NJA 1983 s. 814

Kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd enligt bestämmelserna i 15 kap RB har ansetts kunna meddelas även i fråga om anspråk som skall prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas här i riket. Sådan åtgärd har däremot inte ansetts kunna meddelas av Svea HovR i ärende, vari ansökan gjorts om verkställighet här i riket enligt 1936 års lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz.

F disponenten G.H. ansökte hos Svea HovR om verkställighet, enligt lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz, av en dom meddelad d 3 juni 1983 av Obergericht des Kantons Zürich genom vilken dom direktören P.O.S. förpliktades att utge, i svenskt mynt enligt G.H:s uträkning, 1 347 551 kr 60 öre.

G.H. yrkade att HovR:n interimistiskt måtte förordna om kvarstad å så mycket av P.O.S:s egendom att fordringen enligt den lagakraftvunna domen kunde antagas bli täckt. G.H. gjorde gällande att det skäligen kunde befaras att P.O.S. undandrog sig betalningsskyldighet och att det var fara i dröjsmål.

Med anledning av G.H:s kvarstadsyrkande meddelade HovR:n (hovrättsråden Åström, Sederblad, referent, och Andersson samt adj led Rosenberg) d 25 nov 1983 följande beslut: Enär G.H. sökt verkställighet enligt lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz och förutsättning för säkerhetsåtgärd enligt 15 kap RB därför inte föreligger, saknar yrkandet om kvarstad laga grund och lämnar HovR:n därför yrkandet utan bifall.

HD

G.H. anförde besvär och yrkade bifall till sitt yrkande om interimistiskt förordnande om kvarstad.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande, att HD meddelade följande beslut: HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Hesser, Holmberg, Ulveson, Persson och Gregow, referent) fattade följande slutliga beslut:

Domskäl

Skäl. Före 1982 fanns generella bestämmelser om kvarstad och andra säkerhetsåtgärder avseende anspråk av nu ifrågavarande slag dels i 15 kap RB dels i 179-190 §§ UL. Medan bestämmelserna i 15 kap RB endast avsåg säkerhetsåtgärder i anhängig rättegång, var UL:s regler tillämpliga även och i första hand när talan inte hade väckts i saken. Befogenheten att förordna om säkerhetsåtgärd enligt UL ankom på överexekutor. För att säkerhetsåtgärd som beslutats enligt UL:s bestämmelser skulle bestå krävdes enligt 188 § samma lag att sökanden, om talan inte redan hade väckts, inom viss tid väckte talan i saken vid domstol eller, när det ålåg honom att utföra sin talan hos annan myndighet eller i viss annan ordning, enligt vad som gällde därom. Huruvida kravet på talans väckande var uppfyllt genom att talan anhängiggjorts vid utländsk domstol synes inte helt klart. Enligt ett av särskild utredningsman avgivet betänkande "Verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål" (SOU 1968:40 s 113) fick man sannolikt utgå från att 188 § UL krävde talans väckande vid svensk domstol såsom förutsättning för fortbeståndet av beviljad säkerhetsåtgärd, och i förarbetena till lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område uttalade departementschefen att nämnda bestämmelse torde avse endast talan vid svensk domstol (prop 1976/77:128 s 67). Å andra sidan har i doktrinen getts uttryck för uppfattningen att det skulle vara tillräckligt att talan väcktes vid utländsk domstol, om avgörandet i den utländska rättegången kan verkställas här i riket (Vinge, Om kvarstad i civila mål s 39; jfr Hassler, Utsökningsrätt 2 uppl s 372 not 27).

I samband med införandet av UB flyttades uppgiften att förordna om säkerhetsåtgärder innan talan väckts i saken till domstol och bestämmelserna därom fördes samman med de dittillsvarande reglerna i 15 kap RB om säkerhetsåtgärd i anhängig rättegång. För det fallet att säkerhetsåtgärd beviljas utan att talan har väckts föreskrivs i 15 kap 7 § RB att sökanden skall inom en månad från beslutet väcka talan i saken vid domstol eller, om anspråket skall prövas i annan ordning, enligt vad som gäller därom; sker det inte, skall åtgärden omedelbart återgå. I den proposition vari nu nämnda ändringar föreslogs (prop 1980/81:84) berördes inte frågan huruvida det är tillräckligt att talan väcks vid utländsk domstol. Det bör emellertid nämnas att i lagberedningens förslag till utsökningsbalk (SOU 1973:22 s 481), vilket ligger till grund för den nya utsökningslagstiftningen och i vilket hade föreslagits att befogenheten att förordna om säkerhetsåtgärder innan talan väckts skulle flyttas till kronofogdemyndigheterna, uttalades att det bör godtas att talan väcks vid utländsk domstol eller annan utländsk myndighet, om dess avgörande får verkställas här.

Det förtjänar nämnas att i 14 § 1977 års lag om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område har tagits upp en bestämmelse som, efter ändring år 1981, anger att om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd beviljats enligt 15 kap 1-3 §§ RB, med avseende på giltigheten av sådan åtgärd vid tillämpning av 7 § samma kap med talans anhängiggörande vid svensk domstol skall jämställas talans väckande vid dansk, finsk, isländsk eller norsk domstol, om domen i den utländska rättegången kan bli gällande här i riket enligt 1977 års lag. I förarbetena till bestämmelsen (prop 1976/77:128 s 67) anges att utgångspunkten i lagen, att utländsk dom inte får verkställas förrän den har vunnit laga kraft, förutsätter att vinnande part har möjlighet att dessförinnan få sitt anspråk säkerställt genom kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, att viss tvekan i och för sig kan råda beträffande frågan om sådan möjlighet förelåg enligt svensk rätt men att det inte ansetts nödvändigt att i förevarande sammanhang föreslå en särskild bestämmelse för att klargöra att säkerhetsåtgärd kan beviljas utan hinder av utländsk rättegång.

Den vars anspråk skall prövas av utländsk domstol kan uppenbarligen ha behov av att här i riket erhålla kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd. Detta gäller även sedan dom meddelats i den utländska rättegången men innan domen kan verkställas här. Nämnas kan att de lagar, som medger verkställighet i Sverige av utländska avgöranden, i allmänhet upptar föreskrift om att vad avgörandet kan innehålla om tvångsmedel inte skall tillämpas här; sådan föreskrift finns också i 1936 års lag om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz (11 §).

Mot bakgrund av vad nu sagts måste de nya bestämmelserna om säkerhetsåtgärder i 15 kap RB anses ha den innebörden att säkerhetsåtgärd kan meddelas även i fråga om ett anspråk som skall prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas här i riket. Detta innebär inte endast att den som gör gällande ett sådant anspråk som nu sagts kan erhålla säkerhetsåtgärd innan talan i saken väckts utan också att det för åtgärdens bestånd i 15 kap 7 § RB föreskrivna kravet på talans väckande inom en månad är uppfyllt om talan anhängiggörs vid den utländska domstolen. Hinder bör då inte heller föreligga mot att säkerhetsåtgärd beviljas efter det att dom i den utländska rättegången meddelats men innan domen kan verkställas här. I fråga om forum är bestämmelserna i 15 kap 5 § 1 st andra och tredje meningarna tillämpliga.

G.H. har gjort gällande att kvarstad bör kunna beviljas i förevarande, i HovR:n anhängiggjorda ärende om verkställighet av en i Schweiz meddelad dom. 1936 års lag innehåller emellertid inte någon bestämmelse som medger att HovR:n i sådant ärende förordnar om kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd; jfr 18 § 2 st sista meningen lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område. Inte heller i övrigt finns stöd för antagande att förordnande om säkerhetsåtgärd kan meddelas i ärende av denna art. De förut berörda allmänna bestämmelserna i RB, däribland de angivna forumreglerna, skall därför tillämpas.

Av det anförda följer att G.H:s i förevarande ordning framställda yrkande om kvarstad inte kan bifallas.

Slut. HD lämnar besvären utan bifall.