NJA 1983 s. 897

Domskäl

TR:n (ordf t f rådmannen Berzins) anförde i dom d 8 okt 1982:

Domskäl. J.H. har erkänt gärningen men har bestritt ansvar. Han har uppgivit bl a: Det är enligt hans uppfattning ett brott att döda såväl i fredstid som i krig. J.H. som är medlem i freds- och skiljedomsföreningen Pax, kan inte heller på något sätt stödja den politik som bidrar till upprustningen i världen. Enligt Amnesty International utgör f ö vapenvägrarna som döms till fängelse politiska fångar. Även den vapenfria tjänsten har sådan anknytning till totalförsvaret att han inte kan acceptera sådan tjänst. Då han fullgjorde grundutbildningen hade han samma åsikter som nu och han försökte komma ifrån tjänsten men fick avslag från prövningsnämnden.

Lydnadsbrott under förevarande omständigheter förskyller av hänsyn till allmän laglydnad som regel frihetsberövande påföljd. Skäl föreligger ej att i J.H:s fall frångå normalpåföljden. Han skall därför dömas till fängelse.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.H. jämlikt 21 kap 1 § BrB för lydnadsbrott till fängelse 1 mån.

Domskäl

Domskäl. Som domstolarna funnit har J.H. gjort sig skyldig till lydnadsbrott.

J.H. har fullgjort grundutbildning för värnpliktiga och hans brott har begåtts i samband med en krigsförbandsövning Av hans uppgifter framgår att han av etiska skäl vägrar att fullgöra värnpliktstjänstgöring och inte vill söka vapenfri tjänst; han är sålunda totalvägrare. Han har förklarat sig komma att åter vägra, om han inkallas på nytt. Det finns ingen anledning att ifrågasätta hans Uppgifter om motiven för hans inställning, inte heller att han nu är övertygad om att han kommer att stå fast vid den.

Till stöd för sitt yrkande om påföljdseftergift har J.H. åberopat dels att han fullgjort sin grundutbildning, dels principiella synpunkter på frågan om det befogade i att totalvägra. Vad angår sistnämnda synpunkter har emellertid efter det att riksdagen år 1978 tog ställning tillfrågan om vapenfri tjänst intet inträffat som ger domstolarna anledning att frångå den syn på frågan om sanktioner för totalvägran som låg till grund för riksdagens ställningstagande.

Enligt denna grundsyn borde villkorlig dom i förening med ett kraftigt bötesstraff kunna vara en tillräcklig reaktion vid en förstagångsvägran. Härvid förutsattes att den dömde skulle inkallas ytterligare en gång och, om han då vägrade på nytt, dömas till fängelse. I lagstiftningsärendet gjordes uttalanden om att det ingalunda var uteslutet att även i fortsättningen en första vägran borde leda till dom på fängelse, exempelvis då det helt saknades anledning räkna med att den tilltalade skulle ändra inställning i händelse av en inkallelse. Det sades samtidigt att om ett jämförelsevis långt straff dömdes ut för förstagångsvägran, detta kunde ge regeringen anledning att bestämma att någon ytterligare inkallelse inte skulle äga rum.

De återgivna motivuttalandena kan tyda på att man i allmänhet borde ådöma ett fängelsestraff, när en värnpliktig i J.H:s situation vägrar tjänstgöring och förklarar sig vilja totalvägra, om han inkallas på nytt. Skäl kan emellertid anföras mot en sådan rättstillämpning. Också när en totalvägrare förefaller fast i sin övertygelse kan man sålunda ibland tveka rörande hans framtida inställning exempelvis i fråga om ansökan om vapenfri tjänst eller i händelse av ett förändrat internationellt läge; ovisshet kan också råda hur regeringen kommer att ställa sig till en förnyad inkallelse. Det stämmer väl med den allmänna ståndpunkt i påföljdsfrågor som framträder i lagstiftning och rättstillämpning från senare år, inte minst när brott begås närmast av ideella bevekelsegrunder, om även en sådan förstagångsvägrare som J.H. normalt döms till villkorlig dom i förening med böter. Avsteg från denna huvudregel bör kunna ske främst när andra än ideella motiv synes ha medverkat till vägran, exempelvis att den värnpliktige vill skaffa sig ett anstånd med tjänstgöringen (jfr NJA II 1978 s 551, 552). Om något sådant är inte fråga för J.H:s del.

På grund av det anförda bör påföljden för J.H. bestämmas till villkorlig dom i förening med ett kraftigt bötesstraff.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att påföljden för J.H. bestäms till villkorlig dom och 60 dagsböter å 25 kr.

JustR Sven Nyman var av skiljaktig mening och anförde: Det får ur såväl försvarsmaktens som den enskildes synpunkt anses angeläget att sanktionssystemet vid värnpliktsvägran används på ett sådant sätt att en totalvägrare blir föremål för inkallelse och lagföring i så begränsad utsträckning som möjligt. En förstagångsvägrare som nått en sådan ålder och mognad att det saknas anledning räkna med att han kommer att ändra inställning i händelse av en ny inkallelse, bör därför som regel få undergå endast en straffpåföljd. Påföljden bör bestämmas med hänsyn främst till längden av återstående tjänstgöringstid.

J.H. är 26 år och måste, enligt vad utredningen ger vid handen, antas komma att totalvägra även framdeles. Han bör därför, om möjligt, nu dömas till en sådan påföljd att vidare inkallelse och lagföring inte aktualiseras.

En totalvägrare som inte fullgjort någon värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst kan enligt rådande praxis räkna med att undgå vidare inkallelse sedan han erhållit först en villkorlig dom jämte böter och därefter en dom på fängelse 4 mån - varav han p g a villkorlig frigivning behöver avtjäna endast 2 mån. J.H. har fullgjort grundutbildning om 9 mån. Det straff om fängelse 1 mån som HovR:n bestämt för honom kan även mot den nu tecknade bakgrunden förefalla väl lågt för att kunna betraktas som en slutgiltig samhällelig reaktion mot J.H:s värnpliktsvägran. Straffet kan emellertid inte höjas eftersom endast J.H. fört talan mot HovR:ns dom. Jag godtar därför straffet som en tillräcklig reaktion och fastställer HovR:ns domslut.

Samtidigt med det refererade målet avgjorde HD på motsvarande sätt ett mål mellan A.C. och riksåklagaren ang rymning, varvid HD i domskälen tillade: Det finns inte skäl att bedöma en totalvägran som tagit sig uttryck i rymning på annat sätt än en totalvägran som lett till ett lydnadsbrott. (DB 38).