NJA 1983 s. 894

(Jfr 1981 s 1204)

Den 18 juli 1983 häktades brittiske medborgaren P.M. i sin utevaro av Stockholms TR såsom på sannolika skäl misstänkt för grov varusmuggling och grovt narkotikabrott år 1979 och för medhjälp till grov varusmuggling år 1983. På åklagarens begäran hölls ny förhandling d 24 okt 1983 för förnyad prövning av häktningsfrågan. Därvid preciserade åklagaren gärningarna bl a på så sätt, att brottsligheten år 1983 rubricerades som grov varusmuggling och grovt narkotikabrott.

TR:n (rådmannen Rehnström) yttrade i beslut d 25 okt 1983: P.M. är alltjämt misstänkt för de gärningar, för vilka han häktades d 18 juli 1983. Gärningarna 1983 bör dock efter vad som numera framkommit rubriceras som grovt narkotikabrott och varusmuggling som är att avse som grov. För dessa brott är icke stadgat lindrigare straff än fängelse två år och det är ej uppenbart att anledning till häktning saknas.

På grund av vad sålunda förekommit förklarar TR:n att P.M. alltjämt skall vara häktad.

P.M. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut d 25 okt 1983 måtte undanröjas och åklagarens talan i den delen avvisas. Som grund för sitt yrkande anförde P.M. under hänvisning till rättsfallet NJA 1981 s 1204, att ett nytt häktningsbeslut ej kan meddelas beträffande en redan häktad person i anledning av påståenden om nya brott.

Åklagaren hemställde att P.M:s yrkande måtte ogillas. Åklagaren anförde, att det vid förhandlingen d 24 okt 1983 var fråga om en omprövning av det tidigare häktningsbeslutet och att det förelåg gärningsidentitet mellan vad som lagts P.M. till last vid de båda förhandlingarna.

HovR:n (hovrättslagmannen Hylander, hovrättsråden E Holmberg och Palmcrantz, referent, samt adj led Beskow) lämnade i beslut d 25 nov 1983 besvären utan bifall.

P.M. anförde besvär och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, måtte undanröja TR:ns beslut och att åklagarens talan i den delen måtte avvisas.

Riksåklagaren bestred ändring.

Riksåklagaren anförde bl a: P.M. är misstänkt för omfattande narkotikabrottslighet innefattande innehav och insmuggling till Sverige av betydande mängder amfetamin, som han och andra misstänkta har sålt eller överlåtit huvudsakligen i Stockholm. P.M. greps i England d 20 okt 1983. Utlämningsframställning gjordes d 25 okt och utlämningsförfarandet pågår.

I målet har uppkommit fråga om TR:ns beslut d 25 okt 1983 är ett nytt häktningsbeslut beträffande en redan häktad person och åklagarens inför beslutet framställda yrkande innefattar påstående om nya brott, eller om beslutet inte är ett nytt självständigt häktningsbeslut utan innefattar en omprövning av ett redan fattat beslut med en därtill knuten precisering av de gärningar som P.M. kan misstänkas för och som lagts till grund för häktningsbeslutet d 18 juli 1983.

Narkotikabrottslighet kan generellt sägas vara mycket svårutredd. Det är naturligt att i ett inledande skede av spanings- och utredningsarbetet åklagarens kunskaper om brottslighetens beskaffenhet är högst begränsade. För att utredningsarbetet skall ha utsikter att bli framgångsrikt krävs i regel att möjlighet finns att försäkra sig om den misstänkte, vilket i sin tur bl a kräver beslut om anhållande och häktning. Mot bakgrund av det ovan sagda kan de omständigheter som ligger till grund för ett häktningsyrkande med nödvändighet ofta inte anges så uttömmande som av andra skäl kan vara önskvärt. Detta medför i regel inga komplikationer men förhållandena blir annorlunda exempelvis då en gärningsman befinner sig utomlands och utlämning till riket därför är nödvändig. I en sådan situation fungerar nämligen häktningsbeslut ofta även som bevismedel. Det är givetvis betydelsefullt att den utredning som skall läggas till grund för utlämningen är så fullständig som möjligt och att den misstänkte utan onödig omgång kan lagföras för så stor del som möjligt av den brottslighet varom är fråga. Det är mot denna bakgrund som TR:ns d 25 okt 1983 meddelade beslut får ses.

En omprövning av ett häktningsbeslut som tidigare fattats kan ske i en och samma instans. En sådan ordning förutsätts i 24 kap 18 § 2 st RB. Det ligger i sakens natur att domstolen vid en sådan omprövning måste kunna beakta de häktningsgrundande omständigheter som då föreligger. Ett förordnande om den misstänktes kvarblivande i häkte måste rimligtvis kunna grundas på en annan omständighet än den som legat till grund för det ursprungliga beslutet. Annars skulle domstolen kunna tvingas att behöva frige en misstänkt trots att uppenbara häktningsskäl föreligger vid omprövningen. Den processuella situationen är i nu förevarande fall en annan än den som rådde i rättsfallen NJA 1980 s 444 och 1981 s 1204, vilka avsåg besvärssituationer. I förhållande till 1981 års rättsfall föreligger också den skillnaden att det nu, som framgår av häktningspromemorian sammanställd med TR:ns beslut d 25 okt, föreligger identitet mellan de gärningar som varit föremål för TR:ns prövning vid de båda beslutstillfällena.

Betänkande

HD (JustR:n Hult, Welamson, Sven Nyman, Vängby och Gad, referent) fattade följande slutliga beslut: Vid häktning är framför allt i sammanhang där såsom i förevarande fall utlämning av den misstänkte till Sverige från annat land aktualiseras - betydelsefulla rättsföljder beroende av vilken brottslighet häktningsbeslutet gäller. Domstolens ställningstagande till arten och omfattningen av brott som häktningen avser kan därför inte sägas utgöra enbart ett skäl för frihetsberövandet utan bör i stället betraktas som en del av själva häktningsbeslutet. Mot bakgrund härav kan hinder inte anses möta mot att den som redan är häktad blir häktad för även annan brottslighet eller att en gärning för vilken misstänkt häktats blir i senare häktningsbeslut rubricerad på annat sätt än i det ursprungliga beslutet.

På grund av det anförda lämnar HD besvären utan bifall.