken är död har den efterlevande samma rätt.

4 5 Rätt till egen pension skall inte ingå i bodelning. Detta gäller också andra rättigheter, om de inte kan överlåtas eller enligt vad som särskilt gäller för dem är av personlig art.

Med pension avses, om denna är grundad på försäkring, sådan där utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

5 & Makar eller blivande makar har rätt att genom äktenskapsförord bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem inte skall ingå i bodelning (enskild egendom). Genom nytt äktenskapsförord kan makarna bestämma att egendomen skall ingå i bodelning.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och undertecknas av båda maka ma. Detta gäller även om den ena maken är omyndig. I så fall skall dock

sou 1981:85 Författningsförslag 21

förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas. Ett förord kan åberopas vid bodelning endast om det har registrerats innan talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade.

6 5 Från bodelning skall den egendom tas undan som en make har fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att den inte skall ingå i bodelning, eller som maken har förvärvat genom testamente med sådant villkor, eller som har tillfallit maken i arv och om vilken arvlåtaren genom testamente har meddelat en sådan föreskrift (enskild egendom).

Undantaget från bodelning skall ej omfatta vad som har anskaffats i stället för egendomen eller vad som är avkastning av denna, om det inte med hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får anses följa av rättshandlingen.

, 7 & Enskild egendom enligt 5—65å skall, om makama enas om det vid bodelningen, ingå i denna. Detsamma gäller rätt till egen pension på grund av försäkring

8 5 Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927z77) om försäk- ringsavtal.

11 kap. Andelar och lotter Makarnas andelar i boet

] 5 Vid bodelning skall först vardera makens andel i boet beräknas.

2 5 Härvid skall från vardera makens i bodelningen ingående tillgångar avräknas så mycket att det täcker de skulder som han eller hon hade, när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet inträffade.

1 Svarar båda makarna för skuld, skall den täckas av vardera makens ! tillgångar till den del som skulden, makarna emellan, kan anses åvila honom eller henne. Är skuld som endast en av dem har åtagit sig förenad med särskild förmånsrätt i bostad eller bohag som de anses äga tillsammans, skall skulden anses åvila dem båda; dock endast i den mån skulden motsvarar värdet av den belastade egendomen.

För de skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i egendom som inte ingår i bodelningen skall maken få täckning endast i den mån betalning inte kan erhållas ur sådan egendom. Detsamma gäller andra skulder som han eller hon har ådragit sig för egendomens underhåll eller förbättring eller som

, annars är att hänföra till denna.

3 & Vad som återstår av makarnas tillgångar, sedan avdrag har gjorts för skuldtäckning, skall läggas samman och värdet därav skall delas lika mellan makarna.

4 5 Har den ena maken inom ett år, innan talan om äktenskapsskillnad väcktes, utan den andra makens samtycke i ej obetydlig omfattning genom gåva minskat den egendom som skulle ha mätt i bodelningen, skall den andra makens hälft beräknas som om gåvans värde alltjämt hade ingått i de tillgångar som delningen omfattar och den förres del i motsvarande mån minskas.

22 För/ållnr'ngs/örslag SOU 1981:85

Detta gäller också, när den ena maken inom samma tid i ej obetydlig omfattning har minskat egendomen genom att betala premie för egen pensionsförsäkring eller, vid bodelning efter den ena makens död, när egendomen har minskat genom förskott på arv, i den mån förskottet skall avräknas på arvet efter den döde.

5 & Summan av de tillgångar som vardera maken har beräknats få för täckning av skulder och vid delning av de återstående sammanlagda tillgångarna utgör makens andel i boet.

Egendomens fördelning på lotter

6 5 Med ledning av dessa andelar skall sedan egendomen i boet fördelas på lotter. Vardera maken har rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av denna som han eller hon önskar.

7 5 Den make som bäst behöver bostaden har rätt att, även om bostaden tillhör den andra maken och oavsett om den i övrigt ingåri bodelningen eller är enskild egendom, få den i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Detta gäller dock endast om det även med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Vad som sagts om bostaden skall också gälla bohaget.

Svarar den egendom som avses i första stycket för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt däri, skall en förutsättning för tillämpning av bestäm- melsen vara att den andra maken befrias från ansvar för skulden eller att medel till dess betalning har satts under särskild vård. Då den ena maken är död, gäller bestämmelsen i första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

8 5 En make vars egendom i värde överstiger lotten har rätt att, i stället för att lämna egendom till den andra maken, betala med pengar; han eller hon kan få skäligt anstånd, om godtagbar säkerhet ställs för betalningen. Betalar maken inte i pengar, har den andra maken rätt att, såvitt det är möjligt, få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för honom eller henne.

En make som övertar bostad och bohag mot av räkning och ej tillgodoser den andra maken med annan egendom som ingår i bodelningen, skall betala med pengar eller ställa godtagbar säkerhet.

Vid bodelning efter den ena makens död gäller första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

9 5 Har den ena maken vid fördelningen på lotter inte kunnat erhålla hela sin andel, har han eller hon en fordran på den andra maken för bristen.

12 kap. Jämkning vid bodelning

1 5 Vid äktenskapsskillnad kan, om samlevnaden inte har varat en längre tid, vardera maken vid bodelningen begära att i stället för likadelning vardera maken, i den utsträckning som det kan anses skäligt, får behålla sin egendom. Enas makarna ej om beräkningen av andelarna, skall, sedan avdrag har gjorts för täckning av skulder, endast så stor del av vardera makens återstående tillgångar samman läggas och delas lika mellan dem, som svarar mot den del av

SOU 1981:85 Författnings/örslag 23

tio år som deras äktenskap hade varat, när talan väcktes. Därvid skall, om makama gemensamt har eller har haft barn som har fötts före äktenskapets ingående, tiden räknas från barnets födelse.

Första stycket gäller inte om makar eller blivande makar genom äkten- skapsförord har bestämt att, i händelse av äktenskapsskillnad, all deras i bodelningen ingående egendom skall delas lika mellan dem.

2 & Ärdeti annat hänseende vidäktenskapsskillnad oskäligt med hänsyntill makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt att en make lämnar egendom till den andra maken i den omfattning som följer av dennes beräknade andel i boet, skall bodelningen i stället ske så att den förre får behålla mer av sin egendom. Är den andra maken vid bodelningen försatt i konkurs eller finns det andra särskilda skäl att helt underlåta delning, skall vardera maken som sin andel behålla sin egendom.

3 5 Vid bodelning efter den ena makens död skall, i den mån den efterlevande maken begär det, delning inte äga rum utan vardera sidan som sin andel behålla sin egendom.

Den efterlevande har rätt att av makarnas sammanlagda, efter skuldtäck- ning återstående tillgångar, i den mån de räcker, få så mycket att det motsvarar fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (196238 1) om allmän försäkring. Harden efterlevande från bodelningen tagit undan egendom som enskild en ligt 10 kap. 5—6 åå, skall vad den efterlevande sålunda har rätt att minst få vid bodelningen i motsvarande mån minskas. Detta gäller också om den efterlevande som förmånstagare får försäkringsbe- lopp vid dödsfallet; som sådant räknas dock ej rätt till sådan pension som inte skall ingå i bodelning.

Vad som sägs i 15 kap. 1 och 3 ååärvdabalken om förlust av rätt till arv gäller också i fråga om rätten att vid bodelning få del i den avlidnes egendom eller rätten för den efterlevande att få behålla sin egendom.

4 5 Hade makarna på grund av äktenskapsförord eller av andra orsaker inte någon egendom som skall ingå i bodelning eller endast obetydlig sådan egendom, har likväl, vid bodelning efter den ena makens död. den efterlevande rätt att vid fördelning av bostad eller bohag, som tillhör dem tillsammans. av den behållna egendomen, i den mån den räcker, som sin andel få minst så mycket att det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (l962:381) om allmän försäkring.

Om ett villkor i äktenskapsförord eller annan rättshandling, enligt vilket egendom inte skall ingå i bodelning, är oskäligt med hänsyn till rättshand- lingens innehåll, omständigheterna vid dess tillkomst. senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. får jämkning ske och egendomen helt eller delvis ingå i bodelningen.

5 & Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad i en av dem båda undertecknad handling avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna. Är avtalet oskäligt med hänsyn till innehållet, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållan- den och omständigheterna i övrigt, får det jämkas elleri sin helhet lämnas utan avseende vid bodelningen.

24 Författningsjörslag sou 1981:85

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande bodelning är utan verkan, om det inte har upprättats och registrerats enligt föreskrifterna om äktenskapsförord i denna balk.

13 kap. Verkan av bodelning

1 5 En make får ej vid bodelning till skada för sina borgenärer efterge sin rätt genom att låta enskild egendom ingå i delningen eller avstå i delningen ingående egendom utöver vad som följer av denna balk. Han eller hon får ej heller vid fördelningen på lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte kan tas i mät och inte utgör bostad eller bohag. Kan maken till följd av en sådan eftergift inte betala en skuld som har uppkommit före bodelningen eller kan det av annan anledning antas att maken är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förres utmätningsbara egendom har minskat genom eftergiften. Detta gäller dock inte om det visas att den som har eltergivit sin rätt efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

Har talan om en makes ansvar enligt denna paragraf inte väckts inom ett år från den dag bodelningen förrättades, är rätten till sådan talan förlorad. En makes ansvar får ej heller göras gällande, om talan om återvinning av bodelningen är anhängig enligt konkurslagen (l921:225) eller ackordslagen (1970:847).

2 5 Har bodelning förrättats mellan den ena maken och den andres arvingar och har den efterlevande eftergivit sin rätt svarar arvingama, en för alla och alla för en, för betalningsskyldighet enligt 15. Vad som nu har sagts om arvingar gäller också universella testamentstagare.

Om ansvaret för en avliden makes skuld gäller särskilda bestämmelser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 5.

3 5 Den egendom som tillfallit en make vid bodelning efter anmälan under äktenskapets bestånd skall ingå i senare bodelning såsom den makens egendom, om inte makarna genom äktenskapsförord har bestämt annat. Detsamma gäller när bodelning har förrättats medan mål om äktenskapsskill- nad pågick men målet inte har lett till äktenskapsskillnad.

4 5 Har den ena makens andel enligt 1 1 kap. 4 åberäknats som om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin lott, skall gåvotagaren, om han insåg eller borde ha insett att gåvan var till förfång för maken, återbära så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att tillgodose makens rätt. Talan om detta skall väckas inom ett år från det bodelningen förrättades, dock senast fem år från det gåvan fullbordades.

Var gåvan inte fullbordad vid tiden för bodelningen, får den inte göras gällande, i den mån det skulle hindra maken att få ut sin lott.

5 5 Har den ena makens andel enligt 11 kap. 4 & vid bodelningen beräknats som om värdet av en försäkringspremie hade inätt bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut sin lott, är försäkringsgivaren skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande återbetala vad som fattas. Återbetalning- en får göras direkt till försäkringstagarens make.

_ _ , _em_—”Weda. ...

SOU 1981:85 Författningsjörslag 25

6 5 Om en bodelning har lett till att en fastighet har delats så, att makarna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har uppställts i bodelningshandlingen, innehar makarna fastigheten under samäganderätt.

I den mån bodelningen i annat fall innebäratt en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är den ogiltig.

7 5 När bodelning har skett, kan endera maken ge in bodelningshandlingen för registrering.

Fjärde avd. Rättegångsbestämmelser 14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll Äktenskapsmål

1 5 Äktenskapsmål är mål om äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att äktenskap består eller inte består.

2 & Talan om fastställelse av att äktenskap består eller inte består kan föras bara i tvist mellan mannen och kvinnan.

Om äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt beror av frågan.

3 & Äktenskapsmål upptas av tingsrätten i den ort där mannen eller kvinnan har sitt hemvist. Har ingendera hemvist inom riket upptas målet av Stockholms tingsrätt.

4 5 Vill båda makarna erhålla äktenskapsskillnad, kan de gemensamt ansöka om detta. Ansökan i annat fall om äktenskapsskillnad eller om fastställelse att äktenskap består eller inte består skall anses som ansökan om stämning enligt 42 kap. rättegångsbalken.

5 5 I gemensam ansökan om äktenskapsskillnad kan makarna begära att rätten förordnar i enlighet med deras överenskommelse i fråga om unde rhålls- bidrag, vårdnad om barn, umgängesrätt, rätt att sitta kvar i bostaden och förbud att besöka varandra.

Yrkanden i tvister mellan makarna i sådana frågor skall göras i ansökan om äktenskapsskillnad. Om målet redan har anhängiggjorts, kan yrkandet göras muntligen inför rätten eller skriftligen utan särskild stämning i målet.

I målet kan även prövas fråga om förordnande av bodelningsförrättare.

6 5 Sedan mål om äktenskapsskillnad anhängiggjorts skall rätten pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Om det ej visas att så kan ske, skall rätten meddela att betänketid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning.

7 5 I mål om äktenskapsskillnad kan rätten på den ena makens yrkande för tiden till dess frågan har avgjorts genom lagakraftvunnen dom

]. bestämma vem av makama som skall ha rätt att sitta kvar i bostaden, dock längst till dess bodelning har skett,

2. förbjuda makarna att besöka varandra vid vite av fängelse i högst en månad eller penningböter,

3. förordna om bidrag av den ena maken till den andres underhåll.

26 Författningsförslag sou 1981:85

Beslutet får verkställas lika med lagakraftvunnen dom men kan när som helst ändras av rätten.

Rätten kan för tiden till dess frågan har avgjorts genom lagakraftvunnen dom även förordna om vårdnad, umgängesrätt och bidrag till barns underhåll enligt föräldrabalken.

8 5 Den make som har berättigats att sitta kvar i bostaden har rätt att nyttja även det bohag som tillhör den andra maken. Rätten kan dock beträffande viss egendom förordna annorlunda. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen medför inte någon inskränkning i nyttjanderätten till bostaden eller det bohag som sålunda har överlämnats.

Har den ena maken berättigats att sitta kvari bostaden, är den andra maken skyldig att genast flytta därifrån.

9 5 Beslut enligt 7 & får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas, skall den andra maken beredas tillfälle att yttra sig över yrkandet. Har rätten kallat makarna till förhandling och uteblir den make som väckt frågan, skall yrkandet om förordnande enligt 7 éanses återkallat till den del det inte har medgivits av den andra maken. Frågan får prövas även om den andra maken uteblir från förhandlingen.

10 & Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid skall framställas muntligen inför rätten eller skriftligen. Har yrkandet framställts endast av den ena maken skall rätten bereda den andra maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

11 & Återkallar en make talan om äktenskapsskillnad sedan gemensam ansökan därom har ingivits till rätten eller den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgivits den andra maken, skall målet trots detta prövas, om den andra maken yrkar det. Detsamma gäller när en make uteblir från förhandling till vilken han eller hon har förelagts att komma tillstädes vid påföljd att talan i målet eljest förfaller. Erinran om vad sålunda gäller skall göras då makarna kallas till förhandling i skillnadsfrågan eller den ena makens återkallelse delges den andre.

Kallar rätten till förhandling i anledning av särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid, skall den som framställt yrkandet föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att yrkandet eljest förfaller. Den andra maken skall föreläggas vite.

12 5 Då makarna eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad får målet prövas utan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet, om vilka makarna är ense.

13 & Dömer rätten till äktenskapsskillnad skall den ompröva besluten enligt 7 5.

Tvistar makarna inte om underhåll för den tid som omfattas av ett förordnande om underhållsbidrag eller finner rätten vid sin slutliga prövning av frågan ej skäl att ändra förordnandet, skall detta fastställas.

14 & Har frågan om äktenskapsskillnad förfallit enligt 5 kap. 3 &, skall målet avskrivas och vardera parten bära sin rättegångkostnad.

_4—=

SOU l98lz85

Mål om underhåll

15 5 Har en make utan samband med mål om äktenskapsskillnad yrkat att den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap. 4 eller 5 &, gäller i sådant mål i fråga om provisoriskt förordnande om underhållsbidrag bestäm- melserna i 7, 9 och 13 55. Detsamma gäller när frågor om underhåll enligt 6 kap. 6 & handläggs sedan dom på äktenskapsskillnad har meddelats eller när talan om jämkning av dom eller avtal om underhållsbidrag förs enligt 6 kap. 10 &.

16 5 Om makarna inte varaktigt bor tillsammans kan rätten förplikta den ena maken att lämna bohag till den andra maken att användas av honom eller henne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna när samlevnaden upphörde. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen medför inte någon inskränkning i nyttjanderätten till det bohag som sålunda har överlämnats.

Ett avtal som makama har ingått med varandra om nyttjanderätten får jämkas, om ändring i förhållandena föranleder det eller om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt.

Rätten kan på yrkande av den ene meddela förordnande i frågan för tiden intill dess lagakraftvunnen dom föreligger. Vad som sägs i 9 Qom meddelande av beslut gäller också sådant förordnande. Det får verkställas lika med lagakraftvunnen dom men kan när som helst ändras av rätten.

Gemensanuna bestämmelser

17 5 I äktenskapsmål och mål om underhåll är tingsrätten domför med en lagfaren domare och nämnd. Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i samma omfattning som i andra tvistemål. Samma domförhetsregler gäller för sådana frågor som handläggs i samma rättegång.

18 5 ] nämnden skall sitta fem nämndemän. Om det är påkallat med hänsyn till målets omfattning eller andra särskilda omständigheter, får dock sex sitta i nämnden. Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudförhandling har påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden.

19 5 Om tingsrätten består av domare och nämnd, gäller följande avvikelser från vad som i övrigt är föreskrivet om överläggning och omröstning i tvistemål.

Ordföranden skall vid överläggningen framställa saken och vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin mening och sedan höra nämndens.

Finns i nämnden an nan mening än ordförandens och förenar sig minst fyra eller, då i nämnden är bara fyra, minst tre nämndemän om skälen och slutet, gäller nämndens mening. I annat fall gäller ordförandens mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för detta varje nämndeman som med sin röst har bidragit därtill.

20 & Vid huvudförhandling i äktenskapsmål eller underhållsmål är hovrät- ten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra

Författningsförslag 27

28 Författningsfo'rslag SOU 1981:85

lagfarna domare och tre nämndemän får inte sitta i rätten. Har målet i undenätten avgjorts utan nämnd, är dock hovrätten domför även med fyra lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får ej sitta i rätten.

Deltar nämndemän i målets avgörande, skall vid överläggningen ordföran— den eller, om målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning gäller vad som är föreskrivet angående omröstning i tvistemål. Nämndemännen skall dock säga sin mening srst.

15 kap. Ärenden om äktenskaps ingående

1 & I ärenden om tillstånd till äktenskap skall länsstyrelsen bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Yttrande skall inhämtas också från socialnämnden i den kommun där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet, får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare genom besvär.

2 5 Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning överklagas hos domkapitlet genom besvär.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

3 & Beslut av lagfarna domare i allmänna underrätter eller av särskilt förordnade vigselförrättare om förrättande av vigsel överklagas hos länssty- relsen genom besvär.

4 5 Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

16 kap. Registreringärenden

1 5 För hela riket gemensamt skall det föras äktenskapsregister för inskriv- ning av de uppgifter, som skall registreras enligt denna balk eller skall intas i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av regeringen.

2 5 Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall registreras. Begärs registrering av en gåva som inte skett skriftligen, skall uppgift om gåvan lämnas i en av båda makarna undertecknad handling.

3 5 Rätten skallta in handlingen i protokollet och genast översända bestyrkt avskrift av handlingen till den myndighet som för äktenskapsregistret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätten.

4 5 Om ansökningen bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen inkom till rätten. I

sou 1981:85 Författningsförslag 29

5 & Föreskrifterna i 3 och 4 55 gäller också när i annat fall handling som skall registreras inkommer till tingsrätten.

17 kap. Bodelningf'orrättare

1 5 Om den ena maken begär det, skall rätten förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det behövs, får flera bodelningsförrättare förord- nas.

Ställs efter den ena makens död boet under förvaltning av en boutrednings- man, är denne utan särskilt förordnande bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej om någon annan redan har förordnats eller om boutredningsmannen är delägare i boet.

_a»

2 5 Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet och i annat fall ges in till tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna.

3 & Skall ansökningen prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller 14 kap. 9 & också förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall rätten, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tillfälle att yttra sig.

4 5 Till bodelningförrättare får endast den förordnas som har samtyckt till det. Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det. Innan så sker, skall han få tillfälle att yttra sig. Förordnanden som meddelas när mål om äktenskapsskillnad pågår upphör _ att gälla, om talan förfaller eller målet avskrivs av annan anledning än den ena ¹ makens död.

5 g Bodelningsförrättaren skall vid behov se till att bouppteckning görs. Varje make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underlåter att lämna uppgift till bouppteckningen, kan rätten på ansökan av bodelningsför- rättaren förelägga vite samt i ärendet även utdöma vitet.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en upprättad bouppteckning med ed inför rätten, om den andra maken begär det. Rätten skall ej skilja målet .* från sig förrän ålagd edgång har fullgjorts samt kan härför förelägga och ' utdöma vite.

6 & Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning samt kalla makarna till förrättningen.

Kan makarna inte komma överens, skall bodelningsförrättaren pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och i en av honom underskriven handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns därvid intet att dela eller övertar den efterlevande maken kvarlåtenskapen enligt ärvdabalken, skall detta anges i bodelningshandling- en.

7 & Bodelningförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften vardera. Bodelningsför- rätta ren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader eller

30 Författningsjörslag SOU 1981:85

om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anledning till det. I förhållande till bodelningsförrättaren svarar makarna en förbåda och båda för en.

8 & Den bodelningshandling som bodelningsfönättaren har upprättat skall i original eller bestyrkt avskrift så snart som möjligt delges vardera maken.

Är en make missnöjd med bodelningen får han eller hon klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Försummar han eller hon att göra detta i tid, är rätten till talan förlorad. I bodelningshandlingen skall det anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning kan rätten inhämta yttrande av bodelnings- förrättaren och återförvisa ärendet till honom.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

1 & Saknar den mot vilken talan enligt denna balk riktas känt hemvist och kan det inte heller klarläggas var han eller hon uppehåller sig, skall hans eller hennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller om den som har känt hemvist utom riket inte kan nås för delgivning eller om han eller hon underlåter att ställa ombud för sig och särskilda skäl föreligger att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den för vilken han förordnats, om det kan ske. I fråga om ersättning till honom gäller 10 kap. 13 & föräldrabalken.

2 5 Om det inte redan i ett mål om äktenskapsskillnad har bestämts vem som skall ha rätt att sitta kvar i bostaden till dess bodelning har skett, kan rätten på ansökan av den ena maken meddela sådant förordnande. Rätten kan även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall inges till tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan parterna.

Till samma tingsrätt skall inges ansökan om rättens tillstånd till förfogande över bostad eller bohag eller angående förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Pågår mål om äktenskapsskillnad, skall dock ansökan alltid inges till den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan rätten meddelar beslut skall motparten beredas tillfälle att yttra srg.

3 & Meddelar rätten under rättegången beslut i fråga som avses i 14 kap. 7, 15 eller 165 eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskilt.

4 & Mot hovrättens besluti fråga som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 5 får talan ej föras.

5 & Anteckningar om ingångna och upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Femte avd. Särskilda bestämmelser om sambor 19 kap. Sambors bostad och bohag

] 5 Med samboravses de som, utan att vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande förhållanden.

...?—.nu "___," .. ., _

SOU 1981:85 Författningsförslag 31

2 5 Har samborförvärvat bostad och bohag för gemensamt begagnande eller innehar i övrigt någon av dem bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, gäller bestämmelserna i 7 kap. också deras bostad och bohag.

En sambo kan anmäla till inskrivningsmyndigheten att en fastighet, som är lagfaren för den andre, eller en tomträtt till vilken den andre blivit inskriven såsom innehavare, är gemensam bostad för dem båda. Till anmälan skall, om den inte har undertecknats av båda, fogas bevis om att båda är mantalsskrivna på egendomen.

Fördelning av egendom 3 5 När samlevnaden mellan sambor upplöses, skall på enderas begäran bostad och bohag som tillhör dem tillsammans fördelas mellan dem vid bodelning. Dör den ena sambon, skall en sådan begäran framställas senast då bouppteckning förrättas.

Sambor kan även under samlevnaden förrätta bodelning enligt första stycket, om de är ense om det. På egendom som vid bodelning har fördelats mellan dem tillämpas inte detta kapitel.

Bestämmelserna i 9 kap. 1,4, 6 och 7 55 samt 10 kap. 2 5 gäller vid bodelning mellan sambor, räknat från det upplösningen ägde rum. Bodelningshandling- en skall ange att den hänför sig till samlevnad med gemensamt hem och hushåll och under äktenskapsliknande förhållanden.

4 5 Sedan avdrag skett för täckning av skuld, som är förenad med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget, skall parternas andelar i egendomen beräknas och egendomen med ledning därav fördelas mellan dem. Den som bäst behöver bostad eller bohag har rätt att få egendomen, om det med hänsyn till omständighetema är skäligt. Om avräkning och övriga villkor för tilldelning av egendomen gäller vad som föreskrivs i 11 kap. 7—8 55 vid bodelning mellan makar.

Upplöstes samlevnaden genom den enes död, gäller 12 kap. 45 första

stycket. Avdrag enligt första stycket för täckning av skuld får ske endast i den mån skulden motsvarar värdet av den belastade egendomen.

5 5 Har en sambo vid bodelning till skada för sina borgenärer låtit annan egendom än i detta kapitel sägs ingå i bodelningen eller avstått från egendom som enligt 4 5 första stycket belöpt på andelen, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 1—2 55 om verkan av eftergift vid bodelning mellan makar.

Bestämmelserna i 13 kap. 65 gäller när bodelning har skett mellan sambor.

övertagande av bostadslägenhet i vissa fall

65 Innehar en sambo bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, har den andre, även om egendomen inte skall ingå i bodelningen, rätt att överta den enligt bestämmelserna i l 1 kap. 7 5. Om samboma inte har eller har haft barn tillsammans, gäller detta endast om synnerliga skäl talar för det. I den mån innehavaren av bostaden inte vid bodelningen av den andre fått annan egendom som ingår i bodelningen och motsvarar rättighetens värde,

32 Författningsförslag SOU 1981:85

gäller bestämmelserna i l 1 kap. 8 50m betalning med pengar och om anstånd med betalning.

En sambo som inte har framställt anspråk enligt första stycket senast tre månader efter sin avflyttning från lägenheten har förlorat sin rätt att överta hyres- eller bostadsrätten.

Rättegångsbeståmmelser 7 5 17 kap. och 18 kap. 1 5 gäller vid tvist mellan sambor.

8 5 Om den ene yrkar det, skall rätten i fråga om bostad som avses i detta kapitel bestämma vem av samboma som skall ha rätt att sitta kvar i bostaden till dess bodelning har skett.

Förordnande om rätt att kvarsitta i bostaden kan på ansökan av den ena parten ändras av rätten.

9 5 Den som har berättigats att sitta kvar i bostaden har även rätt att nyttja det bohag som med tillämpning av 7 kap. 6 5anses tillhöra båda tillsammans, om inte rätten förordnar annorlunda beträffande viss egendom. Avtal som därefter ingås med tredje man om bostaden eller bohaget medför inte någon inskränkning i nyttjanderätten till det bohag som sålunda har överlämnats. Har den ene berättigats att sitta kvar i bostaden, är den andre skyldig att genast flytta därifrån.

10 5 Fråga om rätten att sitta kvar i bostaden skall anhängiggöras vid den tingsrätt "som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan samboma. Detsamma gäller fråga om rättens tillstånd till sambos förfogande över bostad eller bohag.

2. Förslag till Lag om införande av äktenskapsbalken

1 5 Den nu antagna äktenskapsbalken samt denna lag träder i kraft den

2 5 Genom äktenskapsbalken upphävs med den begränsning som följer av denna lag:

giftermålsbalken i Sveriges rikes lag, lagen (l959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad, samt

lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad.

3 5 Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i den nya balken eller i denna lag, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.

4 5 Vad i övergångsbestämmelser till lagen (19782854) om ändring i giftermålsbalken, under nummer 2—8, är föreskrivet om giltigheten av äldre bestämmelser skall alltjämt gälla.

5 5 Har en make före ikraftträdandet förfogat över sin egendom utan den andra makens samtycke, gäller äldre lagi fråga om åtgärdens giltighet och den tid inom vilken klander kan väckas.

—4wng ...-. M _

sou 1981:85 För/attningsjörslag 33

6 5 Har egendom som avses i 7 kap. 6 5 äktenskapsbalken förvärvats före ikraftträdandet och skall den enligt äldre lag anses tillhöra antingen förvär- varen ensam eller makarna tillsammans med olika andelar, skall detta alltjämt gälla, om det med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och den tid som har förflutit inte är oskäligt. Vad nu sagts om makar gäller också sambor.

7 5 Har före ikraftträdandet ett äktenskapsförord tagits in i rättens proto- koll, får efter ikraftträdandet icke åberopas att rätten ej var behörig enligt äldre lag.

8 5 Utan hinder av att en gåvohandling har upprättats före ikraftträdandet får gåvan registreras enligt äktenskapsbalken eller, i fall då den avser fast egendom eller tomträtt, lagfaras eller inskrivas.

9 5 Har en gåva som enligt äldre lag krävt äktenskapsförord skett före ikraftträdandet, skall i fråga om den andra makens ansvar för givarens skuld äldre lag alltjämt gälla. Har talan om sådant ansvar ej väckts inom ett år från ikraftträdandet eller om den först efter ikraftträdandet blev gällande mot borgenärema, inom ett år därefter, är rätten till talan förlorad.

10 5 I fråga om verkan av dom på boskillnad eller hemskillnad tillämpas äldre lag. Detta skall dock ej gälla hemskillnad som har förfallit genom att makarna har flyttat samman.

11 5 Har före ikraftträdandet talan om äktenskapsskillnad väckts eller den ena maken avlidit, gäller vad äldre lag innehåller om bodelning.

Vardera maken har dock rätt att, när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, begära att bodelning skall förrättas genast. Om verkan av en sådan bodelning, när målet icke leder till äktenskapsskillnad, gäller 13 kap. 3 5 äktenskapsbal- ken.

Trots att en bodelning skall förrättas enligt äldre lag gäller vad äktenskaps— balken innehåller om bodelningens form, om bodelningsförrättare och om klander av bodelning.

12 5 Har i mål eller ärende vid domstol rättegången inletts före ikraftträ- dandet, skall den behandlas enligt äldre lag.

13 5 Vad i 19 kap. sägs om sambors bostad och bohag är icke tillämpligt, om samlevnaden har upplösts före ikraftträdandet. I fråga om rätten att få överta hyres- eller bostadsrätt gäller då äldre lag.

14 5 Har makarna ingått äktenskap före den 1 januari 1921, är alltjämt den äldre giftermålsbalken tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden i den utsträckning som framgår av lagen (1920:406) om införande av nya giftermålsbalken, dock med de ändrade hänvisningar som följer av denna lag. Dessutom skall följande gälla:

1. Då skifte sker av makarnas bo, skall den make som bäst behöver bostaden ha rätt att få denna, även om den är den andra makens enskilda egendom. Detta gäller dock endast om det även med hänsyn till omständig- heterna i övrigt kan anses skäligt. Vad nu sagts om bostaden skall också gälla bohaget. Om vad som avses med bostad och bohag, om avräkning och om övriga villkor för tillämpning av bestämmelsen gäller vad i 7 kap. 1 5 samt 1 l

34 F örfattningsförslag

SOU 1981:85

kap. 7 och 855 äktenskapsbalken och i 11 5 första stycket denna lag är föreskrivet för bodelning. 2. Bestämmelserna i 10 kap. 4 5, l 1 kap. 4 5 andra stycket såvitt det angår förskott på arv, 12 kap. 3 5 andra stycket och 13 kap. 6 5 äktenskapsbalken samt 1 1 5tredje stycket denna lag skall jämväl gälla i tillämpliga delar. Vad där sägs om bodelning skall i stället avse skifte av makarnas bo.

3. Förslag till Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken dels att 7 kap., 23 kap. 6—9 55 och 24 kap. skall upphöra att gälla, dels att 3 kap., 6 kap. 1 och 7 55, 1 1 kap. 7 och 8 55, 12 kap. 1 5, 14 kap. 4 och 5 55, 16 kap. 1,20ch8 55,17kap.25,l8 kap. ] och2 55,19 kap. 155,20 kap. 2, 4—6 och 8a 55, 21 kap. 4 5, 23 kap. 1, 2, 4 och 5 55 samt mbriken till 3 kap. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Om makes arvsrätt; så ock om rätt för den först avlidne makens arvingar i boet efter den sist avlidne maken

Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvar- låtenskapen maken. Lever vid ma- kens död den först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkom- ling, äga de som då äro närmast till arv efter den först avlidne taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan annorlunda lstadgas. Ej må efterlevande maken genom testa- mente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

Om makes arvsrätt och om efterarv vid dennes död

Var arvlåtaren gift, har den efterle- vande maken rätt att behålla boet oskiftat och under sin livstid fritt förfoga över kvarlåtenskapen. Efter- lämnar arvlåtaren även bröstarvinge, har denne dock rätt att begära sitt arv. Sådan begäran kan ej framstäl- hrs, sedan bodelningshandling har underskrivits.

Framställer enbart någon av flera bröstarvingar sådan begäran, kan den efterlevande överta återstoden av kvarlåtenskapen enligt första styck- et.

Särskilda bestämmelser om en omyndigs rätt i dödsbo finns i föräl- drabalken.

._ _._ ._ _.___._____.._v____—_.__.-. -—.——..=—.-.f.—W.n _..,.-..._,.,_._. Mum—__;- qv—n ,_

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

Författningsförslag 35

Föreslagen lydelse

2å

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först avlid— ne annan andel än hälften av makar- nas egendom, taga de arvingar efter den först avlidne som i 155 nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken genom testamente,/förordnat, att nå- got av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

Vill inte den efierlevande maken begagna sin rätt att behålla boet oskiftat, kan denne påkalla arvskifte. Sker skifte på grund därav eller på begäran av bröstarvinge, tillfaller en tredjedel av kvarlåtenskapen den efterlevande maken såsom arv.

39

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den [ort, som vid efterlevande makens död tillkommer hans arving- ar, vederlag utgå till arvingarna efter den först avlidne för vad av minsk— ningen belöper å deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den som mottog gåvan insåg eller bon inse, att den [ände arvingarna efter den först avlidne till jörfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem ärförflutir från det gåvan mottogs.

Var vid dödsfallet gåva, som till- kommit under omständigheter var- om ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, i den mån det skulle lända arvingarna efter den

först avlidne till fötfång.

Har arvskifte ej skett när den efter- levande maken dör, har den först avlidne makens bröstarvingar, som då är vid liv, rätt att ta hälften av den efterlevandes bo som arv efter den först avlidne. Detta gäller utan hinder av vad den ejierlevande kan ha för- ordnat om genom testamente.

36 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse

45

Överstiger boets värde vid efterle- vande makens död dess värde vidden först avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den efter- levande i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets förkov- ran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död drivits av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig skyldig til/förfarande som avses i 3 5, skall, vid beräkning huruvida förkov— ran/öreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den minskning av boet som orsakats av den efterlevande maken.

Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga vardera makens arvingar på sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet tillhört den maken, och den sist avlidnes arvingar järn väl egen dom, som sedermera för- värvats av denne. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad (2 lotten belöper, uttagas, om penningar läm- nas till fyllnad av andra sidans [att.

I övrigt skall beträfande förrätt- ningen i tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

Finns ej någon arvsberättigad bröstarvinge efter den först avlidne maken, då den efterlevande dör, gäl- ler vad den efterlevande har bestämt i testamente. Om testamente ej finns, har den efterlevandes bröstarvingar eller make i nytt äktenskap rätt att ta hela boet såsom den efterlevandes kvarlåtenskap. Finns ej heller någon med sådan rätt till boet, men lever den först avlidnes fader, moder, sys- kon eller syskons avkomling har de rätt att ta hälften av den efterlevande makens bo såsom arv efter den först avlidne, Hade även den först avlidne övertagit egendom såsom oskiftat bo i tidigare äktenskap, har efierarving— arna till den,/örst avlidne maken i det tidigare äktenskapet samma rätt att ta del i boet såsom arv efter denne.

5å

Bestämmelserna i 3 och 4 55 gäller även när den efterlevande maken har fått den först avlidnes kvarlåtenskap såsom universell testamentstagare, dock ej om egendomen enligt testa- mentet skall tillfalla annan, sedan makens rätt har upphört, eller den efterlevande med stöd av bemyndi- gandei testamentet har förordnat om efterarv.

Har den efterlevande maken be- hållit alla tillgångar efter den först avlidne enligt 12 kap. 3 5 andra stycket äktenskapsbalken, skall vid den efterlevandes död boet anses som oskiftat.

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

F örfattningsförslag 37

Föreslagen lydelse

6?

Har efterlevande maken gått i nytt gifte, skall vid hans död delningen/igt detta kapitel av hans behållna gifto- rättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas.

Skall i efierlevande makens livstid bodelning äga rum mellan honom och hans make in ytt äktenskap eller dennes arvingar, skal! av efterlevan- de makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom före delningen uttagas egendom till värde, motsva— rande vad enligt 1—4 55 belöper å den först avlidnes arvingar.

Vad i 4 5 stadgas för det fall, att egendom tillfallit efterleva nde maken i arv, gåva eller testamente, skall äga motsvarande tillämpning, därest han, till följd av nytt gifte, vid bodel- ning eller eljest på grund av giftorätt erhållit egendom utöver vad förut tillkom honom.

75

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 5 giftermålsbalken ägt erhål- la hela kvarlåtenskapen vid bodel- ning efter den först avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den sist avlidne maken ej gälla.

Utgjorde vad den efterlevande ma- ken tillträdde av kvarlåtenskapen annan andel iboet än hälften på den grund att makarna eller en av dem vid dödsfallet hade enskild egendom eller att testamente till förmån för annan än den efterlevande maken hade verkställts skall den först avlid- nes arvingar ta motsvarande andel när boet delas.

Har någon arvinge efter den först avlidne maken redan tagit sitt arv bestäms kvarvarande arvinges andel med hänsyn härtill.

Har någon arvinge å endera sidan fått förskott gäller vad för sådant fall är föreskrivet angående bodelning och arvskifte.

En efterlevande make, som har behållit boet oskiftat, äger efter anmälan till rätten skifta boet med de skyldemän efter den först avlidne maken som är närmast till arv när skifte sker. Sedan anmälan har gjorts gäller i tillämpliga delar vad i denna balk stadgas om dödsbo, boutred— ningsman, bouppteckning, den dö- des skulder, arvskungörelse och arvskifte. Vad där sägs om dödsftllet och om skuld efter den döde skall i stället avse den dag då anmälan inkom till rätten och den skuld som då åvilade-boet.

Vill den eherlevande maken i

38 Författningsförslag

Nuvarande lydelse

Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåtarens död talan om äktenskapsskillnad var anhängig utan att frågan därom för- fallit enligt 11 kap. 3 5 giftermålsbal- ken.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

annat szll ingå överenskommelse som rör boet, får det också ske med de ejierarvingar ejier den först avlidne maken som då är närmast till arv.

85

Vid delning av ett oskiftat bo ingår i boet vad den efterlevande maken innehade då skifte begärdes eller han eller hon avled. Har den efterlevande maken erhållit egendom genom arv eller testamente, ingår den dock ej i boet förrän egendomen har till- trätts.

Delas boet i den efterlevande makens livstid, gäller 10 kap. 3 och 4 55 samt 11 kap. 7 och 8 55 äkten- skapsbalken till förmån för den efter- levande maken.

95

När boet delas, har den först avlid- ne makens arvingar å ena sidan och den efterlevande maken eller dennes arvingarå andra sidan rätt att på sin lott erhålla egendom som under äktenskapet har tillhört den maken och den enerlevande maken eller dennes arvingar även egendom som senare har förvärvats av honom eller henne. Överstiger den ena sidans egendom i värde vad som belöper på lotten, äger den sidan i stället för att utge egendom till den andra sidan betala med pengar.

1 övrigt gäller om förrättningen och verkan därav vad som är föreskrivet om bodelning.

105

Var den efterlevande maken om- gift vid sin död skall före bodelningen hans eller hen nes behållna egendom delas enligt detta kapitel, om den först avlidnes arvingar då skall ta sitt arv.

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

Författningsförslag 39

Föreslagen lydelse

Skall i den efterlevande makens livstid bodelning äga rum med make i nytt äktenskap eller dennes arving- ar, skall, om efter den först avlidne då finns någon bröstarvinge som är när- mast till arvet, av den efterlevande makens behållna egendom före del- ningen uttagas egendom till värde, motsvarande vad enligt detta kapitel belöper på sådan arvinge.

115

Finns vid den efterlevande makens död någon arvsberåttigad bara på den ena sidan, ärver han eller han allt.

125

Detta kapitel gäller ej om talan om äktenskapsskillnad pågick vid arvlå- tarens död.

6 kap.

lå

Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständighe- terna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren annan arvinge, skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grund av omständigheterna måste anses hava varit avsett då egendomen gavs.

År till makars gemensamma bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt det kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden skall avräknas å arvet efter andra maken.

Har en make givit förskott på arv till makarnas gemensamma bröstar- vinge av sådan egendom som skall ingå i bodelning, skall avräkningen göras på arvet efter den först avlidne maken. Räcker detta ej, ska 11 återsto- den avräknas på arvet efter den andra maken.

Andra stycket gäller också om en efterlevande make av sådan egen- dom som ingår i oskiftat bo har givit förskott på arv till en bröstarvinge som år makarnas gemensamma. Var mottagaren ej också den först avlidnes bröstarvinge, skall avräk- ningen således ske endast på arvet efier givaren.

40 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse

Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständighetema måste antagas hava varit avsett. Med samma förbe- håll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge eller testamentstagare, som enligt 3 kap. l5eller 12 kap. 15 äger taga del i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i 2—6 55 skola även i dessa fall tillämpas.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

Vad en make av sådan egendom som skall ingå i bodelning givit styv— bam eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter den andra maken, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Med samma förbe- håll skall vad en efterlevande make givit sådan arvinge eller testaments- tagare efter den andra maken, som enligt 3 kap. 3 och 455 eller 12 kap. 1 5 har rätt att ta del i den efterlevan- de makens bo, och inte är den efter- levandes bröstarvinge, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelser- na i 2—655 skall även i dessa fall tillämpas.

l 1 kap.

Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt som ej utgör bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt angår viss testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 5, universella testa- mentstagares lotter i motsvarande mån ökas.

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upplöses därefter trolovningen eller äktenska- pet annorledes än genom testators död, är förordnandet utan verkan. Samma lag vare, där någon gjort testamente till sin make och sådant fall är för handen som i 3 kap. 85 sägs.

Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen och kan testamentet ej verkställas såvitt angår viss testa- mentstagare, skall där ej annat följer av 65 universella testamentstagares lotter i motsvarande mån ökas.

Har en make gjort testamente till den andra maken men är äktenska- pet upplöst vid testators död eller pågick då mål om äktenskapsskill— nad, är förordnandet utan verkan. Detsamma gäller, om en sambo har gjort testamente till den andra sam- bon men samlevnaden är upplöst vid testa tors död.

12 kap.

Är genom testamente förordnat att egendom som tillkommer efterlevan- de make såsom arvinge eller univer-

Är genom testamente förordnat att egendom som tillkommer efterlevan- de make såsom arvinge eller univer-

,

SOU 1981:85

Nu va rande lydelse Föreslagen lydelse sell testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är stadgat motsva- rande tillämpning, såvitt ej annat följer av testamentet.

sell testamentstagare skall, sedan makens rätt har upphört, tillfalla annan, gäller 3 kap. 6—1 1 55, såvitt ej annat följer av testamentet.

14 kap. 45

Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom överlämnande av, förutom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets inne— håll.

Författningsförslag 41

Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. 15, må testamentet, såvitt dessa angår, delgi- vas dem som vid tiden för delgivning— en äro närmast till arv efter testa- tor.

Efterlämnar testator, jämte make, sådana arvingar som avses i 3 kap. 3 och 4 55, må testamentet, såvitt dessa angår, delges dem som vid tiden för delgivningen är närmast till arv efter testator,

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

55

Vill arvinge göra gällande att testamente är ogillt enligt 13 kap., skall han därom väcka klandertalan inom sex månader efter det han erhöll del av testamentet såsom i 4 5 är stadgat.

Om påkallande av jämkningi tes- tamente för utfående av laglott stad- gas i 7 kap.

16 kap.

Vistas, då bouppteckning förrät- tas, tillnamnet känd arvinge efterden döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt,

skall rätten [äta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaningtill honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från

15

När arv tillfallit känd arvinge på okänd ort skall rätten, så snart det har kommit till dess kännedom, i Post- och Inrikes Tidningar låta kungöra, att arv eher den döde har tillfallit arvingen och uppmana hon- om eller henne att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidning- en.

42 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse den dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skall den bonovarandes namn upptagas.

1 fall som avses i 3 kap. 1 5 skall, vid tillämpning av vad nu sagts, den rätt som tillkommer den först avlidne makens arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den efter- levande maken.

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas huruvida arvinge finnes som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boet i sin vård eller då förhållandet eljest var- der kunnigt, låta i Post— och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kun- görelse om arvfallet, med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen, Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid bouppteckningen kän- nedom finnes om arvinge men kun- skap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort.

Arv, som arvinge enligt 7 5 gått förlustig, skall tillfalla dem som skul- le varit berättigade därtill, om arving-

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

Var arvlåtaren gift skall arv till annan arvinge på okänd ort dock ej kungöras förrän det har blivit avgjort om boet skall skiftas. Behåller den efterlevande maken boet oskiftat skall arv som tillleler en efterarvinge på okänd on kungöras, om den efter- levande därefter anmäler att boet skall skiftas, och eljest sedan den efterlevande har avlidit.

Så snart anledningtill kungörande föreligger, skall den som har hand om boet meddela detta till rätten genom anteckning i bouppteckning eller genom särskild anmälan.

29

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas huruvida det jinns någon arvinge som före allmänna arvsfon- den eller före eller jämte annan känd arvinge är berättigad till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boet i sin vård eller då förhållandet på annat sätt blir känt, låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse om arvfallet, med anmaning till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen. Detsamma gäller när vid bouppteckningen kännedom änns om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort. Var arvlåtaren gift gäller vad i I 5 andra stycket sägs om känd arvinge på okänd ort också i de fall som anges i denna paragraf

85

Arv, som arvinge enligt 7 5 har gått förlustig, skall tillfalla dem som skul- le ha varit berättigade därtill, om

___—___J

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

en avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 15, före den sist avlidne maken.

Författningsförslag 43

Föreslagen lydelse

arvingen hade avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 3 och 4 55, före den sist avlidne maken.

17 kap.

25

Avsäger sig arvinge, genom god- kännande av testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande. Bröstarvinge äger dock utfå sin laglott, med mind- re han avstått från denna mot skäligt vederlag eller ock egendom, s va rande mot laglotten, tillkommer arvingens make enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller enligt testamente med föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat.

Avsäger sig arvinge genom god- kännande av testamente eller på annat sätt skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande.

Ej må underårig avsäga sig arv, ej heller omyndigförklarad utan förmynda- rens skriltliga samtycke.

Där ej annat framgår av omständigheterna, gäller arvsavsägelse ock mot

arvinges avkomlingar.

18 kap.

Efterlevande make, arvingar och universella testamentstagare (döds- bodelägare) hava att, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stadgas, för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje man samt äga att tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov må före— tagas, oaktat samtliga delägares sam- tycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är gifta- rätt eljest utesluten, är efterlevande maken ej dödsbodelägare om han ej är arvinge eller universell testa- mentstagare. Den som äger taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentsta-

15

Det åligger efterlevande make eller sambo, arvingar och universella tes- tamentstagare (dödsbodelägare) att, om ej särskild dödsboförvaltning är anordnad enligt 19 kap., för boets utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräder därvid dödsboet mot tredje man samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärd som ej tål uppskov får företagas, även om samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

En sambo som ej senast vid boupp- teckningen framställer yrkande om bodelningär ej längre dödsbodeläga- re. Har sådan begäran framställts upphör delägarskapet när bodelning har skett. Den som äger ta arv eller testamente först sedan annan arvinge

44 Författningsförslag

Nuvarande lydelse

gare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

eller universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande, anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den, vilken insatts till universell testa- mentstagare.

Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga dödsbodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som tagit hand om egendomen skall genast under- rätta övriga delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 18 kap. föräldrabalken. Vad som har sagts om delägare gäl— ler också efterlevande make som inte är delägare.

Till dess att egendomen har tagits om hand av samtliga dödsbodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet, skall egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare om döds- fallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos rätten enligt 18 kap. föräldrabal- ken.

Finns det inte någon som sålunda tar hand om den dödes egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller annan som är närmast till det ta hand om egendomen samt tillkalla delägare eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av detta har kommunen rätt till ersättning av boet.

19 kap. 155

Så snart dödsboet beretts för bodel- ning eller arvskifte samt delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redo- visning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte för- rättats av delägarna, skall boutred- ningsmannen till envar av dem utgi va

Så snart dödsboet har beretts för bodelning eller arvskifte och delning kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen. skall boutredningsmannen anmäla detta till delägarna och avge redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av delägarna, skall bout- redningsmannen lämna ur egen-

SOU 1981:85

N uva rande lydelse

honom tillkommande egendom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt uppdrag, må han på begäran entledi- gas av rätten.

Föreslagen lydelse

domen. Detsamma gäller, när del— ning verkställd av en bodelningsför— rättare eller skiftesman har vunnit laga kraft.

Har boutredningsmannen från- trätt uppdraget utan att det blivit slutfört, är han också redovisning- skyldig.

När boutredningsmannen har slutfört sitt uppdrag, kan han på begäran entledigas av rätten.

20 kap.

Dödsbodelägare som har egen- domen i sin vård eller ock boutred- ningsman eller testamentsexekutor skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två kunni- ga och trovärdiga gode män att för- rätta den. Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make skall kallas, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kva rlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentsta- gare avlidit, skall ock den kallas som vid tiden förbouppteckningen är när- mast att sålunda taga arv eller testa- mente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman eller tes- tamentsexekutor, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 25 sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

Boets tillgångar och skulder antecknas sådana de voro vid dödsfal- let. Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder anteck- nas; dock att, där giftorättsgemen- skap var utesluten, anteckning skall

25

Dödsbodelägare, som har egen- domen i sin vård, boutredningsman eller testamentsexekutor skall be- stämma tid och ort för bouppteck- ning samt utse två kunniga och tro- värdiga gode män att förrätta den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Även efterarvinge och universell testamentstagare med rätt efter annan skall kallas.

Om egendomen ej tas om hand av delägare, boutredningsman eller tes- tamentsexekutor, ankommer det på annan som enligt 18 kap. 25 har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

45

Den dödes tillgångar och skulder antecknas sådana de var vid dödsfal- let. Därvid anges tillgångarnas värde och skuldernas belopp.

Var den döde gift skall båda makarnas tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Här- vid skall särskilt anges, om bostad

Författningsförslag 45

46 F örfattningsförslag

Nu va rande lydelse

ske allenast om efter den döde är arvinge eller universell testamentsta- gare som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den efterlevandes giftorättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller univer- sell testamentstagare varom nyss sagts, även hans enskilda egendom.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse och bohag har anskafatsfo'r makar- nas gemensamma begagnande. Hade makarna eller en av dem enskild egendom eller sådan rättig- het som avses i 10 kap. 45 äkten- skapsbalken skall, om det ej på grund av förhållandena är obehöv- ligt, grunden för att egendomen ej skall ingå i bodelning och egen— domens värde anges särskilt. Efterlämnar den döde en sambo och hade de samboende anskaffat bostad och bohag för gemensamt begagnande, skall denna egendom antecknas och värderas särskilt.

55

Är efter den döde testamente eller, om han var gift, äktenskapsförord angående förrnögenhetsordningen, skall det intagas i bouppteckningen eller i bestyrkt avskrift fogas därvid som bilaga.

Bouppteckningen skall jämväl in- nehålla uppgift om sådan den döde tillhörig livförsäkring som, enär för- månstagare är insatt, ej ingår i kvar- låtenskapen.

Ä r bla nd delägarna laglottsberätti- gad arvinge, skall, där delägare begär det, i bouppteckningen uppgift lämnas om vad arvinge eller hans avkomling av den döde mottagit i förskott eller eljest såsom gå va, så ock om gåva som eferlevande maken, dennes avkomling, eller universell testamentstagare mottagit av den döde; och skall tillika uppgivas vad arvinge i förskott erhållit av efterle- vande makens giiorättsgods. Vad nu är sagt skall ej gälla, där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde icke står i missförhållande till givarens villkor.

Bouppteckningen skall jämväl in- nehålla uppgift om sådan den döde tillhörig livförsäkring som ej ingår i kvarlåtenskapen därför att försäk- ringen eller försäkringsbeloppet till- faller en förmånstagare. Vid boupp- teckningen skall fogas bevis från för- säkringsgi varen om vad som sålunda gäller om förmånstagare och om det belopp som tillfaller denne.

Begär en bröstarvi n ge enligt 3 kap. 1 5 att få sitt arv skall det antecknas i bouppteckningen.

"mum—Wmaau. a_i

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

Författningsförslag 47

Föreslagen lydelse

Hade den döde varit gift och äkten- skapet upplösts genom den andra makens död, skall i bouppteckningen antecknas, om han elkr hon inne- hade boet efier den först avlidne maken oskiftat och hur dennes kvar— låtenskap har blivit beskattad, eller också handlingar som utvisar hur därmed förhåller sig fbgas vid boupp- teckningen i bestyrkt avskrift.

65

Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligger envar del- ägare och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anma- ning lämna uppgifter till bouppteck- ningen.

Den som uppgivit boet skall å handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro iallo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap utelämnat; och skall detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgångföres av någon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller testaments- exekutor. Edgångsplikt åliggerjäm- väl delägare eller efterlevande make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång åläggas honom, om skäl äro därtill.

Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.

Boet uppges av den som vårdar egendomen eller eljest känner bäst till boet. Det åligger varje delägare samt efterlevande make eller sambo, som ej är delägare, att på anmaning lämna uppgifter till bouppteckning- en. Den som har uppgivit boet skall på handlingen teckna försäkran på he- der och samvete att uppgifterna till bouppteckningen är riktiga och att inga uppgifter uppsåtligen har ute— lämnats. Bouppgi varen skall bekräf— ta sina uppgifter under ed, om talan om edgång förs av någon, vars rätt kan bero därav, eller av boutred- ningsman eller testamentsexekutor. Sådan plikt åligger även en dödsbo- delägare, den efterlevande maken eller en sambo, som ej har uppgivit boet. Även annan person som har tagit befattning med boet kan åläg- gas edgång.

Gode männen skall på handlingen teckna bevis att allt har blivit riktigt antecknatoch tillgångarna efter bästa förstånd värderade.

8a5

Förslå den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar make, tillgång- arna jämte hans andel i makens gif- torättsgods icke till annat än begrav- ningskostnader och andra utgifter

Räcker den dödes tillgångar eller, när han efterlämnar make, tillgång- arna jämte hans andel i makens egendom, icke till annat än begrav- ningskostnader och andra utgifter

48 F örfattningsförslag

Nu va rande lydelse

med anledning av dödsfallet och omfatta tillgångarna ej fast egendom eller tomträtt, behöver bouppteck- ning icke förrättas, om dödsboanmä- lan göres till rätten av socialnämn— den.

Dödsboanmälan skall vara skrift- lig och upptaga den dödes fullständi- ga namn, personnummer, hemvist, bostadsadress och dödsdag samt intyg, utvisande att beträffande till- gångarna föreligger fall som avses i första stycket. I anmälan skola även angivas namn och bostadsadresser beträffande dödsbodelägare, om uppgifter därom kunna inhämtas utan avsevärd tidsutdräkt. Dödsbo- anmälan börgöras inom två månader efter dödsfallet. Den skall förvaras hos rätten.

Även om dödsboanmälan gjorts, skall bouppteckning förrättas, om det begäres av dödsbodelägare eller annan vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för bouppteck- ningskostnaden eller om ny tillgång yppas och det därför ej längre förelig- ger sådant fall som avses i första stycket. Bouppteckning skall förrät- tas sist tre månader efter det att begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller den nya tillgången yppades. Om förlängning av tiden för boupptecknings förrättande äger ] 5 första stycket motsvarande tillämp- ning.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

med anledning av dödsfallet och omfattar tillgångarna ej fast egendom eller tomträtt, behöver bouppteck- ning icke förrättas, om dödsboanmä- lan göres till rätten av socialnämn- den.

Dödsboanmälan skall vara skrift— lig och uppta den dödes fullständiga namn, personnummer, hemvist, bo— stadsadress och dödsdag samt intyg, utvisande att beträffande tillgångar— na föreligger fall som avses i första stycket. I anmälan skall även anges namn och bostadsadresser beträffan- de dödsbodelägare, om uppgifter där- om kan inhämtas utan avsevärd tids- utdräkt. Dödsboanmälan bör göras inom två månader efter dödsfallet. Den skall förvaras hos rätten.

Även om dödsboanmälan gjorts, skall bouppteckning förrättas, om det begärs av någon dödsbodelägare eller annan vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för boupp- teckningskostnaden eller om ny till- gång yppas och det därför ej längre föreligger sådant fall som avses i första stycket. Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter det att begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller den nya tillgången yppades. Om förlängning av tiden för boupptecknings förrättande äger [ 5 första stycket motsvarande tillämp- ning.

21 kap.

Sker bodelning eller arvskifte in- nan den dödes och boets andra skul- der har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att de kan betalas av den dödes tillgångar

1 mom. Sker arvskifte innan den dödes och boets andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård skall skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att de kan betalas av den dödes tillgångar,

SOU 1981:85

Nu va rande lydelse

och, om han var gift, vad som av den andra makens egendom skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid bodel- ningen, skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållandetill vad var och en av dem har fått för mycket vid bodelningen eller arvskiftet. I övrigt skall bodel- ningen eller skiftet bestå.

Finns egendom som skall lämnas åter inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Upp- kommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka bris- ten med vad de har fått vid bodel- ningen eller skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en sålunda har fått.

Föreslagen lydelse

skall återgången begränsas till vad som behövs för att skuldema och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av dem har fått för mycket vid arvskiftet. I övrigt skall skiftet bestå.

Finns egendom som skall lämnas åter inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Upp- kommer brist hos någon delägare, skall de övriga delägarna täcka bris- ten med vad de har fått vid skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas, skall utges av delägar— na i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

2 mom. Vad nu har sagts om arvskifte skall också gälla bodelning. Den efterlevande maken eller sam- bon är dock ej skyldig att återlämna mer egendom eller utge ersättningför värdet av mer egendom eller bidraga till täckande av brist med mer egen— dom än vad han eller hon har fått av den dödes tillgångar.

23 kap.

15

Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodel- ning äga rum mellan efterlevande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

Var den döde gift, skall först bodel- ning äga rum enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Detsamma gäl- ler om den dödes efterlevande sambo har begärt bodelning.

Vid delning av ett oskiftat bo gäller ej andra stycket i vidare mån än som framgår av 3 kap.

Författningsförslag 49

50 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse 25

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan bouppteck- ning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under sär- skild vård.

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas innan bouppteck- ning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under sär- skild vård eller uppgörelse har träf-

fzts som innebär att skulderna inte kan drabba delägaren.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för dess firllgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, får skifte ej företas innan denne har anmält att utredningen har slutförts.

45

Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives av del- ägarna med vittnen.

Över arvskifte skall upprättas handling som underskri vs av delägar- na.

55

Då delägare begär det, skall rätten förordna någon att vara skiftesman. Där det prövas erfbrderligt, må flera skiftesmän förordnas. Vid ansök- ningen skall fogas avskrift av boupp- teckningen efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

Står boet under förvaltning av sådan boutredningsman eller testa- mentsexekutor som ej är dekigare, är han utan särskilt förordnande skiftes- man, såframt ej annan förut blivit utsedd därtill

Finnes skiftesman icke vara lämp- lig eller bör han av annnan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall han entledigas, då det begäres av någon, vars rätt är beroende av skif- tet, eller förhållandet eljest varder kunnigt.

Då en delägare begär det skall rätten förordna någon att vara skif- tesman. Vad i 17 kap. äktenskaps- balken sägs om bodelning, bodel- ningsförrättare och make skall gälla i fråga om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersätt- ning till skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutor är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Det- ta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats eller om testa- mentsexekutom är delägare i boet.

65

___—_J

sou 1981:85 Författningsförslag 51

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 7 5

Innan rätten meddelar beslut som avses i 5 eller 659, skola delägarna genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att yttra sig. Där det prövas erforderligt, skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas att inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till skiftes- man utan att han samtyckt därtill — eller entledigas från sådant uppdrag utan att han erhållit tillfälle att yttra

Sig.

86

Ski/tesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt till förrättning- en kalla delägarna. Vid förrättn ingen skall han lämna dessa det biträde som finnes erforderligt.

Kan enighet ej vinnas, har skiftes- mannen att själv bestämma om del- ningen och däröver upprätta hand- ling, som av honom underskrives. Skifteshan dlingen skall ofördröjli gen delgi vas envar delägare genom över- lämnande av besannad avskrift. Vill delägare klandra skiftet, skall han inom tre månader efter delgivningen väcka talan mot övriga delägare; försittes denna tid, är rätt till talan förlorad. I mål som nyss är sagt äger rätten inhämta yttrande av skiftes- mannen, så ock till honom återförvi- sa ärendet.

9å

Skiftesman äger av dödsboet er— hålla skäligt arvode ävensom ersätt- ning för sina kostnader.

1. Denna lag träderi kraft den

2. Har arvlåtaren avlidit före ikraftträdandet tillämpas fortfarande äldre lag.

52 F örfattningsförslag

SOU 1981:85

3. Vad i 3 kap. 116 nya lagen är stadgat för det fall då det vid den efterlevande makens död finns någon arvsberåttigad bara på den ena sidan skall gälla, även om den först avlidne maken hade avlidit före ikraftträdan- det.

4. Har före ikraftträdandet förskott på arv givits till makars gemensamma bröstarvinge, skall äldre lag gälla om förutsättningama för avräkning. 5. Har avtal enligt 24 kap. träffats före ikraftträdandet, gäller fortfarandet äldre bestämmelser därom.

4. Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken att 14 kap., 15 kap. 3 5, 16 kap. 2 5, 17 kap. 5 5, 18 kap. 2 åoch 20 kap. 8 åsamt rubriken till 14 kap. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

Om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo.

Har omyndig del i oskiftat bo, skall fömryndaren, med iakttagande av vad nedan stadgas, vårda den omyn- diges rätt i boet.

Förmyndare, som för omyndig delägare i oskiftat dödsbo deltager i rättshandling vid förvaltningen av den dödes egendom, vare pliktig att till rättshandlingen inhämta överför- myndarens samtycke, såframt så- dant samtycke erfordras för giltighe- ten av dylik rättshandling vid förvalt- ningen av omyndigs egendom.

Om vård av en omyndigs rätt i dödsbo eller annat bo.

Har en omyndig del i dödsbo skall förmyndaren vårda den omyndiges rätt i boet. Deltar han därvid i en rättshandling, är han skyldig att inhämta överförmyndarens sam- tycke om det erfordras för giltigheten av en sådan rättshandling vid förvalt- ningen av en omyndigs egendom.

Mot en borgenär i dödsboet eller någon annan, vars rätt är beroende av utredningen, ansvararförmynda- ren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller försummelse, enligt be- stämmelser i ärvdabalken.

En förmyndare som vill ingå avtal om att den omyndiges andel i döds- boet skall förvaltas gemensamt med andra delägares andelar skall in- hämta överförmyndarens samtycke till avtalet och däri föreskrivna vill- kor.

SOU 1981:85

Nu va rande lydelse

Mot borgenär i dödsboet eller annan, vars rätt är beroende av utredningen, står förmynda ren, såvitt angår skada genom hans åtgärd eller försummelse, i ansvar efter vad i ärvdabalken stadgas.

Förmyndare må ej för omyndig delägare i dödsbo sluta avtal om sammanlevnad i oskiftat bo utan överförmyndarens samtycke.

Visar det sig att den omyndiges bästa skulle genom avtalets hrtsatta bestånd äventyras, äge rätten häva avtalet, ändå att den tid för vilken avtalet slutits, ej tilländagått.

Innan beslut fattas i fråga som avses i andra stycket skall rätten bereda övriga delägare i boet tillfälle att yttra sig i ärendet.

45

Slutes ej för omyndig delägare i dödsbo avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skallförmyndaren tillse, att bodelning och skifte förrättas så snart ske kan. Samma lag vare, om dylikt avtal upphört att gälla. Har efterlevande make, som deltagit i avtalet, trätt i nytt gifte, skal/förmyn— daren uppsäga avtalet.

55

Förmyndare, som för omyndig delägare i dödsbo deltager i bodel-

Författningsförslag 53

Föreslagen lydelse

Bör avtalet av hänsyn till en omyn- dig delägares bästa inte bestå, kan rätten häva avtalet.

Övriga delägare i boet skall bere- das tillfälle att yttra sig i ärendet.

Slutes ej för en omyndig delägare i dödsbo avtal om gemensam förvalt- ning, skall förmyndaren tillse, att bodelning och skifte förrättas så snart det kan ske. Detsamma gäller om ett sådant avtal upphört att gälla.

Har den ornyndige såsom bröstar- vinge del i ett dödsbo. där den eher- levande maken enligt 3 kap. 1 9” ärv- dabalken har rätt att behålla boet oskiftat om ingen bröstarvinge begär skifte, skall förmynda ren bedöma vil- ken åtgärd som med hänsvn till den omyndiges bästa bör vidtas. Han bör därvid beakta om den omyndige är avkomling även till den efterlevande maken, om den omyndige har sitt hem hos honom eller henne. hur den omyndiges utbildning planeras samt vilka tillgångar som finns i boet. F örmyndaren skall samråda med övetf'o'rmyndaren och endast om dett- ne tillstyrker begära ski/ie.

Förmyndare. som för en omyndig delägare i dödsbo deltar i bodelning

54 Författningsförslag

Nuvarande lydelse ning eller skifte, vare pliktig att inhämta överförmyndarens sam- tycke till egendomens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning. Avtal, varigenom delägare i boet mot vederlag, som gives eller utfästes, övertager den omyndiges lott i boet, ägeförmyndaren ej ingå utan över- förmyndarens samtycke.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

eller skifte, är skyldig att inhämta överförmyndarens samtycke till egendomens fördelning, såvitt denna ej sker genom lottning.

Förmyndaren har ej rätt att utan överförmyndarens samtycke ingå avtal, varigenom annan delägare mot ersättning övertar den omyndi- ges lott i boet.

65

Vad i 4 och 555 är stadgat om fönnyndares skyldighet i fråga om bodelning i anledning av dödsfall skall äga motsvarande tillämpning, då för omyndig bodelning eljest skall ske.

lnhämtas ej överförmyndarens samtycke, då detta enligt 2, 3, 5 eller 6 & bort ske, skall vad för sådant fall är stadgat beträffande förvaltning av omyndigs egendom äga motsvaran- de tillämpning.

Skall av annan anledning än döds- fall bodelning ske för omyndig, vare förmyndaren pliktig att tillse, att bouppteckning förrättas så snart ske kan, samt att därefter ofördröjligen ingiva avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren. Är bouppteck- ningen av vidlyftig beskaffenhet, må avskrift lämnas endast i erforderliga delar.

Varder dödsbo, däri omyndig äger del, ej skiftat inom sex månader från det bouppteckning förrrättades, skall förmynda ren, där ej avtal tråfats om sammanlevnad i oskiftat bo, inom nämnda tid till överförmyndaren avgiva redogörelse för det hinder som mött för skifte, och va re förmyndaren pliktig att därefter, intill dess skifte sker eller avtal, varom ovan sägs,

Vad i 3 och 555 är stadgat om förrnyndares skyldighet i fråga om bodelning i anledning av dödsfall skall gälla även i annat fall, då en omyndig deltar i bodelning.

75

lnhämtas ej överförmyndarens samtycke, då detta enligt 2, 4, 5 eller 6 åbort ske, gäller vad för sådant fall är stadgat beträffande förvaltning av omyndigas egendom.

85

Skal] av annan anledning än döds- fall bodelning ske för en omyndig, är förmyndaren skyldig att tillse, att bouppteckning förrättas så snart det kan ske, samt att därefter ofördröjli- gen inge avskrift av bouppteckningen till överförmyndaren. Är bouppteck- ningen vidlyftig, kan avskrift lämnas i erforderliga delar,

9?)

Har ett dödsbo med omyndig del- ägare ej skiftats inom sex månader från det bouppteckningen förrättades och har ej avtal tränats om gemen- sam förvaltning av delägarna, skall förmyndaren inom nämnda tid till överförrnyndaren avge redogörelse för det hinder som mött för skifte. Förmyndaren är skyldig att därefter, intill dess skifte sker eller avtal om

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse slutes, avgiva sådan redogörelse var sjätte månad, där ej överförmynda- ren bestämmer annan tid.

Slutes för omyndig delägare i döds- bo avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, vare förmyndaren pliktig att före den 15 februari varje år till överför- myndaren avlämna årsuppgift angå- ende boet, upptagande den behållna inkomsten under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skulder vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hinder att inom nämnda tid av lämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan om hindret göras till över- förmyndaren; och utsätte denne ny tid, inom vilken förmyndaren har att ingi va handlingen.

Hava underåriga syskon samma förmyndare, må för dem gemensam redogörelse eller årsuppgift avläm- nas.

Författningsförslag 55

Föreslagen lydelse

gemensam förvaltning sluts, avge sådan redogörelse var sjätte månad, om ej Överförmyndaren bestämmer annan tid.

Träfas för omyndig delägare avtal om gemensam förvaltning är för- myndaren skyldig att före den 15 februari varje år till överförmynda- ren avlämna årsuppgift angående boet, upptagande den behållna in- komsten under föregående år samt en översikt av boets tillgångar och skul- der vid årets slut. Möter till följd av boets storlek eller av annan orsak hinder att inom nämnda tid av lämna årsuppgift, skall inom samma tid anmälan om hindret göras till över- förmyndaren, som skall bestämma ny tid, inom vilken förmyndaren har att inge handlingen.

Har underåriga syskon samma för- myndare, kan gemensam redogörelse eller årsuppgift avlämnas för dem.

105

Försummar förmyndaren att i rätt tid ingiva bouppteckning, redogörel- se eller årsuppgift efter vad i 8 och 9 55 sägs, anmäle överförmyndaren försummelsen hos rätten, och äge rätten att genom vite tillhålla för- myndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan göres efter vad nyss är sagt, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra för- myndaren om hans skyldighet.

Försummar förmyndaren att i rätt tid inge bouppteckning, redogörelse eller årsuppgift enligt 8 och 9 55, skall överförmyndaren anmäla försum- melsen hos rätten. Rätten kan genom vite tillhålla förmyndaren att fullgöra sitt åliggande. Innan anmälan görs, skall överförmyndaren, där det lämpligen kan ske, erinra förmynda- ren om hans skyldighet.

115

Förmyndaren äge för vård av omyndigs rätt i oskiftat dödsbo åtnjuta skäligt arvode. Träffas avtal om sammanlevnad i oskiftat bo, skall arvodet utgå årligen. Arvodet be- stämmes av överförmyndaren och skall förskjutas av boet.

Fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare, äge ej uppbära

Förmyndaren har rätt till skäligt arvode för vård av en omyndigs rätt i dödsbo. Träffas avtal om gemensam förvaltning, skall arvodet utgå årli- gen. Arvodet bestäms av överför- myndaren och skall förskjutas av boet.

Fader eller moder, som på grund av lag är förmyndare,får ej uppbära

56 Författningsförslag

Nuvarande lydelse arvode efter vad i första stycket sägs, med mindre överförmyndaren med hänsyn till särskilda omständigheter lämnar tillstånd därtill.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

arvode om inte överförmyndaren med hänsyn till särskilda omständig- heter lämnar tillstånd därtill.

125

Är omyndig ende delägaren i döds- bo eller äro underåriga syskon, som hava gemensam förmyndare, ensam- ma delägare i oskiftat bo, skall, om boet förvaltas av förmyndaren, å för- valtningen tillämpas vad i 15 och 16 kap. stadgas.

Är en omyndig ende delägaren i dödsbo eller är underåriga syskon, som har gemensam förmyndare, ensamma delägare, skall, om boet förvaltas av förmyndaren, beträffan- de förvaltningen tillämpas vad i 15 och 16 kap. stadgas.

15 kap.

Aktier och andra värdepapper böra, om de icke kunna med trygghet till den omyndiges fördel behållas, av förmyndaren försäljas, när det lämp- ligen kan ske.

Fordringar, som icke kunna med trygghet till den omyndiges fördel förbliva utestående, böra avförmyn— daren så snart ske kan indrivas. Har fordran tillkommit därigenom att delägare i oskiftat bo med överför- myndarens samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, må den förbli- va utestående, så länge den omyndi- ges bästa ej därigenom äventyras.

Aktier och andra värdepapper som icke med trygghet till den omyndiges fördel kan behållas, bör försäljas när det lämpligen kan ske.

Fordringar som icke bör förbli ute— stående, skall indrivas så snart det kan ske. Har fordran tillkommit genom att delägare i dödsbo eller annat bo med överförmyndarens samtycke övertagit den omyndiges lott i boet, får den förbli utestående, så länge den omyndiges bästa ej även- tyras därigenom.

16 kap.

När egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gången tillfaller underårig, skall för- myndaren inom en månad därefter till överförmyndaren ingiva förteck- ning över egendomen. Varder den som uppnått myndig ålder förklarad omyndig, skall förmyndaren, inom tre månader från det förmyndarska- pet inskrevs, till överförmyndaren ingiva förteckning över den omyndi- ges egendom vid tiden för omyndig- hetsförklaringen.

När egendom, som skall stå under förmyndarens förvaltning, första gången tillfaller den underårige, skall förmyndaren inom en månad däref- ter inge förteckning över egendomen ti11 överförmyndaren. Blir den som uppnått myndig ålder förklarad omyndig, skall förmyndaren, inom tre månader från det förmynderska- pet inskrevs, till överförmyndaren inge förteckning över den omyndiges egendom vid tiden för omyndighets- förklaringen.

-.."—___"._.______.__..x.__._,4_ ___ ww,” _, .

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

Har den omyndige efter den tid som avses i första stycket erhållit egendom som skall stå under för- myndarens förvaltning, skall förteck- ning över denna egendom ingivas till överförmyndaren inom en månad därefter.

Är det andel i oskiftat bo som tillfallit omyndig, skallförteckning, varom ovan stadgas, ingivas först inom en månad efter det bodelning eller skifte skett.

Författningsförslag 57

Föreslagen lydelse

Har den omyndige efter den tid som avses i första stycket erhållit egendom som skall stå under för- myndarens förvaltning, skall förteck- ning över denna egendom inges till överförmyndaren inom en månad därefter.

Har andel i dödsbo eller annat bo tillfallit den omyndige, skall förteck- ningen inges först inom en månad efter det bodelning eller skifte skett.

17 kap.

Äger den omyndige del i oskiftat bo, skall överförmyndaren med led- ning av bouppteckningen och avgiv- na årsuppgifter tillse, att förmynda- ren väl vårdar den omyndiges rätt i boet. Finner överförmyndaren anledning till anmärkning, skall vad i 3 och 4 åå stadgas äga motsvarande tillämpning.

Äger den omyndige del i dödsbo eller annat bo, skall överförmynda- ren med ledning av bouppteckningen och avgivna årsuppgifter tillse, att förmyndaren väl vårdar den omyndi- ges rätt i boet. Finner överförmynda- ren anledning till anmärkning gäller 3 och 4 åå.

18 kap.

Hava förmyndaren eller hans make och den omyndige del i oskiftat dödsbo, skall god man av rätten förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet vid boutredningen så ock vid bodelning och skifte eller ingåen- de av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo. God man skall ock för- ordnas för den omyndige, om eljest å hans vägnar rättshandling skall före- tagas, vid vilken förmyndaren, efter vad i 13 kap. 25 stadgas, ej äger företräda den omyndige, eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller hans make eller någon som förmynr daren företräder.

Förekommeri annat fall än i första stycket sägs angelägenhet, däri för- myndaren eller hans make kan hava

Har förmyndaren eller dennes make och den omyndige del i oskiftat dödsbo, skall god man av rätten förordnas att vårda den omyndiges rätt i boet vid boutredningen samt vid bodelning och skifte eller ingåen- de av avtal om förvaltn in gen av döds- boet. Även i annat föll skall god man förordnas om sådan rättshandling skall företas, vid vilken förmyndaren enligt 13 kap. 2? inte har rätt att företräda den omyndige, eller fråga uppstår om rättegång mellan den omyndige och förmyndaren eller dennes make eller någon som för— myndaren företräder.

Förekommer i annat fall angelä- genhet, i vilken förmyndaren eller dennes make kan ha ett intresse som

58 F örfattningsförslag

Nuvarande lydelse

ett intresse stridande mot myndling- ens, förordne ock rätten god man för den omyndige, om förmyndaren det begär eller det eljest finnes lämp- ligt.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse strider mot myndlingens, skall rätten

förordna god man för den omyndige, om förmyndaren begär det eller det i annat fall är lämpligt.

20 kap.

Beslut eller dom, som i mål om omyndighetsförklaring eller i ärende om förrnynderskap eller godman- skap enligt denna balk meddelas av överförmyndaren eller rätten, länder till efterrättelse utan hinder av att talan föres däremot. Vad som nu har sagts gäller ej rättens avgörande, varigenom avtal om sammanlevnad i oskiftat bo häves eller förmyndare eller god man dömes till utgivande av försuttet vite.

85

Beslut eller dom, som i mål om omyndighetsförklaring eller i ärende om förmynderskap eller godman- skap enligt denna balk meddelas av överförmyndaren eller rätten, gäller som lagakraftvunnen dom även om talan förs däremot. Detta gäller dock ej rättens avgörande, varigenom avtal om gemensam förvaltn ing av dödsbo hävs eller en förmyndare eller god man förpliktas att utge vite.

1. Denna lag träder i kraft den ..... 2. Har avtal enligt 24 kap. ärvdabalken träffats före ikraftträdandet gäller fortfarande äldre bestämmelser därom.

5. Förslag till Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken dels att 12 kap. 47a 5 skall upphöra att gälla, dels att 12 kap. 33 och 47 55 samt 20 kap. 7 och 8 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap. 335

Bestämmelserna i 325 äger motsvarande tillämpning på hyresrättens övergång genom bodelning, arv, testamente, bolagsskifte eller liknande förvärv.

Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att uteslutande eller huvudsakligen användas som ge- mensam bostad för hyresgästen och hans make, tillagts maken genom bodelning eller skifte med anledning av boskillnad, äktenskapsskillnad

Har hyresrätten till lägenhet, som varit avsedd att huvudsakligen tjäna som gemensam bostad för hyresgäs- ten och hans eller hennes make eller sambo, tillagts maken eller sambon genom bodelning eller skifte av makars bo, får dock maken eller

SOU 1981:85

Nu va rande lydelse eller hyresgästens död, får dock maken träda i hyresgästens eller dödsboets ställe. Sådan rätt tillkom- mer även efterlevande make som är ensam arvinge efter hyresgästen.

För tid efter det att hyresvärden underrättats om att hyresrätten till- lagts hyresgästens make enligt andra stycket svarar hyresgästen eller hans dödsbo ej för sina förpliktelser enligt hyresavtalet. Hyresgästens make sva- rar jämte hyresgästen eller hans döds— bo för sådana förpliktelser enligt avtalet som hänför sig till tiden före underrättelsen.

Andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning, när lägen- heten hyrts av makar gemensamt.

Andra—fjärde styckena äger mot- svarande tillämpning, när någon har övertagit hyresrätt enligt lagen ( I 973.651) om ogifta samboendes gemensamma bostad.

Författningsförslag 59

Föreslagen lydelse

sambon träda i hyresgästens eller, om denne avlidit, i dödsboets ställe. Sådan rätt tillkommer även efterle- vande make som är ensam arvinge efter hyresgästen.

För tid efter det att hyresvärden underrättats om att hyresrätten till- lagts hyresgästens make eller sambo enligt andra stycket svarar hyresgäs- ten eller hans eller hennes dödsbo ej för sina förpliktelserenligt hyresavta- let. Hyresgästens make eller sambo svarar jämte hyresgästen eller hans eller hennes dödsbo för sådana för- pliktelser enligt avtalet som hänför sig till tiden före underrättelsen.

Andra och tredje styckena äger motsvarande tillämpning, när lägen- heten hyrts av makar eller sambor gemensamt.

475

Har lägenheten hyrts av flera gemensamt och har de på grund av uppsägning, som gjorts av en av dem, eller till följd av annan omständighet, som hänför sig till endast en av dem, ej gemensamt rätt till förlängning av hyresavtalet, är medhyresgäst berät- tigad till förlängning, om hyresvär— den skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller ej när hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 5 utan att likväl hyresvärden upp- sagt avtalet på någon av dessa grun- der. Är medhyresgästen make till den som uppsagt avtalet eller eljest föran- lett att hyresgästerna ej gemensamt har rätt till förlängning av avtalet, har han den rätt som angivits även när hyresrätten är förverkad på annan grund än dröjsmål med betalning av hyra. Detta gäller också när hyresvär-

Har lägenheten hyrts av flera gemensamt och har de på grund av uppsägning, som gjorts av en av dem, eller till följd av annan omständighet, som hänför sig till endast en av dem, ej gemensamt rätt till förlängning av hyresavtalet, är medhyresgäst berät- tigad till förlängning, om hyresvär- den skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller ej när hyresrätten är förverkad eller hyresavtalet kan uppsägas enligt 28 5 utan att likväl hyresvärden upp- sagt avtalet på någon av dessa grun- der. Är medhyresgästen make eller sambo till den som uppsagt avtalet eller eljest föranlett att hyresgästerna ej gemensamt har rätt till förlängning av avtalet, har han eller hon den rätt som angivits även när hyresrätten är förverkad på annan grund än dröjs- mål med betalning av hyra. Detta

60 F örfttttningsförslag

Nuvarande lydelse

den bringar hyresavtalet att upphöra på grund av förverkandet.

Om hyresgäst, som är gift och vars make ej har del i hyresrätten, uppsä- ger hyresavtalet eller vidtager annan åtgärd för att bringa det att upphöra eller om han i annat fall ej har rätt till förlängning av avtalet, är maken, om han har sin bostad i lägenheten, berättigad till förlängning, såvida hyresvärden skäligen kan nöjas med honom som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller också när hyresvärden upp- sagt hyresavtalet att upphöra på grund av förverkande eller förhållan- de som avses i 28 5. Bestämmelserna i 48 5, 49 5 första och tredje styckena och 50—53 55 om hyresgäst äger till- lämpning även i fråga om hyresgästs make.

Förlänges hyresavtal i fall som avses i andra stycket, svarar båda makarna för förpliktelsema enligt avtalet för tiden före förlängningen, om ej annat avtalas med hyresvär- den.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse gäller också när hyresvärden bringar hyresavtalet att upphöra på grund av förverkandet.

Om hyresgäst, som är gift eller samboende och vars make eller sam- bo ej har del i hyresrätten, uppsäger hyresavtalet eller vidtager annan åtgärd för att bringa det att upphöra eller om han i annat fall ej har rätt till förlängning av avtalet, är maken eller sambon, om han eller hon har sin bostad i lägenheten, berättigad till förlängning, såvida hyresvärden skä- ligen kan nöjas med honom eller henne som hyresgäst. Vad som sagts nu gäller också när hyresvärden upp- sagt hyresavtalet att upphöra på grund av förverkande eller förhållan- de som avses i 28 5. Bestämmelserna i 48 5, 495 första och tredje styckena och 50—53 55 om hyresgäst äger till- lämpning även i fråga om hyresgästs make eller sambo.

Förlänges hyresavtal i fall som avses i andra stycket, svarar båda makarna eller samboma för förplik- telsema enligt avtalet för tiden före förlängningen, om ej annat avtalas med hyresvärden.

20 kap.

Förekommer icke omständighet som avses i 65, skall lagfartsansökan förklaras vilande, om

1. vid köp, byte eller gåva överlåtarens underskrift på fångeshandlingen icke är styrkt av två vittnen och överlåtelsen ej skett genom statlig

myndighet,

2. fångesmannen ej har lagfart och fall som avses i 9 5 icke föreligger, 3. rättegång pågår om hävning eller återgång av förvärv av fastigheten eller om bättre rätt till denna,

4. lagfart sökes på grund av testamente, dom eller förrättning som ännu icke vunnit laga kraft,

5. vid förvärv genom legat detta ej utgivits, 6. vid förvärv på exekutiv försäljning köpebrev ej utfärdats eller vid expropriation eller liknande tvångsförvärv inlösen ej fullbordats,

___—4

SOU 1981:85

Nu va rande lydelse

7. vid överlåtelse överlåtaren är gift och förvärvet en ligt giftermålsbal- kens bestämmelser är beroende av

Författningsförslag 61

Föreslagen lydelse

7. vid överlåtelse förvärvet enligt äktenskapsbalkens bestämmelser är beroende av överlåtarens makes eller

l

l i

i, andra makens samtycke, sambos samtycke, dock att vad som nu har sagts om samtycke av sambo gäller endast om anteckning skett att fastigheten utgör för samboma ge- mensam bostad.

8. vid överlåtelse genom boutredningsman förvärvet enligt ärvdabalkens bestämmelser är beroende av dödsbodelägares samtycke,

9. förvärvet avser del av fastighet och är beroende av fastighetsbildning, 10. vid köp eller byte förvärvet är beroende av att förköp ej sker eller vid förköp detta ej är fullbordat,

1 ]. förvärvet i annat fall enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd,

12. förvärvet är beroende av villkor och, i fråga om gåva, villkoret avser viss tid som ej överstiger två år från den dag då gåvohandlingen upprättades.

85

Har lagfartsansökan förklarats vilande på den grund att överlåtarens underskrift på fångeshandlingen icke är styrkt av två vittnen, skall överlåtaren föreläggas att inom viss tid väcka talan vid domstol, om han anser att förvärvet är ogiltigt. Efterkommes ej föreläggandet, utgör bristen i fråga om bevittning icke hinder mot lagfart. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.

Har lagfartsansökan förklarats vi- lande på den grund att sambos sam- tycke till överlåtelsen ej lämnats, skall vad som sägs i första stycket om överlåtaren och bristen i fråga om bevittning gälla den vars samtycke enligt anteckning i fastighetsboken , erfordras och bristen ifråga om sam- ; tycke.

Denna lag träder i kraft den ..... i Äldre lag gäller fortfarande om samlevnaden mellan sambor har upplösts i eller överlåtelsen ägt rum före ikraftträdandet.

6. Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 95 rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

62 Författningsförslag

Nuvarande lydelse

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

10 kap. 9 &

Tvist om arv eller testamente eller om bodelning mellan arvingar och efterlevande make skall upptagas av den rätt, där den döde skolat svara i tvistemål i allmänhet.

Tvist om bodelning mellan makar i anledning av boskillnad eller äkten- skapsskillnad skall upptagas av den rätt, där mannen skall svara i tviste- mål i allmänhet, eller, om mannen ej är skyldig att i sådant mål svara vid svensk domstol där hustrun svarar i sådant mål.

Finnes i mål, som avses i denna paragraf ej behörig domstol enligt vad nu är sagt, upptages målet av Stockholms tingsrätt.

Denna lag träder i kraft den .....

7. Förslag till

Tvist om bodelning mellan makar eller sambor skall upptas av den rätt där endera skall svara i tvistemål i allmänhet. Har endera avlidit, skall tvist om bodelning mellan arvingar- na och den ejerlevande upptas av den rätt där den döde hade att svara i tvistemål i allmänhet. Detsamma gäller tvist om arv eller testamente. Finns ej behörig domstol enligt vad som har sagts nu, upptas målet av Stockholms tingsrätt.

Trots vad som sägs i första stycket skall klander mot bodelning som har förrättats av bodelningsförrättare upptas av den rätt som har förordnat den ne. Detsamma gäller kla nder mot arvskifte som förrättats av ski/tes- man.

Lag om ändring i lagen (1904 nr 48 s. 1) om samäganderätt

Härigenom föreskrivsatt 19 ålagen (1904 nr48 s. 1)om samäganderätt skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

195

Vad i denna lag fi nnes stadgat äge ej tillämpning å sådan samfällighet, som avses i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, eller å sådan allmänning, som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen (1952:167) om allmän-

Denna lag är ej tillämplig på makars eller sambors bostad eller bohag som kan bli föremål för bodel- ning enligt äktenskapsbalken. Den gäller ej heller sådan samfällighet som avses i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter eller

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

ningsskogar i Norrland och Dalarna; ej heller vare i något fall lagens föreskrifter tillämpliga i fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestå- ende av allenast en fastighet, eller av fiskevårdsområde, omfattande alle- nast en fastighet eller det till allenast en fastighet hörande fisket.

F örfattningsförslag 63

Föreslagen lydelse

sådan allmänning som avses i lagen (1952:166) om häradsallmänningar eller lagen (1952:167) om allmän- ningsskogar i Norrland och Dalama, ej heller i fråga om bildande av jaktvårdsområde, bestående av bara en fastighet, eller av fiskevårdsområ- de, omfattande bara en fastighet eller det till bara en fastighet hörande fisket.

Beträffande egendomsgemenskap mellan äkta makar eller delägare i oskift dödsbo eller dem, som äro i bolag samman eller äro redare i samma fartyg eller deltagare i samma gruvrörelse, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Vad i 15 kap. 16 åföräldrabalken stadgas skall ej äga tillämpning i fråga om försäljning enligt denna lag av samfälld fast egendom, vari omyndig äger del.

Denna lag träder i kraft den .....

8. Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (l921:225) Härigenom föreskrivs att 32å konkurslagen (l921:225) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

325

Bodelning mellan gäldenären och hans make eller dennes dödsbo, vid vilken gäldenären eftergivit sin rätt i avsevärd mån eller låtit egendom frångå sig mot att fordran mot honom utlagts på hans lott, gåri motsvaran- de mån åter, om bodelningshand- lingen kommit in till rätten senare än två år före ji'istdagen och det icke visas att gäldenären efter bodelning- en hade kvar utmätningsbar egen- dom som uppenbart motsvarade hans skulder.

Bodelning mellan gäldenären och dennes make eller sambo, vid vilken gäldenären i avsevärd mån eftergivit sin rätt, gåri motsvarande mån åter. Detsamma gäller om gäldenären vid bodelning med sin make låtit egen- dom frångå sig mot att fordran mot honom eller henne utlagts på hans eller hennes lott. En bodelning skall dock ej gå åter, om det visas att gäldenären efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans eller hennes skulder, ej heller om bodel— ningen förrättats mellan makar och bodelningshandlingen getts in till rätten mer än två år före fristdagen.

64 Författningsförslag

Nuvarande lydelse

Denna lag träder i kraft den .....

9. Förslag till

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

Vad i första stycket sägs om bodel- ning mellan gäldenären och dennes make eller sambo gäller, när maken eller sambon är död, bodelning mel- lan gäldenären och makens eller sambons arvingar och universella testamentstagare.

Lag om ändring i lagen (1927 :77) om försäkringsavtal

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal dels att 3, 103, 104—105, 1 16 och 122 55 skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, lO3a åoch l 15a &, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

3å

Avvikerförsäkringsvillkor från be— stämmelse i denna lag, vare det ej hinder för villkorets tillämpning, med mindre sådant i lagen angives.

Överlåtelse, pantsättning, för- månstagarförordnande eller annat förfogande över försäkring är utan verkan om förfogandet skett i strid mot försäkringsvillkor, som enligt kommunalskattelagen (19281370) skall intagas i försäkringsavtalet. Förbud mot överlåtelse skall dock ej utgöra hinder mot utmätning eller överlåtelse vid ackord eller konkurs i vidare mån än sådant hinder förelig- ger på grund av vad eljest föreskrivits i lag eller annan författning.

Föreslagen lydelse

Avviker ett försäkringsvillkor från någon bestämmelse i denna lag, utgör det inte hinder mot tillämpning av villkoret, om inte sådant anges i lagen.

Ett förmånstagarförordnande en- ligt denna lag är utan verkan i den mån det står i strid mot försäkrings- villkor, som enligt kommunalskatte- lagen (1928z370) skall tas in i försäk- ringsavtalet. Detsamma gäller över- låtelse, pantsättning och annat förfa- gande över en försäkring. Förbud mot överlåtelse skall dock inte utgöra hinder mot utmätning eller överlåtel- se vid ackord eller konkurs i vidare mån än sådant hinder föreligger på grund av vad som annars har före- skrivits i lag eller annan författning.

1035

Förordnande om förmånstagares insättande eller återkallelse av sådant förordnande skall, för att vara gällande, skriftligen meddelas försäkringsgiva- ren eller ock genom dennes försorg antingen intagas i försäkringsbrevet eller dårå antecknas.

SOU 1981:85

Nu va rande lydelse

Föifittningsförslag 65

Föreslagen lydelse

F örsäkringstagaren är skyldig att underrätta sin make om han insätter eller utesluter maken som förmåns- tagare. Försäkringsgivaren är skyl- dig att på förfrågan underrätta maken i vilken omfattning maken är förmånstagare.

10335

Finns inte förmånstagarförord— nande och gäller försäkringen på ägarens liv, skall vid hans död såsom förmånstagarförordnande gälla, att _försäkringsbeloppet skall tillfalla hans make eller, om han inte efter- lämnar make, hans arvingar och universella testamentstagare att för— delas mellan dem som om det ingått i kvarlåtenskapen.

Vad i första stycket sägs om efterle- vande makes rätt till försäkringsbe— lopp skall inte tillämpas när mål om äktenskapsskillnad pågick vid för- säkringstagarens död.

1045

Ärförmånstagare insatt, skallför- säkringsbelopp, som uthzller efter försäkringstagarens död, ej ingå i dennes kvarlåtenskap.

Har försäkringstagaren efterläm- nat make eller bröstarvinge och hade förordnandet kunnat återkallas av försäkringstagaren, skall försäk- ringsbeloppet vid beräkningen av dödsbodelägares giftorätt, rätt enligt 13 kap. 12 å andra stycket giftermåls- balken, rätt till vederlag eller rätt till laglott behandlas som om beloppet hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente.

Ifråga om tjänstegrupplitjörsäk- ring skall andra stycket dock ej till— lämpas på belopp som på grund av

F örsäkringeller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död till- faller en förmånstagare ingår inte i försäkringstagarens kvarlåtenskap.

lnträjjade dödsfallet sedan det dömts till skillnad i försäkringstaga- rens äktenskap eller talan därom väckts och kan försäkringstagarens make inte få ut sin vid bodelningen beräknade andel därför att försäk- ringen eller försäkringsbeloppet till- szller annan som förmånstagare, är denne skyldig att avstå vad som fattas.

SOU 1981:85

66 Författningsförslag

Nuva rande lydelse Föreslagen lydelse försäkringen tillfaller en make eller med make likställd person eller någon bröstarvinge.

Om rätt för en avliden försäkringstagares borgenärer att i visst fall hålla sig till försäkringsbeloppet finns bestämmelser i 1 16 å andra stycket. 105 5

Vid tolkning av bestämmelser om förmånstagares rätt till försäkringsbe- lopp, som utfaller efter försäkringstagarens död, skall, där ej annat framgår av omständigheterna, iakttagas följande:

Har försäkringtagaren betecknat sin make såsom förmånstagare, skall, där han vid sin död var omgift, förordnandet gälla till förmån för den, med vilken han då levdei äkten- skap.

Har försäkringstagaren betecknat sin make såsom förmånstagare, skall, där han vid sin död var omgift, förordnandet gälla till förmån för den, med vilken han då levde i äkten- skap. Förordnandet skall anses för- fallet om mål om äktenskapsskillnad pågick vid försäkringstagarens död.

Äro försäkringstagarens barn insatta såsom förmånstagare, skall förordnan- det gälla till förmån för bröstarvinge och, där flera sådana förmånstagare finnas, envar av dem äga del i försäkringsbeloppet efter de grunder, som gälla i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren.

Har försäkringstagaren insatt make och barn såsom förmånstagare, skall, såframt flera förmånstagare fnnas, envar av dem taga del i för- säkringsbeloppet efter de grunder, som vid dödsfall gälla i fråga om bodelning och om sådan förmånsta- gares arvsrätt.

Äro försäkringstagarens arvingar insatta såsom förmånstagare, tage envar av dem del i försäkringsbelop— pet efter de grunder, som gälla i fråga om arvsrätt efter försäkringstaga- ren.

Har försäkringstagaren insatt make och barn såsom förmånstagare, skall, halva försäkringsbeloppet till- falla maken och andra hälften bröst- arvingarna att fördelas mellan dem på sätt anges i föregående stycke.

Är försäkringstagarens arvingar in- satta såsom förmånstagare, skall för- säkringsbeloppet fördelas efter de grunder, som gäller i fråga om arvsrätt efter försäkringstagaren. Efterlämnarförsäkringstagaren make och en eller flera bröstarvingar skall en tredjedel av beloppet tillfalla maken och återstoden bröstarvingar- na.

risag

Försäkringsgivaren är inte skyldig att betala försäkringsbelopp till en förmånstagare om försäkringsgiva-

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ren efter försäkringsfallet i god tro redan har betalat ut beloppet till någon som framstått som berätti- gad.

1165

Är försäkring tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv, må rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommer endera av dem, ej tagas i mät för någonderas gäld, utan så är att enligt avtalet premiebetalningen skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande. Har försäkringen tagits enchst för dödsfall, må den på avtalet grundade rätten dock icke i något fall tagas i mät för sådan gäld, med mindre premiebetalningen under något år överstigit två gånger den premie som skolat erläggas, därest försäkringen tagits vid början av det året och försäkringsbe—

F örfattningsförslag 67

loppet skolat utbetalas endast om den försäkrade dött under samma år.

Är i fall, då rätt på grund av livförsäkringsavtal må tagas i mät, förmånstagare insatt utan att försäk— ringstagaren gent emot honom för- bundit sig att låta förordnandet stå vid makt, äge efter försäkringstaga- rens död dennes borgenärer, i den mån deras fordringar ej kunna utgå ur kvarlåtenskapen, samma rätt till försäkringsbeloppet som de skulle hava ägt om det tillagts förmånstaga- ren genom testamente.

Har, då rätt på grund av livförsäk- ringsavtal må tagas i mät, försäk- ringstagaren ej gent emot förmånsta— garen förbundit sig att låta förord- nandet stå vid makt, äge efter försäk- ringstagarens död dennes borgenärer, i den mån deras fordringar ej kunna utgå ur kvarlåtenskapen, samma rätt till försäkringbeloppet som de skulle hava ägt om det tillagts förmånstaga- ren genom testamente.

1225

Vad i 102, 103, 105 och 106 55 samt 104 5 första stycket är för livförsäk- ring stadgat beträffande förmånstaga- re skall äga motsvarande tillämp- ning, när fråga är om olycksfalls- eller sjukförsäkring

Denna lag träder i kraft den .....

Vad i 102—106 55” och 115a5 är för livförsäkring stadgat beträffande för- månstagare skall äga motsvarande tillämpning, när fråga är om olycks- falls- eller sjukförsäkring.

Äldre lag gäller fortfarande om försäkringstagaren avlidit före ikraftträdan- det

Övergångsbestämmelsema till lagen (1975: 1 353) om ändringi 3 5lagen om försäkringsavtal skall fortfarande gälla.

68 Författningsförslag

10. Förslag till

SOU 1981:85

Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden

Härigenom föreskrivs att 1 och 555 lagen (l928z281) om allmänna arvsfonden skall ha nedan angivna lydelse.

Nu va rande lydelse

Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, så ock egen- dom, som må tillfalla fonden genom gåva eller testamente, skall utan sam- manblandning med andra medel för- valtas av kammarkollegiet såsom en särskild fond för främjande av vård och uppfostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade.

Föreslagen lydelse

15

Den egendom, som i arv tillfaller allmänna arvsfonden, samt egen- dom, som tillfaller fonden genom gåva, testamente eller förmånstagar- förordnande, skall utan samman- blandning med andra medel förvaltas av kammarkollegiet såsom en sär- skild fond för främjande av vård och uppfostran av barn och ungdom samt omsorg om handikappade.

Av medel, som under ett räkenskapsår influtit, skall vid årets utgång en tiondel läggas till fonden. Återstoden skall jämte årets avkastning från och med nästföljande år vara tillgänglig för utdelning.

Så

Arv, som har tillfallit fonden, får helt eller delvis avstås till annan, om det med hänsyn till uttalanden av arvlåtaren eller andra särskilda omständigheter kan anses överensstämma med arvlåtarens yttersta vilja. Även i annat fall får arv avstås till arvlåtarens släkting eller annan person som har stått arvlåtaren nära, om det kan anses billigt. Arv som utgörs av egendom, vilken är av väsentlig betydelse från kulturhistorisk synpunkt eller från natur- eller kulturvårdssynpunkt, får avstås till juridisk person som har särskilda förut- sättningar att ta hand om egendomen på lämpligt sätt.

Beslut om avstående av arv fattas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, av kammarkollegiet. Utan riksdagens tillstånd får beslut ej fattas om att till någon avstå egendom till ett värde överstigande 200 000 kronor.

Vill någon att arv som tillfallit fonden skall helt eller delvis avstås skall han inge sin ansökan till länsstyrelsen i det län där den döde senast haft sitt hemvist. Det åligger länsstyrelsen att genast underrätta kammarkollegiet om ansökningen samt, efter verkställd utredning, till kollegiet insända handling- arna i ärendet jämte eget utlåtande. Kollegiet har att, jämte eget yttrande, insända handlingarna till regeringen, om inte kollegiet äger besluta i ärendet.

SOU 1981:85

Nu va rande lydelse

Denna lag träderi kraft den .....

11. Förslag till

Författningsförslag 69

Föreslagen lydelse

Bestämmelserna i de föregående styckena skall äga motsvarande till- lämpning närförsäkringsbelopp till- faller allmänna arvsfonden såsom förmånstagare enligt 103a5 lagen (1 92 7:77) om försäkringsavtal.

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att sextonde stycket under 1. i anvisningarna till 31 5 kommunalskattelagen (19281370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Ny ägare till pensionförsäkring skall omedelbart underrätta försäk- ringsgivaren om förvärvet av försäk— ringen. Återköp av pensionsförsäk- ring får utan hinder av bestämmelser- na i denna lag ske om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligger och riksskatteverket på sär- skild ansökan medger det.

Denna lag träder i kraft den .....

Föreslagen lydelse

Ny ägare till pensionsförsäkring skall omedelbart underrätta försäk- ringsgivaren om förvärvet av försäk- ringen. Återköp av pensionsförsäk- ring får utan hinder av bestämmelser- na i denna lag ske om det tekniska återköpsvärdet uppgår till högst 10 000 kronor eller om särskilda skäl föreligger och riksskatteverket på sär- skild ansökan medger det. Återköp

får också ske i den mån det erfordras för att försäkringsgivaren enligt 13

kap. 5 5” äktenskapsbalken skall kunna återbetala premier.

70 Författningsförslag

12. Förslag till

SOU 1981:85

Lag om ändring i lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva

Härigenom föreskrivs att 6 5 lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

65

Om utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra maken utgiva penningar eller annat stadgas i giftermålsbalken.

Angående utfästelse om gåva som icke må göras gällande under giva- rens livstid stadgas i lagen om arvsavtal.

Dennna lag träder i kraft den . . . .

13. Förslag till

Föreslagen lydelse

Bestämmelser om de gåvor mellan makar som får åberopas mot giva- rens borgenärer finns i äktenskaps- balken.

Angående utfästelse om gåva som inte får göras gällande under givarens livstid finns bestämmelser i ärvda- balken.

Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och

gåvoskatt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (l941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

dels att 11, 12, 15, 28, 32, 39, 45, 46 och 59 55 skall ha nedan angivna

lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 15a 5, av nedan angivna

lydelse.

Nu vara nde lydelse

Föreslagen lydelse

115

1 mom. Såsom arvinges eller testa- mentstagares lott anses vad enligt lag och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan kvarlåtenskap, varom förmäles i4 5 1 mom. 2); dock skall, däri skatteåren- det föreligger arvskifte, den däri gjor- de fördelningen efter vad i 16 5 stad- gas lända till efterrättelse.

1 mom. Såsom arvinges eller testa— mentstagares lott anses vad enligt lag och testamente å honom belöper av behållningen i dödsboet eller i sådan kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 5 1 mom. 2); dock skall, däri skatteären- det föreligger arvskifte, den däri gjor— da fördelningen elter vad i 16 5 stad- gas lända till efterrättelse. Efterläm- nar arvlåtaren make och bröstar- vinge skall på maken anses belöpa vad denne äger överta enligt 3 kap.

Författningsförslag 71

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

15 ärvdabalken, om ej dödsbodel- ägarna i skatteärendet anmäler att boet skall skiftas.

Nuvarande lydelse

Behållningen beräknas med ledning av bouppteckning eller, där skatten uttages efter deklaration, med ledning av denna.

2 mom. Skall enligt förordnande i testamente skatt för legat gäldas av dödsboet, anses den del av behållningen, som åtgår till skatt för legatet, utgöra en särskild lott (skattelott), dock icke där mottagaren av legatet jämväl är arvinge eller universell testamentstagare eller skattskyldighet för legatet inträder senare än vid testators död.

125

Har någon i enlighet med lagen (1927:77) om försäkringsavtal insatts såsom förmånstagare och erhåller han vid försäkringtagarens död för- foganderätten över försäkringen el- ler, utan att sådan rätt förvärvas, utbetalning på grund av försäkring- en, skall vad förmånstagaren sålunda bekommer vid beräknande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Vad nu sagts skall gälla jämväl förvärv, som på grund av stadgandet i 104 5 andra stycket nämnda lag tillfaller dödsbodeläga- re, vilken är berättigad till laglott, med iakttagande dock av vad beträf- fande fördelning av sådant förvärv kan vara bestämt i skifteshandling, vilken jämlikt 16 5 lägges till grund för lotternas beräknande. Har för- säkringstagarens make insatts sås- om förmånstagare, föreligger icke skattskyldighet för den del av förvär- vet, som motsvarar det belopp, var- med, därest förvärvet ingått i försök- ringstagarens kvarlåtenskap, ma- kens jämlikt 15 5 skattefria andel i boet skolat ökas.

Vidare skall

Är någon förmånstagare enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal och erhåller han vid försäkringstaga- rens död förfoganderätten över för- säkringen eller, utan att sådan rått förvärvas, utbetalning på grund av försäkringen, skall vad förmånstaga- ren sålunda bekommer vid beräk— nande av arvsskatt anses såsom arvfallen egendom. Ärförsäkringsta- garens make förmånstagare, förelig- ger icke skattsk yldighet för hälften av förvärvet.

a) där livförsäkring, som är kapitalförsäkring men ej livränteförsäkring, tagits å försäkringstagarens eller hans makes liv samt den rätt, som på grund av försäkringsavtalet tillkommit endera av dem, jämli kt 1 16 5första stycket lagen om försäkringsavtal icke kunnat tagas i mät för någonderas gäld, eller

72

Författningsförslag

SOU 1981:85

b) där försäkring tagits för olycksfall eller sjukdom, vid skattens beräknande från värdet av vad som tillfallit någon i egenskap av förmånstagare såsom skattefritt avräknas ett belopp som motsvarar sex gånger basbeloppet enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring för november månad året innan skattskyldigheten inträdde. Har på grund av förordnande av samma person förmånstagaren tidigare erhållit sådant förvärv, som jämlikt 37 5 2 mom. är i beskattningshänseende likställt med gåva, må likväl å värdet av vad som inom loppet av tio år tillfallit förmånstagaren ej avräknas mer än ett belopp som motsvarar sex gånger basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring för november månad året innan skattskyldighet inträdde för det senaste förvärvet.

Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalför- säkringsanstalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses erhålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om försäkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premiebetalning skolat ske i den ordning, vari insättningama i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.

Skattskyldighet enligt första stycket föreligger inte för rätt till pension som utgår på grund av pensionsförsäkring. Skattskyldighet föreligger inte heller för rätt till livränta som utgår på grund av annan försäkring än pensionsförsäkring i den mån vad som på grund av förordnande av samma person tillfallit den berättigade inte överstiger 2 500 kronor per år.

Angående vad som förstås med kapitalförsäkring och pensionsförsäkring stadgas i anvisningarna till 31 5 kommunalskattelagen (1928z370).

Vad i första och andra styckena här ovan sägs skall, även om förmånsta- gareförordnande i enlighet med lagen om försäkringsavtal icke föreligger, äga tillämpning jämväl i fråga om vad som tillfallit någon på grund av statens grupplivförsäkring eller jämförbar av kommunal eller enskild arbetsgivare avtalad grupplivförsäkring eller på grund av sådan förmån från kommun, som avses i punkt ] adertonde stycket av anvisningarna till 31 5 kommunalskat- telagen.

Vad som vid en försäkringstagares död tillfaller någon på grund av förordnande som avser utländsk försäkring skall vid beräknande av arvsskatt behandlas som om det hade tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Har försäkringen tagits för olycksfall eller sjukdom eller är fråga om en sådan försäkring som — om den inte hade varit utländsk — skulle ha uppfyllt de förutsättningar som anges i andra stycket 3), tillämpas bestäm- melserna i det stycket. För rätt till pension på grund av en utländsk försäkring som skall behandlas som pensionsförsäkring vid inkomsttaxeringen föreligger inte skattskyldighet. Vid övriga förvärv av livränta på grund av utländsk försäkring tillämpas bestämmelserna i fjärde stycket andra meningen.

Med utländsk försäkring förstås en försäkring som har meddelats i en utomlands bedriven försäkringsrörelse.

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

F örfattningsförslag 73

Föreslagen lydelse 155

1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods, där ej annat följer av 13 kap. 12 5 andra stycket giftermålsbalken eller andelen enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger i skat- teärendet.

Är äldre giftermålsbalken tillämp- lig å förmögenhetsförhållandena i boet, beräknas den andel, som tillfal- ler efterlevande make såsom fördel, giftorätt och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, där ej annat följer av 13 kap. 12 5 andra stycket nya giftermålsbal- ken eller andelen enligt lag annorlun- da bestämts vid boskifte och däröver i skatteärendet föreligger behörigen upprättad handling.

1 mom. Andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, beräknas till hälften av makarnas behållna, i delningen ingående egendom, om ej annat följer av 12 kap. 3 5,9 andra stycket äktenskaps- balken eller andelen enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning, varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger i skatteärendet.

Är äldre giftermålsbalken tillämp- lig å förmögenhetsförhållandena i boet, beräknas den andel, som tillfal- ler efterlevande make såsom fördel, giftorätt och morgongåva, till hälften av den gemensamma behållningen i boet, där ej annat följer av 12 kap. 3 5 andra stycket äktenskapsbalken el- ler andelen enligt lag annorlunda bestämts vid boskifte och däröver i skatteärendet föreligger behörigen upprättad handling.

För efterlevande makes sålunda beräknade andel erlägges ej arvsskatt.

Har efterlevande make enskild egendom, skall bouppteckningen vara åtföljd av skriftlig uppgift om värdet av sådan egendom i den mån det krävs för tillämpning av 13 kap. 12 5” andra stycket giftermålsbalken i skatteärendet. Vid uppskattning av egendomens värde äga 20—27 55 motsvarande tillämpning.

2 mom. Har kvarlåtenskap till- kommit efterlevande make såsom arvinge och äga vid dennes död den först avlidnes arvingar taga andel i den efterlevandes bo, beräknas denna andel till hälften därav, såframt icke jämlikt 3 kap. 2 5 ärvdabalken annat föranledes av förefintligheten av enskild egendom eller testamente till förmån för annan än den efterlevan- de, eller andelen blivit enligt lag annorlunda bestämd vid delningsför-

Har efterlevande make enskild egendom, skall bouppteckningen vara åtföljd av skriftlig uppgift om värdet av sådan egendom i den mån det krävs för tillämpning av 12 kap. 3 5 andra stycket äktenskapsbalken i skatteärendet. Vid uppskattning av egendomens värde äger 20—27 55 motsvarande tillämpning.

2 mom. Har kvarlåtenskap till- kommit efterlevande make såsom arvinge och äger vid dennes död den först avlidnes arvingar taga andel i den efterlevandes bo, beräknas denna andel till hälften därav, såframt icke jämlikt 3 kap. 6 5 ärvdabalken annat föranledes av förefintligheten av enskild egendom eller testamente till förmån för annan än den efterlevan- de eller av att annan arvinge redan tagit sitt arv, eller andelen blivit

74 Författningsförslag

Nuvarande lydelse rättning, varöver behörig handling föreligger i skatteärendet.

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

enligt lag annorlunda bestämd vid delningsförrättning, varöver behörig handling föreligger i skatteärendet.

I fall som avses i 12 kap. l & ärvdabalken, skall vad i föregående stycke stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej annat följer av testamente, varom fråga är.

3 mom. Sådan handling rörande delning av dödsbo, som i 1 och 2 mom. sägs, skall vid ingivandet vara åtföljd av bestyrkt avskrift. lngives ej avskrift, skall sådan på bekostnad av dödsboet eller skattskyldig tagas. Avskriften förvaras hos beskattningsmyndigheten.

lSaå

Andel som skall tillfalla den avlid- nes sambo vid fördelning av bostad och bohag enligt 19 kap. 3 5 första stycket äktenskapsbalken skall be- räknas till hälften av den behållna egendomen om ej annat följer av 19 kap. 4 5 andra stycket eller andelen enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning varöver i behörig ord- ning upprättad handling föreligger i skatteärendet.

För sambons sålunda beräknade andel erläggs ej arvsskatt.

285

Till klass I hänföras efterlevande make, bam, avkomling till barn, make till barn och efterlevande make till avlidet barn. Detta gäller även om barnet eller avkomlingen till följd av adoption förlorat sin arvsrätt efter arvlåtaren.

Som skattefritt avdrages från lott som tillkommer den avlidnes efterle- vande make 50 000 kronor, från vad som tillkommer annan i klass I 25 000 kronor och från lott, som beskattas enligt klass [I eller klass Ill, 5 000 kronor. Har barn eller avkom- ling till avlidet barn vid skattskyldig- hetens inträde ej fyllt 18 år, avdrages ytterligare 5 000 kronor för varje helt år eller del därav, som då återstod till dess sagda ålder uppnås.

Med make jämställes den som vid tiden för dödsfallet sammanlevde

Som skattefritt avdrages från lott som tillkommer den avlidnes efterle- vande make 200 000 kronor, från vad som tillkommer annan i klass I 25 000 kronor och från lott, som beskattas enligt klass II eller klass Ill, 5 000 kronor. Har barn eller avkom- ling till avlidet barn vid skattskyldig- hetens inträde ej fyllt 18 år, avdrages ytterligare 5 000 kronor för varje helt år eller del därav, som då återstod till dess sagda ålder uppnås.

Med make jämställes den som vid tiden för dödsfallet hade gemensamt

SOU l98l185

Nuvarande lydelse

med den avlidne, om de sammanle- vande tidigare varit gifta med varandra eller gemensamt ha eller ha haft barn. Motsvarande gäller, i för- hållande till den avlidnes bam, beträffande den som sammanlevt med barnet. Styvbams- och foster- bamsförhållande räknas lika med skyldskap. Med fosterbarn avses barn, som före fyllda 16 år stadigva- rande vistats i den avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran som

Föthttningsjörslag 75

Föreslagen lydelse

hem och hushåll med den avlidne och samlevde med honom eller henne under äktenskapsliknande förhål- landen. Motsvarande gäller, i förhål- lande till den avlidnes bam, beträf- fande den som sammanlevt med bar- net. Styvbams- och fosterbamsför- hållande räknas lika med skyldskap. Med fosterbarn avses barn, som före fyllda 16 år stadigvarande vistats i den avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran som eget barn.

eget barn.

Högre avdrag än enligt andra stycket får ej åtnjutas i fråga om vad som erhålles från samme arvlåtare eller testator, även om det erhålles vid skilda tillfällen.

Till klass II hänföres annan arvinge eller testamentstagare än sådan som avses i klass I eller III.

Till klass III hänföras landstingskommun, kommun eller annan menighet ävensom hushållnings- sällskap med stadgar som fastställts av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer;

stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra därmed jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål;

stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv;

registrerad understödsförening;

sådan sammanslutning, som, utan att hava till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen fullföljer ovan angivet ändamål;

folketshusförening, bygdegårdsförening eller annan liknande sammanslut- ning, som har till främsta syfte att anordna eller tillhandahålla allmän samlingslokal,

där fråga är om svensk juridisk person och skattebefrielse ej åtnjutes jämlikt 3 5.

För skattelott, som i 1 l 5 2 mom. sägs, beräknas skatten efter den klass, gällande för arvinge eller universell testamentstagare i dödsboet eller för mottagaren av det legat varom fråga är, som medför lägst skatt. Från skattelott medgives icke avdrag enligt andra stycket.

Vad som återstår, sedan avdrag enligt andra stycket gjorts, utgör skatte- pliktig lott. Denna skall jämnas till närmast lägre hundratal kronor. Om öretal uppkommer vid beräkning av skatt, skall skatten jämnas nedåt till närmast hela krontal.

Skatten beräknas enligt följande skalor. (Skaloma här uteslutna.)

76 Författningsförslag

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 32 &

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal om insättande av förmånstagare eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteårendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

0) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling som avses i 15 eller 16 5;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 105 ärvdabalken stadgas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteck- ningen;

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder, att i deklaration uppgiven behållning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;

f) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 19 &;

g) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;

h) arv tillfallit någon genom att kvarlåtenskap, som i skatteärendet beräknats skola övertas av den avlid- nes efterlevande make, i stället förde- lats vid arvskifte, eller genom att egendom, som tillhör? den efterlevan- de maken enskilt, ingått [ bodelning eller genom att på den efterlevande makens begäran vid bodelning be- stämts att vardera sidan såsom sin andel skall behålla sin egendom;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.

395

Skattefrihet åtnjutes:

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra lösören, som är avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk och vars värde för samme mottagare under ett och samma kalenderår icke överstiger 10 000 kronor,

b) för periodiskt understöd i den mån understödet skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga inkomst;

c) för vad make vid bodelning, c) för vad make vid bodelning som förrättats av annan anledning erhållit utöver hälften av boet, i den än makes död, erhållit utöver honom mån värdet av vad maken bekommit

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse enligt lagtillkommandeandel i boet, i den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, om äldre giftermålsbal ken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom

Författningsförslag 77

Föreslagen lydelse

icke överstiger värdet av hans egen- dom eller, om äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts;

i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts;

(1) för annan än under a), b) och c) omförrnäld fullbordad gåva, i den mån värdet av gåvan eller, om gåvotagaren under samma kalenderår av samme givare erhåller flera sådana gåvor som här avses, det sammanlagda värdet av dessa gåvor icke överstiger 2 000 kr.

455

Deklaration skall av den, som är skattskyldig, avgivas A) angående förvärv av arvs- eller testamentslott, när lotten utgöres av 1) egendom i dödsbo efter svensk medborgare i fall, då denne vid sin död ej hade hemvist i riket och skyldighet ej inträtt att efter honom här förrätta bouppteckning enligt svensk lag;

2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist i riket;

3) äganderätt eller rättighet, vilken jämlikt 6—9 55 beskattas senare än vid arvlåtarens (testators) död, dock icke där fråga är om förvärv efter den som på livstid innehaft egendomen med i 8 5 första stycket avsedd rätt;

4) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där arvsskatt skall beräknas med tillämpning av 335 1 mom.;

B) angående förvärv, som tillfallit förmånstagare vid försäkringstagares död; är förmånstagaren tillika arvinge eller testamentstagare, skall han dock avgi va dek la ration endast om dödsboanmälan enligt 20 kap. 8a 5 ärvdabalken gjorts och bouppteckning därför ej förrättats;

C) angående sådan i 32 5 a—c och e—g samt i 335 2 mom. angiven omständighet, som föranleder efter- beskattning, dock ej där i fall som avses i 325 a) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat;

C) angående sådan i 32 5 a—c och e—h samt i 335 2 mom. angiven omständighet, som föranleder efter- beskattning, dock ej där i fall som avses i 325 3) testamente, varom kännedom erhållits, blivit bevakat;

D) angående förvärv genom gåva eller annat jämlikt 37 5 därmed i beskattningshänseende likställt fång.

Skall enligt vad nu stadgas deklaration avgivas angående lott i dödsbo efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket och är den för lotten skattskyldige ej bosatt inom riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva deklaration.

78 F örjizttningsförslag

Nuvarande lydelse

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse 465

Deklaration skall, i fall som angi- vas i 45 5under A), B) och C), vara till beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra månader, räknat i fall som angivas

under A) 1), 2) och 3) samt B) från det skattskyldighet inträdde;

under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den skattskyldige;

under C) från det kännedom er- hölls angående den omständighet, som föranleder efterbeskattningen.

Deklaration skall, i fall som angi- vas i 45 5 under A), B) och C), vara till beskattningsmyndigheten avlämnad inom fyra månader, räknat i fall som angivas

under A) 1), 2) och 3) samt B) från det skattskyldighet inträdde;

under A) 4) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den skattskyldige;

under C) ifall som avses i 32 5 h, från arvskMet eller bode/n ingen, och i övrigt från det kännedom erhölls angående den omständighet, som för- anleder efterbeskattningen.

1 fall som angivas i 455 under D) skall deklaration avlämnas till beskattningsmyndigheten senast den 15 februari året efter det varunder skattskyldighet inträdde. Har givaren eller, vad angår förvärv som i 375 2 mom. avses, försäkringstagaren avlidit efter det skattskyldighet inträtt, må dock deklarationen icke lämnas senare än fyra månader efter dödsfallet.

595

Har efter det beslut meddelats om fastställande av skatt

a) kännedom erhållits om förut icke känt testamente;

b) testamente, förordnande enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal om insättande av förmånstagare eller motsvarande förordnande som avser utländsk försäkring, vartill hänsyn tagits vid skatteärendets prövning, blivit genom lagakraftvunnen dom helt eller delvis förklarat ogillt;

c) genom lagakraftvunnen dom eljest blivit bestämt angående delningen av egendom i dödsbo, där skatten fastställts med ledning av handling, som avses i 15 eller 16 5;

d) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som efter vad i 20 kap. 105 ärvdabalken stadgas föranleder tillägg till eller rättelse av bouppteck— ningen;

e) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration uppgiven behåll— ning eller egendom bort upptagas eller fördelas annorledes än i deklarationen angivits;

f) klarhet vunnits om hur arvet slutligen skall fördelas i sådana fall som avses i 18 5;

g) kvarlåtenskap, som i skatte- ärendet beräknats skola övertas av den avlidnes efterlevande make,

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

Författningsförslag 79

Föreslagen lydelse

inom ett år från skattebeslutet helt eller delvis fördelats vid arvskifte, eller vid bodelning inom samma tid egendom, som tillhört den avlidne enskilt, ingått i delningen eller på den efterlevande makens begäran be- stämts att vardera sidan såsom sin andel skall behålla sin egendom;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skattskyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatte- ärendet.

Denna lag träder i kraft den ..... Äldre lag gäller fortfarande om skattskyldighet har inträtt före nämnda

dag.

14. Förslag till Lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av dom- stolsärenden

Härigenom föreskrivs att 65 lagen (1946:807) om handläggning av dom- stolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.

Nu va ra nde lydelse

Föreslagen lydelse

Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf.

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 5 skall rätten hava den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt, om eljest särskild anledning före- ligger därtill, eller

om ärendet angår ]. medgivande till äktenskap en- ligt 2 kap. 25 giftermålsbalken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt 6 kap. 6 5 nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms förvaltning i andra få”.

%—

Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 45 skall rätten ha den sammansättning som anges i tredje stycket,

om ärendet är tvistigt, om eljest särskild anledning före- ligger därtill, eller

om ärendet angår

1. tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. 2 5 äktenskapsbalken.

80 Författningsförslag

Nuvarande lydelse

2. talan mot överförmyndares be- slut,

3. nedsättning av bolags aktieka- pital eller grundfond, tillstånd till vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i lik- vidation, förordnande eller entledi- gande av likvidator eller tillstånd till försäljning av egendom under lik- vidation eller till fusion,

4. förvaltning av stiftelse, eller

5. tillstånd till viss förvaltningsåt- gärd i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

1 fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd, när ärendet skall prövas enligt giftermålsbalken eller föräld- rabalken, samt eljest av minst tre och högst fyra lagfarna domare. Har nämnd säte i rätten äger 15 kap. 29 och 3055 giftermålsbalken motsva- rande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den .....

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

2. talan mot överförmyndares be- slut,

3. nedsättning av bolags aktieka- pital eller grundfond, tillstånd till vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i lik- vidation, förordnande eller entledi- gande av likvidator eller tillstånd till försäljning av egendom under lik— vidation eller till fusion,

4. förvaltning av stiftelse, eller

5. tillstånd till viss förvaltningsåt- gärd i annat fall än som avses ovan i detta stycke.

1 fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd, när ärendet skall prövas enligt äktenskapsbalken eller för- äldrabalken, samt eljest av minst tre och högst fyra lagfarna domare. Har nämnd säte i rätten gäller 14 kap. 1 7—1 9 55 äktenskapsbalken.

Har ansökan i ärendet gjorts före ikraftträdandet gäller fortfarande äldre lag.

15. Förslag till Lag om ändring i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse

Härigenom föreskrivs att 340a5 lagen (1948z433) om försäkringsrörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

340a 5

Personuppgift, som införts i per- sonregister som avses i datalagen (l973:289) och som angiver att för- säkringstagare vidtagit dispositioner beträffande i framtiden utfallande

Personuppgift, som införts i per- sonregister som avses i datalagen (l973:289) och som angiver att för- säkringstagare vidtagit dispositioner beträffande i framtiden utfallande

SOU 1981:85

Nuvarande lydelse

försäkringsbelopp till förmån för annan, må ej utlämnas till denne.

Denna lag träder ikraft den .....

16. Förslag till

Författningsförslag 8 ]

Föreslagen lydelse

försäkringsbelopp till förmån för annan, må ej utlämnas till denne. Vad nu sagts gäller inte om person- uppgiften avser försäkringstagarens make.

Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988) Härigenom föreskrivs att 12 kap. 25 fastighetsbildningslagen (1970:988)

skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 kap.

25

Utan hinder av villkoren i 1 5 får fastigheter som tillhör äkta makar varför sige/ler innehas med olika rätt i äktenskapet sammanläggas, om makarna tråfhr avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom sam- manläggningen. Sådant avtal skall upprättas i samma form som äkten- skapsförord. Tillhör fastigheterna ena maken som enskild egendom och som giftorättsgods, skall genom avta- let bestämmas att den nybildade jas- ligheten i sin helhet skall vara den makens enskilda egendom eller gif- torättsgods. Tillhör hstigheterna makarna var för sig, skall bestäm- mas att makarna skall äga var sin andel i den nybildade jhstigheten som enskild egendom eller giftorätts— gods. Vardera makens andel skall utgöra hälften, om ej annat avtalats. Innefattar avtalet gåva, äger 8 kap. 5 5 giftermålsbalken motsvarande tillämpning

Fastighet som make fått i gåva av annan än andra maken med villkor att den skall vara hans enskilda egendom eller som make erhållit

Fastigheter som tillhör makar får, utan hinder av att de icke har samme ägare, sammanläggas, om makarna traffa avtal om sin rätt i den fastighet som bildas genom sammanlägg- ningen. Sådant avtal skall upprättas skriftligen och undertecknas av ma- karna. ] avtalet skall makarna bestämma vilken andel som skall tillkomma vardera maken i den nybildade fastigheten.

82 Författningsförslag

Nuvarande lydelse

genom testamente med sådant vill— kor eller som tillfallit make i arv och om vilken arvlåtaren genom testa- mente meddelat sådan föreskrift får ingå i sammanläggning med stöd av avtal som avses i första stycket endast om den nybildade fistigheten enligt avtalet skall vara den makens enskil- da egendom.

Denna lag träder i kraft den .....

17. Förslag till

SOU 1981:85

Föreslagen lydelse

Kungörelse om ändring i fastighetsbildningskungörelsen

(197lz762)

Härigenom föreskrivs att 235 fastighetsbildningkungörelsen (19711762) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

235

Har avtal träffats enligt 12 kap. 2 5 fastighetsbildningslagen (1970:988), skall fastighetsregistermyndigheten, när uppgift om sammanläggningen införts i fastighetsregistret, sända bestyrkt avskrift av avtalet med angi- vande av makarnas namn, yrke och hemvist till den myndighet som för äktenskapsregistret. Sådan avskrift skall också sändas till domstol som avses i 8 kap. 11 5 giftermålsbalken för att tagas in i bouppteckningspro- tokollet. Innefattar avtalet gåva, skall fastighetsregistermyndigheten dess— utom genast låta införa kungörelse om avtalet i Post- och Inrikes Tid- ningar och i ortstidning.

Fastighetsbildningsmyndigheten skall ibeslutet om sammanläggning yttra sig om huruvida avtalet innefat- tar gåva.

Har avtal träffats enligt 12 kap. 25 fastighetsbildningslagen (1970:988) skall fastighetsregistermyndigheten, när uppgift om sammanläggningen införts i fastighetsregistret, sända bestyrkt avskrift av avtalet med angi- vande av makarnas namn, yrke, hemvist och personnummer till tingsrätten för registrering enligt 16 kap. äktenskapsbalken.

Denna kungörelse träder i kraft den ......

SOU 1981:85

Sammanfattning

Detta är vårt huvudbetänkande. Vi har i tidigare betänkanden behandlat frågor om äktenskaps ingående och upplösning och om underhåll till barn och frånskilda. Vad som blev genomfört av desa förslag har vi fört samman med våra nu framlagda förslag, vilka behandlar makars egendom, främst reglerna för bodelning vid äktenskapets upplösning genom skilsmässa eller en makes död. Vi föreslår sålunda att en äktenskapsbalk skall ersätta den nuvarande giftermålsbalken och att i samband därmed ärvdabalken, försäkringsavtalsla- gen och åtskilliga andra lagar skall ändras. Vi har tagit ställning till i vilken utsträckning de föreslagna reglerna för makar bör kunna tillämpas också på sambor. Vi redovisar vilka ändringar i skattereglerna som vi anser vara nödvändiga för att våra förslag i övrigt skall kunna komma till praktisk användning.

Äktenskapsbalkens regler om makars egendom

Vi har försökt att beakta de samhällsförändringar som sedan 1920-talet har inverkat på äktenskapet såsom social institution. I betydligt flera fall än tidigare upplöses numera äktenskap genom skilsmässa efter längre eller kortare tid. Alltjämt är dock flertalet äktenskap livsvariga. Kvinnorna har i stigande grad blivit verksamma utanför hemmet. Såsom grupp betraktade har de ännu en lägre genomsnittlig inkomst än männen. Det höga antalet gifta kvinnor som har förvärvsarbete visar dock att makars inbördes förhållande har ändrats väsentligt. Den gifta kvinnan har nått en ökad självständighet. Jämställdhet mellan makar har i stigande grad blivit en realitet. Rollfördel- ningen inom familjen ändras, om än långsamt.

Vi har ansett — i full enighet med de övriga nordiska ländernas utredare på detta om råde — att de gemensamma grundprincipema för egendomsordningen mellan makar skall bevaras. Dessa principer innebär att vardera maken betraktas som ägare av den egendom som han eller hon har fört med sig eller har förvärvat under äktenskapet och att maken själv förvaltar denna egendom och själv svarar för de skulder som han eller hon åtar sig. När äktenskapet upplöses, delas makarnas sammanlagda tillgångar lika mellan dem eller, om den ene är död, mellan dennes arvingar och den efterlevande maken. Såsom grundläggande system är detta överlägset vad som eljest kan komma ifråga. Därmed är dock inte sagt att det alltid leder till ett riktigt och rimligt resultat. Det måste finnas möjligheter att göra undantag och jämkningar. Behovet

84 Sammanfattning

SOU 1981:85

därav har ökat till följd av samhällsförändringama de senaste sextio åren.

Ett problem framträder redan när det gäller att, vid upplösning av ett äktenskap, fastställa i vad mån det gemensamma hemmet tillhör den ena eller andra maken. Uttalanden av lagberedningen 1918, enligt vilka möbler, husgeråd och andra lösören skall anses tillhöra den make som hade släppt till pengarna till förvärvet, har länge dominerat tänkesätten. Särskilt i fall då den ena maken har använt sina inkomster till att förvärva föremål av bestående värde, medan den andra maken har förbrukat sina inkomster på familjens uppehälle eller har gjort en direkt arbetsinsats i hemmet, har resultatet kunnat bli orättvist. Domstolarna har emellertid numera alltmer övergått till att anse bostad och bohag, som har förvärvats för gemensamt begagnande, vara sam- ägd egendom. I vårt förslag har denna tanke kommit till uttryck i en regel, enligt vilken sådan egendom vid bodelningen skall anses tillhöra makarna tillsammans, vanligen till lika andelar. I allmänhet kommer således, när makarnas andelar i boet beräknas, hälften av denna egendom att uppföras såsom tillgång för vardera maken.

Liksom nu kan vid bodelning viss egendom vara undantagen, t. ex. genom äktenskapsförord, något som sålunda leder till att den make som egendomen tillhör behåller denna vid sidan om delningen. En nyhet i förslaget är att detta gäller värdet av makes pension även i det fallet då denna grundas på pensionsförsäkring. En bodelning fullföljes liksom nu genom lottläggning, vid vilken make har företräde till de delar av sin egendom som han eller hon i första hand vill behålla. Nuvarande regler om rätt för make att få företräde till bostad, när maken bäst behöver denna, har med en viss utvidgning inarbetats i äktenskapsbalken.

En normal bodelning sådan denna framträder i äktenskapsbalkens bestäm- melser bygger på likadelning. Det finns anledning att räkna med att vid ett stort antal bodelningar av enklare beskaffenhet något annat heller inte kommeri fråga. För mera komplicerade undantagsfall av olika slag har regler om jämkning vid bodelning samlats i ett särskilt kapitel.

Först behandlas där det fallet att äktenskapet upplöses genom skilsmässa efter tämligen kort tid. Vardera maken kan då begära att — i stället för att makens egendom skall ingå i likadelning — få behålla denna i skälig utsträckning. Lagen hänvisar makarna att i första hand enas om beräkningen av andelarna. Lyckas detta inte, kan de använda en hjälpregel, enligt vilken endast så stor del av makarnas tillgångar läggs samman och delas som svarar mot den del av tio år som äktenskapet har varat.

Även i annat hänseende kan det i undantagsfall vid äktenskapsskillnad vara oskäligt att en make skall utge egendom i den omfattning som följer av de beräknade andelarna i boet. Sålunda kan en likadelning te sig föga motiverad av sitt normala syfte att utjämna makamas ekonomiska situation, t. ex. då makarna har levat åtskilda under lång tid och den ene har förvärvat egendom av betydande värde under denna tid. Ett annat exempel kan vara att den ena maken har stora skulder eller avsevärd enskild egendom och en likadelning således ensidigt skulle gå ut över den andra maken. Möjlighet finns då att jämka så att den ena maken får behålla mer av sin egendom. Delning kan helt underlåtas, t. ex. om den andra maken är försatt i konkurs.

För det fall då bodelning sker på grund av den ena makens död innehåller förslaget den nyheten att den efterlevande maken skall kunna begära att få

SOU 1981:85

behålla sin egendom och sålunda utesluta delning. Detta kan få betydelse, t. ex. om den efterlevande äger mest och kvarlåtenskapen efter den först avlidne skall tillfalla bröstarvinge som icke är gemensam eller testamentsta- gare. Intet hindrar dock den efterlevande att på detta sätt utesluta delning, också när han eller hon äger den mindre delen.

Liksom nu uppställer förslaget en minimiregel för vad efterlevande make skall ha rätt att få av tillgångarna, motsvarande fyra basbelopp. En nyhet är att beloppet dock skall minskas med vad den efterlevande har uppburit såsom förmånstagare till livförsäkring. Minimiregeln har å andra sidan byggts ut så att, i det fallet då makarna på grund av äktenskapsförord eller eljest icke har någon egendom som skall ingå i bodelning eller endast obetydlig sådan egen- dom men det likväl finns bostad eller bohag som tillhör makarna tillsammans, den efterlevande har rätt att få ett minimum av denna egendom, i det fallet motsvarande två basbelopp.

Efter mönster av 36 5 avtalslagen har en jämkningsregel föreslagits för fall då ett äktenskapsförord eller en annan rättshandling, enligt vilken egendom icke skall ingå i bodelning, bedöms vara oskälig. Vid jämkningen kan egendom som annars skulle ha hållits utanför bodelningen komma att dras in i denna. Är makarna ense behöver de inte åberopa jämkningsregeln utan kan, enligt vad vi föreslår, själva åstadkomma detta resultat.

Skyddet för efterlevande make

Ett huvudsyfte med vad vi föreslår är att förbättra den efterlevande makens ställning, då ett äktenskap upplöses genom den ena makens död. Detta kan åstadkommas endast genom att i stället bröstarvinges rätt att få del i kvarlåtenskapen begränsas eller uppskjutes till dess båda föräldrarna är döda.

Förslaget inför en arvsrätt för efterlevande make. Med hänsyn till att den avlidne kan efterlämna bröstarvinge som inte är gemensam. särkullbam. har det dock inte ansetts möjligt att göra denna arvsrätt enhetlig för alla fall. Förslaget innehåller två alternativ. 1 första hand kan den efterlevande begära att — utöver sin andel vid bodelning — få behålla också den avlidnes andel. kvarlåtenskapen, med fri förfoganderätt under sin livstid. Vid den efterlevan- des död tar den först avlidnes bröstarvingar i stället hälften av den efterlevan- des bo såsom efterarv. Om emellertid bröstarvinge motsätter sig att den efterlevande på detta sätt behåller boet oskiftat och begär att genast få sitt arv. skall make i stället ha arvsrätt till en tredjedel av kvarlåtenskapen. och i detta fall har bröstarvingen icke någon rätt till efterarv vid den efterlevandes död. Även den efterlevande maken kan föredra denna senare form av skifte.

Efterlämnar den först avlidne maken icke någon bröstarvinge. gäller redan nu att den efterlevande behåller hela boet med fri förfoganderätt under sin livstid. Den först avlidnes föräldrar och syskon har då rätt att såsom efterarvingar ta halva boet, när den efterlevande dör. Vi har emellertid ansett att också i den situation som föreligger, när den efterlevande dör— kanske efter lång tid — de skäl som överhuvudtaget kan anföras för att efterlevande make skall få behålla ett bo oskiftat talar för att. om den efterlevande maken var omgift, den efterlevande maken i det nya äktenskapet skall ha samma rätt. Dennes anspråk på att få behålla boet oskiftat bör alltså gå före de arvsanspråk

Sammanfattning 85

86 Sammanfattning

SOU |981:85

som den först avlidne makens föräldrar och syskon kan ställa. De senare bör också träda tillbaka för bröstarvinge till den efterlevande maken, vare sig den efterlevandes barn var styvbarn till den först avlidne eller har fötts efter dennes död.

Den nu beskrivna reglerna handlar om arvsrätt. Principen är emellertid att testamente går före arv. Har den avlidne i testamente förordnat på annat sätt gäller alltså detta i första hand. Den först avlidne maken kan sålunda genom testamente ha bestämt att den efterlevande maken skall behålla boet oskiftat, vilket får till följd att bröstarvingen icke kan motsätta sig detta genom att genast begära sitt arv. Å andra sidan kan den först avlidne maken ha bestämt att kvarlåtenskapen helt eller delvis skall tillfalla bröstarvinge eller annan, något som utesluter den efterlevande maken från att behålla boet oskiftat i motsvarande omfattning. Testamente kan vidare innehålla föreskrift om efterarv eller bemyndigande för den efterlevande maken att bestämma om detta. Testamentet gäller då framför lagens regler. För det fall då den först avlidne icke efterlämnar bröstarvinge föreslår vi att den efterlevande även utan särskilt bemyndigande skall ha rätt att bestämma om efterarvet. På denna sistnämnda punkt har tre ledamöter reserverat sig för att ett sådant testamente av den efterlevande skall kunna göras endast om den först avlidne har lämnat ett bemyndigande därtill i testamente.

I den nuvarande ärvdabalken finns också regler om laglott. Dessa innebär att bröstarvinge, om arvlåtaren har gjort testamente, kan påkalla jämkning av testamentet för att få ut hälften av den arvslott som tillkommer arvingen enligt lag. Den begränsning av testationsfriheten som ligger häri har tillkommit vid en tidpunkt, när innehavet av egendom, särskilt fast egendom, hade långt större betydelse för människors trygghet och försörjning än vad det har i dag. Denna inskränkning i rätten att göra testamente kan numera anses vara föråldrad. För efterlevande make, som inte själv har rätt till någon laglott, skulle avskaffandet av bröstarvinges laglott innebära en förstärkning av det skydd som kan åstadkommas genom testamente. Det har emellertid å andra sidan anförts att rätten till laglott har förankring i det allmänna rättsmedve- tandet och att den även nu kan ha en praktisk funktion för att mildra det orättvisa i testamentsförordnande till någon bland flera bröstarvingar eller till någon utomstående. En majoritet av fyra ledamöter föreslår att reglema om laglott skall avskaffas, medan tre ledamöter reserverar sig för deras bibehål- lande.

Livförsäkring med förmånstagare

En försäkringstagare till livförsäkring kan sätta in annan såsom förmånstagare. Försäkringsbeloppet tillfaller då denne och, om det utfaller efter försäkrings- tagarens död, skall det inte ingå i kvarlåtenskapen. Beloppet påverkar likväl fördelningen av egendomen i boet, om försäkringstagaren efterlämnade make eller bröstarvinge. Den efterlevande makens giftorättsandel och bröstarving- ens laglott räknas ut som om försäkringbeloppet hade ingått i boet. Om tillgångarna då inte räcker, får förmånstagaren vika. Belopp som på grund av tjänstegrupplivförsäkring tillfaller make eller med make likställd person eller bröstarvinge har dock icke nu angiven inverkan på fördelningen i boet. Saknas förmånstagare, ingår försäkringsbeloppet på vanligt sätt i kvarlåtenskapen. De

SOU 1981:85

nu återgivna bestämmelserna har länge ansetts vara invecklade och svårbe— gripliga.

Försäkringsavtalslagen, där dessa bestämmelser står, överses nu av försäk- ringsrättskommittén. Vi har efter överläggningar med denna kommitté enats om att vi i vårt betänkande skall föreslå ändringar också i försäkringsavtals- lagen i de delar som närmast rör bodelning vid upplösningen av ett äktenskap. Vårt förslag i denna del innebär att försäkringsbeloppet alltid skall tillfalla förmånstagaren direkt och att fördelningen av boets tillgångar i övrigt inte påverkas därav. I samband därmed kompletteras lagen så att, om försäkrings- tagaren icke har utsett förmånstagare, försäkringsbeloppet tillfaller dennes efterlevande make eller, om sådan ej finns, dennes arvingar och universella testamentstagare. Vi har ansett att det på detta sätt uppkommer ett system som är lättare att förstå och överblicka än det nuvarande. Resultatet av en försäkring blir då i regel vad denna utvisar. Att försäkringsbeloppet fördelas vid sidan om boutredningen i övrigt torde i regel inte vålla några svårighe- ter.

Bestämmelser om sambor

Sedan mitten på 1960-talet har den förändringen blivit märkbar att den tidigare mycket höga äktenskapsfrekvensen har sjunkit, medan ett stigande antal par sammanbor ogifta under förhållanden som kan jämföras med äktenskap. Enligt de senaste tillgängliga siffrorna beräknas ca 80 procent av alla sammanboende par vara gifta och återstående 20 procent vara ogifta.

Man kan härav dra den slutsatsen att äktenskapet, trots nedgången i frekvens, alltjämt har en dominerande ställning. Därför är en modernisering av reglerna för makars ekonomiska förhållanden den viktigaste uppgiften. Man måste emellertid även för framtiden räkna med att en icke obetydlig del av dem som lever samman i parförhållande är sambor. Dessa har också anspråk på att lagen på ett förnuftigt sätt löser de problem som de kan råka ut för.

För att behovet av lagregler skall kunna bedömas är det nödvändigt att skaffa sig en uppfattning om innebörden i det ökande samboendet. Vi har därför låtit utföra en sociologisk undersökning som har publicerats i ett särskilt betänkande (SOU 197855). Det framgår där att det numera är allmänt brukligt att bo tillsammans längre eller kortare tid, innan man gifter sig. [ yngre åldersgrupper dominerar därför samboendet. Det är i flertalet fall alls inte fråga om något reflekterat val mellan olika alternativ. Endast en mindre grupp av samboenden med lång varaktighet framstår som ett egentligt alternativ till äktenskap. En del av dessa är sådana där något äldre personer bildar par, ej sällan efter det att ett tidigare äktenskap har upplösts.

En lagstiftning som framställer samboendet som en alternativ form av äktenskap finns det således inte något behov av. Vad saken gäller är endast atti begränsad omfattning söka lösa praktiska problem och särskilt att skydda den svagare parten vid upplösningen av ett samboende. Samma skäl som när det gäller makar talar för att bostad och bohag som sambor har förvärvat för gemensamt begagnande skall anses tillhöra dem tillsammans, vanligen till lika andelar. Detta är alltså vad vi i första hand föreslår. Dessutom bör det öppnas en möjlighet för samboratt få sitt hem upplöst genom en bodelning. Vi föreslår

Sammanfattning 87

88 Sammanfattning

SOU 1981:85

vidare att när samlevnaden upplöses genom den ena sambons död den efterlevande, på samma sätt som när makar har haft endast enskild egendom, skall ha rätt att av bostaden och bohaget utfå egendom till ett värde, motsvarande två basbelopp.

Vi anser däremot inte att man för sambor kan gå längre. Vi föreslår sålunda icke någon rätt till likadelning av all egendom och inte heller några regler om underhållsskyldighet mellan sambor vare sig under samlevnaden eller efter dess upplösning. När samlevnaden upplöses genom den enes död, finns det inte heller enligt vårt förslag någon arvsrätt för den efterlevande.

För att denne skall få del i den avlidnes kvarlåtenskap fordras således en viljeförklaringi form av testamente. Syftet att skydda den efterlevande sambon kan också tillgodoses genom ett förrnånstagarförordnande vid livförsäkring. Av stor betydelse är de avsevärda belopp som kan utgå på grund av grupplivförsäkring, när någon dör i arbetsför ålder, och som i vissa fall kan tillkomma sambo.

Med den begränsade omfattning som sålunda lagstiftning om sambor föreslås få har vi ansett det vara mest praktiskt att låta denna ingå som ett slutkapitel i äktenskapsbalken, vilket anger vilka av balkens bestämmelser som är tillämpliga på sambor. Nu gällande bestämmelser om rätt för sambo som bäst behöver bostaden att överta denna, när den innehas med hyres- eller bostadsrätt, har inarbetats i detta slutkapitel.

SOU 1981:85

1 Utredningsuppdraget

1.l Direktiven m. m.

Direktiven för vårt utredningsuppdrag finns i ett anförande till statsrådspro- tokollet den 15 augusti 1969 av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling.

I direktiven tecknades en översiktlig bild av samhällsutvecklingen efter giftermålsbalkens tillkomst 1920 och av reformbehovet. Möjligheterna att använda lagstiftningen som ett medel i strävandena att omdana samhället betonades varefter vissa allmänna riktlinjer angavs för reformarbetet. I det sammanhanget berörde departementschefen frågor om förhållandet mellan äktenskapet och samlevnad utanför äktenskapet i en framtida familjelagstift- ning. Vi har i vårt första betänkande Familj och äktenskap 1 (SOU l972:4l) återgivit direktivens innehåll i dessa hänseenden. Mot bakgrund av den ingående analys som uttalandena blev föremål för i betänkandet och under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendetl finns det inte skäl att ånyo återge dessa.

Departementschefen gick även in på särskilda frågor som borde behandlas av de sakkunniga. Han konstaterade att äktenskapet gav upphov till vittgående ekonomiska rättsverkningar. Detta gällde både för bestående äktenskap och vid upplösning av äktenskap.

Efter att ha behandlat frågan om underhållsskyldighet mellan makar under bestående äktenskap, en fråga som vi tog upp i betänkandet Underhåll till barn och frånskilda (SOU 1977137), anförde departementschefen:

Av större betydelse är de 5. k. rådighetsinskränkningama, dvs. de regler i giftermåls- balken som begränsar makes rätt att förfoga över egendom bl. 3. fast egendom, utan den andra makens samtycke. Rådighetsinskränkningama står emellertid åtminstone delvis i mindre god överensstämmelse med önskemålet om självständighet för makarna. Jag finner det naturligt att en make inte utan den andra makens samtycke skall kunna förfoga över den gemensamma bostaden eller det gemensamma bohaget. Däremot är jag inte säker på att det utöver detta behövs andra begränsningar i makes rätt att fritt förfoga över sin egendom. De sakkunniga bör närmare undersöka de nu berörda frågorna.

Departementschefen berörde helt kort innebörden av de gällande giftorätts- reglema. Som regel sker en hälftendelning av makarnas sammanlagda giftorättsgods då äktenskapet upplöses genom skilsmässa eller genom ena makens död. Egendom kan dock undantas från giftorätt genom äktenskaps— förord, testamente eller villkor som är förknippat med gåva. Departements- chefen anförde därefter.

' Prop. 197332, LU 197320.

90 Utredningsuppdraget sou 1981:85

En begränsning av giftorättsinstitutet ligger i linje med den principiella uppfattning om äktenskapet i det framtida samhället som jag gett uttryck åt. Det är emellertid här frågan om ett utomordentligt invecklat problemkomplex. Jag skall nöja mig med att peka på ett par lösningar som kan övervägas och ev. kan kombineras på ett eller annat sätt. Jag vill då först erinra om det system som f. n. förekommer vid återgång av äktenskap, s. k. återgångsdelning. Det innebär att egendom som make hade före äktenskapet eller förvärvat under äktenskapet genom arv, gåva eller testamente inte ingår i någon delning mellan makarna. Däremot tillämpas även vid återgångsdelning giftorätt i besparingar ochi allmänhet i det gemensamma bohaget. En liknande ordning förekommer på många håll utomlands. Den har bl. a. den fördelen att den gör det möjligt att komma till rätta med en av det nuvarande giftorättsinstitutets ofta påpekade avigsidor, att maken kan "skilja sig till pengar”. Detta är en tänkbar lösning. En annan är att begränsa giftorätten till att gälla bara den gemensamma bostaden och bohaget. För min del tror jag att det skulle vara att gå för långt om man tillämpade den principen generellt. Men en mycket stark begränsning av giftorätten kan var rimlig när äktenskapet upplöses efter kort tid. De sakkunniga bör ha full frihet att pröva olika alternativ som harmonierar med den principiella målsättningen för utredningsarbetet. Jag vill bara tillägga att de sakkunniga just i detta sammanhang bör ägna särskild uppmärksamhet åt övergångsproblemen. Om genomgripande reformer skall genomföras beträffande giftorätten kan man kanske inte undgå att få olika förmögenhetsordn ingar för olika familjer beroende på när äktenskapet ingåtts. Detta är i och för sig inte lyckligt och utredningen bör pröva vilka möjligheter som kan finnas att undvika en sådan ordning. Övergångsbestämmelser i ämnet måste under alla förhållanden utformas så att det inte uppstår brutala och oväntade konsekvenser för personer som har inrättat sig efter den nuvarande lagstiftningen.

Därefter konstaterade departementschefen att en reform av giftorättsinstitutet med nödvändighet innebar att man kom in på makes ställning i arvsrättsligt hänseende samt yttrade:

Till en början kan konstateras, att den nuvarande ordningen med en kombination av giftorätt och arvsrätt för efterlevande make inte är alldeles självklar. Reduceras giftorättsinstitutets betydelse, skulle det kunna vara tänkbart att slopa bodelningen vid dödsfall och kompensera efterlevande make genom arvsrätt. Därmed är man inne på frågan om man bör ändra den nuvarande ordningen enligt vilken bröstarvingar ärver före efterlevande make.

Normalt sett har efterlevande make stått den döde minst lika nära som den dödes bröstarvingar. Efterlevande maken är ofta gammal då dödsfallet inträffar. Hans eller hennes behov av att få tillgodogöra sig kvarlåtenskapen är i allmänhet större än barnens, eftersom barnen regelmässigt är vuxna och kan försörja sig själva. I de flesta fall betyder arvet inte mycket för barnens försörjning . . Även om kvarlåtenskapen inte är stor kan det dock betyda mycket för den efterlevande maken, om han får överta kvarlåtenskapen, eftersom han därmed kan sitta i orubbat bo. Redan nu torde det f. ö. ganska ofta förekomma, att barnen avstår från att ta ut sina arvslotter så att den efterlevande maken skall kunna komma i åtnjutande av denna förmån. Även om många skäl talar för att efterlevande makes ställning bör förstärkas i arvsrättsligt hänseende kan man knappast gå hur långt som helst härvidlag. En utväg att lösa intressekollisionen mellan make och barn kan vara att bygga vidare på den bodelningsregel som finns i det förslag om arvsrätt för utomäktenskapliga barn som nyligen remitterats till lagrådet. Bodelningsregeln i förslaget innebär att efterlevande make i allmänhet är garanterad att i den mån boet förslår få egendom till ett värde motsvarande fyra basbelopp (f. n. 24 000 kr). Vid bestämmande av beloppsgränsen hade jag sympatier föratt garantera efterlevande make en större andel, men jag ansåg mig av hänsyn till arvsordningen inte kunna gå längre inom ramen för en så begränsad reform som det då var fråga om. I det sammanhang som nu är aktuellt möter inget hinder att ompröva vare sig beloppet eller andra moment i bodelningsregeln.

SOU 198 | :85 Utredningsuppdraget

Departementschefen konstaterade att många makar själva tog ställning till hur egendomen skulle fördelas vid den ena makens död genom att upprätta inbördes testamente. Detta sades ge större möjligheter att i det enskilda fallet komma fram till en lämplig fördelning än med tillämpning av arvsrättsliga regler som med nödvändighet måste vara ganska schematiska. Det fanns anledning för samhället att uppmuntra till inbördes testamenten. Departe- mentschefen konstaterade att bestämmelserna om bröstarvinges laglott lade hinder i vägen för ett fullständigt genomförande av ett inbördes testamente. En reform måste emellertid beakta att det kunde finnas minderårigt eller vuxet handikappat barn som hade anspråk på bidrag till kostnader för uppfostran och uppehälle. De sakkunniga borde överväga om man lämpligen kunde ersätta laglottsinstitutet med en rätt för vissa kategorier av barn till under- hållsbidrag ur kvarlåtenskapen. En sådan rätt skulle med nödvändighet, sades det, få en schematisk konstruktion.

Departementschefen angav också att de sakkunniga skulle se över det nuvarande systemet med sekundosuccession, dvs. de bestämmelser som, när make har arvsrätt, ger den först avlidne makens arvingar rätt till del iden sist avlidnes kvarlåtenskap. Systemet sades vara relativt invecklat och ledde dess- utom inte alltid till åsyftat resultat, eftersom den efterlevande kunde förbruka sitt arv. Enligt departementschefen fanns det mycket som talade för att systemet borde utmönstras ur den arvsrättsliga lagstiftningen.

[ direktiven angavs också att de sakkunniga skulle pröva även vissa andra arvsrättsliga frågor som inte hade direkt samband med förhållandet mellan efterlevande makes och bröstarvingars arvsrätt. Hit får räknas frågan om den s. k. istadarätten. De sakkunniga skulle undersöka om reglerna härom kunde jämkas så att man undviker ”sådana från rättvisesynpunkt mindre tilltalande effekter som att exempelvis bambam får olika stora arvslotter”.

Vidare skulle de sakkunniga uppmärksamma kretsen av arvsberåttigade. Enligt gällande rätt tillfaller arvet föräldrarna om arvlåtaren inte efterlämnar bröstarvingar eller make. Är föräldrarna döda delar arvlåtarens syskon arvet. I avlidet syskons ställe träder dess avkomlingar. Efterlämnar arv låtaren varken föräldrar, syskon eller syskons avkomlingar går arvet till släktingar i tredje parentelen, dvs. far— eller morföräldrar, eller om de är döda, deras barn.

Enligt departementschefen åsyftades inte en begränsning av arvsrätten som sådan. I den mån av samhällsekonomiska eller fördelningspolitiska skäl ansågs önskvärt att begränsa arvs- och testamentsrätten var det adekvata instrumentet arvsbeskattningen och inte ändringar i det successionsrättsliga regelsystemet. Departementschefen anförde:

Det finns ett behov av ändringar som sammanhänger med att släktbanden tunnats ut och familjebegreppet blivit snävare. Kretsen av arvsberättigade har inte omprövats sedan arvsrätt för kusiner och avlägsnare släktingar togs bort år 1928. . . . Arvsrätten för släktingar i tredje parentelen torde inte längre ha tillräcklig förankring i det allmänna rättsmedvetandet och den bör därför slopas. I vad mån ytterligare begränsningar kan vara befogade får prövas förutsättningslöst av de sakkunniga. Vid bedömningen av reformbehovet måste man hålla i minnet bl. a. att det här är fråga endast om att begränsa den lagstadgade arvsrätten och inte om att inskränka arvlåtarens frihet att förfoga över sin egendom genom testamente.

92 Utredningsuppdraget SOU 1981:85

1.2 Utredningsarbetet

Vi har tidigare publicerat undersökningar som genomförts på vårt initiativ och som är av intresse i den nu aktuella delen av vårt utredningsarbete. En av undersökningarna utfördes våren 1974 av Marknadstest AB i anslutning till annan undersökning. Syftet var att utröna allmänhetens inställning till bl. a. frågan hur makars och sambors egendom skall delas vid skilsmässa och hur egendom vid dödsfall skall delas mellan efterlevande make och bröstarvingar. Resultatet av undersökningen har sammanställts av Jan Trost och publicerats i ”Tre sociologiska rapporter" (SOU 197524). I boken publicerades också en sammanställning av vad som dittills var känt inom ämnet ”sammanboende ogifta”. För den sammanställningen svarade Trost tillsammans med fil. kand. Ulla Jergeby och fil. kand. Agnethe Nordlund. Vi har också publicerat studien ”Att sambo och gifta sig. Fakta och föreställningar” (SOU 1978z55). För studien svarar Trost och fil. kand. Bo Lewin. I den redovisas och tolkas en intervjuundersökning som gjorts i syfte att ta reda på orsakerna till den sjunkande giftermålsfrekvensen och ökningen av antalet ogifta sammanboen- de par. Studien redovisar också utländskt material och en bearbetning av olika statistiska uppgifter.

Frågan om ett centralt äktenskapsregister behövs har överlämnats till oss för att övervägas i samband med vår översyn av familjerätten. En särskild utredning i frågan har gjorts för vår räkning av Trost. Utredningen redovisas i bilaga 2.

I syfte att belysa efterlevande makes ställning har vi låtit genomföra en undersökning av alla bouppteckningar som inregistrerades vid landets tingsrätter i februari och mars 1974 och där den avlidne hade efterlämnat make. För undersökningen som redovisas i bilaga 3 svarar Trost.

Vi har också låtit genomföra en undersökning av äktenskapsförord som skickades in till äktenskapsregistret 1977. Denna undersökning har genom- förts av Trost i samarbete med Kerstin Landfeldt. Den redovisas i bilaga 4.

För att ytterligare belysa efterlevande makes och andra anhörigas ställning vid dödsfall har vi låtit göra en sammanställning över förmåner som utfaller genom socialförsäkring och vissa andra försäkringar. För sammanställningen som redovisas i bilaga 5 under rubriken ”Familjepensioner och dödsfallsbe— lopp” svarar Gerhard Grabe.

Vi har haft två hearings med advokater och då fått synpunkter på olika reforrnförslag rörande förmögenhetsrättsliga regler för makar och sambor. Vi fick samtidigt ta del av advokatemas erfarenheter av den nu gällande lagen och deras önskemål om reformer i olika hänseenden. Vi har även i övrigt samrått med advokater och domare.

Genom sekretariatet har vi samarbetat med andra utredningar. Vi vill särskilt nämna det samråd som skett med försäkringsrättskommittén och som i huvudsak har gällt hur olika typer av försäkringar skall behandlas vid bodelning.

Ett flertal framställningar har överlämnats till oss för beaktande. Vidare har sammanslutningar och enskilda personer inkommit med synpunkter på behovet av lagändringar i olika hänseenden.

SOU 1981:85 Utredningsuppdraget

1.3 Nordiskt samarbete

Arbete med översyn av äktenskapsrättens förrnögenhetsregler och med frågan om civilrättslig lagstiftning för sambor har under ifrågavarande etapp av lagstiftningsarbetet bedrivits i de övriga nordiska länderna. Arbetet har inte i något land lett till lagstiftning.

[ Danmark, Island och Norge bedrivs arbetet med översyn av äktenskaps- rätten inom kommittéer. Den danska kommittén har emellertid avgivit ett antal principbetänkanden om bl. a. makars förmögenhetsförhållanden. Dessa betänkanden har inte remissbehandlats och enligt vad som upplysts, kommer kommittén inte att på nytt ta upp de frågor som behandlats i dem. Det fortsatta arbetet bedrivs inom justitieministeriet. I Finland föreligger remissbehandlade betänkanden om makars förmögenhetsförhållanden och om arvsrättsliga frågor. Arbetet bedrivs nu inom det finska justitieministeriet. I Danmark och Norge har under 1980 publicerats betänkanden om sambors ekonomiska förhållanden.

Vi har fortlöpande underrättat oss om arbetet i de övriga länderna. Kontakterna har skett vid överläggningar med deltagande av ordförande och sekreterare från de olika äktenskapslagskommittéema. Från finsk sida har deltagandet skett genom tjänstemän från justitieministeriet. Vad som före- kommit har därefter redovisats för den svenska kommittén i dess helhet. Sådana överläggningar har under den senaste etappen i vårt arbete hållits i Reykjavik den 29 och 30 september 1977, i Stockholm den 13 och 14 september 1978, i Helsingfors den 30 och 31 maj 1979 och i Oslo den 28 och 29 februari 1980. På inbjudan av justitiedepartementet hölls dessutom ett möte i Stockholm den 22 oktober 1979 med deltagande av även ledamöter och experter från de nordiska kommittéerna och med företrädare för det finska justitieministeriet.

Det bör påpekas att de ämnen vi tar upp till behandling i betänkandet även har diskuterats vid de nordiska överläggningar som vi redovisade i vårt förra betänkande och som hölls i Oslo 1973, i Köpenhamn 1974, i Malmö och Helsingfors 1975 samt i Oslo och Köpenhamn 1976. ,

De arvsrättsliga bestämmelserna i Sverige och Finland skiljer sig på väsentliga punkter från bestämmelserna i de övriga nordiska länderna. Särskilda överläggningar har förekommit med företrädare för det finska justitieministeriet bl. a. för att söka åstadkomma ett gemensamt närmande till de andra länderna.

93

SOU 1981:85

2 Allmänna synpunkter

2.1 Ett arbete i etapper

Vårt uppdrag är att göra en allmän översyn av den familjerättsliga lagstift— ningen. Denna uppgift är så omfattande att vi har funnit det naturligt att utföra arbetet i etapper.

En första etapp, redovisad i delbetänkandet ”Familj och äktenskap” (SOU 1972z41), behandlade reglerna om äktenskaps ingående och upplösning. Betänkandet ledde i väsentliga delar till lagändringar, som trädde i kraft den 1 januari 1974.] I samband med att riksdagen 1976 behandlade en proposition om ändring i föräldrabalkens regler om faderskap och vårdnad m. m.2 hemställde riksdagen om en skyndsam översyn av reglerna om underhållsbi- drag till barn. Sedan vi fått uppdraget att göra denna översyn och att lägga fram förslag i ett delbetänkande, behandlade vi underhållsfrågoma såsom en andra etapp i vårt arbete. Vi ansåg därvid att delbetänkandet borde få en något vidare ram än vad riksdagen hade begärt och omfatta den familjerättsliga underhålls- skyldigheten i dess helhet. Betänkandet, som fick namnet ”Underhåll till barn och frånskilda” (SOU 1977:37), ledde till lagändringar, vilka i sin huvuddel träddei kraft den 1 juli 1979.3

Vad som nu återstår av vårt arbete är huvudsakligen att såsom en tredje etapp behandla den familjerättsliga förmögenhetsordningen. Dit är främst att hänföra äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Så länge ett äktenskap pågår ger detta ej så ofta anledning till rättsliga konflikter. Tvister med ekonomisk innebörd löses med andra medel. Så mycket större betydelse får lagreglema, när äktenskapet upplöses, något som kan inträffa antingen genom skilsmässa eller genom den enes död. I det förra fallet kan båda makarna tillvarata sina intressen vid en uppgörelse och problemet är närmast i vilken utsträckning lagen bör innehålla regler till skydd för den ekonomiskt svagare. I det senare fallet företrädes den ena sidans intressen av den avlidnes arvingar. Vilken rätt som då bör tillkomma den efterlevande är inte bara en fråga om äktenskapets rättsverkan. Även mera allmänna arvsrättsliga överväganden måste göras när man bedömer vem som bör vara närmast till att behålla eller ta del i den avlidnes kvarlåtenskap. Den efterlevandes skäliga anspråk på att kunna bevara sitt hem och att såvitt möjligt få behålla sin ekonomiska situation ograverad träder härvid i förgrunden, samtidigt som å andra sidan bröstarvingars intressen i rimlig grad måste beaktas. Komplicerade försäk- ringsrättsliga problem kräver också uppmärksamhet. Härtill kommer frågan i vad mån familjerättsliga lagregler bör göras tillämpliga också på sambor.

* Prop. 197332, LU 197320. 2 Prop. 1975/76:170, LU 75/76233. 3 Prop. 1978/79:12, LU 78/79:9.

96 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

4 SOU 1972:41 s. 91—97. 5 Prop 1973:32 s. 86. 6 LU 197320 5. 73.

Nu angivna huvudfrågor behandlas alltså i denna tredje etapp. Övervägan- dena utmynnar i förslag till en enhetlig lagstiftning, grundad också på de tidigare etapperna i reformarbetet och avsedd att ersätta den nuvarande giftermålsbalken. Därtill kommer åtskilliga förslag till ändringari annan lag. Dock bör icke nu några förslag till internationell privaträttslig lagstiftning medtagas. Dessa bör sparas till ett efterföljande slutbetänkande, som kan anpassas till huvudförslaget.

2.2 Äktenskapets bevarande — en principståndpunkt

En allmän översyn av familjelagstiftningen aktualiserar frågan om den rättsliga formen för familjebildning. I direktiven framhölls att äktenskapet i detta hänseende är dominerande och att, trots att skilsmässorna är mångfalt flera än vid giftermålsbalkens tillkomst, flertalet äktenskap är livsvariga. Såsom riktlinjer för reformarbetet angavs att ny lagstiftning så långt möjligt bör vara neutral i förhållande till olika samlevnadsforrner och olika moral- uppfattningar. Äktenskapet har och bör ha en central plats inom familjerätten men man bör försöka se till, sades det, att den familjerättsliga lagstiftningen inte innehåller några bestämmelser som skapar onödiga svårigheter eller olägenheter för dem som skaffar sig barn och bildar familj utan att gifta sig. I det första betänkandet gjordes en ingående analys av de angivna riktlinjema, vilken utmynnade i att, om äktenskapet skall behållas som ett rättsinstitut med en central roll inom familjerätten, det är svårt att konsekvent utforma lagstiftningen på ett sätt som kan anses innebära en långtgående samhällelig neutralitet till formen för familjebildningen. Detta utesluter dock icke att i vissa hänseenden samma regler kan ges för samlevande, vare sig de ingått äktenskap eller ej. Särskilt inom områden utanför det som äktenskapslagstift- ningen reglerar kan sådan jämställdhet komma i fråga4.

Den nu angivna frågeställningen hade fått en särskild aktualitet därför att det, när lagförslaget behandlades, stod klart att giftermålsfrekvensen under senare hälften av 1960-talet och början av 1970-talet hade gått ned på ett uppseendeväckande sätt, medan det samtidigt hade blivit alltmer vanligt att sambo ogifta under äktenskapsliknande förhållanden. Det rådde tydligen stor ovisshet om innebörden i dessa förändringar. Föredragande statsrådet anförde i propositionen5 att sannolikheten talade för att den sjunkande äktenskaps- frekvensen till viss del berodde på att gällande äktenskapslagstiftning inom växande grupper — inte minst bland ungdomen — anses otidsenlig. Utskottet framhöll6 att någon kartläggning av orsakerna till förändringarna i familje- bildningen inte hade gjorts och att det därför var svårt att bilda sig en uppfattning om varför äktenskapet hade blivit mindre attraktivt. Utskottet fann emellertid uppenbart att allt fler, som upptar samlevnad, väljer att ställa sig utanför äktenskapets regelsystem.

Betänkandets kritiska analys av neutralitetstanken vållade åtskillig diskus- sion men blev dock godtagen. Genom propositionen och riksdagsbehandling— en blev det sålunda fullt klart att det något oprecisa talet om neutralitet inte kunde användas som ett principiellt underlag för reformer. Det framhölls i propositionen att tillämpningen av ett särskilt regelsystem för äktenskaplig samlevnad måste grundas på frivillighet, manifesterad i den form som lagen anvisar för ingående av äktenskap. Det är därför ofrånkomligt att de som

SOU 1981:85 Allmänna synpunkter 97

samlever under äktenskapsliknande förhållanden men inte vill ingå äktenskap blir underkastade andra rättsregler än de gifta och att detta kan vara oförrnånligt för dem båda eller för endera av dem. Samtidigt framhölls att man vid utformningen av regler om skatter och sociala förmåner i möjlig mån bör undvika att ge reglerna ett sådant innehåll att människor förlorar på att gifta sig eller vinner på att skiljas.

Både i propositionen och hos utskottet underströks dock betydelsen av människors frihet att själva utforma sitt personliga liv, att välja samlevnads- form och bestämma de etiska normer som skall gälla för deras familjeliv. Lagstiftarens ambitioner på äktenskapsrättens område bör begränsas till att tillhandahålla lösningar på praktiska problem och inriktas på att reglerna skall ges en sådan utformning att de kan accepteras av praktiskt taget alla människor. Med denna målsättning bör det vara möjligt att bevara äktenska- pet som den normala formen för familjebildning för det helt övervägande flertalet människor. Utskottet betonade härvid särskilt att detta borde vara målsättningen också för det fortsatta reformarbetet. Utskottet framhöll även att det enligt utskottets mening borde eftersträvas att skatteregler och regler om sociala förmåner över huvud taget får sådant innehåll att de inte påverkar kontrahentemas val av samlevnadsform.

Det föreligger idag väsentligt bättre förutsättningar att bedöma dessa frågor. Genom de undersökningar som på vårt uppdrag har utförts vid Uppsala universitets sociologiska institution och som har publicerats av Trost och Lewin i betänkandet ”Att sambo och gifta sig. Fakta och föreställningar.” (SOU 1978255)7 har innebörden i det ökade samboendet fått en klarare belysning. Det framgår därav att det är allmänt brukligt att samb'o längre eller kortare tid innan man gifter sig. I yngre åldersgrupper dominerar därför samboendet mellan ogifta, under det att bland de några år äldre flertalet är gifta. Av intresse i sammanhanget synes vara att det i flertalet fall alls inte är fråga om något reflekterat val mellan olika alternativ. Så länge det var ovanligt att flytta samman innan man gift sig, kunde de som ändå gjorde så sägas ge uttryck åt ett ogillande av den rådande ordningen. Sedan det blivit allmänt brukligt, ger man inte till känna någon opposition genom att göra så som alla andra gör och det är tämligen meningslöst att efterlysa något särskilt motiv till beteendet. Endast i sällsynta fall kan det påvisas att detta har föranletts av principiella eller ekonomiska skäl. Det ras i äktenskapsfrekvensen som konstaterades i slutet av 1960-talet har avstannat och siffrorna har i stort sett stabiliserats på en lägre nivå.

Man kan väl våga påstå att mycket i vårt beteende, när det gäller familjebildning, har djupt liggande orsaker som har att göra med vår biologiska egenart, släktets överlevnad och individens livskänsla. Den yttre formen för familjebildning tillhör ett annat skikt av sociala föreställningar och sociala regler, men även dessa har en stark förankring i traditionen. Man kan inte anta att föreskrifter i detta hänseende, uppställda i en lag, har någon nämnvärd utsikt att påverka människors föreställningar och beteende. Lagens uppgift bör vara att ta sikte på de rättsliga problemen och söka ge praktiska lösningar i skilda konfliktsituationer av personlig eller ekonomisk art.8

En konsekvens av de nyss återgivna sociologiska undersökningarna är att det kan anses föreligga ett något större utrymme än man från början antog att införa lagregler till skydd för den svagare parten i ett samboförhållande, utan

7 Jämför Bo Lewin: Om ogift samboende i Sveri- ge. Doktorsavhandling. Uppsala 1979. 8 Jämför Bertil Bengts- son i SvJT 1978 s. 705—711.

98 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

att man därigenom kan sägas påtvinga kontrahenterna en lagstiftning som de har motsatt sig. Även därvid lär man väl få gå fram med en viss försiktighet; frågan skall diskuteras närmare i det följande under 2.7. Klart är emellertid att det inte finns någon anledning att nu på nytt ta upp principståndpunkten till omprövning. Denna bör, sådan den formulerades i 1973 års lagstiftningsären- de, alltjämt vara vägledande. Översynen av den familjerättsliga lagstiftningen skall alltså gå ut på att tillhandahålla lösningar på praktiska problem, i första hand inom ramen för äktenskapet såsom den normala formen för familjebild- ning, men även utanför denna ram, i den mån ett starkt behov av lagregler kan anses föreligga där.

Svårigheten att åstadkomma sådana praktiska lösningar ligger däri att man inom familjerätten rör sig på ett ytterst komplicerat område. Människor är olika till sin läggning och har olika intressen och värderingar. Lagens regler skall passa i mycket olika situationer. Vad som i det ena fallet ter sig rimligt kan i det andra vara orättvist. Det är i allt väsentligt fråga om civilrättsliga regler som parterna själva kan använda sig av och som således inte genomföres under någon myndighetskontroll. Det gäller därför att uppställa enkla och otvetydiga huvudregler, som i flertalet fall ger ett rimligt resultat, men likväl lämna ett visst utrymme för jämkningar i det enskilda fallet. Det är också viktigt att komma ihåg att äktenskapliga konflikter om ekonomiska värden och om rätt till egendom innerst inne handlar om personliga motsättningar och om mänsklig värdighet.

2.3 Den nordiska likadelningsregeln — en grundprincip

Lagreglema om makars egendom har kommit till efter nordiskt samarbete. Delegerade för Danmark, Norge och Sverige föreslog 1909 att ett gemensamt lagstiftningsarbete skulle tas upp inom familjerätten och angav därvid, bland annat, förmögenhetsförhållandena mellan makar som ett lämpligt område. Grundprincipen i dessa länder var sedan gammalt egendomsgemenskap mellan makarna. Vissa undantag gällde dock, särskilt för fast egendom som, om den var ärvd eller tidigare förvärvad, kunde vara enskild. Mannen förvaltade såsom hustruns målsman all egendom i boet, ursprungligen även hustruns enskilda. Genom åtskilliga reformer under senare hälften av 1800-talet hade man sökt trygga hustruns ställning och öka hennes självstän— dighet. Reglerna hade därigenom blivit oenhetliga och invecklade. Det gällde att finna ett helt nytt system som kunde anses vara tidsenligt.

Efter överläggningar mellan delegerade för de tre länderna framlades förslag i två etapper, 1913 beträffande äktenskaps ingående och upplösning och 1918 angående makars rättsförhållanden. I den senare delen hade man övervägt olika utvägar, såsom att införa en fullständig egendomsskillnad mellan makar, på vilket exempel kunde hämtas från reformer av den engelska lagstiftningen under senare delen av 1800-talet, eller att införa en samförvaltning av makarnas gemensamma egendom. Ingen av dessa lösningar kunde dock förordas. Vad man kom fram till var följande principiella lösning. Var och en av makarna behåller den egendom som han eller hon har vid äktenskapets ingående eller senare förvärvar. Han eller hon är alltså ensam ägare i samma omfattning som en ogift person. Vardera maken förvaltar sin egendom och svarar ensam för sina skulder. Äktenskapet medför sålunda i princip icke

SOU 1981:85 Allmänna synpunkter 99

något ansvar för de skulder som den andra ådrar sig. Genom dessa regler avskaffades alltså mannens målsmanskap för hustrun slutgiltigt. Gemenska- pen i äktenskapet beaktas i stället genom att vardera maken har rätt till hälftendelning av makarnas behållna egendom vid äktenskapets upplösning. Denna rätt till likadelning, som även tog sig uttryck i vissa inskränkningar av makens rätt att råda över sin egendom till förfång för den andra maken, kallas i Sverige och Finland giftorätt. Viss egendom kan vara undantagen härifrån genom överenskommelse i form av äktenskapsförord eller till följd av villkor vid gåva eller testamente och den betecknas då enskild egendom. Är all makarnas egendom enskild, innebär det att de har fullständig egendomsskill- nad.

En ligt det 1918 framlagda nordiska förslaget9 skulle motsvarigheten till den svenska termen giftorättsgods i Danmark och Norge heta gifteeje, gifteeie, och motsvarigheten till enskild egendom heta s:ereje, s&reie. Island följde detta förslag vid översättningen till sitt språk och använder termema hjt'rskapareign och séreign. Danmark och Norge däremot behöll, trots ändringen i sak, en äldre beteckning för det förstnämnda begreppet och kallar detta fzelleseje, felleseie.

De överenskomna principerna lades till grund för nya lagar som antogs i Sverige 1920, i Island 1923, i Danmark 1925, i Norge 1927 och i Finland 1929. Det tog alltså något årtionde, innan reformen var genomförd'i hela Norden. Den innebar att förrnögenhetsordningen i äktenskap är gemensam i sina grunddrag, men inte att vi skulle ha överensstämmande lagar på detta område. Enigheten har aldrig sträckt sig till lagarnas konstruktion och detaljer. Ett fortlöpande samråd har dock upprätthållits, så snart något land har velat göra ändringar inom äktenskapsrätten. Någon bundenhet till grannländerna har dock inte ansetts föreligga och åtskilliga separata ändring- ar, också genomgripande sådana, har gjorts i samtliga länder. Likväl kan man säga att den nordiska enigheten om grunderna för makars egendomsordning består. Det kan här tilläggas att motsvarande samarbete har förekommit endast i begränsad omfattning i fråga om bestämmelserna i föräldrabalken och ärvdabalken.

I direktiven anföres att det på flera punkter finns stora spänningar mellan de värderingar som lagstiftningen bygger på och den syn på rollfördelningen mellan makarna i ett äktenskap och på familjebanden som omfattas av växande grupper av vårt folk, framför allt av ungdomen. Nya rättsregler behövs, om äktenskapet skall kunna fylla sin funktion också i framtiden. Övergången från gammalt till nytt bör göras med varsamhet och omtanke om de enskilda människorna, men det finns ingen anledning att avstå från att använda lagstiftningen om äktenskapet och familjen som ett av flera instnrmenti reforrnsträvandena mot ett samhälle där varje vuxen individ kan ta ansvar för sig själv utan att vara ekonomiskt beroende av anhöriga och där jämlikhet mellan män och kvinnor är en realitet. En av de punkter som därefter mera i detalj anvisas såsom ämne för översynen är giftorättsgemen- skapen mellan makar. Härom sägs att en begränsning av giftorättsinstitutet liggeri linje med den principiella uppfattningen om äktenskapet i det framtida samhället. Det betonas emellertid att det är ett utomordentligt invecklat problemkomplex. Ett par tänkbara lösningar anges dock till övervägande, i första hand det system som kallas återgångsdelning och som innebär att 9LB 19183. 619.

100 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

egendom som make hade före äktenskapet eller förvärvat under äktenskapet genom arv, gåva eller testamente inte ingår i någon delning mellan makarna, medan däremot giftorätt tillämpas i besparingar och i allmänhet i det gemensamma bohaget. Såsom en annan tänkbar lösning anges att giftorätt skall gälla barai den gemensamma bostaden och bohaget, en lösning som dock säges gå för långt om den tillämpas generellt. En mycket stark begränsning av giftorätten säges dock rimlig, när äktenskapet upplöses efter kort tid.

Sedan 1920-talets äktenskapslagstiftning kom till ide nordiska länderna har betydande förändringar skett både i familjemönster och samhällsförhållan- den. Äktenskapets varaktighet har ändrats. Äktenskapsskillnadema är betyd- ligt flera. Alltjämt är dock flertalet äktenskap livsvariga. Viktiga ändringar har skett i ekonomiskt hänseende. I dagens samhälle är arbetsanställning med kontantinkomst förvärvsfonnen för det allt övervägande flertalet människor. Jordbruk med ren naturahushållning har drastiskt minskat i betydelse. Detsamma kan sägas om hushållsarbetet såsom en grundval för familjeekono- min. Kvinnorna har i stigande grad blivit förvärvsarbetande. Fyra femtedelar av samtliga kvinnor med barn under 17 år är numera i Sverige sysselsatta i förvärvsarbete eller arbetssökande. Den genomsnittliga arbetsinkomsten för kvinnor såsom grupp betraktade är dock betydligt lägre än arbetsinkomsten för män, ett förhållande som får sin förklaring i att kvinnorna i större utsträckning arbetar deltid eller i låglöneyrken. Särskilt de sistnämnda uppgifterna ger en upplysning om att det likväl är lång väg kvar, innan man kan tala om full jämställdhet mellan män och kvinnor. Även när det gäller rollfördelningen i familjen sker ändringarna långsamt.

Vi har mera utförligt redogjort för de nu angivna förhållandena i vårt betänkande om underhållsskyldigheten (SOU l977:37 särskilt s. 54—57). Vi anförde därvid att de strävanden mot jämställdhet mellan män och kvinnor som har kommit till uttryck på många andra områden bör tillmätas avgörande betydelse även i det sammanhanget. Även om andra åtgärder, sådana som rör sysselsättning, utbildning, bostadsmiljö och inflytande i samhället, har större praktisk betydelse i sådant hänseende, bör man inte bortse från att de familjerättsliga lagreglema om underhållsskyldighet också inverkar på män- niskors hållning till varandra och därför bör få ett innehåll som främjar utvecklingen till jämställdhet. Härvid måste man emellertid också ta hänsyn till att dessa regler är tillkomna för att skydda den ekonomiskt svagare parten. Man tvingas att bestämma reforrntakten så att inte detta syfte i alltför hög grad åsidosätts.

Detta principiella ställningstagande — som hänförde sig till underhållsskyl- digheten — anser vi vara i lika hög grad tillämpligt på reglerna för makars egendom. Ett viktigt syfte med översynen av dessa regler bör alltså vara att bygga vidare på utvecklingen mot ekonomisk självständighet för båda makarna och rättslig jämställdhet mellan dem. Även om det råder enighet om detta syfte, följer inte därav vilken omfattning och innebörd en reform bör ha. En primär fråga är om den nordiska likadelningsregeln bör överges och ersättas av något annat system för makars egendom eller om behovet av reformer, utan en sådan omläggning, bör tillgodoses genom mera begränsade ändringar inom det gällande systemet.

Ett alternativ som har tilldragit sig uppmärksamhet i den offentliga debatten i de nordiska länderna är att man söker bevara vardera makens egendomsin-

SOU 1981:85 Allmänna synpunkter

nehav opåverkat av äktenskapet. Vare sig man vill kalla detta en total egendomsskillnad eller föredrar att tala om återgångsdelning eller förvärvsge- menskap, är sålunda huvudregeln i detta fall att vardera maken behåller sin egendom och att, såsom ett undantag härifrån, endast sådan egendom delas, som är ett direkt resultat av samlevnaden och som därför kan anses vara samägd. En sådan egendomsordning har lagts till grund för lagstiftningen i en del andra europeiska länder. På detta system bygger sålunda den nya franska lagen av år 1965 och det är också den grundläggande principen i öststatemas äktenskapslagar. Den huvudsakliga motivering som har anförts för att man även i de nordiska Iändema skulle övergå till denna princip synes vara att man menar att den främjar makarnas självständighet och likaberättigande. Såsom exempel på dessa tankegångar kan anges en skrivelse från Nordiska Kvinno— saksföreningars Samorganisation till Nordiska Rådet den 17 juni 1974 om reformering av äktenskapslagama i Norden, vilken med utgångspunkt i att varje vuxen människa har rätt och skyldighet att ansvara för sin egen försörjning pläderar för en form av återgångsdelning. Ett till resultatet likartat systern fi—nns i Västtyskland, där vardera maken i princip behåller sin egendom men man vid äktenskapets upplösning fördelar den fönnögenhetsökning som har uppkommit, något som kräver en jämförelse mellan vardera makens ekonomiska ställning vid äktenskapets början och slut.

Skillnaden mellan de olika systemen framträder först vid äktenskapets upplösning, då en återgångsdelning ger ett ojämnt utfall, beroende på vad vardera maken har medfört eller har förvärvat genom arv, gåva eller testamente, medan den nordiska likadelningen i princip leder till en total utjämning. Återgångsdelningen är sålunda mer ägnad att bevara ekonomiska och sociala skillnader mellan makarna än likadelningen. Man bör väl inte helt bortse från att återgångsdelningen i en del situationer kan rymma ett visst mått av rättvisa, särskilt om äktenskapet upplöses efter kort tid. Det har omvittnats att, när makar kommer i konflikt i samband med en skilsmässa, tanken på egendomens ursprung stundom kan bilda ett känslomässigt starkt upplevt motiv för den enes eller den andres anspråk. Det är dock inte säkert att, sett ur en mera objektiv och lidelsef ri synvinkel, egendomens ursprung bör tillmätas en så stor betydelse. Vad som på senare år spelat stor roll är att frågan inte blott gäller den egendom som en av makarna har medfört eller ärvt utan även den värdestegring av egendomen som har uppkommit under äktenskapet. Denna kan vara enbart nominell och motsvara penningvärdets fall. Men den kan också i andra fall var högst reell och innefatta ett sparande. till vilket båda makarna kan anses ha bidragit.

Vilken delningsprincip som är att föredra beror alltså på förhållandena i det särskilda fallet. Efter en kort tids samlevnad står det fullt klart varifrån olika egendomsobjekt härrör och ekonomiska transaktioner har inte hunnit ändra så mycket på den enes eller andres egendom. Efter ett kort äktenskap skulle det därför kunna te sig rimligt att helt eller delvis återställa vardera makens ekonomiska situation före äktenskapet. Efter ett långvarigt äktenskap där— emot har båda makarnas förhållande till den egendom som bildat ramen kring deras liv vuxit sig långt starkare än det anspråk som kan grundas på egendomens ursprung långt tillbaka i tiden. Om den ene då ensam får tillgodoräkna sig värdestegringen på en villa, kan detta innebära en oskälig

101

102 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

'” LB 1918 s. 230 och lars Tottie: Bodelning efter äktenskapsskillnad. Tidsskrift for Rettsviten- skap 1977 s. 650 ff. " Bilaga 4. '2 Betankning nr 716/1974. Egteskab 3, formueordningen, afgivet af azgteskabsudvalget af 1969.

nedvärdering av den andres insatser i gemensamt intresse. I sådana fall är likadelning ägnad att skapa rättvisa mellan makarna.

Ett särskilt skäl mot en generell övergång till återgångsdelning är att denna reform skulle missgynna kvinnorna. Trots snabba förändringar under de senaste decennierna i förhållandet mellan män och kvinnor på arbetsmark— naden har ännu icke en sådan balans uppnåtts att de är ekonomiskt likställda. Kvinnorna har alltjämt såsom grupp betraktade en lägre inkomst än män och riskerar att få ett ringare utbyte i ett på återgångsdelning grundat system. Reglerna för makars egendom måste i detta hänseende följa den faktiska utvecklingen; de ägnar sig inte särskilt väl såsom en hävstång att påskynda denna.

En generell återgångsdelning har även ur mera tekniska synpunkter klara nackdelar. '0 Den förutsätter att man måste skilja inte bara mellan vad den ene eller andre av makarna äger utan också mellan de delar därav som vardera maken har rätt att undanta från bodelning. Även det nuvarande systemet för makars egendom innehåller regler, mot vilka samma anmärkning kan riktas. Makarna kan genom äktenskapsförord ha bestämt att viss egendom skall vara enskild. De undersökningar som har gjorts visar emellertid att sådana äktenskapsförord förekommer i tämligen begränsad omfattning och även att dei många fall återkallas genom senare äktenskapsförord.ll Så som reglerna nu tillämpas förekommer alltså enskild egendom endast i ganska ringa omfattning. Siffrorna visar i varje fall inte att det finns något starkt önskemål att vidga användningen av regler om enskild egendom. Men det är just detta som en generell övergång till återgångsdelning såsom grundprincip skulle innebära. Enskild egendom skulle därigenom bli obligatorisk i mycket stor omfattning. I stället för att såsom nu sker ett mycket stort antal bon upplöses genom likadelning, som inte vållar några större komplikationer, skulle antalet komplicerade och konfliktbetonade avvecklingar av äktenskaplig gemenskap mångdubblas. Ingenting talar för att man därigenom skulle nå ett bättre resultat. Tvärtom är det stor risk för att detta skulle bli mera godtyckligt, att den beräknande och påstridige skulle vinna på ändringen och den eftergivne och ekonomiskt svagare förlora. Det är alltid svårt att i efterhand fastställa, om det är den enes eller andres förtjänst att något finns att dela. En likadelning är därför som regel mest rättvis.

Det danska aegteskabsudvalget har i sitt 1974 avgivna betänkande om förmögenhetsordningen i äktenskap12 föreslagit att den gällande likadelnings- ordningen skall upprätthållas som en grundläggande huvudregel. Samma innebörd har det finska förslaget till lag om makars fönnögenhetsförhållan- den, avgivet i mars 1976. Vid våra överläggningar med företrädare för övriga nordiska länder har enighet rått om denna ståndpunkt. Vi anser sålunda att den nordiska likadelningsprincipen bör bevaras såsom grundregel. Detta bör gälla både när bodelning föranledes av äktenskapsskillnad och när den sker efter makes död. Det innebär emellertid inte att de önskemål som har tagit sig uttryck i yrkanden på en övergång till återgångsdelning såsom grundprincip avvisas. Dessa önskemål bör i stället tillgodoses genom modifierande undantag, som lämnar ökade möjligheter till jämkningi enskilda fall, t. ex. då äktenskapet upplöses genom skilsmässa efter kort tid eller då efterlevande make äger större delen av boet och den avlidnes barn, som ej är gemensamt, påkallar att utfå sitt arv. Frågan om modifierande undantag behandlas närmare i det följande under 2.5 och 2.6.

SOU 1981:85

2.4 Vems är det gemensamma hemmet?

Lagberedningen framhöll i sitt betänkande 191813 att det ofta kan vara ovisst om viss egendom införts genom den ene eller den andre av makama och att detta särskilt gällde egendom som tillkommit under äktenskapet. Det kan ha fallit ur minnet eller i varje fall vara omöjligt att styrka, vilken av makarna som förvärvat det ena eller andra föremålet. Svårigheterna är inte lika stora beträffande all egendom men gäller särskilt lösa saker. Att den ene slutit avtal om förvärvet är inte alltid bevis för att denne förvärvat föremålet. Om andra maken släppt till medel till betalningen, får sålunda i allmänhet förvärvet anses ha skett för hans räkning och äganderätten till föremålet tillkomma honom. Om t. ex. familjen för utgifterna till sitt underhåll är hänvisad uteslutande till ena makens inkomster, kan härav slutas att han tillsläppt medlen till förvärv av det bohag som inköpts under äktenskapet; och om båda makarna i någorlunda bestämd proportion bidragit till utgifterna för familjen, bör de anses vara gemensamt ägare till de under äktenskapet anskaffade bohagstingen med andelar däri efter samma proportion.

Lagberedningen erinrade även om den då föreslagna särskilda regeln (5 kap. 4 5) enligt vilken vad den ena maken överlämnat till den andre för tillgodoseende av dennes särskilda behov blir den senares egendom och den därvid underförstådda principen att vad make skjuter till för den gemensam- ma hushållningen och vad som anskaffas för sådana medel blir dennes egendom. Det framhölls att av förmögenhetssystemet följde att de möbler, husgeråd och andra lösören som makarna brukade i det gemensamma hemmet tillhörde den make som genom köp, arv eller annorledes förvärvat dern.'4 Det medgavs att behovet att hävda gemenskapen i fråga om denna egendom framträdde särskilt starkt. Efter diskussion av olika möjligheter angavs inskränkning i ägarens förfoganderätt över egendomen som den lämpliga utvägen för att skydda andra maken. Och för att undgå svårigheteri bevishänseende infördes möjligheten att upprätta förteckning över vad makarna var för sig äger.

De nu angivna principerna för hur makarna skall anses äga —eller eventuellt i viss proportion ha samäganderätt till — den egendom som under äktenskapet anskaffats för gemensamt bruk i hemmet stod inte i riktigt god överensstäm- melse med de grundsatser som lagberedningen samtidigt utvecklade för makarnas underhållsskyldighet under äktenskapet. I det förra hänseendet skulle det avgörande vara vem som släppt till de pengar för vilka föremålen anskaffats. I det senare skulle också såsom en underhållsprestation räknas det arbete som den ene eller andre maken kunde utföra genom verksamhet i hemmet eller för omedelbart tillgodoseende av familjens behov. Lagbered- ningen yttrade sålunda, bland annat, att den vård hustrun ägnar hemmet och fanriljen måste, även rent ekonomiskt sett, anses som ett bidrag till familjens underhåll. ' 5

Den inkonsekvens som sålunda vidlådde lagberedningens resonemang kan vara ägnad att förvåna. Det kan måhända antagas att det främst var tekniska svårigheter och hänsyn till borgenärsintresset som hindrade lagberedningen från att låta principerna för underhållsprestationer från makarna slå igenom också när det gällde egendomsförvärv. Till en början torde frågan inte ha väckt någon uppmärksamhet. Orsakerna härtill var flera. Ett skäl var självfallet att

Allmänna synpunkter 103

'3 LB 19185. 251. 256-257.

'4 LB 1918 s. 243—244. '5 LB 1918 5.190.

104 Allmänna synpunkter

16 En översikt över aktu- ell svensk rättspraxis har sammanställt av Per Sundberg i en uppsats i tillämpade studier: Samäganderätt mellan makar och parter i åk- tenskapsliknande samlev- nad. Uppsala vårtermi- nen 1981. Dansk rättspraxis finns redovisad i de danska be- tänkandena nr 716/1974 5. 53 och 915/1980 5. 102—1 14. Jämför under 32 i det följande. Beträffande norsk rätts- praxis se NOU 1980150 5. 19—21.

SOU 1981:85

det dröjde relativt länge, innan de nya reglerna blev tillämpliga i större omfattning, eftersom den äldre giftermålsbalken alltjämt skulle gälla för makars egendom i äldre äktenskap. Det ligger dessutom i sakens natur att även bortsett härifrån tvist på en dylik punkt framträder relativt sällan. Det är praktiskt taget endast vid äktenskapets upplösning som det kan finnas anledning därtill och likadelningen medför att det även då som regel är av mindre betydelse vem som anses som ägare till de olika föremålen. För att en tvist skall uppkomma måste alltså förutsättas att på grund av äktenskapsför- ord eller av annan anledning likadelning är utesluten eller att äganderättsfrå- gan har betydelse av skäl som sammanhänger med gäldstäckning, vederlags- anspråk eller rätt för make att få viss egendom utlagd på sin lott.

Det är emellertid å andra sidan tydligt att anledningar till tvist om äganderätten till viss egendom i boet i samband med upplösning av äktenskap kan ha ökat genom att det har blivit alltmer vanligt att båda makarna har inkomster av arbete utanför hemmet. I den mån den ene, mer eller mindre medvetet, satsat sina tillgångar på föremål av bestående värde, medan den andres gått åt till familjens livsuppehäIIe, framstår det som orättvist att tillmäta betalningen vid förvärv av föremål till hemmet en så dominerande betydelse som följer av lagberedningens resonemang. Detta kan därför anses vara föråldrat.

Det har här skett en rättsutveckling under intryck även av motsvarande problem i andra nordiska länder. 16 För dem som sambor under äktenskaps- liknande förhållanden utan att vara gifta kan det vara av ännu större betydelse hur äganderätten till vad de anskaffar till sitt gemensamma hem bedöms. För dem saknas nämligen en likadelningsregel, som kan utjämna motsättningama då samboendet upplöses. En presumtion för att vid upplösning av äktenskap eller samboende sådan egendom äges av makar eller sambor tillsammans kan behöva övervägas.

Vi har sålunda ansett det vara angeläget att göra en närmare utredning av de rättsliga problem som sammanhänger med samboendes gemensamma bohag och bostad, vare sig de är gifta eller ogifta, och att framlägga de förslag som föranledes därav. Dessa frågor behandlas närmare under 3.3.

2.5 Begränsad likadelning vid skilsmässa

I äktenskap uppkommer ofta en rent faktisk sammanblandning av egendom, somligt förbrukas och försvinner medan annat finns kvar. Nyanskaffningar tillkommer utan att makarna sinsemellan klargör om det är den enes eller andres tillhörighet. Somligt har stigit i värde, medan annat har minskat eller förlorat sitt värde. När giftermålsbalken kom till anfördes som ett viktigt skäl till likadelning vid äktenskapets upplösning, att likadelningen skulle säker- ställa den hemarbetande hustru som saknade arbetsinkomst. Genom att kvinnoma i stigande grad har blivit förvärvsarbetande har väl detta skäl minskat i betydelse. Å andra sidan har sannolikheten för sammanblandning av egendom ökat. Efter ett långvarigt äktenskap är det därför ofta ogörligt att klart särskilja vad som kan anses som den enes och den andres egendom. Det har alltså skett en förskjutning i motiven för likadelning utan att dessa likväl rrrinskat i styrka. Behåller man likadelning som huvudregel medför det att i det stora flertalet fall uppslitande och onödiga konflikter kan undvikas.

? , .

SOU 1981:85 Allmänna synpunkter

Vad som här betraktas som ett norrnalfall passar emellertid icke på alla situationer. Ett annat betraktelsesätt kan stundom vara motiverat på grund av omständigheterna i det enskilda fallet. En del människor håller noga reda på vad som är den enes och den andres. Hushåll på skilda orter, långvarig söndring eller särlevnad av annat skäl kan framkalla en mera markerad uppdelning av makarnas egendom. Vissa undantag från en strikt likadelning kan vara behövliga. Redan den möjlighet som den gällande lagen erbjuder att makarna kan avtala om att egendom skall vara enskild innebär att de kan finna en form för sitt egendomsinnehav som de anser vara lämpligare.

Genom förekomsten av äktenskapsförord och innehållet i sådana kan man avläsa hur stort behovet av undantagsregler kan anses vara. Den undersökning som har gjorts av äktenskapsförord 1977 (bilaga 4) visar att sex procent av de äktenskap som ingicks det året var förenade med äktenskapsförord, som innebar att makarnas egendom skulle helt eller delvis vara enskild. Utredama uppskattar dessutom att det i mindre än tio procent av de befintliga äktenskapen upprättats äktenskapsförord, däri inbegripet sådana som endast avsåg gåva. En så stor del som 75 procent av äktenskapförorden 1977 hade upprättats under äktenskapet, några inom kort tid men påfallande många efter en längre tids äktenskap. Av dessa under äktenskapet upprättade förord ingicks 60 procent i äktenskap som varat i tio år eller mera och en tredjedel i äktenskap som varat längre tid än 20 år. En stor del av dessa äktenskapsförord går ut på att återinföra giftorättsgemenskap då denna på grund av tidigare äktenskapsförord varit helt eller delvis utesluten. Av samtliga äktenskapsför- ord som upprättats under äktenskapet har väl ett flertal till syfte att införa egendomsskillnad, men närmare en fjärdedel har den motsatta innebörden.

Utredningen ger inte besked om vad som ligger bakom att makarna upprättar ett äktenskapsförord. Utredama säger att man i vissa fall vet att makama ganska snart efter äktenskapsförordets upprättande har tagit ut äktenskapsskillnad, i vissa fall känner man till att dödsfall sannolikt var nära förestående och i andra fall vet man att det kan vara aftärstransaktioner. Utredama belyser emellertid förekomsten av äktenskapsförord med några exempel både på typiska och ovanliga äktenskapsförord och lämnar i denna redovisning också uppgifter om makarnas ålder och äktenskapets längd.

Mot bakgrunden av denna utredning kan man säga sig att det i ett visst antal fall förekommer att makar inte önskar den giftorättsgemenskap som är lagens huvudregel och därför redan före giftermålet eller i äktenskapets inlednings- skede bestämmer att deras egendom helt eller delvis skall vara enskild. Antalet sådana fall är, såsom redan framhållits, icke så stort att det finns anledning att överväga en omläggning av lagens huvudprincip, men det är å andra sidan tillräckligt stort för att möjligheten att överenskomma om enskild egendom bör finnas kvar.

Det förhållandet att i åtskilliga fall sådana överenskommelser, ibland efter lång tid, tas tillbaka genom nytt äktenskapsförord som upphäver det tidigare tyder på att dessa makar då ser annorlunda på sitt inbördes ekonomiska förhållande än vad de gjorde från början. Kritik har förekommit mot att likadelningsprincipen är tillämplig också då ett äktenskap upplöses genom skilsmässa efter helt kort tid. De möjligheter till delning efter annan grund som infördes 1973 (GB 13 kap. 12a &) synes knappast ha avskaffat detta problem. Det kan därför finnas skäl att i stället införa en jämkningsregel, enligt vilken

105

106 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

'7 NJA 1965 s. 345.

vardera maken har rätt att i dylika fall begära att likadelningen begränsas. Innebörden härav skulle vara att makarna, utan att behöva göra äktenskaps- förord, kan i huvudsak få återgångsdelning, om äktenskapet upplöses efter helt kort tid. Låter man rätten till likadelning växa efter hand, kommer denna först efter en något längre tid att nå full omfattning Det blir härigenom möjligt att i huvudsak förutse utfallet av en bodelning vid äktenskapsskillnad. Frågan härom behandlas närmare under 4.3.2.

Man kan anta att en del äktenskapsförord som går ut på att införa egendomsskillnad mellan makarna kommer till som en förberedelse till en äktenskapsskillnad, av det skälet att bodelning för närvarande inte kan ske redan när talan om äktenskapsskillnad har väckts utan först när det har dömts till äktenskapsskillnad. Genom äktenskapsförordet kan makarna då omedel- bart klara ut sitt ekonomiska mellanhavande och undvika den efterföljande bodelningen (GB 1 1 kap. 13 å). Frågan om tidpunkten för bodelning i samband med äktenskapsskillnad bör därför närmare övervägas. Se härom under 4.3.5.

Ett äktenskapsförord som efter tämligen lång tids äktenskap upphäver en tidigare rådande egendomsskillnad och inför giftorättsgemenskap kan själv- fallet vara ett uttryck för att makarna har kommit till den uppfattningen att den senare ordningen är mera riktig och rättvis. En annan sannolik förklaring till att äktenskapsförord av denna typ har blivit betydligt vanligare på senare år kan dock vara att makarna därigenom vill undgå ogynnsamma skattekonse- kvenser vid dödsfall. Det ingår inte i vårt uppdrag att föreslå ändrade skatteregler. Vi kan dock inte bortse från att sådana regler påverkar människors handlande och att det av flera anledningar kan finnas skäl att dämpa skatteeffektema för efterlevande make. Ett klarläggande av hithörande frågor är i varje fall nödvändigt. De behandlas under 8.3.

På annat sätt än genom äktenskapsförord kan makar -— eller tillämnade makar — inte avtala om avvikelse från vad giftermålsbalken innehåller om

_makars egendom (GB 8 kap. l å andra stycket). Detta hindrar emellertid inte

att makar har vissa begränsade möjligheter att göra avvikelser vid bodelning — elleri föravtal till bodelning. Såsom redan nämnts infördes 1973 en regel om delning efter annan grund vid äktenskapsskillnad. Förutsättningen är att bodelning enligt vanliga regler skulle framstå som uppenbart obillig med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och den tid äktenskapet varat. Make kan dock icke vid sådan avvikande delning få mer än vad som svarar mot hans giftorättsgods. Om makarna är ense bedömer de själva vad som är att anse som uppenbart obilligt och vad som i stället bör betraktas som en skälig grund.

För det fall att make efterger den rätt som tillkommer honom eller henne enligt giftermålsbalken finns vissa regler till skydd för borgenäremas intressen, enligt vilka andra maken kan ådra sig ett ansvar mot dem (GB 13 kap. 14 å). Ett sådant avtal torde även i vissa fall kunna angripas av den ena maken med åberopande av bestämmelser i avtalslagen,” däribland även den år 1976 tillkomna generalklausulen i 36 &. Av praktisk betydelse kan också vara att en sådan avvikelse från lagens regler kan få skattekonsekvenser. Frågan behand- las i lagen om arvsskatt och gåvoskatt, beträffande skilsmässofallet i 39 5 under c och beträffande bodelning efter makes död i 15 5 1 mom. Om emellertid varken borgenäremas intressen eller skattehänsyn lägger något hinder i vägen,

SOU 1981:85 Allmänna synpunkter

torde makarna ha frihet att bodela som de vill, förutsatt att de är ense.

Om makarna inte är ense men likväl någon av dem begär att avvikelse skall göras från lagens huvudregel om likadelning, är detta mera renodlat en fråga om jämkning vid bodelning. Detta är en punkt där det ända sedan tillkomsten av 1920-talets lagstiftning rått en viss motsättning mellan de västnordiska Iändema å ena sidan och Finland och Sverige å den andra. I de förra Iändema har man ansett sig kunna lättare tillämpa en skönsmässig bedömning, medan man i de senare endast med stor tvekan ansett sig kunna öppna möjlighet därtill. Av en viss betydelse i detta hänseende är dock tillkomsten av den nyss nämnda generalklausulen i avtalslagen. Det gäller för oss att med anknytning därtill finna en lämplig avvägning, så att lagen lämnar utrymme för jämkningi den omfattning det är behövligt men å andra sidan inte uppställer så obestämda regler att de snarare framkallar tvister än ger lösningen på sådana. Frågan om jämkning i särskilda fall behandlas under 4.3.3.

2.6 Bodelning och arv vid makes död

Makes död var tidigare den helt övervägande orsaken till upplösning av äktenskap. Trots att antalet skilsmässor efter hand har ökat betydligt, upplöses alltjämt flertalet äktenskap genom makes död. Om den nordiska likadelnings- principen skall bevaras såsom grundregel, kommer detta att gälla både vid skilsmässa och vid makes död. Innebörden härav är dock helt olika i de båda situationerna. När delningen sker i båda makarnas livstid, kan likadelningi flertalet okomplicerade fall vara rimlig och rättvis. En huvudregel med denna innebörd, till vilken modifierande regler anknytes såsom undantag, har därför ansetts naturlig. När endast den ena maken finnsi livet, bärs likadelningen inte på samma sätt upp av hänsyn till rättvisa mellan makarna. Den är då snarare ett uttryck för det minimum som i allmänhet skall tillkomma den efterlevan- de. Det anspråk som denne bör kunna ställa också på den avlidnes del i boet (kvarlåtenskapen) tilldrar sig huvudintresset.

Såsom redan framhållits kan förekomsten av äktenskapsförord och inne- hållet i dessa betraktas som en mätare på hur stort behov det finns av undantagsregler och de önskemål därom som har kommit till uttryck på detta sätt. När det gäller egendomens fördelning vid makes död, kan sådana upplysningar hämtas också ur testamentsvanoma. En omfattande undersök- ning av dessa gjordes år 1962 av familjerättskommittén och publicerades som bilaga till kommitténs betänkande (SOU 1964235 s. 571—587). För att få en kompletterande belysning av hithörande förhållanden har vi låtit göra en undersökning av bouppteckningar inregistrerade vid tingsrättema under februari—mars 1974 (bilaga 3). Den helhetsbild man får härav stämmer tämligen väl överens både med den tidigare undersökningen och med undersökningen av äktenskapsförord 1977.

Undersökningen visar sålunda att i det övervägande flertalet av de 5 701 fall som undersökningen omfattade makarna hade giftorättsgemenskap och att förekomsten av enskild egendom var något tämligen ovanligt. I 88 procent av fallen hade den efterlevande rätt till något belopp på grund av giftorätt, därav i ungefär en tredjedel av fallen rätt till halva behållningen och i två tredjedelar av fallen till mer än halva behållningen med stöd av basbeloppsregeln. I 7

107

108 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

procent av det totala urvalet förekom enskild egendom och i ungefär hälften av dessa fall var all egendom enskild. Undersökningen visar också att i 23 procent av fallen den avlidne hade upprättat testamente och att inästan samtliga dessa fall testamentet upptog förordnande till förmån för efterlevande make. Man i bör emellertid lägga märke till att det angivna procenttalet för testamenten är i en genomsnittssiffra. Testamentsfrekvensen stiger med den avlidnes ålder. Räknar man från totalantalet bort de fall då det saknades bröstarvingar och den efterlevande således utan testamente hade rätt att behålla hela boet, blir detta procenttal också högre. Detta gäller i ännu högre grad, om man medräknar endast de fall, då det fanns enskild egendom som kan ha givit ' anledning att skriva testamente. I 70 procent av de fall där den avlidnes i egendom helt eller delvis var enskild fanns sålunda testamente till förmån för den efterlevande. I nästan hälften av de fall där det i boet förekom enskild egendom på grund av äktenskapsförord fanns det också testamente till förmån för den efterlevande.

Mer än hälften av de avlidna var över 70 år, endast två procent var under 40 . år och en halv procent under 30. Ett eller flera barn fanns i 85 procent av 1 fallen. Andelen fall med bam under 20 år är dock avsevärt mindre, endast 10 i procent av hela antalet fall.

I direktiven framhålles att den nuvarande ordningen med en kombination 3 av giftorätt och arvsrätt för efterlevande make inte är alldeles självklar. Det ! skulle kunna vara tänkbart att slopa bodelningen vid dödsfall och kompensera ! efterlevande make genom arvsrätt. Den tanke som sålunda lanseras i i direktiven kan vid första påseende synas bestickande. Åtskilligt skulle vara vunnet, om man på denna väg kunde nå en förenkling av de nuvarande | reglerna om egendomens fördelning vid makes död. Något avgörande hinder mot en reform i denna riktning ligger inte i giftorätten och den innebörd som denna anses ha såsom juridiskt begrepp. När giftorätten infördes synes man ha fattat den som en ”latent rätt” som består under äktenskapet men som inte tar sig uttryck på annat sätt än genom vissa rådighetsinskränkningar och genom delningsreglema. Praktiskt sett har man emellertid inte behov av något annat än de konkreta lagregler som avser att förhindra att den ena maken till skada för den andre skingrar det gemensamma hemmet och som anger hur egen- domen skall delas när äktenskapet upplöses. Terminologiskt skulle man väl kunna göra den ändringen att de senare reglema kallades arvsregler. I sak gör detta dock icke någon större skillnad. Så snart det finns någon bröstarvinge, som skall utfå sitt arv efter den avlidne, eller testamente till någon utomstående, undgår man inte att fastställa vad som skall betraktas som den efterlevandes egendom och vad som är kvarlåtenskapen. Man kan heller inte tillämpa olika system vid bodelning efter skilsmässa och vid bodelning efter makes död. Det skulle leda till invecklade och svåröverskådliga bestämmel- ser. _

Tekniskt sett kan man således inte nå någon förenkling genom att slopa bodelningen och kompensera efterlevande make genom arvsrätt. Detta är användbart endast då bröstarvinge saknas och det inte heller eljest finns skäl att särskilja vad som är kvarlåtenskapen. Men det är då inte någon nyhet; det tillämpas redan nu, när make en ligt 3 kap. ärvdabalken övertar hela boet. I andra fall är den nuvarande ordningen med bodelning och arvskifte behövlig. Den är så tekniskt enkel man kan åstadkomma. Att överge den skulle leda till betydande komplikationer till föga nytta.

SOU 1981:85 Allmänna synpunkter

Däremot kan man naturligtvis säga sig att reglerna om bodelning och arv, om man ser till resultatet i det enskilda fallet, kompletterar varandra och att deras innehåll därför måste bedömas enhetligt. Diskussionen på detta område har sedan lång tid tillbaka dominerats av en strävan att stärka den efterlevande makens ställning. Ambitionema har här endast delvis kunnat förverkligas och frågan hör till de centrala bland våra uppgifter. Den begränsade undersökning av bouppteckningar som vi har låtit utföra bekräftar att även med nuvarande lagregler önskemålet att ytterligare skydda den efterlevande maken framstår som angeläget för många makar. I påfallande många fall tillgodoses detta genom testamente. Av intresse är särskilt att makar, som har använt lagens möjligheter att utesluta giftorätten genom äktenskapsförord, likväl i så många fall genom testamente tillser att verkan därav icke drabbar den efterlevande vid dödsfall. Svagheten i ett system som i många fall leder till att makar bestämmer om avvikelse genom testamente ligger däri att resultatet kan bli godtyckligt. Många människor har en motvilja mot att skriva testamente och skjuter upp tanken därpå till dess detär för sent. Vad de egentligen hade önskat förverkligas då inte. Starka skäl talar därför för att genom lagändring stärka den efterlevandes ställning.

Detta kan ske på olika sätt. Det kan övervägas att genom modifikation av likadelningsregeln ge den efterlevande en förmånligare ställning vid bodel- ningen, särskilt med tanke på det fall då den större delen av boet är den efterlevandes egendom. För mindre dödsbon finns redan nu i basbeloppsre- geln ett medel att till skydd för den efterlevande hindra att hemmet splittras. Den viktigaste reforrnfrågan är emellertid, om den efterlevande också genom arvsrättsliga regler bör få rätt att helt eller delvis behålla kvarlåtenskapen, också när det finns bröstarvingar. Det är endast på denna väg, genom att sålunda bröstarvingama får stå tillbaka för den efterlevande maken, som den senares ställning kan stärkas i något väsentligt avseende. Frågan är emellertid komplicerad, därför att bröstarvinge till den avlidne inte alltid är ett gemensamt barn utan kan vara ett barn enbart till den avlidne (särkull- barn).

Det är tydligt att samtliga hithörande frågor hänger nära samman och kräver ett mönster av regler, där de olika delarna betingar varandra. En reform måste anknyta till nedärvd rättsuppfattning samtidigt som detär ett starkt önskemål att i denna del tillmötesgå de ofta framförda kraven på ökad nordisk rättslikhet. Särskilda överläggningar har i denna del hållits med företrädare för Finland, där samma intresse finns att stärka den efterlevande makens ställning. Hithörande problem behandlas närmare under 5.1 och 5.2.

2.7 I vilken omfattning bör man skriva lag för ogifta sambor?

2.7.1 Förutsättningar för frågans bedömande

Huvuddelen av vårt betänkande ägnas åt att försöka modernisera lagreglema om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar och att därvid, med beaktande av fortgående förändringar i samhället, åstadkomma praktiskt användbara lösningar på problemen. Vårt arbete är i detta hänseende en fortsättning på den reform som beslutades 1973 i fråga om äktenskaps ingående och

109

110 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

'8 sou 197855. Se ovan vid not 7.

19 LU 197320 5. 74—75. 20 Här bortses från frågor om vårdnanden av barn, som nu inte är aktuella.

upplösning. Vid sidan härav är det emellertid också nödvändigt att beakta förekomsten av äktenskapsliknande samboende mellan ogifta. Den nedgång i äktenskapsfrekvensen och ökning av ogift samboende, som kunde observeras under den senare hälften av 1960-talet och början av 1970-talet, har blivit bestående. Innebörden härav har undersökts av den sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. '8 Enligt den senast tillgängliga uppgiften beräknas 80 å 82 procent av samtliga samboende par vara gifta och återstående 18 a 20 procent ogifta. Någon aktuell uppdelning av de samboende ogifta på åldersgrupper föreligger inte, men man kan utgå från att liksom tidigare huvuddelen är yngre personer (under 25 år) och att med stigande ålder andelen sambor bland samtliga par sjunker. Att sambo framstår alltså till stor del som ett förstadium till ett eventuellt äktenskap. Detta innebär dock inte att parterna själva har bestämda föresatser om framtida äktenskap och sambo- endet leder heller inte alltid till äktenskap utan upplöses i många fall. Däremot kan det sägas att ingående av äktenskap utan att detta har föregåtts av en längre eller kortare tids samboende numera är något ovanligt. Endast en mindre grupp av samboende framstår som ett egentligt alternativ till äktenskap. Samboendet hardå lång varaktighet till dess det upplöses genom den enes död. En del av dessa är sådana, där något äldre personer bildar par, ej sällan efter det att tidigare äktenskap har upplösts.

Riksdagens ställningstagande vid 1973 års riksmöte byggde på att det ur flera synpunkter är önskvärt att äktenskapet bevaras som den normala och naturliga formen av familjebildning för det helt övervägande antalet männi- skor. Samtidigt framhölls dock att samhället måste räkna med som en realitet att det även i fortsättningen kommer att finnas män och kvinnor som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form och att lagstiftaren måste ta hänsyn till detta.19 Detta ställningstagande illustrerar lagstiftarens dilemma. Å ena sidan kan man intei alla hänseenden införa samma regler för sambor som för gifta. Å andra sidan får man inte tveka att, på områden där tillräckligt starka skäl talar för det, införa lagregler för sambor, överensstämmande med dem som gäller för gifta. Vår uppgift är alltså att finna en lösning som på ett rimligt och lämpligt sätt balanserar dessa motstridiga intressen. Endast på en punkt20 beslöt riksdagen 1973 att införa enhetliga lagregler för gifta och sambor, nämligen i fråga om företräde till den gemensamma familjebostaden, när denna innehas med hyres- eller bostadsrätt. Det ytterligare område där det enligt vår mening nu kan föreligga skäl för enhetlighet är, såsom redan har angivits i det föregående under 2.4, äganderätt till bostad och bohag.

Av stort intresse för vårt ställningstagande till frågan om egendomsförhål- landet mellan sambor är att det nyligen i Danmark och Norge har publicerats betänkanden som behandlar denna fråga. I det danska betänkandet om ”samliv uden zegteskab” (bettenkning nr 915/ 1980 afgivet af zegteskabsudval- get af 1969) redogör denna kommitté för sina överväganden i fråga om vårdnanden om gemensamma barn, rätten till hyreslägenhet, det ekonomiska förhållandet vid samlivets upplösning och problem rörande arvsskatt. Frågor om ändring i social- och skattelagstiftning avser kommittén att ta upp i ett kommande betänkande.

Den danska kommittén framhåller i principiellt hänseende, bland annat, att lagstiftningen såvitt möjligt bör främja ingående av äktenskap och icke motverka äktenskap. Samlevande par bör inte som en följd av reforrnförslagen

SOU 1981:85 Allmänna synpunkter lll

ställas bättre än makar, utan högst likställas med gifta. Ju mer utförlig en reglering av samlivsförhållandena blir, desto närmare kommer man att skapa ett ”andra klass äktenskap”, vars rättsverkningar påtvingas de samlevande. En lagstiftning som tillägger samlivet rättsverkningar kommer att innebära bevissvårigheter och därför medföra rättsosäkerhet. Häremot framhålles å andra sidan att ett stort antal personer har levt samman som ogifta under längre tid. Det är långt ifrån säkert att deras samlivsforrn är resultatet av bägges medvetna och välövervägda val, som man blott bör låta dem själva ta konsekvensema av. Betydande problem kan uppstå t. ex. i samband med den ekonomiska uppgörelsen, när samlivet upplöses eller den ene dör. Altemati- vet till en reglering lagstiftningsvägen är icke att samlivsförhållandena befinner sig i ett rättsligt tomrum. Det kommer antagligen att utveckla sig i fråga om de samlevandes förmögenhetsförhållanden en rättspraxis som bygger på allmänna rättsprinciper. Det håller redan på att ske i fråga om förmögen- hetsdelningen, i det att domstolarna synes vara benägna att använda ett slags samägandekonstruktion.

Av innehållet i betänkandet är i övrigt av intresse för vårt arbete vad kommittén närmare anför om förmögenhetsförhållandet mellan sam levande. Kommittén framhåller här (5. 122) att de danska domstolarna genom åren har förelagts ett betydligt antal mål, där nödvändigheten att i viss omfattning se bort från det formella ägarförhållandet vid en ekonomisk uppgörelse i samband med samlivets upplösning har varit oawislig. Domstolarna har löst detta problem genom att i viss omfattning statuera samägande mellan parterna eller — såsom i en högsta domstolsdom från 1980 — tilldela en av parterna en penningsumma utan att hänvisa till någon uttrycklig grund härför i hittills gällande rätt.

Efter en diskussion av synpunkter på samägande anför kommittén (s. 123) att den, på samma sätt som i fråga om äktenskap med enskild egendom, icke har funnit sig böra föreslå en allmän regel om samägande eller likadelning av tillgångar vid upplösning av samliv utanför äktenskap. Detta innebär emellertid inte att kommittén tar avstånd från de resultat som rättspraxis har uppnått. Tvärtom anser man det rimligt att tillgångarna delas vid upplösning av mera långvariga samlivsförhållanden, där parterna har gemensam ekonomi och på det hela taget har inrättat sig väsentligen som makar. Vid uppgörelsen efter ett sådant samliv utan äktenskap kan det vara rimligt att ta likadelning till utgångspunkt, något som icke utesluterdelning efter annan grund eller delning enbart av en del av tillgångarna.

Kommitténs resonemang utmynnar i ett lagutkast, vilket anbefalles till genomförande av en majoritet inom kommittén, 12 ledamöter mot 6. Utkastet innehåller två moment. Enligt det första av dessa kan vid upplösning av ett samliv mellan två personer skifterätten företa delning av deras förmögenhet. Det förklaras i motiven att det skall ankomma på skifterätten att ta ställning till om det föreligger ett sådant långvarigt samlivsförhållande med gemensam ekonomi, att delning bör komma på tal. Det andra momentet innehåller att skifterätten vid upplösningen av ett samliv mellan två personer kan ålägga den ena parten att betala den andra ett belopp för att säkra att denne icke ”stilles åbenbart urimeligt (vzesentligt ringere end stemmende med billighed)”, när hänsyn tas till parternas ekonomiska förhållande och samlivets varaktighet. Hänsyn kan också tas till den insats som parten har gjort för det gemensamma

112 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

21sou1975:24 5.61, 78, 95, 111. Det danska betänkandet 716/1974 5. 50.

hemmet. Det andra momentet är i första hand tänkt för sådana fall, då det inte föreligger samägande som skall delas enligt det första momentet, men det är i princip inte hinder mot att använda regeln också när det sker en delning. Detta kan komma i fråga, när endast en begränsad del av förmögenheten ingår i delningen.

Minoriteten av kommittén, som motsätter sig att lagutkastet läggs till grund för lagstifming, säger att detta i särskild grad skulle vara ägnat att hos parterna skapa illusionen av ett äktenskap av andra graden och därmed avhålla dem från att ingå äktenskap.

Kommittén är enig om (s. 128) att det inte bör införas någon legal arvsrätt för det fall då samlevnad upplöses genom den enes död. För att den efterlevande skall få rätt till kvarlåtenskapen skall således fordras testamente. Kommittén säger emellertid att det naturligtvis kan bestämmas om delning, även likadelning, efter den enes död och att kommitténs överväganden därför i första hand har varit koncentrerade till om en billighetsregel sådan som den tidigare omtalade också bör kunna komma till användning i dödsbosituatio- nen. Kommittén säger att samma skäl talar härför som vid upplösning i bådas livstid. Dessutom finns det grund att anta att en mera vittgående samägande- praxis skulle fortsätta vid dödsboskiften, om regeln icke införes, vilket skulle leda till olika resultat i de två upplösningssituationema.

Halva antalet ledamöter anser därför att billighetsregeln bör kunna användas också efter en samlevandes död. Vid utmätandet av en eventuell gottgörelse skall hänsyn tas till i vilken omfattning betalning av beloppet går ut över efterlevande make eller bröstarvingar (vilka enligt dansk lag har rätt till laglott). Den andra hälften av kommittén anser att det inte bör införas någon billighetsregel vid dödsboskifte.

Tanken att den ena parten skall kunna åläggas att betala en penningsumma till den andra för att den senare inte skall ”stilles urimeligt ringe” i ekonomiskt hänseende har redan tidigare kommit till uttryck i den danska äktenskaps- lagstiftningen genom en år 1969 införd bestämmelse, vilken är tillämplig vid upplösning av ett äktenskap där makarna har haft enskild egendom. Den motsvarade till sitt syfte de svenska bestämmelserna om underhållsbidrag i form av ett engångsbelopp, vilka infördes i giftermålsbalken efter förslag av lagberedningen 1918, dock utan att då få någon motsvarighet i dansk rätt. Medan engångsunderhåll hos oss förekommer endast sällan, har den danska regeln fått förhållandevis stor användning.21

Den danska kommittén hänvisar vidare till vad kommittén föreslog redan i 1974 års betänkande om att avvikelse skulle kunna göras från legala eller avtalade delningsnorrner, när ett äktenskap upplöses (Bet. 716/1974 5. 65 och lagutkast & 19).

I det norska betänkandet ”om enkelte lovregler i tilknytning til samliv uten vigsel (papirlase ekteskap)”, NOU 1980250, vilket har avgivits av ”utvalget til revisjon av ekteskapslovgivningen”, tar den kommittén efter en utförlig diskussion ställning till den ram, inom vilken kommittén har att avge förslag om ogifta samboende, och till principerna för dessa förslag.

I det förra hänseendet anges att kommittén ser som sin uppgift att mera uttömmande bedöma frågan om lagregler för parternas inbördes förhållande, dock så att kommittén tar upp enstaka spörsmål som ligger nära detta förhållande och som är särskilt viktiga för parterna. Utanför kommitténs

SOU 1981:85 . Allmänna synpunkter

uppgift faller frågor hänförliga till, bland annat, skatte- och sociallagstiftning— en. De konkreta förslag som framlägges i betänkandet avser sålunda i första hand rätten till den gemensamma bostaden vid upplösning av ett samlivsför- hållande och vidare den inverkan samliv av viss varaktighet kan ha på rättigheter som följer av ett tidigare äktenskap.

I fråga om principerna för lagstiftning om ogifta samboende anges (s. 42) att utgångspunkten bör vara att man icke bör ta sikte på någon omfattande lagreglering av parternas inbördes förhållande, men bedöma behovet av en mera begränsad lagreglering på enstaka områden där det finns ett särskilt behov av lagregler. Uttrycket omfattande lagreglering definieras så (5. 41) att därmed menas en lagreglering som kan liknas vid vad som gäller för makar, såsom regler om underhållsplikt, regler som innebär en omfattande rättsge- menskap i parternas förmögenhet och regler om rätt till arv och oskiftat bo med mera för den efterlevande parten. I principuttalandet (s. 42) sägs vidare att det är av särskild betydelse att skydda den svagare parten i förhållandet och de barn som parterna kan ha gemensamt. I övrigt bör man, enligt kommitténs uppfattning, för ogifta samboende basera sig på de generella och till dels icke lagfästa förmögenhetsrättsliga regler som gäller, däribland reglerna om samäganderätt. Det framhålles att de ogifta samboende icke lever i ett ”rättstomt rum”.

I sina närmare överväganden, på vilka områden lagstiftning för ogifta samboende bör förekomma, hänvisar den norska kommittén till en redogö- relse för vårt arbete (5. 29), som har inhämtats under det nordiska samarbetet och mot vilken det inte finns något att invända. Kommittén (s. 47) säger sig ha förståelse för de principiella synpunkter som ligger till grund för vår tanke att vid upplösning av äktenskap eller samboende tillämpa en presumtion för att makar eller sambor tillsammans äger bostad och bohag som har anskaffats för gemensamt bruk. Det är motsvarande synpunkter — fortsätter kommittén — som har lagts till grund i norsk rättspraxis, när en gemensam bostad har ansetts vara samägd mellan parterna. Bland de generella regler, på vilka kommittén har menat att regleringen av ogifta samboendes förhållanden bör baseras, ingår just samäganderättsreglema.

I fortsättningen ger sig emellertid den norska kommittén in på en ingående kritik av det svenska förslag, som då fanns endast i form av ett arbetsutkast, till vilket vi icke hade tagit slutlig ställning. Publiceringen av denna kritik tvingar oss till ett tillrättaläggande. Den huvudsakliga invändning som den norska kommittén riktar mot tanken på en presumtionsregel av det slag som vi övervägde är att denna skulle innebära ”en omfattande lagreglering”. De ägodelar som skulle gå in under denna ordning skulle för de flesta vara det väsentliga av vad de äger. Förslaget skulle innebära att det lagfästes en omfattande ekonomisk gemenskap mellan ogifta samboende, något som skulle strida mot den generella utgångspunkt som den norska kommittén har tagit. Härom är enligt vår uppfattning att säga att de norska domstolarna i vid utsträckning har godtagit en samäganderättssynpunkt på den ekonomiska uppgörelsen mellan ogifta samboende och tillämpat denna synpunkt på alldeles samma slags egendom (bostad, bohag och även fritidsegendom) som vi avser med presumtionsregeln (s. 19—20). Den norska kommitténs ställnings- tagande innebär alltså att man, efter en noggrann granskning av denna domstolspraxis, rekommenderar lagstiftaren att i lagstiftningsärendet utgå

113

114 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

22 Anders Agell: ”Den svenska familjerättslag- stiftningen, En resa utan mål?” Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland 1978. Agell, Forsman, Ingebranct ”Aktenskap och sambo- ende", Stockholm 1980.

från att lämpliga lagregler upprätthålles i praxis och att nya formella lagregler alltså inte behövs i denna del. Det kan, jämfört med vårt förslag, sägas vara ett annat sätt att nå samma resultat, men det ena är inte mindre omfattande än det andra.

Bland de mera detaljbetonade anmärkningar som den norska kommittén riktar mot tanken på en presumtionsregel är att denna kan bli för litet elastisk och inte ge rimliga resultat för en del parförhållanden. Denna anmärkning bygger på en djupgående skillnad mellan norsk och svensk rätt, som varken kan klarläggas eller avlägsnas i ett så begränsat sammanhang som detta. Det räcker att konstatera att ökad elasticitet också medför ökad osäkerhet och ställer ökade krav på domstolsavgöranden i tvister mellan parterna. Den norska kommittén framhåller själv (5. 2 l ) att det ekonomiska rättsförhållandet mellan ogifta samboende präglas av oklarhet och vidare att det i enskilda fall kan vara osäkert om en bestämd typ av rättsregler, t. ex. om samäganderätt, överhuvudtaget kommer till användning och vad de i så fall leder till.

Förhandskritik av våra tilltänkta förslag har även levererats från rättsve- tenskapligt håll i Sverige. Den vänder sig i första hand mot den ståndpunkt som riksdagen intogi 1973 års lagstiftningsärende och den handlingslinje som därvid angavs. I kritiken uttalas farhågor för att denna handlingslinje, vilken betecknas som ”neutralitetsideologin”, kan leda till att äktenskapsfrekvensen stannar på en ganska låg nivå och kanske till och med fortsätter att sjunka, något som skulle vara olyckligt ur rättssystematisk och rättsteknisk synpunkt och på längre sikt kunde framtvinga ett fullständigt jämställande av lagregler för makar och för sambor. Lagstiftaren borde i stället ta sikte på att såsom ett yttersta mål främja familjestabiliteten genom att verka för att samborgifter sig. lagstiftningen borde därför i görligaste mån inskränkas till att avse endast en avtalstyp, nämligen äktenskap. Vidare borde statsmakterna uppmuntra till ingående av äktenskap och lagstiftningen om fri samlevnad genomföras så restriktivt som möjligt.22

2.7.2 Familjelagssakkunniga

Den svenska riksdagens principiella ställningtagande 1973 till frågan om lagstiftning rörande sambors förmögenhetsförhållanden och de principiella uttalanden som nu görs i det danska och det norska betänkandet överens- stämmer med varandra. Huvuduppgiften är sålunda att modernisera äkten- skapsreglema, medan familjerättsliga regler för sambor bör införas endast i begränsad omfattning. Man bör inte föreslå så utförliga regler för samliv mellan sambor att man därmed skapar ett andra klass äktenskap. Men å andra sidan måste man försöka att lösa de praktiska problem som kan uppkomma för dem och skydda den svagare parten vid en upplösning av samlivet.

I varierande ordalag uttrycks här samma tankar och det kan alltså konstateras att det i principiellt hänseende föreligger enighet mellan dessa tre länder på det stadium dit arbetet på en lagreform nu har hunnit. Detta är av storbetydelse med tanke på de önskemål som i olika sammanhang har uttalats om en enhetlig familjerättslig lagstiftning i de nordiska Iändema. När det sedan gäller att föra ut dessa principer i detaljerade lagförslag, framträder dock de avsevärda skillnader som redan finns mellan gällande lagar och mellan

SOU 1981:85 Allmänna synpunkter 115

rättspraxis i dessa länder och som vi under de nordiska överläggningarna icke har kunnat kringgå.

Det danska utkastet bygger på att skifterättema redan har och i praktiken också utövar långtgående befogenheter att bestämma om fördelningen av egendom vid upplösningen av ett äktenskap. Det har därför tett sig naturligt att fortsätta på denna väg också närdet gäller upplösning av samlevnad mellan ogifta. Det danska förslaget uppställer praktiskt taget inga begränsningar vare sig i fråga om samlivets beskaffenhet (samliv mellan två personer) elleri fråga om den egendom som en delning kan omfatta eller i fråga om grunderna för fördelningen. Inom en mycket vid ram skall alltså skifterätten kunna göra den fördelning av egendom som den finner lämplig, eventuellt i form av en skönsmässigt bestämd gottgörelse i penga r. Dessa omfattande befogenheter för skifterätten motsvaras icke av lagregler som ställer krav på avgörandets innehåll och därigenom möjliggör för parterna att förutse vad skifterätten kommer att företa sig. I detta hänseende måste man alltså avvakta att det , hinner att utbilda sig en vägledande rättspraxis. Syftet synes emellertid vara att » skifterätten skall företa delning av egendom, när det föreligger positiva hållpunkter för samäganderätt eller det är omöjligt att fastställa de reella l l

ägarförhållandena. I annat fall skall skifterätten vara hänvisad till att tillerkänna den ene ett belopp av den andre. Det betonas emellertid (s. 124) att det enligt den danska kommitténs mening i en rad tillfällen kan finnas grund för en rymligare utmätning av beloppet än vad som har förekommit i rättspraxis. Man skulle härigenom också minska skillnaden mellan resultaten i de fall då det bestämmes om delning av egendom och de fall då den ene tillerkännes gottgörelse i form av ett penningbelopp. l Det danska förslaget har den fördelen att det är anpassningsbart till alla , tänkbara, uppkommande situationer. Det ter sig likväl ur svensk synpunkt så ? obestämt och så omfattande att det inte är möjligt för oss att framlägga ett liknande förslag. Ett minimum måste enligt vår mening vara att en delnings- regel, vilken skall kunna tillämpas av parterna utan att dessa alltid skall behöva vända sig till en domstol, anger vilket samliv och vilken egendom den är tillämplig på och efter vilka grunder delningen skall göras. Avvikelse i det enskilda fallet bör väl kunna förekomma, men det är då fråga om en jämkning Ä av delningsgrunden enligt de regler som lagen innehåller härom. ; Mot det norska förslaget finns väl ur vår synpunkt inte så mycket att invända, eftersom detta i fråga om ogifta samboendes egendom icke innehåller några nya lagregler utan endast hänvisar till rådande rättspraxis. Vi förutsätter för övrigt att den rättspraxis om samäganderätt mellan sambor som också hos oss har vuxit fram de senaste åren kan komma att få ökad betydelse. Ännu är dock rättsläget i detta hänseende alltför ovisst för att vi skulle kunna, såsom föreslås i det norska betänkandet, överlämna frågan helt till rättspraxis utan någon lagstiftningsåtgärd.

En tanke som kommer till uttryck i det norska betänkandet är att lagstiftning om samboende mellan ogifta skulle ha en norrnbildande effekt, genom att nya uttryckliga lagregler på detta området kan uppfattas som ett godkännande från samhällets sida av samboendet och påverka samboende par att icke gifta sig. Denna tanke framföres särskilt av reservanter i betänkandet men den synes åtminstone delvis förklara varför också majoriteten så starkt betonar att lagregler om ogifta samboende inte bör få bilda någon omfattande

23 Henrik Andrup: Sam- liv og samfund. Aalborg 1979. Andmp skildrar parbildningens bakgrund, föremål och innehåll och framlägger åtskilliga för- slag till praktiska lös- ningar, dock endast del- vis tillämpliga på svenska förhållanden.

24 Inger Margrete Peder- sen: Papirlese samlivsför- hoch Kabenhavn 1976, s. 242.

116 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

lagreglering. Samma tanke på lagens normbildande effekt kommer till uttryck i uttalanden av minoriteten i den danska kommittén samt i den, i det föregående återgivna svenska kritiken mot principema för 1973 års riksdags- beslut.

Enligt vår mening är det självklart att den familjerättsliga lagstiftningen inte annat än i mycket säregna situationer kan ha något inflytande på i vilka fall och när sambor gifter sig. Gävleundersökningen (SOU 1978155) visar med all tydlighet att så är förhållandet. Det är inte lagen som skapar äktenskapet eller samboendet; det är tvärtom förekomsten av äktenskap eller samboende som kräver lagregler för att lösa konflikter om praktiska ting. I gångna tider har man försökt att med stränga straff och socialt fördömande, som bland annat på ett upprörande sätt drabbade barn födda utom äktenskap bekämpa samlevnad mellan ogifta. Resultatet har växlat och har i varje fall inte blivit någon hundraprocentig framgång. 1 det moderna samhället har människorna nått en långt större personlig och ekonomisk självständighet. Därför är det menings- löst att försöka styra deras samlevnadsform genom att avstå från en i övrigt berättigad lagstiftning för sambor, i tanke att detta skulle leda till att de i stället gifter sig. Samboende mellan ogifta är sedan länge allmänt accepterat. Ett antal lagregler med praktisk, förmögenhetsrättslig innebörd ändrar inte den gängse synen på samboende och äktenskap.

Det finns heller inte något skäl, varför samboende mellan ogifta inte skulle kunna betraktas som en fullt respektabel samlevnadsform, som fyller en egen uppgift.23 Det är detta som man har menat, när det i våra direktiv talas om neutralitet till samlevnadsformen. En viktig upplysning om hur samboende mellan ogifta uppfattas och vilken roll det spelar får man av det förhållandet att det är en ungdomsgrupp som statistiskt sett står för den största delen av samboende. När samboendet övergår till äktenskap, inträffar detta vid en något senare tidpunkt; tillkomsten av gemensamt barn synes inte härvid vara ett avgörande motiv. Det finns ingenting som talar för att dessa sambor skulle vara beredda till äktenskap långt tidigare. Att med rättsliga eller sociala åtgärder försöka förmå dem därtill kan enligt vår mening inte motiveras med några bärande skäl. Det skulle kunna leda till en stark ökning av korta, snabbt upplösta äktenskap. Inte heller när det gäller samboende med längre varaktighet finns det något samhälleligt skäl för sådana åtgärder. Lagreglema för äktenskap bör göras så enkla och praktiska som möjligt. Det bör ankomma på sambor att själva avgöra om de vill gifta sig.

Vi måste således även för framtiden utgå från att en icke obetydlig del av dem som lever samman i parförhållande är sambor. Dessa bör på samma sätt som gifta kunna ställa anspråk på att lagen på ett förnuftigt sätt löser de problem som de kan råka ut för. Det huvudsakliga skälet till att särskilda regler kan vara behövliga för sambor är att samlivet med gemensamt hushåll och uppbyggandet av ett gemensamt hem ofta leder till en faktisk sammanHätning av deras ekonomi. Eljest gällande allmänna civilrättsliga lagregler lämnar inte den behövliga hjälpen i en upplösningssituation.24 De problem som härvid uppkommer är dock i princip desamma som man möter vid upplösning av ett äktenskap. Även då förutsätter en tillämpning av delningsreglema att man först fastställer vem som äger vad i det gemensamma hemmet eller, om detta kan anses vara samägt, vilka andelar som tillkommer de båda makarna. Särskilt för yngre par, som flyttar samman utan att ha bestämt sig för vad som i

SOU 1981:85 Allmänna synpunkter 117

framtiden kommer att bli av deras inbördes förhållande, är det viktigt att ett sorglöst satsande på det gemensamma hemmet inte ger fördelar enbart för den ene. För utredning och uppgörelse mellan sambor är det också nödvändigt att lämna tillgång till en rättslig procedur, som lämpligen kan anknyta till reglerna för bodelning vid upplösning av äktenskap. Nu angivna frågor behandlas närmare under 3.3, 4.4 och 6.4.

En lagstiftning som tillhandahåller en lösning på det nu angivna problemet om sambors rätt till det gemensamma hemmet — och sålunda begränsar sig till bostad och bohag — går inte synnerligen långt. Den befattar sig endast med vad som ur praktisk synpunkt ter sig oundgängligt. Man kan ställa frågan om lagstiftningen bör gå längre och även för sambor ta upp en motsvarighet till likadelning för äkta makar. Skäl kan anföras både för och emot en sådan utbyggnad av lagreglema. Särskilt om samboendet har varit mycket långvarigt kan det sägas att situationen så mycket liknar förhållandena i ett äktenskap att rättvisan talar för en likadelning av all egendom vid upplösningen. En likadelningsregel drar emellertid med sig också bestämmelser om undantag i form av enskild egendom och jämkningsregler. Man skulle på den vägen få med allt det väsentliga i lagreglema om äktenskapets ekonomiska rättsverk- ningar. Här går tydligen gränsen. Det är inte möjligt att upprätthålla en regel om likadelning och allt vad denna drar med sig annat än för dem som har träffat avtal härom i den form som lagen anvisar för ingående av äktenskap. Det är den enda form som ger parterna trygghet för hur deras förhållande kommer att bedömas i en framtid.

Inte heller torde det vara befogat att införa regler om underhållsskyldighet mellan sambor, vare sig under samlevnad eller efter dess upplösning. Det ligger visserligen i sakens natur att en samlevnad. alldeles bortsett från juridiska plikter, förutsätter att parterna släpper till pengar till de gemensam- ma kostnaderna.25 Men att utsträcka den skyldighet som kan anses ligga däri till tiden efter samlevnadens upplösning måste förutsätta ett särskilt åtagan- de.

Samma synpunkter som anförts beträffande likadelning har också tillämp- ning, när ett samboende upplöses genom den enes död. Inte heller för det fallet är det möjligt att införa en principiell rätt till likadelning av all egendom eller något slag av arvsrätt till kvarlåtenskapen. Härför bör alltjämt förutsättas en viljeförklaring i form av testamente. Det kan anmärkas att syftet att skydda den efterlevande ofta, liksom i äktenskap, kan tillgodoses genom förmånsta- garförordnande vid livförsäkring. Av stor betydelse i detta hänseende är de avsevärda belopp som kan utgå på grund av grupplivförsäkring. när någon dör i arbetsför ålder, och som i vissa fall kan tillkomma sambo.

Som en sammanfattning av det nu anförda kan sägas att de förslag som vi framlägger leder till att äkta makar och sambor likställes. när det gäller rätten till bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande och således ingår i det gemensamma hemmet. Däremot kvarstår den väsentliga skillnaden att endast make, men ej sambo. efter hand förvärvar en rätt till likadelning av makarnas egendom i övrigt och att endast make. men ej sambo. har rätt till underhållsbidrag i viss utsträckning. då samlevnaden har upplösts. eller rätt till arv eller rätt att behålla boet oskiftat. då upplösningen har skett genom den andra partens död. Vi förutsätter att ikraftträdande av ny lagstiftning åtföljes av upplysning om lagens innehåll och särskilt om de 35 Andrup: a.a. s. 103.

118 Allmänna synpunkter SOU 1981:85

huvudsakliga skillnaderna mellan äktenskap och samboende. En sådan upplysning bör också ingå i undervisningen på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan.

2.8 Den nordiska rättslikheten

1 I 1 det föregående har vi beskrivit hur lagreglema om makars egendom har ! kommit till efter överläggningar mellan Danmark, Norge och Sverige. De i därvid överenskomna principerna ledde under 1920-talet till nya lagar i dessa I stater och även i Finland och Island. Lagarna är i många hänseenden lika men | dock icke överensstämmande. Redan från början fanns i sak skillnader på I några viktiga punkter och redaktionellt framträdde lagreglema i olika gestalt. Därefter har ändringar gjorts vid flera tillfällen och i olika avseenden av varje land för sig. Rättstillämpningen har heller inte alltid stämt överens. Trots den nyansering som alltså kan sägas prägla bilden av den nordiska äktenskapsrät- ten i nuläget, kan det likväl påstås att de grundläggande principerna för makars egendom består oförändrade. i

Det finns uppenbarligen ett starkt intresse att denna nordiska rättslikhet l bevaras och, i den mån det är möjligt, genom en anpassning lände ma emellan också ökas. Frågan har observerats vid de tidigare etapperna i reformarbetet. När riksdagen 1973 behandlade de ändrade skilsmässoreglema, framträdde | vissa betänkligheter mot att denna reform gjordes av Sverige ensamt utan att avvakta ett ställningstagande i de övriga nordiska Iändema. Riksdagen fann dock, efter en prövning av denna fråga, att omständigheterna icke var sådana att reformen borde uppskjutas. Det är också tydligt att denna reform innebar en anpassning till den rättspraxis som redan hade uppkommit att fästa avgörande vikt vid en önskan att skiljas, när makama eller någon av dem icke vill fortsätta äktenskapet.

I detta hänseende byggde reformen på en i hela Norden rådande uppfatt- ning. Den framstår därför huvudsakligen som teknisk genom utbyte av hemskillnaden mot en i äktenskapsskillnadsmålet infogad betänketid. Denna olikhet mellan de nordiska ländernas lagar kunde inte antagas vålla några praktiska svårigheter för personer som flyttar mellan länderna och den synes— såvitt vi kunnat utröna genom efterforskning hos en del domstolar och advokater — inte heller ha gjort det. Reformen av underhållsreglema vid I 1978/79 års riksmöte medförde heller inte svårigheter på någon avgörande i punkt i förhållande till annan nordisk lagstiftning. ;

Tydligt är emellertid att reglerna om makars egendom är det viktigaste ; avsnittet, när det gäller att bevara och om möjligt stärka den nordiska ' rättslikheten. Inte heller här bör det dock ställas krav på någon total överensstämmelse mellan allehanda detaljregler. Politiska och praktiska hänsyn utesluter idag att ett sådant krav kan uppställas. Förhållandet var ett helt annat på 1910-talet, när några jurister från alla Iändema kunde slå sig ned kring ett bord och skriva samman likalydande lagtexter och dessutom med sin personliga auktoritet garantera att detta i huvudsak blev riksdagamas beslut. Viktigt ärallenast att upprätthålla samma principer, så att enskilda människor inte råkar ut för överraskningar i fråga om äktenskapets rättsverkningar, om de flyttar till annat nordiskt land med sin familj eller där bildar en ny familj.

sou 1981:85 Allmänna synpunkter

Såsom redan anförts har det från början av vårt arbete rått enighet mellan företrädare för samtliga nordiska utredningskommittéer om att förslagen bör bygga på den nordiska likadelningsprincipen och att de invändningar mot dess praktiska tillämpning, som kan anses berättigade, skall tillgodoses icke genom ändringar av grundprincipen men väl genom begränsade modifikationer av denna. När det sedan gällt att föreslå metoder för att modifiera likadelningen, har det visat sig svårt att finna en gemensam linje. Detta beror på skillnader som har bestått sedan lång tid tillbaka och som fänns redan vid tillkomsten av 1920-talets lagstiftning. Medan det i Danmark, Island och Norge finns särskilda domstolar, skifterätter, för handläggning av boutredningar och familjerättsliga uppgörelser, hari Finland och Sverige sedan gammalt ärenden av detta slag behandlats i en utomrättslig ordning av parterna själva med det biträde av kunniga personer som i varje situation ansetts behövligt. Detta ställer hos oss ett något strängare krav på att lagen skall vara vägledande än i de västnordiska Iändema, där allmänt hållna skälighetsregler lättare har kunnat tillämpas. Vi har mycket ingående dryftat dessa skillnader men icke funnit några vägar att sammanjämka de olika betraktelsesätten. Vi anser dock inte att den nu angivna skillnaden har någon stor praktisk betydelse. Det är tvärtom sannolikt att man i det enskilda fallet kan nå ett rimligt och skäligt resultat, vare sig en jämkning av hälftendelningen grundas på det ena eller andra systemet.

I andra hänseenden minskar vårt förslag nu bestående skillnader mellan de västnordiska ländemas lagar och vår lagstiftning. Det gäller främst skyddet för efterlevande make, när äktenskap upplöses genom makes död. Den efterle- vande har i de västnordiska Iändema en betydligt starkare ställning än vad fallet är i Finland och Sverige. Vi har därför särskilt inriktat oss på att, såsom även allmänt sett är berättigat, söka åstadkomma ett förslag som stärker den efterlevande makens ställning och därvid väl icke kopierar men närmar sig den västnordiska ordningen. Vi har i denna fråga haft särskilda överläggningar med den finska lagberedningen och kunnat konstatera att där fanns ett positivt intresse för en sådan utveckling. Även ett mera detaljbetonat samarbete med Finland har därefter skett i denna fråga. Den behandlas närmare under 5. 1 och 5.2.

Helt allmänt kan således framhållas att vi har försökt att på allt sätt bevara och utvidga den nordiska rättslikheten på äktenskapsrättens område. Det kan betygas att det samarbete som därvid förekommit med de andra ländemas motsvarande utredningsorgan också på många punkter har medfört ett stimulerande utbyte av uppslag och idéer.

119

SOU 1981:85

3 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad

3.1 Inledning

Mellan dem som bor samman uppkommer lätt en faktisk ekonomisk gemenskap, även om de samboende från början är inställda på att var och en helt skall svara för sig själv i ekonomiskt hänseende. Särskilt gäller detta om de samboende förutom bostaden delar också hushållet. Redan bostaden kan anskaffas gemensamt eller av endera med tanke på den kommande gemen- skapen. Bohag förvärvas till den gemensamma bostaden liksom varor och förnödenheter till hushållet. Den gemensamma hushållningen kräver arbets- insatser av olika slag. Hur utgifter och sysslor fördelas mellan de samboende kan i hög grad avgöra hur omfattande den ekonomiska gemenskapen blir.

Här skall inte diskuteras hur de samboende kan eller bör fördela utgifter och sysslor mellan sig för att en viss ekonomisk balans skall råda mellan dem under samlevnaden. Sådana regler finns när det gäller makar och tas upp i kapitlet om underhåll. Dessa regler har vid den senaste översynen förenklats och bygger i stor utsträckning på det konstaterade förhållandet att en regelrätt tvist sällan uppkommer om underhåll under pågående samlevnad. Något praktiskt behov av ett motsvarande regelsystem för andra än makar torde inte föreligga. Här skall intresset i stället riktas mot den mer förmögenhetsrättsligt färgade sidan och den bristande balans mellan parterna som där lätt uppkommer som ; följd av hur de rent faktiskt delat på utgifter och sysslor. i Som exempel på hithörande fall kan nämnas den situationen att en bostad med ett visst ekonomiskt värde enligt allmänna förmögenhetsrättsliga prin- ciper anses tillhöra endast den ene, trots att den andre bidragit till förvärvet. Vanligt torde vara att en av de samboende, ofta kvinnan, svarat för in köpen till hushållet underdet att den andre köpt bohag, såsom radio, tv, tvättmaskin och möbler. Endast den andre har i detta fall någon egendom i behåll. Under samlevnaden har man i regel inte ägnat någon uppmärksamhet åt ägande- rättsfrågan och när det blir fråga om upplösning — genom att de samboende bryter upp från varandra eller en av dem dör — kan det vara svårt att finna tillräcklig utredning om att det förhåller sig på annat sätt än den formella äganderättstiteln utvisar. Den andres bidrag kan ha lämnats på många olika sätt, inte bara genom kontanta bidrag utan också genom arbete, exempelvis på förbättring eller underhåll av en gemensam bostad, verksamhet i hemmet, barntillsyn etc.

De frågor som här uppstår är alltså sådana som uppkommer till följd av samlevnaden som sådan och är inte beroende av de samboendes civilstånd, om de är gifta med varandra eller ej. Även om de är gifta med varandra lämnar

122 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

gällande regler inte alltid ett tillräckligt skydd åt den svagare maken. Den förhållandevis stora andelen ogifta samboende utgör i och för sig tillräcklig anledning att frågan tas upp i ett bredare perspektiv än som ett problem enbart för makar. Att i så många fall samboende man och kvinna så småningom gifter sig och att praktiskt taget alla makar före äktenskapet varit samboende gör det vidare naturligt att man söker antingen en lösning som passar i båda fallen eller två lösningar som harrnonierar med varandra. Också när gemenskapen inte är av äktenskapsliknande karaktär uppstår ofta samma faktiska problem som följd av samboendet. Det kan exempelvis röra sig om två syskon eller en förälder med vuxet barn vilka delar hushåll. Här torde dock den ekonomiska gemenskapen i allmänhet inte bli så utpräglad som i fråga om gifta och ogifta samboende. Samma typ av gemenskap kan å andra sidan uppkomma vid samlevnad mellan två homosexuella. Frågorna är följaktligen omfattande men har en gemensam familjerättslig bakgrund

3.2 Gällande rätt och tidigare reforrnförslag

Enligt giftermålsbalken i 1734 års lag — den ”äldre” giftermålsbalken — gällde i om sådant som makar förvärvade för gemensamt begagnande att det i i allmänhet kom att ingå i det samfällda boet, dvs. egendomen kom att utgöra en särskild förmögenhetsmassa vari makarna såsom giftorätt ägde en lika stor ideell andel vardera. Det samfällda boet, som alltså bestod också av annan makarnas egendom än sådan som förvärvats för gemensamt begagnande, förvaltades i princip av mannen och delades vid äktenskapets upplösning mellan makarna sedan hänsyn på visst sätt tagits till den gäld för vilken boet svarade. Med 1920 års gifterrnålsbalk var avsikten bl.a. att bryta mannens dominans i ekonomiska frågor och ge hustrun en självständig och med mannen likvärdig ställning. Det samfällda boet avskaffades därför och den principen infördes att vardera maken äger och fritt förvaltar sin egendom. I denna princip gjordes endast de inskränkningar som bedömdes nödvändiga dels för att slå vakt om andra makens giftorättsanspråk — vårdnadsplikten enligt 6 kap. 35 giftermålsbalken jämte anknytande vederlagsregler vid bodelningen — dels för att säkra andra makens intresse i visst slags egendom — rådighetsinskränkningama avseende fast egendom och bohag m. m. Under det att giftorätten tidigare varit en rätt som närmast kunnat jämföras med samäganderätt till de därav berörda tillgångarna blev den nu en rätt som huvudsakligen aktualiseras först vid bodelningen och då syftar till att åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan makarna. Denna omläggning av giltorättsbegreppet lämnade äganderättsfrågan, alltså frågan vilka tillgång- ar i boet som vardera maken äger, att lösas helt enligt allmänna förmögen- & hetsrättsliga principer. I denna del är situationen för makar alltså enligt ' gällande rätt i princip densamma som för andra samboende.

Givetvis är också den nuvarande giftorättskonstruktionen av betydelse i sammanhanget. Den begränsar på sitt sätt betydelsen av frågan vem av makarna viss egendom tillhör. Skall egendomen ändå ingå i den likadelning som är kämpunkten i bodelningen, spelar det mindre roll vem egendomen tillhör. Men också med gällande bodelningsregler kan äganderättsfrågan bli utslagsgivande. För det första äger skuldsatt make erhålla så mycket av sin : egendom som krävs för att täcka skulderna. Endast nettobehållningen skall i

____l

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma behag och bostad 123

delas. Överstiger skuldema värdet av tillgångarna, inberäknat den omtvistade, blir det följaktligen ingenting över att dela med andra maken. För det andra skall i vissa fall vederlag vid bodelningen utgå av makes nettobehållning, varför det kan vara av betydelse för denna make att betraktas som ägare av tillgången. För det tredje gäller enligt huvudregeln för lottläggningen att den make som äger viss egendom har företräde att få egendomen utlagd på sin lott när den fördelas mellan makarna.

lagberedningen konstaterade att med det föreslagna förmögenhetssystemet i giftermålsbalken följde, att ”de möbler, husgeråd och andra lösören, som av makarna brukas i det gemensamma hemmet, tillhöra den make, som genom köp, arv eller annorledes förvärvat desamma”.l Den dispositionsfrihet över egendomen som detta gav ägarmaken kunde innebära en orättvisa mot andra maken. Inom stora grupper av befolkningen inköptes en väsentlig del av bohaget för besparingar som gjorts under äktenskapet. Även om det i allmänhet rörde sig om besparingar av mannens arbetsinkomst, var dessa besparingar dock resultatet av makarnas samfällda strävan, såvida inte rentav den väsentligaste orsaken var hustruns ”strävsamma arbete i hemmet”.2 Beredningen tog därför upp frågan om ett hävdande av gemenskapen mellan maka ma i fråga om den lösa egendom som tillhör det gemensamma hemmet skulle ske genom en starkare rätt än giftorätten. Tanken avvisades emellertid då den skulle medföra alltför stora svårigheter. Om av egendomen bildades en särskild egendomsmassa tillhörande båda makarna skulle behov uppkomma av särskilda regler om denna massas ansvarighet för gäld, om exekution i endera makens rätt i samma massa och om därav föranledd delning av densamma. Dessa regler skulle bli ganska invecklade och inte heller medföra en rationell lösning. Beredningen awisade också tanken på att för bohaget tillämpa reglerna för vanlig samäganderätt, något som dessutom skulle medföra behov av särskilda regler till skydd för den förvärvande makens borgenärer. Ett tillfredsställande skydd skulle enligt beredningens mening kunna vinnas om ägarmakens rätt att förfoga över bohaget inskränktes på samma sätt som beredningen föreslagit i fråga om den fasta egendomen, dvs. för avyttring av egendomen skulle krävas andra makens samtycke. Med avyttring likställdes pantsättning.3

De inskränkningar i makes rådighet över lösören som finns 6 kap. 55 giftermålsbalken förutsätter att andra maken har giftorätt i egendomen. I den mån egendomen utgör makes enskilda gäller inte reglerna. Förutom lösören ”vilka ingå i det för makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget” skyddas också sådana som utgör andra makens nödiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk. Skyddet gäller mot avhändelse och pantsättning.

Bostaden skyddas i den mån den utgör fast egendom enligt 6 kap. 45 giftermålsbalken. För avhändelse och inteckning krävs andra makens skrift- liga, bevittnade samtycke. Med fast egendom likställs tomträtt. Också här förutsätts att egendomen utgör giftorättsgods. Bestämmelserna i 6 kap. 4é gäller generellt för fast egendom och tomträtt, oavsett om egendomen utgör makarnas gemensamma bostad eller ej. Senare har särskilda bestämmelser tillkommit avseende bostaden, vilka nu finns i lagen (1959: 1 57) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. lagen gäller förutom fastig- het, som uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som makarnas gemen-

' LB 1918 s. 243. 2LB 19185. 244. 3 LB 1918 s. 244 f.

4 Unde'n, Svensk sakrätt I, 10 uppl. 1976 s. 152, där som exempel anges en tavelsamling samt ett tröskverk jämte lokomo- bil.

5 Undén a. a. s. 153. Tveksam huruvida bo- stadsrätt omfattas av la- gen är Blanck i SvJT 1953 s. 178 foch famil- jerättskommittén i pro- memoria återgiven i NJA ]] 1959 s. 19, se även SOU 1964135 5. 284. Jfr Knutsson-Lindqvist, Bo- stadsrättslagen 1972 s. 16, där samäganderättsla- gen förutsätts vara till- lämplig.

6 NJA 1930 s. 543.

7 NJA 11 1905 s. 12.

124 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad

SOU 1981:85

samma bostad, även lägenhet som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt och som haft samma ändamål. Med fastighet likställs tomträtt och även byggnad på ofri grund. Make har rätt att efter behovsprövning övertaga bostaden av andra maken när äktenskapet upplöses. Detta gäller om bostaden utgör giftorättsgods. När fråga är om lägenhet som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt gäller övertaganderätten också när rättigheten är enskild egendom. Om värdet av bostaden överstiger vad som vid bodelningen belöper på övertagande makens lott, har han eller hon ändå rätt att erhålla den mot fyllnadsbetalning eller mot ställande av säkerhet. Lagen upptar vidare en del bestämmelser av rådighetsinskränkande natur, vilka kan sägas komplettera reglerna i 6 kap. 4 &. Sålunda gäller skydd mot uthyrning och, i fråga om hyres- eller bostadsrätt, även mot överlåtelse och pantsättning.

Rådighetsinskränkningama i 6 kap. 4—5 åå giftermålsbalken gäller också makariäktenskap som ingåtts före den 1 januari 1921 (5 å6 mom. GP). Lagen om makars gemensamma bostad gäller uttryckligen även ”samfälld egendom” resp. vid ”skifte”.

Den lagstiftning som enligt 1959 års lag gäller för gifta har sedermera i viss omfattning efterbildats för ogifta samboende. Enligt lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad gäller vid upplösning av äktenskaps- liknande samlevnad mellan ogift man och ogift kvinna att hyres- eller bostadsrätt som den ene innehar kan övertas av den andra efter behovspröv- ning och mot lösen för rättighetens värde. Om partema inte har eller har haft barn tillsammans gäller lagen dock endast om det föreligger synnerliga skäl. Liksom 1959 års lag kräver 1973 års lag att lägenheten uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som parternas gemensamma bostad. Lagen ger vidare skydd mot uthyrning samt mot överlåtelse och pantsättning av rättigheten. Övertaganderätten går förlorad för part som inte framställt sitt anspråk därpå senast tre månader efter det han flyttade från lägenheten.

Någon allmän civilrättslig lag som reglerar uppkomsten av samäganderätt finns inte. Samäganderättslagen (1904248 5. 1) ger regler som utgår från att samäganderätt föreligger. Lagen avser dock inte alla former av samäganderätt. Den tar sikte på ”fastighet eller lös sak”, tomträtt samt ”aktieobligation eller skuldebrev". Lagens objekt utgörs alltså av en särskild tillgång, inte en förmögenhetsmassa eller ett ”bo”. Det har emellertid sagts att lagen kan vara tillämplig också i fråga om äganderätten till en samling föremål såsom en enhet.4 Lagens uppräkning anses inte vara uttömmande. Objekt för samäg— anderätt enligt lagen skulle exempelvis kunna var en andel i en bostadsrätts- förening eller i en ekonomisk förening, när andelen tillfallit flera personer gemensamt.5 Men om flera personer gemensamt förvärvat en begränsad sakrätt till fast egendom (hyresrätt eller annan nyttjanderätt m. ur.) eller en fordringsiätt, som inte är grundad på värdepapper, är lagen inte tillämplig.

Om annat förhållande inte kan visas anses delägarna ha andelar i egendomen efter huvudtal. Lagen har i praxis ansetts tillämplig också beträffande makar såsom delägare.6 lagen har konstruerats med utgångs- punkt från att samäganderätt typiskt sett uppkommer på annat sätt än genom avtal mellan delägarna om förvärvet.7 Föreligger ett avtal skulle bestämmel- serna om enkla bolag vara tillämpliga. Samäganderätt skulle alltså föreligga exempelvis närtvå personer tillsammans erhållit en gåva eller när två arvingar tillskiftats hälften vardera av en tillgång. Gränsen mellan fall där det föreligger

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 125

ett avtal och övriga fall synes dock inte alltid strikt ha iakttagits i rättstillämp- ningen.8

Även om lagberedningens utgångspunkt var att den av två makar som tillsläppt medel till betalningen i allmänhet blivit ägare av det inköpta, var det givetvis också med denna utgångspunkt möjligt att samäganderätt uppstod. Beredningen nämnde svårigheten att utröna äganderätten till bl. a. lösa saker och uttalade att det ofta på grund av ett allmänt skön kunde avgöras vem av makama som fick antagas vara ägare. Om t. ex. familjen för utgifterna till sitt underhåll var hänvisad uteslutande till ena makens inkomster, kunde man därav sluta att han tillsläppt medlen till förvärv av det bohag som inköpts under äktenskapet. Om båda makarna i någorlunda bestämd proportion bidragit till utgifterna för familjen, fortsatte beredningen, borde de anses vara gemensamt ägare till under äktenskapet anskaffat bohag med andelar däri efter samma proportion.9

Föreligger samäganderätt mellan makar eller mellan ogifta samboende kan detta förhållande åberopas gentemot tredje man vid utmätning och i konkurs. Nu är bohag i viss omfattning undantaget från utmätning och konkurs. Enligt 655 utsökningslagen, som i detta hänseende motsvarar 5 kap. 1 62 i den nyligen antagna utsökningsbalken, gäller detta möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel. '0 I den mån bohaget kan utmätas får emellertid den som gör gällande samäganderätt till gäldenärens bohag vara verksam för att tillvarata sin rätt. Vid utmätning anses enligt utsökningslagen utgångspunkten vara att vad som finns i gäldenärens besittning tillhör honom. Den som påstår sig vara ägare till egendom som finns i gäldenärens besittning har att styrka sin rätt (68—69 55 UL). Denna regel gäller också när utmätning skall ske hos make som sambor med andra maken och denne vill freda sin egendom (69 & fjärde stycket UL). Detta innebär att gäldenärens make ej kan rädda egendom från utmätning enbart med åberopande av att han eller hon har den i sin besittning utan måste styrka sin rätt till egendomen.” När det gäller andra samboende än makar har dessa regler tidigare inte ansetts tillämpliga, åtminstone inte direkt. 12 Nyligen har emellertid Högsta domstolen tillämpat bestämmelserna analogiskt i två sinsemellan likartade fall av utmätning hos gäldenär, som sammanbodde med annan under äktenskapsliknande förhållanden.l3

Kan det inte styrkas att äganderätten till lös egendom i makars eller ogifta samboendes gemensamma besittning tillkommer den ene medför gällande utgångspunkt alltså att egendomen anses tillhöra utmätningsgäldenären oavsett mot vem av makarna eller de samboende som utmätningen riktar sig. I propositionen med förslag till utsökningsbalk föreslogs därför en ny regel, enligt vilken egendomen skulle antas tillhöra dem med samäganderätt, såvida det ej framgick att egendomen tillhörde en av dem eller någon annan (4 kap. 195 UB). Presumtionen föreslogs gälla inte bara om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make, utan uttryckligen också om gäldenären varaktigt sammanbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden.

Bakom den föreslagna regeln låg bl. a. tanken att fall av samäganderätt numera blivit så vanliga att de motiverar en presumtion härför. Den gamla ordningen härrör från en tid då det vanligen bara var mannen som hade förvärvsarbete. I förslaget utgick man från att samäganderätt mellan makar och ogifta samboende kommer att bli allt vanligare i framtiden. Presu mtionen

8 NJA 19185. 241. 9 LB 1918 s. 257.

IO Närmare om gränsen för utmätningsfriheten, se SOU 1964:57 s. 234.

” LB 1918 s. 487.

12 Hassler, Utsökning- rätt 2 uppl. 1960 s. 181 och 187 fsamt Olive- crona, Utsökning 7 uppl. 1972 s. 104 f, SOU 1973122 8. 246.

13 NJA 1979 s. 302 141.

126 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

skulle emellertid kunna brytas om det framgår att den ene är ensam ägare. Det framhölls, att det i tillämpningen inte borde ställas så stora krav på bevisningen för att det skulle anses framgå att någon av dem är ensamägare; man måste bl. a. beakta att det vid samboende i allmänhet möter stora svårigheter att på förhand säkra bevisning om äganderätten till egendom i den gemensamma besittningen. '4

På förslag av lagutskottet och med bifall i detta hänseende till några motioner har emellertid riksdagen beslutat att nuvarande ordning i princip skall behållas.l5 Utskottet framhåller till stöd för detta betydelsen av att den utsökningsrättsliga lagstiftningen inte utformas så att den uppmuntrar till sådana överföringar av egendom makar emellan som direkt kan anses strida mot borgenäremas intressen och som kan främja uppkomsten av s. k. ekonomisk brottslighet. Vidare bör reglerna, med hänsyn till utmätningsför— farandets summariska karaktär, vara lätta att tillämpa för kronofogdemyn- dighetema. Lagstiftningen får heller inte enligt utskottets mening innebära att en opåkallad fördel ges åt vare sig borgenären eller gäldenären eller att effektiviteten i utmätningsförfarandet äventyras.

Utskottet betonar svårigheterna för kronofogdemyndigheten att utreda vem som verkligen äger egendomen och att effekten av den föreslagna regeln bl. a. kunde bli att endast en andel kunde utmätas av egendom som helt tillhör gäldenären. Vidare framhåller utskottet att innebörden av den gällande civilrättsliga regleringen i fråga om makars egendom är att varje make äger den egendom han eller hon har förvärvat, i den mån annat inte är föreskrivet i äktenskapsförord, gåvohandling c. d. Givetvis kan även samäganderätt mel- lan makar förekomma, men någon presumtion om samäganderätt finns inte. Utskottet hänvisari detta sammanhang till det arbete som familjelagssakkun- niga bedriver.

Eftersom gällande ordning emellertid mindre väl återspeglar de faktiska egendomsförhållandena i ett äktenskap och man inte kan bortse från det förhållandet att egendom i makars gemensamma besittning — t. ex. inventarier i hemmet — ofta är samägd och att det i allmänhet är svårt för en make att på förhand säkra tillräcklig bevisning om äganderätten beträffande sådan egendom, bör enligt utskottet beviskravet mjukas upp något i de fall egendom påstås vara samägd. Det bör för presumtionens brytande i sådant fall vara tillräckligt att det finns sannolika skäl för att makarna är samägare till egendomen.

I uttrycket sannolika skäl sägs ligga att enbart ett påstående om att egendomen är samägd inte räcker. Åtminstone någon ytterligare omständig- het som talar för samäganderätt måste föreligga men det får överlämnas åt de rättstillämpande myndigheterna att i varje särskilt fall avgöra när den erforderliga sannolikheten skall anses föreligga. Utskottet tillägger emellertid att samäganderätt mellan makar uppkommer och består under samma förutsättningar som samäganderätt mellan andra. Det mildare beviskravet l

14 P'PP- 1980/8118 de! skall slutligen gälla endast vid sådan samäganderätt ”som regleras i lagen L:)4åZlggafiiärtfrllZ. (1904:48 s. 1) om samäganderätt”. Bestämmelsen i 4 kap. 195 utsöknings- -; råde,” och S_ 1209 ff balken skall vara tillämplig också när gäldenären, utan att vara gift, varaktigt ? (slutprot.). sammanbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden. Balken skall i 15 LU 1980/81:23 s. 25 träda i kraft den 1 januari 1982. it" och rskr 350. När makar eller sambor enligt 4 kap. 19 5 utsökningsbalken skall anses vara

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 127

samägare. kan utmätt lös egendom i dess helhet komma att försäljas med redovisning till make eller annan samboende av hans eller hennes andel i försäljningssumman. Utmätningen avser i sådant fall i första hand endast gäldenärens andel i egendomen men utvidgas, om ett yrkande om försäljning bifalles, till att avse hela egendomen. lö Såvitt avser fast egendom gäller också att hela fastigheten kan komma att säljas efter utmätning av andel däri, om sökanden, andelens ägare eller annan delägare yrkar det (12 kap. 67 & UB).

Bestämmelsen i 4 kap. 19 & utsökningsbalken gäller alltså, liksom för närvarande är fallet, endast lös egendom, vartill gäldenären och hans samboende make eller annan varaktigt samboende har gemensam besittning. Beträffande fast egendom föreskrivs vid utmätning att gäldenären antas vara ägare om han har lagfart på egendomen men denna presumtion gäller ej om det framgår att egendomen tillhör annan (4 kap. 246 UB).

Om makar eller andra samboende har samäganderätt till bohag torde i förhållandet dem emellan samäganderättslagens regler i princip vara tillämp- liga. Detsamma torde gälla bostaden i den mån den utgör fastighet eller innehas med sådan rätt som faller under samäganderättslagen. Enligt denna lag kan emellertid varje delägare förfoga över sin andel — exempelvis sälja den — utan de andras medgivande. Bara om det gällerett förfogande över godset i dess helhet krävs samtliga delägares samtycke, såvida inte rätten efter ansökan förordnat om tvångsförsäljning av egendomen (6 5). Rätten för delägare — som är gift — att fritt förfoga över sin andel kan emellertid komma i konflikt med de regler i giftermålsbalken och i 1959 års lag om makars gemensamma bostad som enligt vad tidigare sagts i vissa fall kräver samtycke av andra maken. Makar som samägare blir, även om den ene bara vill avhända sig sin andel, ömsesidigt beroende av varandras samtycke, något som ansetts utesluta tillämpningen av samäganderättslagens försäljningsregler.l7 I praktiken bety- der detta att makarna måste vara helt överens. En försäljning kan alltså inte framtvingas, så länge de särskilda rådighetsinskränkande reglerna för makar är tillämpliga.

Vad som nu sagts skall sammanställas med det förhållandet att giftermåls- balkens bodelningskapitel inte innehåller några bestämmelser om upplösning av ett samäganderättsförhållande, bortsett från den möjlighet härtill som kan ligga i bestämmelserna om makes rätt att erhålla arbetsredskap och andra lösören, som erfordras till fortsättande av hans näring (13 kap. 135 första stycket första punkten GB). Är makarna inte ense om vem av dem som skall tilldelas egendom som de innehar med samäganderätt, finns det för den som förrättar skiftet ingen annan utväg än att göra fördelningen så, att vardera maken tilldelas sin andel. Det finns dock ett undantag. Bestämmelserna i 1959 års lag om makars gemensamma bostad gäller också andel i bostaden. Denna för en behovslagstiftning naturliga princip, som kommer till uttryck i lagens 7 & första stycke, gäller givetvis också när makar är samägare. 18 Av lagrummet framgår alltså uttryckligen att en make, som ägt överta bostaden om den helt tillhört andra maken, kan överta den också om andra maken äger en andel och de är samägare.

Familjerättskommittén, som till bodelningskapitlet i sitt förslag till gifter- målsbalk förde bestämmelserna om rätt att övertaga bostaden i 1959 års lag, gav en uttrycklig regel för lottläggningen när det gällde andel, som make ”på grund av samägande rätt eller eljest” innehade inte bara i bostaden utan också i bohaget.19 Kommittén hade övervägt att införa en allmän regel om upplös-

16 Prop. 1980/81:8 del ls. 574 ms kap. 85 UB). ” Lagrådet i NJA 11 1959 s. 21 fsamt Hov- rättens över Skåne och Blekinge beslut den 11/9 1974 SO 3213. Jfr SvJT 1979 rf s. 33.

'8 NJA rr 1959 s. 20.

1913 kap. 145 4. försla- get till GB.

ning av samäganderätt för makar men stannade för att inte göra detta. När fråga var om egendom som huvudsakligen representerade en förmögenhets- placering, kunde det vara vanskligt att ingripa genom bodelning och låta ena maken lösa ut den andra. Kommittén ansåg det därför välgrundat att begränsa förslaget till sådana fall då familjerättsliga hänsyn påkallade en fördelning. Upplösning av egendomsgemenskap mellan makari samband med bodelning i andra fall fick bero på överenskommelse mellan makarna.20 Om makarna inte vid bodelning kan lösa frågan vem av dem som skall erhålla viss egendom som de innehar med samäganderätt och vardera tillskiftas sin andel, får de därefter ta sig ur den uppkomna situationen en ligt samäganderättslagens regler, om lagen är tillämplig. Den utväg som lagen anvisar är försäljning på offentlig auktion. Yrkande härom framställes hos domstol som beslutar om försäljning, såvida inte annat är avtalat mellan delägarna eller annan delägare ”visar synnerliga skäl för anstånd” (6 (j).21 Sådana skäl har sagts kunna vara ett särskilt dåligt konjunkturläge eller eljest speciella förhållanden som gör en försäljning förlustbringande.22 Beslutar domstolen om försäljning skall denna ombesörjas av en särskilt förordnad god man (8 Ö). Gode mannen bestämmer villkoren för försäljningen på offentlig auktion. Delägare kan begära att domstolen utsätter ett lägsta pris under vilket ! I 1

¹²⁸ Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85 1

godset inte får säljas (9 5). Leder auktionen inte till försäljning förfaller rättens beslut och förordnandet för gode mannen (13 5). Frågan om samäganderätt mellan samboende har sparsamt kommit till synes i refererade rättsfall. I NJA 1930 s. 543 ansågs i tvist mellan makar hustrun ha andel till hälften i ett pianino och till en tredjedel i en personbil.23 I SvJT 1962 rf s. 17 hade en fastighet, som anskaffats som gemensam bostad för ogifta samboende, lagfarits för kvinnan. Mannen hade emellertid tillskjutit större delen av den kontanta köpeskillingen, varefter parterna gemensamt svarat för utgifterna. De ansågs som samägare.

I två under 1970-talet refererade hovrättsavgöranden har samäganderätt mellan makar ansetts föreligga till bostaden. I båda fallen utgjorde bostaden enskild egendom därföratt förvärvet skett sedan egendomsskillnad kommit att föreligga mellan makarna som följd av en tidigare dom på hemskillnad, vilken

20 sou 1964:35 s. 283. Kommittén berörde även det fallet där förutom makarna en tredje man (t. ex. någonderas syskon) innehar andel i egendomen. Se härom även lagrådets yttrande i NJA 11 1959 s. 21 och Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis, 6 uppl. 1977 5.23. 2' Även i fråga om försäljning av hela egendomen efter utmätning av endast en andel däri görs i 8 kap. 8 åUB hänvisning till bl. a. 6 åsamäganderättslagen såvitt avser hinder mot försäljningen. Se om innebörden härav NJA 1974 s. 490, där fråga var om anstånd med försäljning av makars samägda bostadsfastighet efter utmätning av mannens andel i : fastigheten, samt prop. 1980/8118 5. 582. ! 22 Undén, Svensk sakrätt 1, 10 uppl. 1976 s. 160. Ang. tillämpligheten av dessa uttalanden vid exekutiv försäljning, se Wilhelmsson i SvJT 1974 s. 202. Se vidare NJA , 1979 s. 562, där Högsta domstolen uttalat att även omständigheter av social natur kan ! tänkas föranleda uppskov. ' 23 Se vidare om fallet Bengtsson i Nordisk Gjenklang, Festskrift för Amholm 1969 s. 664 not 63. Enligt Bengtsson, som tagit del av akten i målet, hade föremålen inköpts av hustrun och enligt hennes påstående (bestritt av motparten) delvis betalats med hennes medel. Hur köpet finansierats var tvistigt och det är enligt Bengtsson oklart hur Högsta domstolen bedömt bevisningen.

SOU 1981:85

förfallit när makarna återupptagit samman levnaden.24 1 SvJT 1974 rfs. 71 var det sålunda fråga om en bostadsrätt, för vilken mannen i utfärdat bostads- rättsbevis stod antecknad som innehavare. Förvärvet hade finansierats genom lån, i fråga om vilka mannen sedermera väsentligen svarat för amorteringar och räntebetalningar. Hustrun ansågs dock genom sin verksamhet i hemmet ha möjliggjort boendekostnaden. I SvJT 1977 rf s. 2 var makarna gemensamt inskrivna såsom förvärvare av en tomträtt men mannen gjorde gällande i första hand att egendomen var hans, i andra hand att hans andel var större än hustruns. Han hade, till största delen ensam, uppfört en byggnad på tomten och i övrigt finansierat bygget genom försäljning av en bostadsrätt och en sommarstuga samt genom att ta upp lån och använda besparingar. Hustrun ansågs emellertid genom verksamhet i hemmet och genom förvärvsarbete ha bidragit till familjens försörjning och därigenom möjliggjort i första hand anskaffandet av bostadsrättslägenheten och sommarstugan och i andra hand uppförandet av villan och betalning av kostnaderna för denna. Makarna var därför att betrakta som samägare och andelarna ansågs lika stora.25

Nyligen har frågan om äganderätten till en bostadsfastighet efter upplösning av en äktenskapsliknande samlevnad prövats av Högsta domstolen. Parterna, som samman levt mer än 25 år under äktenskapsliknande former, hade till en början bott i en av kvinnan förhyrd lägenhet men därefter förvärvat en tomt, på vilken mannen uppförde ett hus. Förvärvet av fastigheten skedde huvudsakligen för användning som gemensam bostad för parterna. Mannen, som erhållit lagfart på hela fastigheten, gjorde gällande att han ensam svarat för finansieringen av förvärvet och att tillskott från kvinnan endast utgjorde lån till honom. Denna argumentering godtogs av tingsrätten, men hovrätten fann, att kvinnan, som hela tiden haft ej obetydliga inkomster, medverkat genom att anskaffa lån — delvis förmånliga — och lämna kontanta tillskott som föga understeg mannens. Hon hade vidare under samlevnaden stått för inköp av nästan hela bohaget och för en stor del av sådana utgifter som kommit parterna gemensamt till godo. Det måste därför enligt hovrättens mening antas att fastigheten förvärvats för parternas gemensamma räkning och att den numera ägdes av parterna samfällt. Även Högsta domstolen fann på de av hovrätten anförda skälen samäganderättslagen vara tillämplig.26

I ett annat nyligen avgjort fall har Högsta domstolen prövat frågan om äganderätten till makars gemensamma bostad. Under ett äktenskap, där fullständig egendomsskillnad rådde på grund av äktenskapsförord, upptogs mannen som ensam köpare och lagfaren ägare till en tomt, på vilken senare uppfördes en monteringsfärdig villabyggnad. Mannen finansierade köpet av såväl tomten som byggnaden huvudsakligen genom lån, som han ensam betalade amorteringar och räntor för. Det var emellertid hustruns fader, som i syfte att bereda en bostad åt dottern och hennes familj, hade sålt tomten och priset hade därför satts långt under saluvärdet. Båda makarna och även hustruns fader antogs av Högsta domstolen vid köpet ha utgått från att det var fråga om ett för makarna gemensamt förvärv och att ett sådant kommit till stånd vann enligt domstolens mening också stöd av vad som kommit fram om bidragen från hustruns sida för att tillskapa det gemensamma hemmet och om hennes vilja och förmåga att genom arbete i och utom hemmet bidra till familjens ekonomi. Omständigheterna föranledde inte till annat antagande än att det förvärv mannen sålunda måste anses ha gjort för hustruns räkning avsåg hälften av fastigheten.27

Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 129

2411 kap. 14 och 3055 GB i dess lydelse före 1973 års ändringr samt 5 p. 4 st. övergångsbe- stämmelsema till lagen (19731645) om ändring 1 GB. Se vidare om fallen Agell i Tidskrift, utgiven av Juridiska Föreningen i Finland. 1978 s. 11 f. 25 Jfr 5er 1938 rfs. 62. där efter hemskillnad hustrun förpliktades att till mannen utge halva köpeskillingen för en bo- stadsfastighet. som man- nen under äktenskapet inköpt av egna medel men i båda makarnas namn. Jfr även NJA 1946 5.321 och 1959 s. 456.

26 NJA 1980 s. 705.

27 Högsta domstolens dom den leuni 1981 (nr DT 29).

130 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad

28 Se Danielsen-Homs- let, bov om agteskabets retsvirkninger, Köpen- hamn 1975 s. 259 ff.

29 om 1961. 283 0.1 äktenskapet rådde full- ständig egendomsskill- nad. 30U1Rl967. 13 H

3] Pedersen, Papirlnse samlivsforhold, Köpen- hamn 1976 s. 81 ffoch Berentzen Vindelev, ”Sameje” i papirlese teg- teskaber? UfR 1979 s. 201 ff. 32 UfR 1979225 o, åter- givet i betänkandet s. 106.

33 Bet. s. 103—114.— Se även Pedersen a. a s. 93; samma säg förhållandet vara när det gäller ma- kar, s. 99.

34 Bet. s. 113 f. Se även Pedersen i Juristen & Ekonomen 1981 s. 217 ff.

SOU 1981:85

1 dansk rättspraxis synes man ha varit tämligen obenägen att konstatera samäganderätt mellan makar. Frågan har prövats i ett antal fall rörande fastigheter. Ett påstående från andra maken, mestadels hustrun, om samäg- anderätt har inte vunnit gillande trots att hon i en del fall lämnat ej obetydliga bidrag i pengar eller eget arbete på fastigheten.28 Först när hustruns insatser varit mycket betydande29 eller när makarna gemensamt lagt ned arbete på fastigheten på sådant sätt att det — oavsett lagfarten (skedet) löd på mannens namn — inte gick att slå fast att den tillhörde mannen ensam,30 har samäganderätt ansetts föreligga.

Undersökningar av rättspraxis angående ogifta samboende visar emellertid att man för dem inte stannat vid att konstatera samäganderätt till bostad och bohag bara när så visas vara fallet utan i viss omfattning ställt upp en presumtion för samäganderätt, om båda haft inkomster och samboendet inte varit helt kortvarigt.”

Såvitt avser de allra senaste årens avgöranden har [Egteskabsudvalget lämnat en redogörelse i sitt betänkande Aigteskab 8, Samliv uden aagteskab I (bet. nr 915/1980). Med ett undantag avser redogörelsen avgöranden av landsrättema. Dessa landsrättsavgöranden visar en provkarta på mer eller mindre långvariga förhållanden och en mer eller mindre sammanblandad ekonomi. Udvalget anmärker att domstolarna synes ha värderat kvinnans arbetsinsats i hemmet olika. I ett fall där samäganderätt ansågs föreligga hade kvinnan varit hemma i en längre period, då hon sett till barnen och varit kommunal dagbarnvårdare.32 Något fall där en av parterna inte alls haft något förvärvsarbete finns dock inte redovisat.33

I ett fall har danska Hojesteret tagit ställning till frågan om äganderätten till en villa, som mannen köpt och finansierat genom lån under samlevnadstiden och efter dess upplösning sålt med vinst. Samlevnaden hade varat i drygt fyra år och kvinnan gjorde till stöd för sitt yrkande om rätt till hälften av vinsten, eller ca 65 000 danska kronor, gällande att köpet av huset baserade sig på att båda hade inkomster, vilka ingick i den gemensamma hushållningen. Kvinnans inkomster hade brutto uppgått till mellan 1/3 och 1/2 av mannens. Landsrätten fann, i anslutning till tidigare praxis, att villan med hänsyn till parternas gemensamma ekonomi och hushållning innehades av dem med samägande rätt till lika andelar men nedsatte kravet till ca 36 000 kr därför att mannen haft vissa utgifter för huset. Hojesterets majoritet konstaterade att båda parter bidragit väsentligt till utgifterna för fastigheten och till den gemensamma hushållningen. Någon samäganderätt i traditionell mening hade emellertid inte uppstått. Med hänsyn till omständigheterna hade kvinnan dock ett anspråk på en viss andel i vinsten, vilken andel skönsmässigt bestämdes till 25 000 kr. Minoriteten ville helt ogilla hennes krav.

Genom denna dom har Hejesteret vid upplösning av ett äktenskapsliknan- de förhållande tillämpat principer som liknar dem vid upplösning av äktenskap där egendomsskillnad rått. Enligt 5 56 aegteskabsloven kan nämli- gen den ena maken i ett sådant fall förpliktas utge ett skönsmässigt bestämt belopp till den andra maken för att denne inte skall bli ”urimeligt ringe” ställd i ekonomiskt hänseende efter en separation eller skilsmässa. Huruvida Hajesteret genom denna dom velat leda utvecklingen in på nya banor är osäkert.34

Udvalget avstår i sitt betänkande från att lägga fram något förslag om

SOU 1981:85

införande av en presumtion för samäganderätt. En sådan rätt sägs leda till åtskilliga svårigheter, även om den skulle begränsas till vad udvalget kallar ”ett snävare samäganderättsbegrepp”, dvs. en rätt som skulle föreligga bara när det finns positiva hållpunkter för samäganderätt eller detär omöjligt att klarlägga ägarförhål landet. En sådan lösning sägs innebära att samäganderätt skulle inträda redan under samlevnaden med de komplikationeri förhållande till borgenärema som skulle följa därav. Inte heller vill udvalget föreslå en begränsad lösning som skulle innebära en presumtion för att det skall ske en delning vid sam levnadens upplösning. En sådan lösning skulle i så fall behöva införas också för makar med egendomsskillnad och den skulle bli alltför obestämd till sin avfattning.35

' I stället uttalar zegteskabsudvalget sitt gillande med den praxis, en ligt vilken det snävare samäganderättsbegreppet redan vunnit insteg i rättstillämpning- en, och konstaterar att det är rimligt att tillgångarna delas vid upplösningen av mer långvariga förhållanden, när parterna har gemensam ekonomi och i stort har inrättat sig som makar. Det är i sådana fall enligt udvalgets mening rimligt att utgå från att en likadelning skall ske. Delning efter annat andelsförhållande kan även tänkas eller en delning som begränsar sig till vissa tillgångar.

Det förslag som udvalget i enlighet med majoritetens uppfattning lägger fram innebär därför att skifteretten vid upplösning av samlevnaden mellan två personer - vare sig äktenskapsliknande eller ej — skall dels kunna företa en delning av deras egendom, dels kunna förplikta den ene att till den andre utge ett skönsmässigt bestämt belopp för att denne inte skall bli ställd ”åbenbart urimeligt (vaesentligt ringere end stemmende med billighed)”. Vid prövning- en av yrkande om att erhålla ett sådant belopp skall särskild hänsyn tas till parternas ekonomiska förhållanden och samlevnadens varaktighet men även till den insats som den andre har gjort för det gemensamma hemmet genom arbete, bidrag till den gemensamma hushållningen, ”afsavn eller på anden måde”.36

En för andra maken gynnsammare ståndpunkt har intagits i norsk praxis. Till en början synes man där ha krävt att andra maken gjort särskilda insatser för just den fasta egendom som tvisten gällt men å andra sidan godtagit sådana insatser som grund för delägarskap blott de överstigit ett visst minimum.37 Praxis har sedan gått ett steg längre efter viss ändring 1970 av skiftelovenså 50 om lottläggningen, då i samband med förarbetena uttalanden gjordes till förmån för att också en hustrus insatser i hemmet skulle beaktas när det gäller att fastställa vem av makarna som ”bragt inn” egendomen och på grund därav har företrädesrätt till den.38 I ett fall från 1975 har sålunda hustrun, som under det mannen uppfört bostadshuset varit sysselsatt med att sköta hemmet och makarnas tre barn, ansetts som samägare till bostaden tillsammans med honom.39 1 ett par fall från senare år har Hoyesterett fortsatt på denna linjen.40 När det gäller ogifta samboende har i en dom i högta instans och i några underrättsavgöranden en likartad ståndpunkt intagits såtillvida att inte bara direkta ekonomiska bidrag från andra parten utan också hemarbete i viss mån blivit beaktat.”

I England, där fullständig egendomsskillnad infördes mellan makar 1870. har äganderättsfrågan fått stor betydelse. En make kan genom ekonomiska insatser av olika slag erhålla en samäganderättsliknande rätt till egendom som formellt förvärvats av andra maken och kan vid äktenskapets upplösning få

Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 131

35 Bet. s. 122 f. 36 Bet. s. 123 f.

37 Ladrup i rm 1968 s. 560 med hänv.

38 Ekteskapslovsutvalgets lnnst. II 1974 s. 33 och Stortingets justiskomité i lnnst. O XI 1969/70 5. 16 och Forhandl. 0 1970 s. 339 och 340.

39 Norsk Retstidende 1975 s. 220 (dissens). Se om fallet även Lodrup i Lov og Rett 1975 s. 437 f

40 Norsk Retstidende 1976 s. 694 (enhälligt). 1977 s. 553 och 1979 s. 1463.jfr 1977 s. 876. Ledrup. Materiell skifte- rett. 6 utg. Oslo 1979 s. 133 ff.

4' Norsk Retstidende 1978 s. 1352 och fall anmärkta i Thue. Avtalt samliv. Oslo 1977 s. 102 ff. Se även Lodrup a. a. s. 137 och NOU 1980150

5. 19ff.

132 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad

42 Se bl. a. Miller, Fami- ly Property and Finan- cial Provision, London 1974 s. 9 ffoch Cretney, Principles of Family Law, London 1974 s. 150 ff.

43 Law Commission No. 52: First Report on Fa- mily Property: A New Approach (1973), och No. 86: Third Report on Family Property: The Matrimonial Home (Co- ownership and occupa- tion rights) and House- hold Goods (1978). 44 No. 52 para. 25.

45 ] staten Victoriai Australien infördes 1962 en samäganderättspre- sumtion avseende bo- staden, se Gray, Reallo- cation of Property on Di- vorce, 1977 s. 48 f. — [ Skottland ämnar man överväga den av Law Commission för England och Wales föreslagna lös- ningen, se Scottish Law Commission, Memoran- dum No. 41, Family Law, Vol. 1 5.5 ff. (1978). 46 Se dokument CDCJ (81) 38 Add. 11.

SOU 1981:85

egendomen överförd till sig efter domstols diskretionära prövning.42 En lagbestämd samäganderätt infördes genom Married Womens Property Act 1964 såvitt avser besparingar av hushållspengar och egendom förvärvad för sådana besparingar. Enligt denna lag, som alltså endast reglerar hustruns rättigheter till besparingar av mannens pengar, anses makarna som delägare till hälften vardera, om ej annat avtalats mellan dem.

Senare har Law Commission lagt fram ett förslag rörande äganderätten till den gemensamma bostaden.43 Förslaget bör ses mot bakgrunden av att kommittén samtidigt avvisar tanken att införa något slags egendomsgemen- skap av kontinental eller nordisk modell. 1 förslaget diskuteras olika lösningar när det gäller att stärka den svagare makens rätt till bostaden och kommittén stannar för att föreslå en direkt på lag grundad samäganderätt till egendomen. Kommittén konstaterar att förslaget när det bortser från den formella åtkomsten motsvarar makars allmänna uppfattning om bostaden som ”deras” och att det innebär ett erkännande av att de båda på olika sätt bidragit till förvärvet och underhållet av bostaden.44 — Även i andra länder med anglo-saxisk rättstradition har samäganderättslinjen prövats eller tagits upp till diskussion.45

Frågor rörande makars bostad och bohag har behandlats även av en expertkommitté inom Europarådet. En rekommendation på området kan förväntas bli antagen under hösten 1981.46

3.3 Familjelagssakkunniga 3.3.1 Allmänna synpunkter

Att en samlevnad med tiden ger upphov till en ekonomisk intressegemenskap är lättförståeligt och utgör i och för sig en grund för att vi sedan lång tid haft särskilda regler om makars egendom. Som vi redan konstaterat i föregående kapitel har vi nu att överväga om regler behövs också för ogifta samboendes ekonomiska intressegemenskap och hur de i så fall bör utformas. Som en inledning till dessa överväganden har vi gått igenom de regler som idag kan anses tillämpliga i fråga om den egendom som på ett naturligt sätt berörs av gemenskapen, det gemensamma hemmet och dess innehåll. Genomgången, som omfattat såväl gifta som ogifta samboendes rättsförhållanden, visar att det här föreligger grundläggande olösta problem som är gemensamma för allt samboende, oavsett civilstånd. De särskilda reglerna om den ekonomiska uppgörelsen mellan makar är inte alltid tillräckliga.

Vad nu sagts har gett oss anledning att överväga om inte lika bör behandlas lika, dvs. om inte de för allt samboende gemensamma problemen kunde ges en gemensam lösning. I stället för att först behandla färdigt de problem som rör makar och sedan ge de särskilda regler man finner nödvändiga för de ogifta samboende, vill vi först se på de gemensamma problemen och undersöka om det är lämpligt med en gemensam lösning. Är det så, får vi därefter överväga vilka ytterligare regler som bör gälla för de gifta.

En uppläggning enligt vad nu skisserats ter sig så mycket mer berättigad som vi numera vet i vilken omfattning makar varit samboende innan de gift sig. Ogift samboende har blivit ett naturligt inslag i mönstret för familjebildning. Accepterar man detta är det logiskt att ge ett regelsystem för alla samboende,

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 133

vilket sedan kan byggas på med särskilda regler därutöver, om och när parterna gifter sig. Vill man fortfarande se ogift samboende som något från äktenskapet väsensskilt eller vill man av andra skäl markera en skillnad mellan de båda samboendeformema, kan man hysa betänkligheter mot att gå fram denna väg. Men av rent praktiska skäl kommer man aldrig ifrån att de system man skapar för de båda samboendeformema måste harmoniera med varandra.

Den gemensamma utgångspunkten är den att man och kvinna, som inleder en samlevnad därför att de tycker om varandra, ytterst sällan planerar sina ekonomiska mellanhavanden så, att båda vid en framtida upplösning av samlevnaden erhåller en skälig andel av de gemensamt uppbyggda tillgång- arna. Som redan inledningsvis antytts är det mer normalt att en av dem förvärvat större delen av tillgångarna medan den andres inkomster väsentligen gått till inköp av mat och andra hushållsfömödenheter. Ibland kan det rentav ha blivit så att en av dem, oftast kvinnan, fått satsa alla sina inkomster på hushållet under det att den andre svarat för anskaffning av bostaden och bohaget. Allmänna förmögenhetsrättsliga principer kanske i viss omfattning kan anlitas för att nå en viss utjämning men denna väg är osäker. I vart fall är i dagens läge utgångspunkten den, såvitt avser ogifta samboende, att den som förvärvat tillgångarna i fråga också skall ta dem med sig vid upplösningen av gemenskapen. Var parterna gifta med varandra kan en utjämning uppnås vid bodelningen men också här kan äganderättsfrågan i en del fall bli avgöran- de.

Utan att alltför mycket föregripa vår följande genomgång av de olika slags tillgångar som bör omfattas av en lagstiftning vill vi här som utgångspunkt för resonemangen slå fast, att ett lagförslag i vart fall måste avse sådana tillgångar som förvärvats i och för samboendet. För det första innebär detta att egen- domen typiskt sett bör vara sådan som normalt anskaffas för att begagnas gemensamt i hemmet. För det andra skall egendomen i princip ha förvärvats under samboendetiden.

Trots dessa begränsningar lämnar den angivna utgångspunkten en mycket vid ram för vidare överväganden. Frågan är om inte den ekonomiska gemenskap som skall utgöra grunden för en reglering måste begränsas ytterligare. Skall redan en ren boendegemenskap — att två personer delar på bostaden men ej hushållet — behöva regleras? Visserligen kan man här tänka sig att den ene skaffar exempelvis möbler för gemensamt begagnande under det att den andre betalar en större andel av bostadskostnaden än som rätteligen bort falla på honom. Men i allmänhet torde här inte samma ekonomiska sammanflätning bli följden som när parterna delar också på hushållet. ] regel kan bostadskosmadema och varderas andel däri bestämmas med så stor säkerhet att någon utjämning via bohaget eller andra för gemensamt bruk anskaffade tillgångar inte behövs. Enligt vår mening bör en reglering ta sikte på fall där de samboende delar också hushåll med varandra.

Flera viktiga frågor anmäler sig genast till besvarande. Om regler skall ges för andra än makar, på vilka skall dessa regler bli tillämpliga? Vilken egendom skall omfattas av ett nytt system? Vilka skulder skall beaktas? Hur skall förhållandet mellan parterna rättsligt sett konstrueras och hur skall den åsyftade utjämningen uppnås? Dessa frågor hänger naturligtvis samman och

134 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

lösningarna därav är avhängiga av och påverkar varandra. Vi skall emellertid först ta upp dem var för sig för att sedan gå in på de följdfrågor som den valda principlösningen ger upphov till.

3.3.2 För vilka samboende skall regler ges?

Olika gränsdragningar har använts i lagstiftningen för att bestämma den kategori av samboende på vilken en viss reglering skall vara tillämplig. Inom den offentliga rätten har man i stor utsträckning krävt att de samboende har eller haft barn tillsammans för att jämställa dem med gifta samboende. Detta gäller fortfarande i fråga om rätten till åtskilliga socialförmåner samt om den skattemässiga behandlingen av partema. För att undvika missbruk av den ibland förmånligare behandling som parterna kunnat uppnå om de betraktats som ensamstående har vanligtvis med gifta jämställts också sådana samboen- de som tidigare varit gifta med varandra.

Fördelarna med att uppställa ett bamrekvisit är framför allt att man får ett lätt konstaterbart faktum som samtidigt är en viktig omständighet till stöd för att jämställa samboende med ett äktenskap. Man undviker således många utredningssvårigheter. Nackdelarna kan vara att man inte fångar in alla de samboendefall som borde in under lagen. Även om förekomsten av barn ofta kan vara den mest betydelsefulla faktom, kan det finnas andra inte obetydliga grupper av samboende som genom en sådan avgränsning hamnar utanför.

Synpunkter av sistnämnda art ligger bakom tendensen i senare lagstiftning att övergå till den mer värderande beskrivningen ”äktenskapsliknande samlevnad”. Man söker med den beskrivningen fånga in samtliga fall som bör jämställas med äktenskap men fåri stället de tillämpningsproblem som följer med en så allmänt hållen bestämning. !

En helt annan möjlighet erbjuder sig om det regelsystem som är i fråga riktar sig till en vidare grupp, där de gifta och ogifta samboende kanske är den avgjort största delen men även andra inryms. Vi syftar på de bestämmelser som är tillämpliga, förutom på makar, på dem som är varandra ”närstående”. När denna bestämning använts under senare tid har ett av huvudsyftena varit att täcka in fall av ogih samboende.

För att vi rätt skall kunna värdera de hittills använda kriterierna i lagstiftningen och deras användbarhet vid fullgörandet av vårt uppdrag kan det därför vara lämpligt att först undersöka om och i så fall i vilken utsträckning regler bör ges för en vidare grupp än gifta och ogifta samboen- de.

Ser vi på andra samboende än makar och sådana ogifta som traditionellt jämställts med gifta är det klart att en ekonomisk gemenskap av samma slag kan uppkomma också där. Nära till hands ligger den homosexuella samlev- naden, där parterna kan ha in rättat sig på samma sätt som samboende av olika kön. Man hör ibland argumentet att homosexuella inte kan få barn tillsammans och att någon reglering av deras mellanhavanden därför inte behövs i familjerättsliga sammanhang. Vill man begränsa enlagstiftning för nonnalfallen till man och kvinna som har eller haft barn tillsammans får man givetvis överväga under vilka omständigheter några regler skall ges för övriga, inberäknat de homosexuella. Annars gäller att den ekonomiska sammanflät- ning som vi här talar om kan inträda oberoende av om det finns gemensamma

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 135

barn eller ej. För övrigt kan det i familjen finnas ett barn som inte är gemensamt och som är orsaken till att den ene i viss omfattning blir bunden av barntillsyn. Även bland homosexuella samboende förekommer att ena parten har ett barn som vårdas i deras gemensamma hem.

Bland andra tänkbara fall kan nämnas två vuxna syskon som under lång tid har gemensamt hem och hushåll eller en förälder och ett vuxet barn som har samma gemenskap. I allmänhet får man förutsätta att parterna har egna inkomster med vilka de bidrar till gemenskapen för att den ekonomiska sammanflätningen skall uppkomma. Uteslutet är dock inte att de kommit överens om eller inrättat sig så att den ene huvudsakligen sköter hemmet, exempelvis en mor som sköter hushållet åt en vuxen son. Däremot torde det vara ovanligare att omyndiga bam bidrar till gemenskapen på ett sådant sätt att de skulle ges någon särskild rättighet till egendomen i hemmet.

Har man avlägsnat sig från de gifta och därmed jämförbara samboende bör man också beakta samboende mellan fler än två. Även i s. k. storfamiljer kan genom fleras deltagande uppkomma en ekonomisk intressegemenskap av motsvarande slag som vid traditionell parsammanhållning. I vilken omfatt- ning sådan större gemenskap förekommer är emellertid svårt att bedöma.

Redan denna översiktliga genomgång av olika samboendefonner visar på en sådan mångfald av situationer att det är mycket tveksamt om det är lämpligt att genomföra en enhetlig reglering. Även om denna får en mycket beskedlig utformning får man räkna med att möjligheter till undantag måste ges i sådan utsträckning att värdet av en reglering blir mycket ringa. Den ekonomiska sammanflätning som för oss utgör orsaken till att vi överväger särskilda regler för makar och med dem direkt jämförbara samboende föreligger inte i samma omfattning för andra. Otvivelaktigt skulle det för många parter i dessa samboendefall te sig helt främmande med en lagbestämd form av ekonomisk utjämning. Vi har vid ett närmare övervägande funnit att det inte skulle vara lämpligt att ge regler som omedelbart skulle vara tillämpliga på en vidare krets av samboende.

Vad vi med den utgångspunkten övervägt har varit om det inte vore möjligt att i stället skapa en sådan ordning att andra samboende än sådana i en traditionell parbildning kan, om de så önskar, komma in under ett och samma regelsystem. Man kan tänka sig att de genom registrering, avtal eller på annat sätt får möjlighet att göra lagen tillämplig på sitt samboende.

Vi har närmare undersökt en sådan lösning mot bakgrund även av de ställningstaganden vi i det följande gör när det gäller makar och med dem direkt jämförbara samboende. Redan i detta inledande skede av resonemang- en kring en lagstiftning om gemensamma bostaden och bohaget kan det emellertid konstateras att en möjlighet för andra parter än dessa att avtala sig till samma lösning bör avvisas av främst två skäl.

För det första har vi inte kunnat finna att det skulle föreligga något större praktiskt behov av en reglering av den ekonomiska gemenskap som kan uppkomma mellan två personer som delar hem och hushåll men inte har den särskilda gemenskap som kännetecknar äktenskapet och den äktenskapslik- nande samlevnaden. Två vuxna syskon eller två släktingar ur skilda genera- l tioner torde, även om hem och hushåll är gemensamt, normalt hålla reda på vad var och en förvärvat och fortlöpande avväga varderas insatser för gemenskapen. Skulle de välja att flytta från varandra torde det i allmänhet inte

136 Gifta eller ogijia samboendes gemensamma bohag och bostad SOU l98lz85

finnas skäl att ingripa med några skyddsregler för en ekonomiskt svagare part. Dör en av dem under samboendetiden kan ofta den andre vara arvsberåttigad och i dessa relationer torde testamenten till förmån för den andre vara vanligare än eljest. Rör det sig om två som inte är nära släkt är det än mer sannolikt att deras ekonomiska mellanhavanden kan klaras av utan särskild lagstiftning.

För det andra skulle en möjlighet att avtala sig till regleringen kunna missbrukas. Tanken bakom varje förslag till lagstiftning på det område vi nu diskuterar går ut på att åstadkomma något slags ekonomisk utjämning mellan parterna. Skall parter— vilka som helst- kunna avtala sig till en sådan reglering utan närmare kontroll av att även mellan dem uppkommit samma ekono- miska sammanflätning som motiverat att man infört utjämningen, är det risk för att i verkligheten det kommer att röra sig om överföring av egendom till skada för någon utomstående, exempelvis den enes borgenärer. Skulle utjämningen i analogi med makes nuvarande giftorättsanspråk bli fri från särskild kapitalbeskattningi samband med uppgörelsen skulle uppenbarligen regleringen kunna begagnas i skatteundandragande syfte.

Om vi därefter återgår till de ogifta samboende blir den första frågan, om man inte generellt för en ny lags tillämpning skulle kräva någon viljeyttring från parternas sida i form av registrering eller avtal. Därigenom skulle man undgå de tillämpningsproblem som följer av en mer allmän beskrivning i stil med ”äktenskapsliknande samlevnad”. Att parterna anslutit sig till systemet skulle vara tillräckligt.

Nu följer redan av det vi nyss anförde om en allmän möjlighet att avtala sig till en av lagen tillhandahållen modell för ekonomisk utjämning, att en viss kontroll av samlevnadens karaktär ändå måste kunna göras. Man skulle därför inte kunna tillgodogöra sig alla fördelarna med en ordning som bygger på att parterna själva gjort den tillämplig på sin samlevnad. Dessutom grundar sig en sådan ordning på tanken att de ogifta samboende är en grupp som till övervägande delen grundar sin samlevnadsform på ett medvetet val mellan ett reglerat och ett oreglerat samboende. Nu vet vi att så inte är fallet utan att de flesta av dem utan sådana överväganden glider in i en samlevnad och att ett senare beslut om att gifta sig i förekommande fall fattas huvudsakligen av andra skäl än rättsliga. En reglering som förutsätter ett medvetet ställnings- tagande torde få mycket liten effekt och komma att lämna de flesta fall där ett skydd behövs för den svagare parten helt utanför. Vi anser därför att en sådan lösning inte bör väljas.

Om det inte går att kräva någon viljeyttring från parternas sida och inte heller att åstadkomma en generell lösning med hjälp av ett allmänt rekvisit av typ ”närståen de”, återstår att på något sätt kvalificera det samboende som en ny reglering i första hand skall vara tillämplig på. Beträffande det hittills ofta begagnade bamrekvisitet är att säga, att det kan vara försvarbart när behovet av ett för tillämpande myndigheter enkelt rekvisit är stort. För att exempelvis berörda socialförmåner inte skall komma att missbrukas har man gjort denna avgränsning. Många socialförmåner är sådana som utgår redan under samlevnaden och då kan det, om myndigheten måste närmare bedöma arten av parternas förbindelse, vara svårt att inte godtaga vad de samstämmigt därom uppger till sin egen fördel. Motsvarande svårigheter föreligger i sådana fall då förmånen efter samlevnadens upplösning genom den enes död kan utgå till den efterlevande.

___l

SOU 1981:85

Ett sätt att tillgodogöra sig fördelarna med bamrekvisitet utan att för den skull helt avskära de barnlösa samboende från en reglering skulle kunna vara att låta lagen i första hand gälla när de samboende har eller haft barn tillsammans ochi andra hand för övriga fall sedan parterna själva tagit initiativ härtill. De betänkligheter vi nyss angav mot att låta regleringen i sin helhet gälla först efter registrering eller avtal gäller emellertid också vid en sådan lösning, fast invändningarna minskar något i styrka. En betydande del av de ogifta samboende saknar enligt våra undersökningar gemensamma barn.

Som vi nyss framhöll har under senare tid uttrycket ”äktenskapsliknande samlevnad” kommit att användas alltmer. Så har bl. a. skett på privaträttens om råde i lagen ( ] 973:65 l ) om ogifta samboendes gemensamma bostad. Vi har inte fått några uppgifter som tyder på att i större omfattning tvist uppstått om tolkningen av uttrycket. Nu är dock att märka att lagen, när den tillerkänner samboende part rätt att övertaga bostaden av den andre, i normalfallet kräver att de har eller haft barn tillsammans ochi övriga fall förutsätter att synnerliga skäl talar för ett övertagande (] 5 1 st. 2 p.). Denna begränsning förutsågs vid lagens tillkomst komma att medföra att frågan om äktenskapsliknande samlevnad förelåg bara undantagsvis skulle behöva prövas.]

En skillnad mellan lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad och de socialrättsliga lagar som reglerar frågor angående ogift samboende är att vid tillämpningen av de senare parterna oftast har ett gemensamt intresse av hur bedömningen utfaller under det att ett avgörande enligt den förra lagen förutsätter att parterna tvistar om bostaden. Skillnaden kan också beskrivas så, att den socialrättsliga bedömningen oftast skall göras under parternas pågående samlevnad men den privaträttsliga sedan samlevnaden upplösts. Det är givetvis en fördel att bedömningen skall göras dels när samtliga faktorer som skall konstituera en äktenskapsliknande samlevnad redan 5. a. s. utspelat sig, dels parterna har motsatta intressen och därigenom kan dra fram också omständigheter som talar emot en tillämpning av lagen.

Enligt vår mening talar starka skäl för att man vid en fortsatt lagstiftning för de ogifta samboende på privaträttens område borde kunna gå vidare på den inslagna vägen och använda sig av bestämningen ”äktenskapsliknande samlevnad”.2 Därigenom betalar man visserligen priset av en viss osäkerhet om lagens tillämpning i en del fall men når fördelen av att kunna fånga in de flesta fall där ett skydd behövs. De skäl som vi nyss anförde talar för att en ny privaträttslig reglering bör bli tillämplig först i samband med upplösningen av samlevnaden. Om detta är lämpligt också ur andra synpunkter får närmare undersökas när vi överväger den rättsliga konstruktionen av en ny regle- ring.

3.3.3 När föreligger äktenskapsliknande samlevnad?

När man skall avgöra vad som menas med äktenskapsliknande samlevnad får man som utgångspunkt falla tillbaka på vad som enligt den allmänna uppfattningen eller vanligt språkbruk bör räknas dit. I den av oss publicerade, av Trost och Lewin lämnade rapporten om ogift samboende tas frågan upp från sådana allmänna eller sociologiska utgångspunkter.I Författarna har ställt upp en lista över s.k. indikatorer som inte sällan används som utmärkande för äktenskap eller äktenskapsliknande samlevnad.2 Dit hör

Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 137

' Prop. 197332 5. 167 f. 2 Socialpolitiska samord- ningsutredningen föreslår i betänkandet En allmän socialförsäkring (SOU 197994 5. 150 ff) en en- hetlig likställighetsregel inom socialförsäkringen, enligt vilken med gifta skulle likställas även man och kvinna som ”stadigvarande lever samman under äkten- skapsliknande förhållan- den”. ' An sambo och gifta sig. Fakta och föreställningar. SOU 197855.

2 A. a. s. 142.

138 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

3 A. a. s. 26 ff. 4 Prop. 1973:32 s. 133.

exempelvis gemensamhet i fråga om bostad, bam, hushållskassa, bil, som- marstuga, möbler och husgeråd. Också gemenskap när det gäller semester, vänner och umgängesliv nämns samt hur parterna betraktar sig själva eller betraktas av omgivningen.

I rapporten betonas att samtliga kriterier eller indicier för äktenskapslik- nande samlevnad inte behöver vara uppfyllda men att många bör vara det. Några kriterier tas dock fram som särskilt rimliga att tänka på i samman- hanget.3 Ett sådant är den sexuella gemenskapen. Sexuellt samliv hör till det äktenskapliga samlivet; ingen torde, sägs det, ifrågasätta detta. Trots att sådant samliv kan förekomma fast parterna inte är gifta med varandra och det dessutom finns många äktenskap där sexuellt samliv inte förekommer, framhålls att detta kriterium torde vara rimligt att uppställa.

Ett annat kriterium är enligt rapporten att dela hushåll eller bostad, dvs. i kortth att bo och leva tillsammans. Samliv i ett hushåll betraktas av de flesta som hörande till det äktenskapliga livet. Närliggande är det tredje, såsom mer eller mindre självklart angivna kriteriet, nämligen en gemensam ekonomi eller ett ekonomiskt samarbete.

Vi vill ansluta oss till vad som sägs i rapporten om betydelsen av de sist angivna förhållandena. Vi har redan inledningsvis uttalat oss för att en grundläggande förutsättning för en reglering bör vara att parterna har inte bara hem utan också hushåll gemensamt. Vad vi vill söka åstadkomma är just en skälig avvägning av parternas skilda intressen vid en avveckling av den ekonomiska gemenskap som uppstått till följd av samlevnaden. Lämpligen bör därför vid lagstiftning på området anges att parterna har gemensamt hem och hushåll.

När det gäller de andra i rapporten såsom kriterier eller indicier angivna omständigheterna finns det ingen möjlighet att mer konkret i lagtext fixera vilka krav som bör uppställas för att en samlevnad skall kunna betecknas som äktenskapsliknande. Som riktpunkt får gälla vad som normalt förknippas med äktenskapliga förhållanden. Även detta ger ett förhållandevis brett utrymme, där frånvaron av vissa s. k. indicier kan uppvägas av förekomsten av andra. Det är t. ex. uppenbart att ett sedan länge fast etablerat samliv inte upphör att vara äktenskapsliknande därför att parterna på grund av sjukdom eller ålder inte längre har ett gemensamt sexualliv. Bedömningen måste alltid göras utifrån den totala situationen och hur förhållandena gestaltar sig under hela samlevnadstiden.

Större svårigheter uppkommer när det gäller att avgöra om en samlevnad varit äktenskapsliknande när man inte har samma stöd att hämta i en längre tids samlevnad och de förhållanden som därunder rått. Oftast lär man kunna utgå från att en man och en kvinna som flyttar samman, bildar gemensamt hushåll och har sexuellt umgänge med varandra också i många andra hänseenden inrättar sin tillvaro på samma sätt som gifta. Sakliga skäl kan i och för sig anföras för tanken att isådana fall samlevnaden redan från början skulle anses äktenskapsliknande. Man kan emellertid inte bortse från att upplös- ningsfrekvensen i samboendeförhållanden är mycket hög, avsevärt högre än för gifta. Som departementschefen anförde i samband med antagandet av lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad bör det uppställas ett krav på att samlevnaden haren viss stadga.4 Kortvariga, mer eller mindre tillfälliga förbindelser bör inte komma in under en lagstiftning för äktenskapsliknande förhållanden.

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 139

Kravet på en viss varaktighet av samlevnaden anser vi vara av stor betydelse även i fråga om en lagstiftning avseende det gemensamma hemmet. Som det påpekades i samband med antagandet av lagen om ogifta samboendes gemensamma bostad går det inte att i lagtext precisera var gränsen går mellan tillfälligare förbindelser och mera stadigvarande, äktenskapsliknande förhål- landen. Tanken att underlätta för de tillämpande myndigheterna genom att i lagen ange en minsta tid som samlevnaden skall ha varat avvisades då och bör avvisas också nu. Bortsett från svårigheterna i många fall att fastslå exakt när en samlevnad började skulle oskäliga resultat lätt kunna uppstå i de enskilda fallen. Även om kravet på en viss tids samlevnad visas vara uppfyllt lär det vidare inte gå att undvika att samlevnadens karaktär blir föremål för utredning.

Vi vill peka på några omständigheter som allmänt sett kan sägas utvisa att samlevnaden har erforderlig stadga. Till en början har det viss betydelse om parterna genom att båda enligt folkbokföringsförordningens bestämmelser låtit skriva sig på bostadsadressen givit tillkänna sin avsikt att mer varaktigt hålla samman. Även om själva kyrkobokföringen oftast inte kan anses vara tillräcklig som bevis på samlevnadens varaktighet får den därpå grundade mantalsskrivningen större vikt i sammanhanget. En persons mantalsskriv- ning, som avgörs under de första månaderna ett kalenderår (mantalsåret), hänför sig till förhållandena den 1 november året före (förrättningsåret; se 38 & folkbokföringsförordningen 1967: 198). Normalt har därför parterna samlevt från ett par månader upp till ett år innan frågan om mantalsskrivning på samma fastighet första gången blir aktuell. Har sambo på eget initiativ ansökt enligt 41 & folkbokföringsförordningen om att bli mantalsskriven på samma fastighet är också detta en omständighet som kan vara till ledning liksom om de samboendes samlevnad fått sådan fasthet att den föranlett myndigheterna att självständigt ta upp frågan om rätt mantalsskrivningsort (42 & folkbokför- ingsförordningen).

Har de samboende barn tillsammans lär man regelmässigt — oavsett vad folkbokföringen utvisar— kunna antaga att samlevnaden är äktenskapsliknan- de. På samma sätt som förekommer i socialrättsliga sammanhang bör detsamma gälla om de tidigrre haft barn tillsammans. Även om de samboende har eller haft barn tillsammans måste dock kravet på en viss stadga i samlevnaden beaktas men detta krav bör kunna ställas lägre än om förhållandet är barnlöst. Som äktenskapsliknande bör visserligen inte anses en samlevnad som föräldrarna exempelvis av familjeskäl eller av hänsyn till andra upptagit över tiden för själva nedkomsten eller för en kortare tid därefter. Däremot bör normalt dit kunna hänföras en samlevnad som påbörjas före graviditeten och alltjämt pågår efter barnets födelse. Går föräldrarna från varandra redan under havandeskapstiden bör det väntade barnet många gånger kunna medföra att förhållandet bedöms som äktenskapsliknande men här får samlevnadens varaktighet och tidpunkten för brytningen större betydelse.

Avlider ena parten under samboendetiden finns det skäl att inte ställa lika stora krav på samlevnadens varaktighet som när parterna separerat. Utgångs- punkten kan väl i sådana fall visserligen inte utan vidare vara att samlevnaden skulle ha kommit att bestå under en längre tid, såvida inte dödsfallet kommit emellan. Även i detta fall måste det krävas att samlevnaden inte varit helt

140 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

5 Prop. 1973:32 s. 168.

kortvarig. Men man bör ha anledning att med viss tids samlevnad som grund göra antagandet att samlevnaden skulle ha fortsatt ännu en tid, om inte omständigheterna talar däremot. Här bör som särskilt stöd för den efterle- vandes påstående om förhållandets äktenskapsliknande karaktär kunna åberopas ett ömsesidigt eller till den efterlevandes fördel upprättat testamente, om sådant finns.

Kravet på samlevnadens varaktighet kan ges större eller mindre betydelse beroende på hur en reglering av parternas ekonomiska uppgörelse utformas. Vi återkommer till den na fråga i det följande men vill redan nu nämna att vi anser oss ha funnit en lösning som bör kunna minska svårigheterna vid gränsdragningen. I princip innebär vår lösning att reglerna för samboende får större betydelse ju längre samlevnaden varat. Detta skulle medföra att risken för att man i ett tidigt skede av samlevnaden skulle behöva ta ställning till förhållandets karaktär inte behöver bli så stor.

Av den sociologiska rapporten framgår som nämnts att parternas egen uppfattning om sitt förhållande har betydelse när man från mer allmänna utgångspunkter skall bedöma om samlevnaden är äktenskapsliknande. Deras uppfattning kan bli av betydelse också inom ramen för en rättslig reglering, nämligen om denna ger visst utrymme för avtal eller andra dispositioner och de samboende genom att handla i enlighet därmed visar att de själva anser sin samlevnad som äktenskapsliknande. Till avtalsfrågor föranledda av den föreslagna regleringen återkommer vi i det följande. Förekomsten av avtal blir emellertid ett mycket starkt stöd för att förhållandet bör bedömas som äktenskapsliknande.

I vissa speciella situationer kan det vara tveksamt när ett förhållande, som från början varit av helt annan karaktär, övergått till att bli äktenskapslik- nande. Ett ibland nämnt exempel är hushållerskan, som med tiden kommer att mer och mer inta platsen som maka och husmor. Också andra former av inneboende kan övergå ien äktenskapsliknande samlevnad. Genom kravet på gemensamt hushåll kommer rena fall av inneboende utan regelbunden delaktighet i hushållet att lämnas utanför. När den ekonomiska och känslo- mässiga gemenskapen utvecklats därhän att förhållandet bör betecknas som äktenskapsliknande kan emellertid vara svårt att avgöra utan att som utgångspunkt ha en sådan omständighet som sammanflyttningen utgöri andra fall. Får de samboende barn tillsammans lär väl förhållandet oftast kunna anses som äktenskapsliknande men i övrigt får omständigheterna i det enskilda fallet klarläggas närmare. 1 1973 års lagstiftningsärende framhölls att om kontant lön för anställning eller hyra för rum erlagts fram till tiden för upplösningen av samboendet, samlevnad under äktenskapsliknande förhål- landen i regel inte kunde anses ha förelegat.5 Också i nu diskuterade fall kan den valda lösningen med en på sikt ökande ekonomisk gemenskap underlätta prövningen.

Av det sagda bör framgå att man vid en jämförelse har att tänka sig hur ett äktenskap mellan parter i samma åldrar och i motsvarande förhållanden i övrigt normalt skulle ha gestaltat sig. Givetvis bör det fordras att båda parter samlever helt frivilligt. Däri bör även inläggas ett krav på att båda besitter erforderlig rättslig handlingsförmåga, så att inte ett obehörigt beroendeförhål- lande föreligger.

Det bör heller inte vara fråga om parter mellan vilka sexuellt umgänge är

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 141

straflbelagt. Samboende mellan släktingar i rätt upp- och nedstigande släktskap eller mellan helsyskon kan därför aldrig bli att bedöma som äktenskapsliknande samlevnad i lagens mening.

När det gäller samlevnad mellan två personer av samma kön uttalade riksdagen i samband med 1973 års ändringar i äktenskapslagstiftningen, att homosexuell samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform.6 Samma ekonomiska och känslomässiga gemenskap kan råda i ett homosexuellt förhållande som i ett äktenskap. Som vi redan inledningsvis konstaterade kan samma ekonomiska sammanflätning upp- komma också när homosexuella har gemensamt hem och hushåll.

Av dessa omständigheter följer dock inte utan vidare att de regler vi föreslår för sambor också bör gälla vid homosexuell samlevnad. 1 och för sig kan man tänka sig att en eller flera av de kriterier vi nyss behandlade kan i större eller mindre omfattning föreligga också vid homosexuell samlevnad. Denna kan emellertid vara av skiftande karaktär och det behöver mera ingående undersökas vilka kriterier som bör uppställas för att en homosexuell samlevnad skall kunna betecknas som äktenskapsliknande.

Frågor angående homosexuell samlevnad undersöks för närvarande av den år 1977 tillsatta utredningen om de homosexuellas situation i samhället.7 Kommittén har enligt sina direktiv att göra en undersökning som belyser de homosexuellas situation samt att sammanställa och redovisa tillgänglig vetenskaplig dokumentation om homosexualitet. I uppdraget ingår att föreslå åtgärder som behövs för att undanröja kvarvarande diskriminering av homosexuella. 1 frågor som rör egendomsordningen sker samråd med oss.

Det utredningsarbete som sålunda pågår om homosexuell samlevnad bör inte föregripas av oss. Åtgärder som vidtas beträffande det delproblem som den ekonomiska gemenskapen kan utgöra bör stå i samklang med den lösning på de homosexuellas situation i stort som väljs och med de önskemål om jämställdhet med heterosexuella samboende som den särskilt tillsatta kom- mittén kan komma att föra fram. Det bör ankomma på den kommittén, som kommer att få bättre möjligheter än vi att klarlägga och bedöma behovet av lagregler, att ta ställning i dessa känsliga frågor.

Att vi inte nu anser oss böra ta ställning till i vilka fall homosexuell samlevnad bör betecknas som äktenskapsliknande innebär alltså inte att vi avvisar tanken att de föreslagna reglerna om bostad och bohag blir tillämpliga också på denna samlevnad. Vi anser att den definition vi uppställer på sambor bör ges en sådan avfattning att den lämnar denna möjlighet öppen. När slutlig ställning tas till frågan om de homosexuellas situation och behovet för deras del av lagregler kommer frågan att ytterligare belysas.

Vid en lagstiftning för parter i en äktenskapsliknande samlevnad uppkom- mer ett behov av en enkel men ändå träffande beteckning på dem lagen riktar sig till. Att i lagtext och motiv behöva ständigt upprepa en beskrivning i stil med ”äktenskapsliknande samlevna ” eller dylikt gör texten onödigt tung. Att efter en inledande definition av detta slaget tala om ”part”, ”ena parten”, ”partema” är inte heller lyckligt, då lagstiftningsärendet samtidigt avser makar och deras rättsförhållanden med den risk för oklarheter som därvid kan 6 LU 197320 & 116. uppstå om vem ”part” i ett visst sammanhang syftar på. Inte heller termen 7 Direktiven. se 1979 ås ”samboende” är med sin språkligt helt neutrala innebörd särskilt lämplig. kommittéberänelse del

Enligt vad vi erfarit har emellertid Svenska språknämnden prövat den redan 11 s. 2 (S 197721).

i dagligt tal förekommande beteckningen ”sambo” och rekommenderat dess användning, dock att ordet skall uttalas med grav accent som i de gamla beteckningarna åbo och nabo. Ordet ”sambo” (i bestämd form ”sambon” och i pluralis ”sambor”) har sagts vara det bästa ord som hittills kommit fram.8 Vi föreslår därför att i en ny lag ordet ”sambo” begagnas som legal definition på en person, som samlever med en annan under äktenskapsliknande förhållan- den och — med den ytterligare precisering vi nyss angav — har gemensamt hem och hushåll med denne.

3.3.4 Vilken egendom skall lagen omfatta?

Vi har redan gett vissa antydningar om vilken egendom som i första hand bör komma i fråga. Det gäller det gemensamma hemmet och dess innehåll. Gränsdragningen skall här övervägas närmare. Inte bara egendomens natur utan också förvärvssättet kommer då under diskussion. Vi börjar med att se på lösöret.

Vad alla samboende med gemensamt hushåll behöver kan sammanföras under den gemensamma beteckningen ”bohag”. Dit kan i första hand räknas möbler som behövs i den gemensamma bostaden, såsom sängar, skåp, bord och stolar, och vidare linne och andra textilier, såsom lakan, handdukar, gardiner och mattor. Också konst och prydnadsföremål bör räknas in, t. ex. tavlor, vävnader m. m., samt vidare radio, TV, bandspelare och grammofon. I hushållet behövs köksutrustning — spis, kylskåp, ev. frysbox i den mån dessa förmål inte är att betrakta som tillbehör till den fasta egendomen — kastruller och annat för matlagning och förvaring av mat, glas och porslin samt bestick. Uppräkningen skulle kunna kompletteras och fortsättas. Vad som normalt ingår i ett hem är emellertid väl känt och behöver inte anges mer uttömman- de.

Den ekonomiska gemenskap som vi åsyftar skapas i och med att egendomen förvärvas för gemensamt begagnande. Vad vardera fört med sig i boet bör inte omfattas av denna, såvida inte egendomen förvärvats med tanke på den kommande gemenskapen. Ett typexempel är att den ene köper en möbelgrupp för sina pengar, vilket föranleder den andre att i stället svara för matkostna- dema under viss tid. Egendom avsedd för den enes personliga bruk bör ej falla in under bestämmelserna. Det är viktigt att förvärvet skett för gemensamt begagnande.

Någon värdering av om det verkligen varit nödvändigt att förvärva viss egendom bör ej göras. Det bör sålunda inte införas någon motsvarighet till den bedömning som görs enligt 5 kap. 1 52. utsökningsbalken, då från utmätning undantages möbler, husgeråd och annan utrustning endast ”i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel”. Man får utgå från vad parterna faktiskt anskaffat för gemensamt bruk. !

[ kravet på att egendomen skall ha förvärvats för gemensamt begagnande ' ligger däremot en viss begränsning. Har det som förvärvats huvudsakligen

S_Språkvård. Tidskrift ut- karaktär av investering för den förvärvandes egen räkning, såsom kan vara g'uve" äv Svenskagsr/gråk- fallet vid köp av mycket dyrbar konst, kan läget sägas vara detsamma som när 131???) Jinn : ; _ 1980 : egendom förvärvats för den enes personliga bruk, även om konstverken hängs | 1 ([ se även m- 4 _ upp på väggen och kan beskådas av båda. Att förvärvet huvudsakligen skett av 1980 s. 31. nämnd anledning måste emellertid ha stått klart vid inköpet. Har ett förvärv

¹⁴² Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU l98l:85 ! | 1

SOU l98l:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 143

av viss egendom skett för gemensamt begagnande bör den omständigheten att affären senare visar sig ekonomiskt gynnsam och kanske mer lyckad som investering inte leda till att den skall falla utanför en reglering.

När samlevnaden börjar kan vardera parten redan ha eget bohag som enligt vad nyss konstaterades inte bör komma in under en ny rättslig gemenskap. Allteftersom nyanskaffningar sker för gemensamt begagnande bör emellertid den nyförvärvade egendomen omfättas av denna. I princip bör tanken på att det nyköpta skulle utgöra något slags ersättning (surrogat eller substitut) för den inbragta egendomen och på den grunden kunna tas undan inte få slå igenom när det gäller den samboendegemenskap vi nu undersöker. När den rättsliga konstruktionen av en ny lag övervägs, får vi se hur man skall kunna beakta att ena parten gjort väsentligt större ekonomiska insatser än den andre, vilket kan bli följden av att värdet av en inbragt tillgång tas i anspråk när en ny förvärvas. Den självklara utgångspunkten anser vi böra vara att allt bohag som förvärvas för gemensamt begagnande skall omfattas av gemenskapen.

När egendom erhålls genom arv eller testamente torde ytterligt sällan kunna sägas att den förvärvats för gemensamt begagnande. Det kan däremot ibland vara fallet med gåva, oavsett om denna har givits till den ena eller båda de samboende, såsom om vänner och släktingar i samband med bosättningen ger presenter i form av köksutrustning eller annat bohag.

Vi har hittills vid behandlingen av lösöret uppehållit oss vid egendom som normalt finns i bostaden, bohaget. Frågan är om det inte finns också annan egendom som måste beaktas, egendom som kan ha nog så stor betydelse för familjens ekonomi och i högsta grad påverka partenas ekonomiska mellan- havanden. Vi tänker här närmast på bilen, vars kostnader oftast påverkar vad som står till buds för övrig konsumtion. Utgångspunkten måste i så fall också här vara att bilen anskaffats för gemensamt begagnande och att den ej till övervägande delen betjänar bara en av parterna. Klart bör vara att en bil som nästan helt används i ena partens förvärvsverksamhet eller en för ena parten inrättad invalidbil inte bör räknas in. Med denna begränsningärdet emellertid mycket som talar för att man skall ta hänsyn till förekomsten av bil.

Motsvarande resonemang kan många gånger föras såvitt avser båtar. Vi tänkerdå inte bara på båtar för fritidsbruk utan också på båtar som i vissa delar av landet är ett lika oundgängligt transportmedel som bilen. Många gånger torde det vara befogat att vid en uppgörelse mellan samboende ta hänsyn också till vad som nedlagts i en båt utan att man riskerar att alltför mycket avlägsna sig från utgångspunkten, det gemensamma hemmet och hushållsgemenska- pen. Båtar bör därför i samma utsträckning som bilar beaktas vid en uppgörelse.

Vid sidan av bohaget och vad som bör jämställas därmed har vi en betydelsefull tillgång, den gemensamma bostaden. Som vi sett har av sociala skäl redan införts en lag om ogifta samboendes gemensamma bostad som motsvarar bestämmelserna om makars gemensamma bostad såvitt avser övertaganderätten till hyresrätt och bostadsrätt. Att en lagstiftning som är inriktad på en ekonomisk utjämning måste ta hänsyn till vad som nedlagts i den gemensamma bostaden är klart. Inte bara hyresrätt och bostadsrätt bör omfattas av en ny lag utan också fast egendom och tomträtt. Den genomgång vi gjort av praxis visar att just i fråga om dessa senare kategorier en utjämning många gånger varit påkallad. Det är i och för sig inte förvånande med tanke på de stora värden som bostaden kan representera.

144 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

Den gemensamma bostaden kan ligga i en lägenhet som samtidigt tjänar andra ändamål eller vara inrymd i ett ena parten tillhörigt flerfamiljshus eller i byggnaden på en jordbruksfastighet. Här uppkommer samma problem som i de lagar vilka reglerar övertaganderätten vid upplösning av äktenskapet resp. samboendet och som där lösts på så sätt att andra partens rätt gäller under förutsättning att den förhyrda lägenheten eller den berörda egendomen ”uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna” som gemensam bostad. Motsvarande förutsättning synes böra uppställas när det gäller den ekono- miska uppgörelsen.

Lagen om makars gemensamma bostad gäller också för sommarstugor och liknande fastigheter, låt vara att det kanske inte så ofta går att lösa bostadsfrågan på så sätt att ena maken tar den vanliga bostaden och den andra fritidsbostaden.l När det gäller den ekonomiska uppgörelse som vi diskuterar är det klart att fritidsbostäder bör vara med, förutsatt att de förvärvats för gemensamt begagnande. Den ekonomiska sammanflätningen kan här vara lika stark som när det gäller den vanliga bostaden.

Under det att bohag vid en upplösning av samlevnaden kan fördelas mellan parterna, kan den vanliga bostaden i regel tilldelas endast en av dem. Detta i : förening med de stora värden som kan beröras kräver särskilda överväganden. ” Härtill kommer att andra intressen än de båda samboendes kommer in i : bilden. Hyresvärden eller bostadsrättsföreningen, panthavare eller innehavare av andra begränsade sakrätter kräver visst hänsynstagande. De allmänna intressen som ligger bakom inskrivningsväsendet måste också beaktas.

3.3.5 Vilka skulder skall beaktas?

De för gemensamt begagnande anskaffade tillgångarna, bohaget och bostaden, anger ramen för den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna. Den fråga som närmast står i tur att behandla är då vilka skulder som man bör ta hänsyn till. Skall värdet av tillgångarna minskas genom något slags gäldstäckningsförfa- rande som vid bodelning mellan makar eller hur skall man förfara?

Till en början kan vi konstatera att en uppgörelse som begränsar sig till bohag och bostad gör det nödvändigt att begränsa också utrymmet för ett hänsynstagande till skulder. Om alla skulder som sambor svarar för skulle beaktas, exempelvis genom att avräknas i första hand från den gemensamma ; egendomen, skulle syftet med ett nytt system förfelas. I stället för att t åstadkomma en utjämning, där den ekonomiskt svagare parten får en skälig i andel av de gemensamt skapade tillgångarna, löper man risken att den svagare parten tvärtom förlorar den del därav som han eller hon enligt nu gällande rätt ändock kan göra anspråk på. Samma invändningar kan riktas mot en ordning, enligt vilken skulderna i andra hand — om övrig gäldenären tillhörig egendom inte räcker till — skulle få avräknas från bohaget och bostaden. Hänsynen till borgenärema påkallar inte heller en sådan ordning. Genom bestämmelserna om vad som vid utmätn ing får undantas i hemmet är betydande delar av ett 5 normalt hem redan skyddade mot borgenäremas krav.

Naturligt kan vara att man söker ett samband mellan skulderna och egendomen, exempelvis så att skulder som ena parten iklätt sig föratt förvärva tillgångarna eller delar därav skulle bli beaktade. Inte heller en sådan princip

1 NJA II 1959 s. 9 f. är invändningsfri. Hur parterna finansierar sina inköp kan variera och bero på

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 145

helt andra överväganden än vad som är lämpligt med hänsyn till de gemensamma ekonomiska mellanhavandena. Den ene kanske hellre i det längsta betalar kontant under det att den andre inte har några betänkligheter mot att sätta sig i skuld. Om den som satt sig i skuld får ta undan viss egendom som täckning för skulder blir han eller hon gynnad i förhållande till den som betalat kontant. Detsamma gäller i förhållande till den som bidragit genom verksamhet i hemmet och som kan ha lagt ned minst lika stort värde för gemenskapen genom sitt arbete. Det vore inte heller konsekvent att medge täckning för skuld som avser inköp av bohag men inte för skuld som ena parten ådragit sig för inköp av matvaror och andra förbrukningsartiklar i hushål- let.

Eftersom begagnat bohag i regel har ett förhållandevis lågt värde finns det vidare risk för att den som skulle äga ta undan egendom motsvarande den skuld han eller hon iklätt sig vid inköpet ägde erhålla mer som gäldstäckning än han eller hon bidragit med genom inköpet. Helst skulle rätten till täckning vara begränsad till den egendom som förvärvats vid skuldsättningen men sambandet mellan viss tillgång och skuld kan vara svårt att styrka. I vart fall måste rätten till täckning för skuld begränsas till att gälla den egendom som den skuldsatta parten själv förvärvat för gemensamt begagnande. Men därmed skulle frågan vem som förvärvat viss egendom fortfarande få betydelse och göra det nödvändigt att förteckna vardera partens innehav av gemensam egendom. Även med här nämnda begränsningar av rätten till gäldstäckning finns det risk för att möjligheten till sådan täckning missbrukas av den som vill undgå en framtida utjämning genom att denne gör samtliga sina inköp för gemensamt begagnande på kredit.

Ser vi på köp av bohag finns det idag flera olika sätt att förvärva egendom på, utan att hela betalningen genast erläggs. De vanligaste formerna faller under de 5. k. kreditköpen enligt konsumentkreditlagen (l977:98l). Till kreditköp räknas det traditionella avbetalningsköpet och andra delbetalnings- köp men också de köp där full betalning erläggs på en gång vid någon tidpunkt efter det att varan har utgivits. Dit räknas vidare de 5. k. låneköpen och vissa former av kontoköp.l Här finns alltså bl. a. kreditsystem som kan göra det svårt att efter en tids förlopp — t. ex. efter omväxlande avbetalningar och nydebiteringar på ett konto — avgöra vad som kvarstår av en ursprunglig skuld avseende ett visst köp.

En särställning intas av sådana kreditköp där säljaren har rätt att återta varan om köparen inte firllgör sina förpliktelser enligt köpeavtalet. Återtag- anderätten gäller mot tredje man, alltså även mot den som bor samman med köparen. Teoretiskt kan saken även uttryckas så, att köparen ännu inte erhållit fulla äganderätten till varan.2 Vad som kan mm i en ekonomisk uppgörelse mellan sambor är därför inte äganderätten till varan utan den rätt därtill som köparen har enligt köpeavtalet. När värdet av denna rätt skall beräknas kommer därför bl. a. skulden, dvs. vad som återstår att betala enligt köpeavtalet, automatiskt att beaktas.

Skulder förenade med ett sakrättsligt verkande skydd för borgenären är annars vanliga när det gäller bostaden, särskilt om bostaden utgör fast egendom. Vid köp av bostadsfastighet är det normalt att en större del av köpeskillingen finansieras genom lån mot säkerhet av pantbrev i fastigheten.

' Prop. 1976/77:123 s. 158. 2 Återtaganderätten upp— hör emellertid enligt 15 å andra stycket konsu- mentkreditlagen om kre- ditfordringen preskribe- ras, se prop. 1976/77:123 s. 51 f.

146 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

Dessa lån följer vanligtvis med när fastigheten senare övergår till ny ägare och betalningsansvaret övertas i allmänhet av denne. Från de samboendes synpunkt kommer fastighetens ekonomiska värde att utgöras av dess värde utöver befintliga lån. Också en bostadsrätt, som ibland kan representera ett avsevärt ekonomiskt värde, kan belånas mot säkerhet av panträtt i rättighe- ten.3 Med hänsyn främst till skulder som parterna övertagit eller annars fått ikläda sig för den gemensamma bostaden bör sålunda gäldstäckning i någon förrn medges. De fordringar som bör beaktas är enligt vår mening i princip sådana som är förenade med särskild förmånsrätt enligt förmånsrättslagen (1970:979). Gemensamt för dem är det särskilda samband de har med egendomen. Såvitt avser fast egendom och tomträtt räknas till fordringar med särskild förmånsrätt, förutom vissa avgälder och bidrag,4 fordran som är förenad med panträtt i egendomen.5 I fråga om lös egendom, vartill bl.a. bostadsrätt räknas, är det också framför allt panträtt som ger särskild förmånsrätt.6

Till särskild förmånsrätt hänförs också den rätt som följer med utmätningi den utmätta egendomen (8 5fönnånsrättslagen). Nu är, som vi redan anmärkt, bohag och bostad i stor omfattning egendom som är skyddad mot utmätning Fråga om avräkning av skuld för vilken utmätning skett uppkommer därför i först när det gäller mer värdehrll egendom, såsom fastigheter, tomträtter, . dyrbara bostadsrätter och ”för ett hem och dess skötsel” ej nödvändigt bohag i (5 kap. 1 5 2. utsökningsbalken). Vidare uppkommer frågan bara om den utmätta egendomen ännu inte försålts när uppgörelsen mellan parterna äger rum. Har den försålts aktualiseras möjligen andra frågor, exempelvis om gäldenärens sambo skall kunna kompenseras för detta i någon form.

Föreligger förutsättningama för att frågan om avräkning av utmätnings- skuld skall uppkomma lär det många gånger vara omöjligt att bortse från skulden. Vill andra parten överta egendomen på sin lott måste han betala skulden, om han vill avvärja en försäljning. Man kan invända att via en

1 3 Se SOU 1973122 s. 294. Bestämmelserna i 5 kap. 1 56. utsökningsbalken om viss ? utmätningsfrihet för gäldenären tillhörig bostadsrätt gäller ej om rättigreten blivit ! pantsatt, se 13 5 första stycket. 1 i 1 4 De som bör kunna komma i fråga när det gäller den gemensamma bostaden är fordran på tomträttsavgäld (75 l. förmånsrättslagen), premielån från Stockholms Stads brand- försäkringskontor (tredje punkten övergångsbestämmelsema till förmånsrättslagen), fordran på viss ersättning enligt fastighetsbildningslagen (lag 19701990 om förmånsrätt för fordran på grund av fastighetsbildning), samt fordran på vissa bidrag uttaxerade av samfällighet eller förening(lag 1939:609 om förmånsrätt för vissa fordringarenligt lagen om enskilda vägar, lag 197311 152 om förmånsrätt för fordringar enligt lager 1973:l 150 om förvaltning av samfälligheter). 5 Enligt 652. och 753. förmånsrättslagen följer den särskilda förmånsrätten med ”inteckning” i egendomen resp. tomträtten och gäller således även s.k ägarhypo- tek.

6 4 5 2p. förmånsrättslagen avser handpanträtt, varmed jämställes annan panträtt i lös egendom som på grund av egendomens beskaffenhet kan stiftas utan vanlig :radition, se r Utsökningsrätt IX, SOU 196915 5. 101. '

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 147

utmätning det blir möjligt att avräkna oprioriterade skulder. Vare sig utmätningen leder till egendomens försäljning eller ej bör därför en utmät- ningsskuld som påverkar uppgörelsen enligt vad nu sagts kunna beaktas, så att inte resultatet blir oskäligt mot gäldenärens sambo. Vi återkommer till denna fråga (3.3. 7).

Bohaget är inte på samma sätt som bostaden ägnat att tjäna som underlag för kreditsäkerhet. Den sannolikt vanligaste formen av säkerhet, återtaganderät- ten för säljaren vid kreditköp, är redan på grund av sin rättsliga konstruktion som nämnts sådan att den därmed sammanhängande fordringen blir beaktad. Uteslutet är emellertid inte att de särskilda förmånsrätter som kan komma ifråga — handpanträtt och retentionsrätt — kan vara förenade med sådana fordringar som i likhet med kreditsäljarens fordran bör ingå i uppgörelsen mellan parterna.7

Mycket talar enligt vår mening således för att man som principiell huvudregel skulle ta hänsyn endast till sådana skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen. Därigenom skulle kunna skapas en gräns mellan skuldförhållanden som skall resp. inte skall påverka uppgörelsen mellan de samboende, en gräns som är klar till sin innebörd och lämplig för de flesta fallen.

Normalt ligger skulder med särskild förmånsrätt inom värdet av den belastade egendomen. Vid den dominerande formen av sådan skuld, den förenad med panträtt i egendomen, ligger det i borgenärens direkta intresse att tillse att säkerheten är betryggande. Detta hindrar inte att belåning utöver värdet är möjlig och att viss egendom som skall ingå i uppgörelsen i själva verket kan representera ett negativt värde. Om den överskjutande skulden får avräknas från annan egendom som inår i uppgörelsen är risken uppenbar att ena sambon i realiteten kan få svara för den andres skulder. Detta vore särskilt otillfredsställande med tanke på att en pantsättning i dessa fall ofta kan ha skett för skulder som varken har med egendomens anskaffning, förbättring eller underhåll att göra.

Vi anser därför att den spärren bör gälla att skulder, som är förenade med särskild förmånsrätt i viss egendom, inte får avräknas till sammanlagt högre belopp än som motsvarar den belastade egendomens värde. Vad som överskjuter värdet får behandlas som andra, ej fönnånsberättigade skulder. På så sätt erhålls en yttersta gräns som samtidigt är så bestämd att den inte gör det nödvändigt med en prövning av det berättigade i själva skuldsättningen.

Det system vi vill skapa bygger bl. a. på tanken att olikheter och skillnader mellan de båda parternas insatser för egendomen och gemenskapen med tiden kommer att utjämnas. Den tanken får motivera att man i princip bortser från sådana olikheter som består i att den ene mer än den andre ådragit sig skulder av ej förmånsberättigad natur. Det är tänkbart att denna ordning, liksom spärren mot avräkning av överskjutande skuld, i något fall kan leda till oskäligt resultat för ena sambon. Om man skall kunna ta hänsyn härtill och särskilt kompensera denne får vi överväga i det följande (3.3.7).

7 Ett praktiskt exempel kan vara den förmånsrätt som med stöd av lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats till- kommer den som repare- rat bohag. Det har disku- terats huruvida hant- verkares rätt enligt lagen utgör panträtt eller reten- tionsrätt. se Utsökning- rätt IX, SOU 196915 5. 99 f.

' Förhandlingma på det nordiska juristmötet i Reykjavik 1975 s. 361. 2 Ang. dessa bestämmel- ser se Danielsen i UfR 1972 Bs. ] ff, 1973 Bs. 206 ffoch 1978 B 5. 241 ff

3 Bet. nr 915/1980, Eg- teskab 8, Samliv uden zegteskab 1 s. 122 ffoch 128 ff. Se även avsnitt 2.7.1 ovan.

148 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad

SOU 1981:85

3.3.6 Val av principlösning

Målet bör vara att åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan partema inom ramen för de under samboendet gemensamt uppbyggda tillgångarna med anknytning till det gemensamma hemmet. Vilka kategorier av sambo- ende, vilka slag av egendom och vilka skulder som bör beröras har vi redan diskuterat på mer principiell grund. Vi skall nu diskutera på vilka olika vågar man kan gå fram för att nå målet.

En väg är att ge den ekonomiskt svagare sambon ett anspråk på ersättning av den andre, en ersättning som bestäms helt skönsmässigt. Denna metod föreslogs av referenten, civildommer Inger Margrete Pedersen, under diskus- sioner vid Det 27:e nordiska juristmötet i Reykjavik 1975. Ersättningen skulle enligt förslaget förebygga att den svagare parten blev ”åbenbart urimeligt” ställd i ekonomiskt hänseende.l

En sådan lösning ligger i linje med de sedan 1970 i Danmark gällande bestämmelserna i 5 56 &gteskabsloven, som tillhandahåller motsvarande möjlighet vid upplösning av äktenskap där makarna har enskild egendomz. Den har av den danska kommittén föreslagits bli tillämplig också vid upplösning av ogift samboende.3 För svenskt vidkommande skulle lösningen däremot innebära en för parterna alltför stor osäkerhet om hur deras ekonomiska mellanhavanden skall avvecklas. Vid en reglering begränsad till bohaget och bostaden är det hellerinte lämpligt att välja en lösning som i första hand går ut på ersättning i pengar, eftersom reglerna samtidigt bör ge den ekonomiskt svagare möjlighet att vid behov överta egendomen.

Vi har i stället närmare övervägt två andra lösningar. Den ena innebär att man för sambor skulle införa en rätt till likadelning av bohaget och bostaden vid upplösning av gemenskapen, alltså en giftorättsliknande konstruktion begränsad till viss egendom. Den andra är att man bygger vidare på samäganderättstanken och ger närmare regler för uppkomsten och upplös- ningen av ett samäganderättsliknande förhållande avseende bohag och bostad, där andelarna i princip skulle anses lika stora.

Giftorättsmodellen har den fördelen att man undviker att ge sig in på mer förmögenhetsrättsligt betonade frågor och kan begränsa sig till en renodlat familjerättslig lösning. Vid uppbyggnaden av denna kunde man i väsentlig omfattning tillämpa samma principer som gäller för makar vid bodelning. Vid upplösning av sambors gemenskap skulle bohag och bostad som förvärvats för gemensamt begagnande ingå i bodelning mellan parterna och vardera skulle i princip ha rätt till hälften av tillgångarnas behållna värde sedan därifrån avräknats de skulder som skall beaktas. En individuell bedömning skulle i undantagsfall kunna göras enligt de principer om jämkning som man vill införa vid bodelning mellan makar.

En giftorättsliknande konstruktion stöter emellertid på svårigheter om också makar skall omfattas av bestämmelserna. Man skulle då först få göra en bodelning avseende bohaget och bostaden med särskilda bestämmelser om gäldstäckning och ev. om jämkning och därefter en bodelning avseende makarnas återstående tillgångar och skulder. Avsevärda tekniska svårigheter uppkommer inte minst med tanke på de olika ändringar vi finner skäl föreslå när det gäller giftorätten och realiserandet därav i skilda upplösningssituatio- ner.

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 149

Att lämna makar utanför en för andra samboende given reglering avseende bohag och bostad vore inte heller lyckligt. Som vi redan konstaterat lämnar de nuvarande giftorättsreglema inte alltid ett tillfredsställande skydd för den ekonomiskt svagare maken och följden av två parallella lösningar skulle kunna bli att ogifta erhöll ett bättre skydd än gifta samboende. Risken finns att den tendens som redan kunnat skönjas i svensk rättspraxis att finna samäganderätt föreligga mellan makar med egendomsskillnad skulle leda till att samäganderättslösningen fortfarande existerade, då som en tredje lösning vid sidan av de i lag reglerade.

Väljer man i stället en samäganderättsliknande lösning har man fördelen av att bygga vidare på ett känt begrepp, som redan visat sig ha viss dragningskraft i det praktiska livet. Man kan förvänta sig att folk i allmänhet har lättare för att fatta innebörden därav än av en giftorättskonstruktion som företer både likheter och olikheter med den för makar gällande. Genom att den utjämning man syftar till förverkligas redan vid bestämmandet av vad vardera äger behöver någon konflikt med giftorättsreglema inte uppkomma. Samma lösning skulle alltså kunna användas för såväl gifta som ogifta samboende och utgöra en reglering gemensam för allt samboende.

Den principlösning vi slutligen stannat för skall alltså gå ut på att parterna, vare sig de är gifta eller ogifta, vid upplösningen av samlevnaden i viss omfattning anses som om de tillsammans äger bohag och bostad som förvärvats för gemensamt begagnande. För skulder som har särskild förmåns- rätt i egendomen skall parterna också, i förhållandet sig emellan, anses i lika mån ansvariga. Rättsförhållandet bör kunna upplösas vid bodelning och därvid bör behovsprincipen kunna tillämpas vid fördelningen av egen- domen.

Bestämmelserna om rättighetens uppkomst kan ges med olika styrka. Den svagaste varianten är att ställa upp endast en presumtion för att egendomen i brist på utredning om motsatsen skall anses som samägd. Detta skulle betyda ett mycket litet stegi förhållande till nuläget men möjligen kunna ha en viss styrande inverkan i riktning mot att samäganderätt med tiden skulle anses föreligga i ökad omfattning. På kort sikt skulle emellertid lösningen innebära att hittillsvarande norm för bedömningen av äganderättsfrågan. nämligen att den som skjutit till pengarna för inköpet också är egendomens ägare. fortfarande vore utgångspunkten. Vi vill med en ny principlösning komma bort från den utgångspunkten och en presumtion av den här diskuterade svaga typen skulle följaktligen inte leda till målet, kanske inte ens på lång sikt. I vart fall är det enligt vår mening otillfredsställande att överlämna denna betydel- sefulla fråga helt åt rättstillämpningen.

Enligt vår mening behövs det därför regler som med större kraft inför ett gemensamt ägande som den normala utgångspunkten vid den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna. Man skulle kunna såsom huvudregel föreskriva samäganderätt i fråga om bohag och bostad. blott egendomen förvärvats för gemensamt begagnande. Därmed skulle man i lagen ha tagit klar ståndpunkt emot den hittillsvarande utgångspunkten i äganderättsfrågan.

Vad nu sagts aktualiserar i hög grad frågan vid vilken tidpunkt ett gemensamt ägande skall få effekt. Om meningen är att bryta med den hittillsvarande utgångspunkten kunde det synas följdriktigt att direkt anse samäganderätt föreligga redan från förvärvet. Vill man fullt ut lägga förmö-

genhetsrättsliga synpunkter till grund kan ståndpunkten också synas konse- kvent.

Vi har närmare undersökt vilka verkningar en sådan uppläggning skulle få. Ser vi först på förhållandet mellan parterna själva skulle inte mycket vara att vinna i fråga om skyddet för den ekonomiskt svagare parten som inte kan uppnås genom rådighetsinskränkande föreskrifter och som i väsentlig omfatt- ning redan i dag föreligger i fråga om makars bohag och bostad samt ogifta samboendes bostad. En samäganderätt från förvärvet för i stället med sig förhållandevis invecklade frågor om rätt för den förvärvande partens make eller sambo att i förekommande fall inträda som registrerad delägare, exempelvis såsom lagfaren delägare till den gemensamma bostaden.

Också i förhållandet till tredje man uppkommer problem. Lösningen bör sålunda inte innebära att en kreditsäljare måste godtaga köparens make eller sambo som gäldenär och för maken eller sambon själv bör den inte medföra ett ansvar för betalningen av köpeskillingen eller del därav, då detta skulle vara förenat med risker för honom eller henne.

Även om sådana verkningar kan undvikas måste en samäganderätt, om den skall få något reellt innehåll, i viktiga hänseenden beaktas redan från förvärvet. En säljare, som inte försäkrat sig om att hans fordran på betalning har en sakrättsligt skyddad ställning, skulle normalt inte kunna räkna med att vid utmätning eller konkurs mer än köparens andel i egendomen vore åtkomlig, ! även om exekutionsreglema i och för sig medger att egendomen i dess helhet säljs till fömöjande av borgenärema. I fråga om bostaden uppkommer särskilda problem. En hyresvärd skulle få finna sig i att hyresgästens sambo inträder som medhyresgäst med de möjligheter till ett helt övertagande av hyresrätten som detta ger. Motsvarande problem uppkommer i fråga om bostadsrätt, när bostadsrättsföreningens stadgar uppställer särskilda krav för ;

l 1

150 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

medlemskap.4 Såvitt avser fast egendom och tomträtt uppkommer, förutom nyss antydda inskrivningsrättsliga problem, frågan om förhållandet till sådana panthavare och ev. innehavare av andra begränsade sakrätter, till vilka upplåtelse skett innan samäganderättsförhållandet blivit registrerat och av den förvärvande parten ensam, utan medverkan av hans make eller sam- bo.

Vidare kan nämnas att en samäganderätt räknad från förvärvet, oavsett hur de rättsliga problemen bemästras, kan innebära en risk för missbruk på tredje '; mans bekostnad. Risken består däri att stora värden automatiskt och utan att 1 parterna vidtar någon särskild disposition kan överföras från ena parten till i den andre med omedelbar verkan. Denna risk skulle visserligen inte gälla för ; borgenärer med särskild förmånsrätt i egendomen men väl för övriga. i

Det är klart att man för att nå syftet med samäganderättslösningen inte behöver använda sig av en så långt gående lagstiftning som här diskuteras. Den utjämning vi vill uppnå grundar sig på tanken att den enes förvärv uppvägs av den andres insatser av annat slag under samboendetiden. Det är från den synpunkten närmast en fördel om lösningen skall tillgripas först i samband med att samlevnaden upplöses. Då kan med större säkerhet bedömas om huvudregeln för uppgörelsen slår rätt eller om någon avvikelse i det individuella fallet bör göras. Önskemålet är alltså här detsamma som vi

4 Se | | äbostadsränsla_ tidigare fann när det gällde den principiella frågan om lagstiftning för gen (1971 :479). äktenskapsliknande samlevnad, nämligen att lagen helst bör träda i tillämp-

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 151

ning först när samlevnaden upplösts och samtliga inverkande faktorer lättast kan bedömas.

Vidare är det önskvärt att undvika särskilda regler om samförvaltning och andra liknande bestämmelser som skulle följa med en från förvärvet gällande samäganderätt. All erfarenhet talar för att man också på det här området bör bevara den genom 1920 års gifterrnålsbalk för makar införda principen om sårförvaltning och säransvar för skuld. Att i detta hänseende återinföra det samfällda boet eller motsvarighet därtill bör inte komma ifråga.

Vi vill därför inte välja en konstruktion som innebär att sambo eller make redan från tidpunkten för förvärvet skulle anses som samägare till bohag eller bostad som förvärvats av den andre. Det naturliga bör i stället vara att se makes eller sambos rätt som en av gemenskapens avveckling påkallad rättighet, vars syfte är att utjämna den ojämlikhet i ägandet som kan ha uppstått under samlevnaden. Rättigheten bör därför i princip gälla först vid upplösningen och avse de gemensamma tillgångar parterna då innehar. Detta hindrar inte att den kommande ekonomiska uppgörelsen kan få vissa förverkningar i form av rådighetsinskränkande bestämmelser och redovisningsansvar gentemot andra parten.

Med hänsyn till dessa våra slutsatser om den rättsliga konstruktionen står det klart dels att skillnaden gentemot en giftorättslösning huvudsakligen blir av teknisk natur ehuru förenad med klara sakliga fördelar, dels att rättigheten visar vissa olikheter gentemot det förmögenhetsrättsliga begreppet samägan- derätt. Vi har undersökt om det skulle gå att finna en lämplig ny term också för den rätt som enligt vårt förslag skulle tillkomma sambo eller make till det gemensamma hemmet men inte lyckats hitta någon som både för tankarna i rätt riktning och tillräckligt skiljer sig från redan existerande beteckningar. Vi skall i stället så långt det är praktiskt möjligt söka undvika termen samäganderätt, när denna kan missförstås.

De som önskar ordna sina mellanhavanden så, att samäganderätt uppstår redan från förvärvet, har givetvis fortfarande denna möjlighet. Ingenting hindrar heller att samäganderätt kan uppstå redan under samlevnaden på andra grunder. I bodelningssituationen blir resultatet detsamma vare sig man finner att samäganderätt i traditionell mening föreligger eller den föreslagna presumtionen för ett gemensamt ägande blir tillämplig.

3.3.7 Andelamas storlek

Parternas andelar i den samägda egendomen fåri princip anses lika stora. En hälftendeln ing av tillgångarna framstår för de flesta fallen som en skälig lösning på utjämningsfrågan. I vissa fall kan emellertid en hälftendelning framstå som oberättigad. Ett fall kan vara att ena parten bidragit genom stora inköp vid den gemensamma bosättningen, varpå upplösningen kommer mycket snart. Andra parten kan då sägas inte ha hunnit firllgöra motsvarande insatser på sitt håll. Också vid upplösningen av en mer långvarig förbindelse kan det visa sig att parterna bidragit i så olika grad till gemenskapen att detta på något sätt bör beaktas.

En möjlighet skulle kunna vara att låta viss egendom tas undan därför att förutsättningama för att låta den ingå i gemenskapen brustit. Att efter särskild prövning helt ta undan viss egendom men ej annan torde dock i allmänhet inte

152 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU l98l:85

vara en lyckad lösning, när det är partens totala bidrag till gemenskapen som skall värderas. Det kan exempelvis vara fullt skäligt att gemenskapen i visst fall omfattar en bostad av betydande värde.

Ett naturligt sätt att se på saken är enligt vår mening att i de diskuterade exemplen anse att parterna har olika stora andelari egendomen. Detta bör vara fallet om parternas totala bidrag till gemenskapen varit väsentligt olika stora. Det är då inte bara kontanta bidrag och utgiRer som bör räknas utan också arbete, inberäknat hushållsarbete och annat arbete i hemmet, som vardera parten nedlagt för gemenskapen. En bestämning av andelarna efter dessa riktlinjer blir naturligtvis lättast att göra vid uppgörelsen efter ett mycket kortvarigt samboende. Har parterna sammanbott under avsevärd tid lär det bli svårt att finna underlag för enbart smärre justeringar av andelarna. Det torde då vara möjligt att frångå hälftendelningen bara om missförhållandet mellan parternas insatser är väsentliga och uppenbara.

Tekniskt sett kan två olika vägar användas när andelarna bestäms efter särskild prövning. Har ena partens bidrag blivit så mycket större än andra partens som följd av ett visst kostnadskrävande förvärv, kan det vara naturligt att låta förvärvarens andel i just denna egendom bli större än den andres men lika i övrig egendom. Deras resp. andelar i egendomen som en totalitet framkommer då vid sammanräkningen av vad som belöper på vardera parten. En annan väg är att direkt försöka göra en helhetsbedömning av parternas insatser, något som kan ligga närmare till hands när bidragen från ena sidan huvudsakligen bestått i nedlagt arbete för gemenskapen. Vi vill betona att det här rör sig om olika tillvägagångssätt och att det sakliga resultatet bör bli detsamma oavsett vilken väg som väljs.

När man bedömer vardera partens insatser för gemenskapen bör också skuldema komma med i bilden. En av dem kan, i avsaknad av egna besparingar att ta av, ha tagit upp ett lån för viss utgift för egendomen. Ett exempel är att den ene erhållit ett lån av någon släkting för att finansiera kontantinsatsen vid köp av en villa. Är detta ett lån utan särskild förmånsrätt i egendomen — alltså i borgenärens hand en oprioriterad fordran — beaktas den inte på så sätt att den avräknas vid uppgörelsen mellan parterna. Däremot kan detta partens bidrag till gemenskapen beaktas som skäl för att anse hans eller hennes andel vara större. Motsvarande bör gälla i den mån låneskulden visserligen är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen men överstiger den belastade egendomens värde och därför inte får avräknas.

Är en skuld avräkningsbar vid uppgörelsen men har den ingenting med egendomens anskaffande, törkovran eller underhåll att göra, kan detta vara en omständighet bland andra som talar för att andelarna bör vara olika stora. Har exempelvis en av parterna belånat bostaden för helt privat ändamål, minskar bostadens nettovärde — dvs. hans eller hennes bidrag till gemenskapen — i motsvarande mån. Samma resonemang kan föras när särskild förmånsrätt för skulden uppkommit genom utmätning.

En särskild bedömning bör övervägas också när den ena parten ar'lider— det kan röra sig om makar eller sambor— och deti princip är fråga om att dela bara på det gemensamt uppbyggda hemmet. För makar finns redan särskilda bestämmelser i den s. k. basbeloppsregeln i 13 kap. 12 å andra stycket giftermålsbalken, vilken syftar till att förhindra att små bon splittras, men basbeloppsregeln förutsätter att egendomen är giftorättsgods. När det gäller

MPN— ...

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 153

makar med fullständig egendomsskillnad eller sambor kan den efterlevande i dagens situation i en del fall bli tvungen att lämna sitt hem eller avstå en stor del därav till den avlidnes arvingar.

Med vårt förslag skulle den efterlevande i vart fall ha rätt till halva värdet av den del som förvärvats för gemensamt begagnande. I andra fall kan den efterlevande i dag behålla större delen av hemmet men enligt vårt förslag få se sin rätt reducerad till hälften. Vare sig vårt förslag är gynnsamt eller ogynnsamt för den efterlevande i förhållande till nuläget, finns det, inte minst med tanke på den samägda egendomens karaktär, skäl att överväga en mer generös behandling av den efterlevande, vars rätt till hemmet i viss omfattning bör få gå före arvingars.

Den efterlevande bör följaktligen, även om han eller hon inte enligt de riktlinjer vi skisserat för andelsbestämningen kan begära mer än hälften, tillerkännas mer redan i sin egenskap av efterlevande. Samma sociala skäl som ligger bakom basbeloppsregeln talar för detta. Av samma skäl bör den andel som tillkommer en efterlevande i ett äktenskap utan annan egendom att dela eller i en äktenskapsliknande förbindelse inte generellt höjas och alltså öka med hemmets storlek och värde. Den bör i stället på motsvarande sätt som bestämmelserna i giftermålsbalken relateras till gällande basbelopp. Vi föreslår att den efterlevande av det gemensamma bohaget och bostaden erhåller egendom minst motsvarande två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (19621381) om allmän försäkring.

3.3.8 Avtal om undantag?

I nära samband med spörsmålet om hur parternas andelar skall bestämmas står frågan om parterna skall äga sätta den lagbestämda gemenskapen ur spel. För makar har länge funnits möjlighet att genom äktenskapsförord sätta giftorätten åt sidan. Någon motsvarande utväg för samboende kan därför förefalla logisk och lämplig.

Även om vår lösning liksom giftorätten avser att vara ett skydd för den ekonomiskt svagare parten och möjligheten för denne att avstå från detta skydd även i fråga om den nya rättigheten kan synas logisk, är det dock en grundläggande skillnad mellan de båda systemen. Under det att giftorätten i princip omfattar all makarnas egendom tar gemenskapen i fråga om hemmet bara sikte på just den egendom som parterna gemensamt byggt upp under gemensamma uppoffringar. Under det att giftorätten gäller fullt ut redan från äktenskapets ingående får den nya rättigheten normalt större betydelse först med tiden, allteftersom egendom förvärvas för gemensamt begagnande. Samma behov av att kunna ställa sig utanför föreligger därför inte i fråga om den föreslagna lösningen.

Som framgått av vår översikt över rättsutvecklingen i Sverige och en del andra länder har en samäganderättslösning trängt sig fram som den naturliga utvägen när hittillsvarande allmänna principer inte gett ett skäligt resultat och särskilda möjligheter till utjämning — exempelvis genom giftorätten — inte funnits tillgängliga. Skapar man nu ett system som avser att råda bot på just dessa förhållanden är det mycket tveksamt om samma missförhållanden som tvingat fram lösningen skall tillåtas leva kvar. Det är möjligt att man genom en

' Se 3.2 ovan.

2 Jfr betr. makar med egendomsskillnad Walin, Efterlevande makes rätts- ställning s. 27, Förhand- lingarna å det tjugoförsta nordiska juristmötet i Helsingfors den 22—24 augusti l957.

154 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

valrätt för de samboende i realiteten tar tillbaks med ena handen vad man gett med den andra.

Frågan är om inte vår lösning tar sikte på en så grundläggande rättvisefråga att den inte går att komma ifrån, även om man ger parterna den formella möjligheten att avtala bort skyddet. Det är exempelvis antagligt att makar som vill ha fullständig egendomsskillnad kommer att, mer eller mindre rutinmäs- sigt, avtala bort också gemenskapen i fråga om hemmet. Man är då tillbaka i den situation som förelåg i de svenska rättsfall som vi tidigare redogjorde för.' Att makarna i de två hovrättsavgörandena förmodligen var omedvetna om den egendomsskillnad som inträtt till följd av den äldre domen på hemskillnad men i den situation vi diskuterar förutsätts ha ingått avtal därom är en övervägande formell invändning. Få samboende torde iaktta de rättsliga formaliteter som äktenskapsförord och liknande avtal kan ge anledning till när förhållandena ändras.2 Hur domstolarna i fortsättningen kommer att bedöma liknande situationer om parterna har valfrihet i fråga om gemenskapen är dock osäkert. Antingen fortsätter den utveckling av samäganderättstanken som redan spårats i praxis och då kan valfriheten på sikt komma att få mycket liten reell betydelse, eller kommer domstolarna med hänsyn till att lagstiftaren med öppna ögon gett parterna avtalsfrihet att fasthålla vid den mer formella bedömning av äganderättsfrågan som vi tidigare kritiserat.

Det finns onekligen fall då det kan synas helt befogat att ett avtal om undantag skulle bli gällande mellan parterna. Antag att ena parten gör ett särskilt kapitalkrävande inköp, exempelvis i samband med bosättningen, och att parterna därför ingår ett avtal om att egendomen skall vara undantagen vid en kommande upplösning av gemenskapen. I ett sådant fall kan parterna vara helt överens om detta när förvärvet sker och avtalet kan framstå som en förutsättning för förvärvet. Kommer sedan samlevnaden att upplösas inom en nära framtid, talar starka skäl för att avtalet borde lända till efterrättelse.

Om däremot i det valda exemplet samboendet kommer att bestå under en längre tid, kan förhållandena komma att ändras väsentligt. Den andra parten kanske efter en tid har lämnat bidrag till gemenskapen i annan form, bidrag som med tiden väl kommit att motsvara vad den förre en gång satsade vid sitt förvärv. Vid en upplösning, kanske genom förvärvarens frånfälle, kan det te sig direkt stötande att tillämpa avtalet. De förutsättningar som avtalet en gång grundades på föreligger inte längre.

Det sagda visar att man har anledning att behandla olika avtalstyper på olika sätt. En typ, som man enligt vår mening har att ställa sig kritisk till, är den som skulle innebära att parterna generellt gör undantag från lagens ordning. Den risk en sådan lösning skulle kunna innebära har vi redan berört. Önskemålet att den ekonomiskt svagare parten inte i förväg avsäger sig det skydd lagen ger honom eller henne anser vi väga tyngre än de eventuella fördelarna med en fullständig avtalsfrihet. Det bör alltså inte vara möjligt att i början av samlevnaden genom avtal sätta en kommande ekonomisk uppgö— relse åt sidan, innan man ännu vet om en sådan alls kan bli aktuell.

Däremot kan det finnas skäl att se på ett annat sätt på den situation som råder när ett visst förvärv sker. Samma risk för den ekonomiskt svagare föreligger inte när parterna vid avtalet vet vilken konkret tillgång avtalet gäller och alltså i stort sett vilka värden som därigenom förbehålls den som enligt hittills gängse principer har betraktats som förvärvare. Vill parterna att

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 155

förvärvaren av ett mer värdehrllt objekt ensam skall också vid bodelning anses som ägare bör de i viss omfattning kunna avtala om detta, allra helst som ofta motsvarande resultat vid en kort tid därefter inträffad separation annars kunnat nås genom att andelarna bestämts olika stora. Avtalsmöjligheten bör reserveras för de fall då förvärvet avser någon mer värdefull tillgång, såsom kan vara fallet med fast egendom, bostadsrätt o. dyl. För mer ordinära förvärv finns det ingen anledning att modifiera den legala ordningen.

Vad nu sagts bör i motsvarande mån gälla om parterna vid förvärv av i värdefull egendom önskar båda uppträda som förvärvare men inneha egendomen med olika stora andelar. Erhåller de i enlighet med en sådan fördelning exempelvis lagfart på en bostadsfastighet till olika andelar, bör dessa andelar ligga till grund vid en framtida uppgörelse.

Ett avtal ingånget inom nu angivna gränser bör kunna tillämpas i vart fall vid en bodelning som inträffar inom en inte alltför avlägsen framtid. Har det gått en längre tid och har den ekonomiska sammanflätningen blivit sådan som förutsatts bakom tanken att det gemensamt uppbyggda hemmet skall delas lika, kan det tänkas att avtalet inte längre har samma berättigande eller kanske till och med blivit oskäligt mot ena parten. Allmänna ogiltighets— och jämkningsgrunder — exempelvis generalklausulen i 36 & avtalslagen — torde i och för sig kunna tillämpas analogiskt men med hänsyn till att man bör vara kritisk mot avtal som på lång sikt medför att lagens skydd upphävs bör frågan tas upp särskilt i detta sammanhang.

Vi föreslår att det som ett krav för att enligt avtal få ta undan viss egendom från uppgörelsen såsom förvärvaren ensam tillhörig eller få bestämma andelarna olika föreskrivs, att detta med hänsyn till partemas ekonomiska förhållanden och den tid som förflutit ej är oskäligt. Den som åberopar avtalet får på så sätt en viss skyldighet att i tveksamma fall styrka att hinder mot en tillämpning av avtalet inte föreligger. Efter upplösning av en kortvarig samlevnad lär invändning om avtalets oskälighet knappast komma att framställas i någon större omfattning och, om så ändå sker, bör bevisskyldig- heten vara ganska lätt att uppfylla, bortsett från klara fall av missbruk av avtalsmöjligheten. Vid upplösning av en långvarig förbindelse däremot anser vi det rimligt att i anledning av ena partens påstående om avtalets oskälighet andra parten kan få det svårare att driva igenom dess tillämpning. Uppkom- mer det då tvekan om förhållandena motiverar en avvikelse enligt avtalet från den legala ordningen går detta ut över den som gör avtalet gällande.

l 1 3.3.9 Förhållandet till reglerna om makars egendom I

Det är enligt vår mening naturligt att vid den familjerättsligt präglade uppgörelse, varigenom det gemensamma hemmet skall upplösas, bodelnings- institutet kommer till användning, även om parterna är ogifta eller är makar med egendomsskillnad. I sådana fall kommer bodelningen att omfatta endast l bohag och bostad som förvärvats för gemensamt begagnande. Efter en ; gäldstäckning, begränsad till skulder förenade med särskild förmånsrätt i * egendomen, skall vardera parten erhålla vad som motsvarar hans eller hennes ' andel. I regel utgör andelen hälften men annan kvotdel kan i särskilda fall * förekomma. Vid lottläggningen skall behovsprincipen vara vägledande, varför * ena parten kan få finna sig i att mottaga fyllnadsbetalningi pengar, om andra l l l

156 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

parten har större behov av egendomen. Även regler om rätt att övertaga bostad som helt tillhör andra parten — motsvarande de nu gällande — bör kunna aktualiseras vid bodelningen.

Så mycket större skäl finns det då att också gemenskapen i fråga om bostaden och bohaget upplöses vid den bodelning som redan nu skall äga rum när ett äktenskap upplösts och makarna har giftorättsgods. Vår lösning får här den betydelsen att redan vid angivandet av vardera makens tillgångar hans resp. hennes andel skall redovisas som den makens egendom. Har ingen av makarna skulder som överstiger hans tillgångar frånsett den gemensamma egendomen, får denna redovisning ingen praktisk betydelse. Har en av makarna eller båda skulder som överstiger dessa tillgångar, blir det däremot viktigt att göra den uppdelning av egendomen som nämndes, innan täckning för skuld äger rum. Annars kan skuldsatt make på den andres bekostnad tilldelas mer av egendomen till täckning av skuld än som tillkommer honom eller henne.

Också bestämningen av andelamas storlek kan vara av betydelse när den ena makens skulder överstiger hans eller hennes tillgångar. Skulderna kanske står i direkt samband med förvärvet av den gemensamma egendomen. Den skuldsatta maken kan då ha intresse av att åberopa sitt väsentligt större bidrag till gemenskapen som grund för en större andel och på så sätt få mer egendom till täckning för skuld. Är det den andra maken som bidragit mer till gemenskapen kan hans andel ökas, så att till hans giftorättsgods förs mer än hälften av bohaget och bostaden.

Sedan andelarna fastställts ingår alltså dessa i den egendom som blir föremål för allmän gäldstäckning och hälftendelning. Det kommer att innebära att likadelningsprincipen är tillämplig även om den egendom som tillkommer ena maken enbart utgörs av hans eller hennes andel i bohaget och bostaden. Den är tillämplig också om denna andel är allt som återstår till likadelning, därför att andra makens egendom, inberäknat hans andel i den gemensamma egendomen, gått till täckning av skuld. I det hänseendet blir en make ställd i ett sämre läge än ogifta samboende. I praktiken behöver det dock inte bli någon skillnad. Mycket talar för att i det sist nämnda fallet jämkning av likadel- ningsprincipen bör ske så, att vederbörande make får behålla sin andel och inte behöver avstå något därav till den skuldsatta maken. Vi återkommer till dessa frågor när vi överväger vilka möjligheter som bör finnas att jämka en likadelning. Helt allmänt kan vi emellertid redan nu konstatera att vår lösning inte behöver medföra ökade svårigheter vid införandet av jämkningsregler för makar. Tvärtom torde det särskilda skydd som genom den skapas kring bohag och bostad underlätta en ändring i riktning mot att likadelningsprincipen får mindre betydelse än för närvarande.

Vi nämnde inledningsvis att det var viktigt att de regler som gäller för sambor och de för gifta ståri harmoni med varandra med tanke på att makar i allmänhet sammanbott en tid före vigseln. Under samboendetiden bygger de blivande makarna upp en gemenskap i fråga om tillgångarna i hemmet, en gemenskap som kommer att bestå efter vigseln. Vad som tillkommer är att de som makar får en ömsesidig principiell rätt till likadelning av all egendom vid upplösning av äktenskapet. Dock ämnar vi föreslå sådana särskilda bestäm- melser om jämkning vid upplösning av kortvariga äktenskap som i första hand lämnar åt makarna själva att avgöra hur mycket som skall delas lika och i

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 157

andra hand, om de ej kommer överens, medger jämkning i form av en proportionellt med tiden växande rätt till likadelning. En sådan lösning kommer inte att påverka gemenskapen i hemmet, vilken realiseras innan den anförda jämkningen av likadelningprincipen träder till.

Vi har nu diskuterat förhållandet mellan gemenskapen i hemmet och rätten till likadelning när det gäller ett och samma par. Konkurrens mellan systemen kan tänkas förekomma också när en av två makar upptar äktenskapsliknande samlevnad med en tredje person. I lagen (l973:65l) om ogifta samboendes gemensamma bostad har denna konflikt lösts på det sättet att lagen är tillämplig endast om båda parter är ogifta (1 5 första stycket första punkten). Anledningen härtill har varit en önskan att undvika konkurrens med den giftorätt eller rätt till bostaden som kan tillkomma parts make i ett inte upplöst äktenskap.l När båda de konkurrerande systemen nu är föremål för översyn finns det emellertid skäl att pröva frågan förutsättningslöst.

Den lagbestämda gemenskapen är avsedd att vara ett skydd för den ekonomiskt svagare parten vid all samlevnad. Lösningen grundar sig på tanken att båda parter på sikt i lika mån bidrar till anskaffningen av de för gemensamt bruk förvärvade tillgångarna. Normalt kommer gemenskapen därför att till omfattning och värde öka med den tid samlevnaden varat. Med utgångspunkt härifrån kan man fråga sig om detär riktigt att alltid prioritera en samboende parts make i förhållande till den andra parten i samboende- förhållandet. Riktigare kan det synas vara att låta samboendes anspråk gå före en makes. Genom att gemenskapen i hemmet får effekt först i samband med upplösningen kommer ändock i en del fall en makes anspråk att vinna försteg.

Låt oss illustrera frågan med ett par exempel. Antag att en gift man upptar äktenskapsliknande samlevnad med en kvinna. Eftersom det — bortsett från den känslomässiga aspekten — för närvarande är och i fortsättningen kommer att i olika hänseenden vara opraktiskt att inte upplösa ett äktenskap i denna situation, kan man räkna med att en äktenskapsskillnad blir aktuell. Eftersom den lagbe stämda gemenskapen inte får verkan under samlevnaden blir frågan vad mannen ägde av tillgångar i det nya hemmet vid den tidpunkt till vilken bodelningen skall hänföra sig att bedöma helt efter allmänna regler. Såtillvida kan hustrun här sägas få ett försteg i förhållande till den andra kvinnan. Skulle däremot samboendeförhållandet upplösas men ej äktenskapet, slår vår lösning till och leder till att mannen lever vidare i äktenskapet och därvid till sin tidigare egendom nu lagt också de gemensamt med den andra kvinnan förvärvade tillgångar som han erhållit vid bodelningen med henne.

Normalt bör inte i det sist nämnda fallet bodelningen mellan mannen och den med honom tidigare samboende kvinnan behöva innebära några risker för hustrun. Så kan det dock vara om bodelningen och upplösningen av samboendet sker i syfte att överföra tillgångar på kvinnan med sikte på en återupptagen förbindelse med henne efter mannens äktenskapsskillnad från hustrun. Vi överväger emellertid en allmän bestämmelse om jämkning vid bodelning med hänsyn till gåva som skett viss kortare tid före upplösningen av äktenskapet och om återbäring av sådan gåva. En sådan bestämmelse bör äga tillämpning på illojala förfoganden av den typ vi här diskuterar, där gåvosyftet kan vara uppenbart.

En regelrätt konkurrens uppstår annars först när båda förbindelserna,

1SOU 1972:41 s. 216 och prop. 1973232 5. 134.

158 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad SOU 1981:85

äktenskapet och samboendet, upplöses samtidigt, exempelvis genom att mannen i vårt fall avlider. Först måste då bodelning verkställas mellan mannens dödsbodelägare, å ena, och den efterlevande kvinnan i samboende- förhållandet, å andra sidan. Den egendom som därvid faller på mannens lott ingår sedan i hans kvarlåtenskap och blir ev. föremål för bodelning mellan den efterlevande hustrun och arvingarna. Nämnas bör att den basbeloppsregel vi föreslår till förmån för bl. a. den efterlevande i ett samboendeförhållande (3.3.7) kan komma att minska den avlidnes andel och alltså få företräde i förhållande till efterlevande makes rätt, t. ex. enligt den för makar gällande basbeloppsregeln. Eftersom den förra basbeloppsregeln endast kan göras gällande inom ramen för den samägda egendomen anser vi emellertid inte att något undantag behöver göras för att särskilt slå vakt om efterlevande makes intressen i förevarande situation.

Om en av två ogifta parter i ett samboendeförhållande lämnar sin partner och upptar ny äktenskapsliknande samlevnad innan bodelning skett, upp- kommer inga direkta konflikter, eftersom i princip ingen sammanblandning kan ske. Vad som kan inträffa är att den som bytt partner avyttrar egendom, vartill hans partner i första förbindelsen kan göra anspråk på gemensam äganderätt och för pengarna förvärvar ny egendom för gemensamt begagnande i den senare förbindelsen. Vi föreslår emellertid att, liksom vid bodelning mellan makar, även sambo får redovisningsplikt beträffande egendom som omfattas av gemenskapen intill bodelningen. Motsvarande redovisningsans- var kommer att gälla enligt vårt förslag om en ogift samboende innan bodelning skett gifter sig med någon annan än sin samboende part. Med hänsyn till de särskilda bestämmelser vi föreslår gälla vid upplösning av kortvariga äktenskap kommer vidare en konflikt med makes rätt till likadelning knappast att bli aktuell.

3.3.10 Förhållandet till borgenärer

Vi har tidigare behandlat förekomsten av skulder närmast som en fråga om förhållandet parterna emellan, hur vissa skulder skall avräknas från värdetrav den berörda egendomen (3.3.5) och hur andra kan beaktas när man bestämmer andelamas storlek (3.3.7). Här skall vi undersöka hur förhållandet utåt, i förhållande till den enes borgenärer vid utmätning eller konkurs, bör utformas enligt den av oss valda lösningen.

Som utgångspunkt kan vi slå fast att förhållandet till borgenärema inte bör påverkas såvitt avser tiden för samlevnaden mellan parterna. Vi har — bl. a. av hänsyn till borgenärema — valt att inte låta den lagbestämda gemenskapen få verkan förrän i samband med upplösning av förbindelsen. Vad det gäller är att finna den tidpunkt vid upplösningen då samboende parts rätt bör erkännas även i förhållande till andra partens borgenärer. Skall så ske först när bodelningen förrättats eller skall den kommande ekonomiska uppgörelsen kasta sin skugga framför sig och få viss verkan redan vid någon tidigare tidpunkt?

För makar gäller för närvarande att bodelningen skall hänföra sig till tidpunkten för ena makens död eller, vid äktenskapsskillnad, till dagen då talan därom väcktes. Denna dag har i förhållandet makarna emellan betydelse såtillvida att deras innehav av egendom och ansvar för skulder på denna dag

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 159

läggs till grund vid bodelningen. Gentemot borgenärema får den verkan på det sättet att en konkurs som inträffar efter den kritiska tidpunkten inte kan avslutas förrän bodelningen förrättats. Makes anspråk går alltså här före borgenäremas i den meningen att giftorättsanspråket realiseras innan betal- ning kan erhållas i konkursen. Men då är att märka att vardera maken skall vid bodelningen tilldelas egendom för täckning av sina skulder sådana de var på den angivna dagen och att endast nettobehållningen delas. Gentemot nytillkomna borgenärer, exempelvis sådana vars fordringar uppkommit under betänketid, får emellertid ena maken ett försteg vid andra makens konkurs. Konkursboet kommer dock att deltaga i bodelningen.I

Inträffar utmätning efter den dag till vilken bodelningen hänför sig gäller däremot att den förestående uppgörelsen inte hindrar utmätningen, vare sig utmätningsborgenärens fordran uppkommit före eller efter den kritiska tidpunkten.2 Här har motivet varit att det inte ansetts lämpligt att, innan gäldenärens delrätt i makarnas giftorättsgods utbrutits, hänvisa borgenärema att söka utmätning av denna rätt eller avvakta en bodelning innan de kan få utmätning för sina fordringar.3

När det gäller upplösningen av ogifta samboendes gemenskap finns i förhållandet parterna emellan inte motsvarande behov av en bestämd tidpunkt till vilken uppgörelsen skall hänföra sig. Den egendom som berörs är den som förvärvats för gemensamt begagnande och några nyförvärv efter det parterna brutit upp från varandra eller den ene avlidit blir det inte tal om. De skulder som berörs av uppgörelsen ärendast sådana med särskild förmånsrätt i egendomen. En bestämd tidpunkt skulle här närmast kunna få den betydelsen att den anger början av den tid, då parts redovisningsansvar inträder.

En stor del av gemensamma bohaget och bostaden är normalt skyddad mot utmätning och vid konkurs. Gäldenärens s. k. beneficium avser enligt 5 kap. 1 5 utsökningsbalken i fråga om bohaget ”möbler, husgeråd och annan utrustning, i den mån egendomen är nödvändig för ett hem och dess skötsel” (2 p.). Undantag gäller vidare för hyresrätt till lägenhet, som tjänar gäldenären till stadigvarande bostad (5 p.), samt bostadsrätt i motsvarande fall, dock inte om gäldenären vid förvärv av bostadsrätten ”åsidosatt tillbörlig hänsyn mot sina borgenärer eller om det med hänsyn till gäldenärens behov och bostadsrättens värde framstår som oskäligt att bostadsrätten undantages från utmätning” (6 p.). Fast egendom och tomträtt är däremot inte särskilt skyddad. Vid sidan av sådan egendom är det därför fråga om mer värdefull egendom som kan tas i anspråk av borgenärema, exempelvis bohag som har lyxbetonad karaktär eller en dyrbar bostadsrätt.

Vi har vid ett närmare övervägande firnnit att samma principer som gäller för bodelningsanspråk i övrigt bör gälla också anspråk som makar eller sambor kan ha mot varandra att vid upplösning av samlevnaden betraktas som gemensamma ägare av hemmet. Det innebär således att anspråket kan göras gällande i förhållande till borgenärema i en efter upplösningen inträffande konkurs men inte i förhållande till borgenär som erhållit utmätning före bodelningen. Att samtliga bodelningsanspråk följer samma regler utgör en klar fördel. Det osäkerhetsmoment som det kan innebära för borgenärema att söka fastställa dagen när sambor har separerat, anser vi kunna mötas med en rätt för dem till återvinning av bodelning som skett före sambos konkurs. I princip bör konkursförvaltningen vid bodelning, som sker under konkurs,

ISellkap.llåoch 12 kap.7åGB.

2 11 kap. rogoch 12 kap.6&GB. 3 LB 1918 s. 343.

4 LU 1980/81:23 s. 25 fr och ovan under 3.2.

5 LU 1980/81:23 s. 30.

160 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad

SOU 1981:85

eller vid återvinning av bodelning äga göra gällande att gäldenären enligt lag bör tillerkännas eller borde ha tillerkänts en större andel än hälften.

Vårt förslag innebär alltså att vid utmätn ing av bohag i makars eller sambors gemensamma besittning härför gällande principer är att tillämpa fullt ut. Den gemensamma äganderätten gäller först vid bodelningen och vårt förslag förutsätter ej att samma principiella syn på äganderättsfrågan får slå igenom dessförinnan. Någon direkt konflikt med bestämmelsen i 4 kap. 195 i den nyligen antagna utsökningsbalken om utmätning av lös egendom i makars eller sambors gemensamma besittning behöver därför inte uppkomma. Visserligen hade den i propositionen såsom huvudregel föreslagna presum- tionen för deras samäganderätt legat mer i linje med tankarna bakom vårt förslag. När man emellertid av andra skäl inte ansåg sig kunna gå så långt, utgör detta inget hinder mot ett genomförande av vårt förslag.4

Det är att märka att vårt förslag berör enbart egendom som är att beteckna som bohag i äktenskapsbal kens mening (7 kap. 1 åandra stycket), under det att 4 kap. 195 utsökningsbalken avser lös egendom generellt. För bohag som anskaffats av makar eller sambor för gemensamt begagnande kan man av skäl som vi utvecklat i det föregående inte bedöma frågan om det har uppkommit samäganderätt enligt samma förutsättningar som mellan andra. Den nordiska rättsutveckling som vi återgivit tidigare i detta avsnitt (3.2) visar klart att mellan makar och sambor uppkommer en ekonomisk gemenskap under mycket speciella förutsättningar och denna gemenskap kräver särskild hänsyn också när man bedömer äganderättsfrågan.

Som lagutskottet uttalade vid behandlingen av 4 kap. 19 & återspeglar därför presumtionen om utmätningsgäldenärens äganderätt mindre väl de faktiska egendomsförhållandena i ett äktenskap. Utskottet föreslog därför en upp- mjukning av det eljest gällande kravet på bevisning om makes eller samboendes rätt till egendomen.5 Enligt den lydelse lagrummet erhöll vid riksdagsbehandlingen skall huvudregeln frångås om det görs sannolikt att de ”är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt". Därmed torde få förstås att egendomen är sådan att samäganderättslagen — som ej reglerar uppkomsten av sådan rätt — i och för sig är tillämplig, om samäganderätt föreligger. Beträffande enstaka objekt som ingår i bohaget torde denna förutsättning regelmässigt vara uppfylld.

När det gäller vad som skall menas med att det finns sannolika skäl för att makama är samägare till egendomen framhåller utskottet att enbart ett påstående härom icke räcker. Åtminstone någon ytterligare omständighet som talar för samägandet måste föreligga. De rättstillämpande myndigheterna skall i varje särskilt fall — med hänsyn till alla föreliggande omständigheter — avgöra när den erforderliga sannolikheten skall anses föreligga. Utskottet pekar dock på några omständigheter som var för sig eller tillsammantagna bör kunna tillmätas betydelse. Därvid nämner utskottet i första hand att det finns en skriftlig handling, exempelvis en faktura, eller att uttag från bankkonton har skett i samband med förvärvet. Dessa exempel är emellertid enligt vår uppfattning av mindre intresse, eftersom de inte kan anses gå längre än vad som redan tidigare har kunnat godtagas som bevis för att den andra maken har andel i egendomen. Exemplen innebär sålunda inte någon uppmjukning av beviskraven. Härefter fortsätter emellertid utskottet med att säga att den omständigheten att båda makarna har haft faktiska inkomster i förening med

SOU 1981:85 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och bostad 161

att egendomen i fråga typiskt sett är sådan att den kan antas vara anskaffad för makarnas gemensamma bruk också bör kunna tillmätas vikt.

Detta sista uttalande illustrerar bättre vari den av utskottet förordade uppmjukningen av beviskraven består. Egendom som typiskt sett kan antas vara anskaffad för makarnas gemensamma bruk, men likväl icke hör till vad ' som skall undantas från utmätning, kan bestå av sådant som t. ex. färgTV,

familjens bil, stereoanläggning, konstföremål, dyrbarare mattor och möbler. Det är alltså här fråga om egendom av alldeles samma slag som vi i vårt förslag hänför till bohag. Den skillnaden föreligger emellertid att utskottet kräver att båda makarna har haft faktiska inkomster, medan vi förutsätter att makarna vid bodelning skall anses äga egendomen tillsammans också i det fallet då den ene väsentligen har gjort sin insats genom verksamhet i hemmet eller genom vård och omsorg om barn. Vårt förslag innebär alltså att vi tar avstånd från det snävt penningmässiga betraktelsesätt som hittills har dominerat och förordar en friare bedömning. Även vårt förslag innehåller emellertid i 7 kap. 6 & tredje stycket ett undantag för det fallet då den ena maken i väsentligt större omfattning än den andra maken har bidragit till förvärvet och övriga gemensamma kostnader.

Den huvudsakliga innebörden i utsökningsbalkens regel om makars och sambors samäganderätt synes sålunda vara att det icke kan begäras att sökanden skall motbevisa varje påstående om samäganderätt men att å andra sidan alltför stränga krav icke skall ställas på de omständigheter som den andra maken eller sambon åberopar till stöd för sitt påstående. Om det inte finns någon anledning att misstänka ett illojalt förfarande i syfte att undandra egendom från borgenärema utan den påstådda samäganderätten framstår som resultatet av en normal samlevnad i eller utanför äktenskap, bör påståendet alltså godtas. Utvecklar sig praxis i utmätningsärenden efter den tolkning som vi nu har angivit, strider den inte mot de förslag till en samäganderättspre- sumtion vid bodelning som vi framlägger.

SOU 1981:85

4 Principerna för bodelning vid äkten- skapsskillnad och motsvarande frågor vid upplösning av samboende mellan ogifta

4.1 Gällande rätt

Bodelning skall förrättas mellan makar sedan äktenskapet har upplösts, dvs. sedan domen på äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft. Delningen omfattar giftorättsgodset, alltså i princip all egendom som ej gjorts till makes enskilda (6 kap. 1 och 8 55 giftermålsbalken). Vidare ingåri bodelningen ej egendom som make har förvärvat sedan talan om äktenskapsskillnad väcktes. Motsvarande gäller om skuldema, så att täckning för dessa skall beräknas bara i den mån skulden förelåg när ansökan om äktenskapsskillnad gjordes (13 kap. 2 & första stycket).

Huvudprincipen för bodelning i anledning av äktenskapsskillnad är att, sedan tilldelning för gäld ägt rum, återstoden av makarnas giftorättsgods skall delas lika mellan dem (13 kap. 3 & giftermålsbalken). Undantag från denna huvudprincip finns emellertid. De anges i 13 kap. 4—12a åå. Vissa av dessa föreskrifter avser situationen efter den ena makens död. Även om några är tillämpliga också vid bodelning, som enligt giftermålsbalkens terminologi sker ”i anledning av” äktenskapsskillnad men där maken avlidit sedan talan väcktes, lämnas de här åt sidan.

För det första äger vardera maken ta undan vissa person liga föremål. I lagen anges att make får undanta ”honom tillhöriga kläder och andra föremål, som tjäna uteslutande till hans personliga bruk” (13 kap. 4 5). Den begränsningen ställs samtidigt upp att egendom ej får tas undan till högre värde än som kan anses skäligt med hänsyn till makarnas villkor.

De 5. k. vederlagsreglema i 13 kap. 5—9 55 är en grupp av föreskrifter som kan leda till att det vid upplösningen av äktenskapet befintliga giftorättsgodset inte skall delas lika. Dessa regler skall läsas mot bakgrunden av att makarnas ömsesidiga giftorätt, som enligt 6 kap.] & inträder vid äktenskapets ingående, enligt 3 & samma kapitel innebär en plikt för vardera maken att vårda sitt giftorättsgods så, att det ej otillbörligen minskas den andra maken till förfäng. Vederlagsreglema syftar till att korrigera verkningama av sådana åtgärder som inneburit ett brott mot vårdnadsplikten eller som i vissa andra hänseenden varit av betydelse för storleken av makes i bodelningen ingående egendom.

Har vid gäldstäckningen den ena maken fått ta giftorättsgods i anspråk för täckning av sådan skuld, som i första hand skall avräknas från den enskilda egendomen eller från sådana s. k. personliga rättigheter som enligt 6 kap. 1 5 andra stycket inte skall ingå i bodelningen, skall den andra maken sålunda erhålla vederlag för detta av makarnas giftorättsgods (13 kap. 5 5). Detsamma

163

164 Principerna för bodelning vid äktenskapsskillnad . . . SOU 1981:85

gäller om make har erhållit täckning för en skuld som han eller hon har ådragit sig genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande. Har skulden avsett förvärv eller förkovran av enskild egendom eller nyss nämnda personliga rättigheter, skall likaså vederlag utgå i den mån täckning skett ur giftorättsgodset.

Har make genom vanvård av sina ekonomiska angelägenheter, genom missbruk av rätten att råda över sitt giftorättsgods eller genom annat otillbörligt förfarande vållat, att detta väsentligen minskats, äger vidare den andra maken erhålla vederlag därför av makamas giftorättsgods (13 kap. 6 5). Om giftorättsgodset inte räcker till för att tillgodose den andra makens vederlagsanspråk, får enskild egendom som tillhör den vederlagsskyldige tas i anspråk. Hälften av bristen får då tas ut ur den enskilda egendom, som ej erfordras för täckning av skuld.

Samma rätt till vederlag som nu sagts tillkommer också den ena maken, om den andra maken har använt sitt giftorättsgods till förvärv eller förkovran av sin enskilda egendom eller av sådan personlig rättighet som anges i 6 kap. l 5 andra stycket och som inte skall ingå i bodelningen (13 kap. 7 5). Vederlag skall även utgå, om den ena maken har med sitt giftorättsgods betalat en sådan före äktenskapets ingående gjord skuld, som i första hand skulle ha täckts med enskild egendom eller i bodelningen ej ingående personliga rättigheter.

Har den ena maken använt sin enskilda egendom till förkovran av sitt giftorättsgods, har han eller hon rätt till vederlag av detta ( 13 kap. 8 5). Vederlaget, som i motsats till de tidigare fallen avser att kompensera för en förbättring av giftorättsgodset, är alltså begränsat till att utgå ur den makens eget giftorättsgods, ej ur båda makarnas. Anledningen härtill är att den vederlagsberättigade ej skall bli försatt i en bättre position än om han eller hon i stället ådragit sig en skuld för ändamålet.1

Ett vederlagsanspråk, som ej kunnat tillgodoses vid bodelningen, kvarstår därefter ej som en den berättigades fordran på den vederlagsskyldige (13 kap. 9 5).

I 13 kap. 10 å regleras den ena makens rätt att erhålla likvid vid bodelningen för ett till betalning förfallet underhållsbidrag, som den andra maken efter äktenskapsskillnad har att en gång för alla utge till den förre. Beloppet skall utgå av vad som tillkommer den betalningsskyldige ”utöver egendom till täckning av denne åvilande gäld”. Avsikten är att engångsunderhållet skall tas , av den egendom som efter gäldstäckn ing, likvidation av vederlagsanspråk och l

l l l

delning av återstoden av makarnas giftorättsgods tillkommer den betalnings- skyldige.2 På sitt sätt leder bestämmelsen därför till en annan fördelning av det behållna giftorättsgodset än i lika delar. Motsvarande gäller enligt 13 kap. 1 ] å när makarna svarar, en för bägge och bägge för en, för en skuld, för vilken täckning beräknats vid bodelningen, och den ene i förhållande till den andre åtar sig betalningsansvaret för hela skulden i enlighet med vad som anges i lagrummet. Den förre skall då av den senare erhålla vad som erfordras för täckning av den del av skulden som belöper på denne. Slutligen infördes vid 1973 års ändringar i giftermålsbalken en särskild regel ' LB 1918 So 33'- om jämkning vid bodelning på grund av äktenskapsskillnad, 13 kap. 12a 5.3 2 LB 1918 s. 385 f. Om en delning enligt vad förut stadgats skulle framstå som uppenbart obillig 3 prop. ”73:32 5_ mg med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och den tid äktenskapet ff, 150 f, 313 ffoch 330. varat, skall delningi stället ske efter annan grund som finnes skälig. På grund

SOU 198lz85 Principerna/ör bodelning vid äktenskapsskillnad. . .

av den bestämmelsen kan make dock ej erhålla mera än vad som svarar mot hans giftorättsgods. Bestämmelsen är avsedd att gälla som ett provisorium i avbidan på översynen av äktenskapets ekonomiska rättsverkningar.4

För den ekonomiska uppgörelsen mellan sambor finns inga särskilda regler. Enligt lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad kan i angivna fall den ene av den andre få överta hyresrätt eller bostadsrätt, om lägenheten uteslutande eller huvudsakligen skolat tjäna som parternas gemensamma bostad. Lösen för rättighetens värde skall då utges, varför övertaganderätten inte på samma sätt som giftorätten för makar leder till någon egendomsutjämning. I den mån det mellan sambor har uppkommit samäganderätt, kan deras mellanhavande upplösas enligt lagen (1904 nr 48 s. 1) om samäganderätt. Kan de inte enas, står som sista möjlighet till buds att i enlighet med den lagens föreskrifter låta sälja egendomen på offentlig auktion.

4.2 Övriga nordiska länder

Grundprincipema för den ekonomiska uppgörelsen är, som vi redan över- siktligt beskrivit (2.3), densamma i de nordiska Iändema. Även i de övriga nordiska Iändema skall därför efter en äktenskapsskillnad normalt ske en likadeln ing av makarnas egendom. i den mån sådan delning inte ägt rum redan i samband med en äktenskapsskillnaden föregående dom på separation eller hemskillnad. I Finland syftar dock lagen inte direkt på en fördelning av egendom som målet för utjämningen. Där erhåller i stället den ena maken ett utjämningsanspråk på den andra, beräknat som hälften av det belopp varmed värdet av den andra makens behållna egendom överstiger den förres.

Den tidpunkt, till vilken uppgörelsen skall hänföra sig och som alltså är avgörande för vilka tillgångar och skulder som skall beaktas, växlar mellan Iändema. I Finland är det den dag då domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft som är avgörande, under det att i Danmark och Island dagen för domens avkunnande — eller för meddelande av administrativ myndighets beslut — skall läggas till grund. I Norge skall skuld som en make ådrar sig eller tillgång som förvärvas efter det man har sökt separation eller äktenskapsskillnad inte räknas med; såvitt avser förvärv gäller detsamma också sådant som har förvärvats under faktisk separation.

Vederlagsregler som i stort sett motsvarar varandra finns i de nordiska Iändema. De riktar sig mot en makes vanvård av sin egendom och missbruk av rådigheten över egendomen och ger vidare i regel kompensation för över- föringar mellan å ena sidan en makes i bodelningen eller skiftet ingående egendom och å den andra hans eller hennes enskilda egendom eller motsvarande kategori av egendom. Rätt att i skälig omfattning ta undan personliga föremål från delningen föreligger i regel också.

I Finland och Norge finns regler om skadestånd vid äktenskapsskillnad som vunnits på grund av den ena makens skuld. Dessa kan leda till en annan fördelning av egendom än en likadelning. Bestämmelser som medger en avvikelse från likadelningen på enbart ekonomiska grunder finns emellertid också i flera av de övriga Iändema.

Redan iden norska lagen av år 1918 — om indgaaelse og oplosing av egteskap (ekteskapsloven)é 54 tredje stycket — intogs en regel om s. k. återgångsdelning

165

4 Prop. 1973z32's'. 125.

' Amholm-Ladrup, Fa- milieretten, Oslo 1976 s. 176 ff;

166 Principerna fo'r bodelning vid äktenskapsskillnad . . . SOU 1981:85

”når hertil finnes grunn”. Enligt den bestämmelsen kan alltså bestämmas att vardera maken skall behålla vad han eller hon har medfört vid äktenskapets ingående samt därefter förvärvat genom arv, gåva eller testamente. Delningen begränsas därmed till vad makarna på annat sätt har förvärvat under äktenskapet. Denna jämkningsbestämmelse kan begagnas exempelvis efter ett kortvarigt äktenskap eller när en likadeln ing annars skulle leda till ett stötande resultat.'

År 1963 infördes i den danska skifteloven (5 69a) en bestämmelse som medger ”skzevdelning” när den ena maken fört in den väsentligaste delen av ”fazllesboet”. Om en likadelning skulle vara uppenbart orimlig särskilt med hänsyn till att äktenskapet varit kortvarigt och utan ekonomisk gemenskap av betydelse kan en återgångsdelning ske i den omfattning som det finns skäl till det. En liknande bestämmelse intogs 1972 i den isländska lagen om ingående och upplösning av äktenskap (& 57).

Enligt den danska skifteloven (& 70) kan den make, som behöver bohag och annat för hemmet nödvändigt lösöre, få en större andel av boet än hälften, om den erforderliga egendomen inte kan tilldelas honom eller henne inom den eljest gällande andelen och han eller hon inte på annat sätt kan skaffa sig vad som behövs. En liknande bestämmelse finns i den norska ekteskapsloven (& 54 andra stycket).

Till sist bör här anmärkas att i den danska ”lov om zegteskabs indgåelse og oplrasning” infördes en bestämmelse (5 56) år 1969, enligt vilken detär möjligt att förordna om en viss utjämning mellan makama även i det fallet att de haft enskild egendom (seereje). Om makarnas egendomsförhållanden, äktenska- pets varaktighet och omständigheterna i övrigt i hög grad talar därför, kan i samband med dom på separation eller äktenskapsskillnad bestämmas, att den ena maken skall utge ett belopp till den andra för att denne inte skall bli ”urimeligt ringe” ställd i ekonomiskt hänseende.

Familjelagssakkunniga 4.3 Bodelning mellan makar 4.3.1 Utgångspunkter

En av de viktigaste ändringarna vid den översyn av äktenskapsrätten som resulterade i 1920 års gifterrnålsbalk var att mannens dominans — hans målsmanskap — i ekonomiska frågor bröts och att vardera maken i fortsätt- ningen skulle självständigt råda över och förvalta sin egendom. Denna ändring förutsatte att det i äldre giftermålsbalken reglerade samfällda boet avskaffades och ersattes av en annan form av ekonomisk gemenskap mellan makar. Under det att makarna tidigare varit att anse som samägare till det i princip av mannen förvaltade boet med hälften belöpande på vardera såsom en ideell andel, fick de nu i stället ett ömsesidigt anspråk på likadelning av den för vardera maken för sig beräknade behållna egendomen. Trots att lagens term för denna rätt — giftorätt — var densamma som hade använts för makes rätt i det samfällda boet, var det fråga om en principiellt helt ny konstruktion. Giftorätten kan visserligen sägas gälla redan från äktenskapets ingående. Dess huvudsakliga verkan inträder dock först vid äktenskapets upplösning. Därtill kom att den nya giftorätten fick en mer generell utformning och skulle avse all

SOU 1981:85

egendom som inte på grund av särskild rättslig åtgärd skulle hållas utanför en uppgörelse mellan makarna. Enligt det äldre systemet skulle viss egendom — ärvd eller före äktenskapet förvärvad fast egendom — direkt på grund av lagens föreskrift hållas utanför.

I samband med våra allmänna överväganden har vi närmare redovisat skälen för att vi vill behålla likadelningsprincipen såsom huvudprincip förden ekonomiska uppgörelsen mellan makar (2.3). Även i dagens samhälle är det mycket som talar för att likadelningsprincipen är den lösning som för de flesta fallen är den mest skäliga som grund för en uppgörelse och samtidigt mest lämpade när det gäller att avvärja onödiga tvister mellan makarna. Men vi konstaterade på samma gång att den samhällsutveckling som ägt rum under det senaste halvseklet kräver en mer nyanserad syn på giftorätten och dess verkningar i olika situationer än vad som var fallet i början av seklet. Utvecklingen när det gäller skilsmässofrekvensen och varaktigheten av äktenskapen i dag gör det till en början nödvändigt att vart för sig behandla de två huvudfallen, upplösning efter äktenskapsskillnad respektive efter ena makens död. Det senare fallet, som hänger mycket nära samman med den arvsrättsliga regleringen, tar vi upp i närmast följande kapitel. 1 förevarande kapitel överväger vi vilka ändringar som bör göras vid en upplösning i båda makarnas livstid. På ett helt annat sätt än när på andra sidan står en avliden makes arvingar — kanske makarnas gemensamma — bryter sig här intressena mot varandra. Förhållandena kan i det individuella fallet vara mycket olika. Vad som i ena fallet ter sig som en berättigad utjämning mellan makarna kan i det andra framstå som en mer eller mindre obefogad egendomsöverföring. När denna starka intressekonflikt skall behandlas är det vidare naturligt, till en del oundvikligt, att redan här ta upp också andra principfrågor i det nuvarande giftorättssystemet till diskussion. Några av dessa är sådana som kan få tillämpning också vid bodelning efter ena makens död.

Möjligheterna enligt 1920 års giftermålsbalk att vid bodelning efter äktenskapsskillnad frångå likadelningsprincipen och fördela egendomen på annat sätt var begränsade. I 1 1 kap. fanns intill 1973 års ändringar särskilda bestämmelser om ekonomiska påföljder när skillnaden vunnits på grund av att ena maken grovt kränkt den andra. Dels gav dessa regler den kränkta maken viss förmån när det gällde att överta bohag samt arbetsredskap och liknande lösören,I dels — och detta torde ha varit den viktigaste påföljden — erhöll den förfördelade en rätt till skadestånd.2 Med tanken att äktenskapet i princip var ett livsvarigt förbund som fick upplösas endast på särskild i lag angiven grund stämde det väl överens att den make som genom sitt kränkande beteende orsakat upplösningen drabbades av skadestånd. Reglerna gav utrymme för en ersättning för ideell skada i traditionell mening men sin största betydelse torde de ha fått som medel att utjämna obilliga verlcningar av giftorätten när den kränkta maken var den mer välsituerade. I motiven uttalades att skadeståndet kunde utmätas så att det innefattade ”gottgörelse för förlust, som till följd av den genom skillnaden förorsakade bodelningen drabbar den kränkta makens införda förmögenhet”.3 Var den kränkta maken den ekonomiskt svagare fanns med detta synsätt inte motsvarande behov av att kunna frångå likadelningen men reglerna kunde, om andra makens egendom helt eller till stordel var hans enskilda, också användas för att i viss mån utjämna obilliga verkningar av att giftorätt hade uteslutits.4

Principerna för bodelning vid äktenskapsskillnad. . .

167

' rr kap. 2352 st. GB jämfört med motsvarande bestämmelse vid hem- skillnad i 22 . 3 rr kap. meons.» härom Saldeen. Skade- stånd vid äktenskapsskill- nad. 1973.

3 LB 19185. 354.

4 Närmare om skade- ståndsberäkningeni rätts- praxis. se Saldeen a. a. s. 204 ff och Beckman. Svensk familjerättspraxis. 5 uppl. 1972 s. 69 ff.