För verkställighet av beslut om betalningssäkring i A.R:s egendom tog kronofogdemyndigheten i Luleå d 18 maj 1981 i anspråk viss egendom som fanns i A.R:s och hans hustru M.R:s gemensamma besittning. LSt:n i Norrbottens län och HovR:n för Övre Norrland lämnade av M.R. samt barnen J.R. och X.R. anförda besvär över verkställigheten av beslutet om betalningssäkring utan bifall. HovR:ns beslut meddelades d 30 dec 1982.

M.R., J.R. och X.R. yrkade härefter vid Luleå TR efter stämning å A.R. och staten, att TR:n skulle fastställa att de hade bättre rätt än svarandena till viss angiven egendom som tagits i anspråk genom betalningssäkring.

A.R. bestred kärandenas talan.

Staten genom riksskatteverket yrkade, att M.R:s, J.R:s och X.R:s talan gentemot staten skulle avvisas.

TR:n (tingsfiskalen Sikström), som förklarade målet såvitt det rörde A.R. vilande, anförde i beslut d 7 juli 1983: TR:n, som ej lagligen kan uppta målet till prövning såvitt avser talan gentemot staten (jfr prop 1978/79:28 s 157), avvisar M.R:s, J.R:s och X.R:s talan i denna del.

M.R., J.R. och X.R. anförde besvär i HovR:n för Övre Norrland och yrkade undanröjande av TR:ns avvisningsbeslut.

Riksskatteverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Meurling, Sjöblom och Fallenius samt adj led Persson, referent) anförde i beslut d 16 sept 1983:

Skäl. I 4 kap 20 § UB stadgas skyldighet för kronofogdemyndigheten att, om skäl föreligger, förelägga tredje man som påstått sig äga bättre rätt till utmätt lös egendom, att inom viss tid väcka talan i saken mot sökanden och gäldenären. Nämnda paragraf motsvarar 69 § i den fram till d 1 jan 1982 gällande utsökningslagen. - I 10 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och vissa avgifter (betalningssäkringslagen) föreskrivs att i fråga om verkställighet av beslut om betalningssäkring bl a vissa i 4 kap UB uppräknade paragrafer skall tillämpas. Bland de sålunda uppräknade paragraferna finns inte 20 § i nämnda kap. Det kan också antecknas att i den före d 1 jan 1982 gällande lydelsen av 10 § betalningssäkringslagen det uttryckligen stadgades att 69 § UL inte skulle tillämpas vid verkställighet av beslut om betalningssäkring.

I förarbetena till betalningssäkringslagen (prop 1978/79:28 s 157) har departementschefen i specialmotiveringen till 10 § uttalat bl a: Påstående från tredje man att egendom som finns i gäldenärens bo tillhör honom skall beaktas vid verkställighet av betalningssäkring endast om tredje man genast kan styrka sitt påstående. Kan tredje man inte styrka att han är rätt ägare till egendomen eller visar han endast sannolika skäl härför inverkar hans invändningar i fråga om äganderätten inte på verkställigheten. Någon hänvisning att väcka talan mot gäldenären och borgenären vid allmän domstol skall inte ges. Detta förfarande får anstå till en eventuellt efterföljande utmätningsförrättning. Det skall påpekas att gäldenären naturligtvis har möjlighet att efter besvär hos överexekutor få verkställigheten prövad. Tredje man är inte heller betagen sin rätt att vid allmän domstol väcka fastställelsetalan mot gäldenären om bättre rätt till den egendom som har tagits i anspråk. Något hinder mot att i betalningssäkringsprocessen åberopa fastställelsedomen föreligger naturligtvis inte. Fastställelsedomen får i betalningssäkringsmålet bedömas mot bakgrund av att borgenären normalt inte har hörts i målet och att domen alltså har grundats på omständigheter som har förebragts endast av tredje man och gäldenären vilkas intressen kan sammanfalla.

Den nu aktuella egendomen har genom exekutivt förfarande bedömts kunna tas i anspråk genom betalningssäkring. I sådant fall har M.R. och medparter, enligt vad som framgår av departementschefens nyss redovisade uttalanden, möjlighet att vid allmän domstol väcka fastställelsetalan mot gäldenären om bättre rätt till den egendom som tagits i anspråk genom betalningssäkring. Någon möjlighet att på motsvarande sätt väcka talan mot borgenären - staten - finns däremot inte. På grund härav skall, som TR:n funnit, M.R:s och medparters talan mot staten avvisas.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer TR:ns avvisningsbeslut.

M.R. och medparter anförde besvär och yrkade, att HD måtte undanröja avvisningsbeslutet och återförvisa målet till TR:n för vidare handläggning.

Riksskatteverket bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Camitz, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. Länsrätten i Norrbottens län - - - se HD:s beslut - - - på den grunden.

Såsom framgår av HovR:ns beslut i förevarande mål är bestämmelsen i 4 kap 20 § UB om föreläggande att väcka talan inte tillämplig vid verkställighet av beslut om betalningssäkring. Av uttalandena i förarbetena till 10 § betalningssäkringslagen, vilka redovisats i HovR:ns beslut, torde emellertid den slutsatsen inte kunna dras att tredje man är betagen rätten att vid allmän domstol väcka fastställelsetalan mot borgenären i enlighet med allmänna processrättsliga regler.

Frågan om M.R:s och medparters talan mot riksskatteverket skall upptagas till prövning är således beroende av om parterna är berättigade att processa om saken och om förutsättningarna för fastställelsetalan enligt 13 kap 2 § RB är uppfyllda.

Syftet med betalningssäkring är att i en risksituation tillfälligt trygga det allmännas fordringsanspråk till dess fordringen frivilligt betalas eller kan bli föremål för indrivning. Beslut om betalningssäkring får meddelas om påtaglig risk föreligger att en gäldenär inte kommer att betala en betydande fordran. Sedan beslutet verkställts är egendomen kvar i gäldenärens besittning men denne får i princip inte överlåta egendomen eller förfoga över den på annat sätt till skada för borgenären. För borgenären medför verkställigheten förmånsrätt i den ianspråktagna egendomen. Förmånsrätten medför samma rätt till betalning vid utmätning eller konkurs som den förmånsrätt som uppkommer vid utmätning.

Borgenären kan i förevarande mål inte åberopa annan rätt till den omtvistade egendomen än en förmånsrätt i densamma. Till följd härav skulle borgenären enligt grundsatsen att det ej är tillåtet att såsom part processa om annans rätt inte vara berättigad att uppträda som svarande i rättegången. Den verkliga intressemotsättningen föreligger emellertid vanligen mellan borgenären och tredje man, som hävdar äganderätt framför gäldenären. Borgenären, som efter verkställighet av beslutet om betalningssäkring erhållit förmånsrätt i viss bestämd egendom, har uppenbarligen betydande intresse av att bevaka denna sin rätt i egendomen. Vid nämnda förhållande måste det allmänna - genom riksskatteverket - i egenskap av borgenär anses vara berättigad att som svarande deltaga i förevarande rättegång.

M.R:s och medparters talan avser att klarlägga äganderättsförhållandet till den egendom som tagits i anspråk genom betalningssäkring. Gäldenären A.R. och riksskatteverket har bestritt käromålet. M.R. och medparter har genom betalningssäkringen hindrats att fritt förfoga över egendomen. Den ovisshet som råder beträffande äganderätten måste anses lända dem till förfång. Förutsättning för fastställelsetalan enligt 13 kap 2 § RB föreligger således.

På grund av det anförda hade TR:n bort upptaga M.R:s och medparters talan till prövning.

Slut. HD undanröjer domstolarnas beslut och visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Holmberg, Bengtsson, Broomé, referent, och Magnusson) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Länsrätten i Norrbottens län meddelade d 15 maj 1981 beslut om betalningssäkring i A.R:s egendom för att säkerställa betalning av skatteskulder. Kronofogdemyndigheten i Luleå verkställde beslutet d 18 maj 1981, och LSt:n i Norrbottens län såsom överexekutor lämnade i beslut d 15 dec 1982 M.R:s och medparters besvär över verkställigheten utan bifall. HovR:n för Övre Norrland lämnade i slutligt beslut d 30 dec 1982 nämnda parters besvär över LSt:ns beslut utan bifall.

Riksskatteverket har till stöd för yrkandet att M.R:s och medparters talan mot riksskatteverket skall avvisas anfört bl a följande. M.R. och medparter har i besvär över verkställigheten av beslutet om betalningssäkring åberopat samma omständigheter som angetts som grund för käromålet i förevarande mål. Nämnda besvär har HovR:n genom lagakraftvunnet beslut lämnat utan bifall. I första hand görs gällande att frågan om äganderätten därför inte kan upptas till ny prövning. I andra hand hävdas med hänvisning till de av HovR:n åberopade uttalandena i förarbetena till betalningssäkringslagen att någon rätt för tredje man att föra talan mot borgenären inte föreligger. Slutligen görs gällande att det - eftersom egendomen inte får säljas - saknas sådant fastställelseintresse som enligt 13 kap 2 § RB är förutsättning för att talan skall få tas upp till prövning.

Tvisten om bättre rätt till den betalningssäkrade egendomen kan inte anses ha blivit rättskraftigt avgjord genom HovR:ns beslut angående verkställigheten av beslutet om betalningssäkring. M.R:s och medparters talan kan alltså inte avvisas på den grunden.

M.R:s och medparters talan om bättre rätt till uppgiven egendom syftar till att få fastslaget att deras äganderätt utgör hinder mot att egendomen tas i anspråk genom betalningssäkring för att säkerställa det allmännas fordringar gentemot gäldenären. Genom att egendomen har blivit föremål för verkställighet av beslutet om betalningssäkring hindras M.R. och med parter från att fritt förfoga över egendomen. Den ovisshet som råder beträffande äganderätten är därför till förfång för M.R. och medparter. Under dessa omständigheter är de i 13 kap 2 § RB angivna allmänna villkoren för att fastställelsetalan skall få föras uppfyllda.

Någon uttrycklig bestämmelse som utestänger tredje man från att föra talan mot borgenären angående äganderätten till betalningssäkrad egendom finns inte. Det förhållandet att föreskrifterna i UB angående föreläggande att inom viss tid väcka talan, när tredje man har påstått sig äga bättre rätt till utmätt lös egendom, inte har någon motsvarande tillämpning vid verkställigheten av beslut om betalningssäkring berättigar inte till slutsatsen att tredje mans talerätt enligt allmänna processrättsliga regler skulle vara utesluten (jfr angående kvarstadsbelagd egendom det i NJA 1978 s 519 refererade avgörandet). De i HovR:ns beslut redovisade motivuttalandena vid tillkomsten av betalningssäkringslagen föranleder inte annan bedömning.

HD finner alltså att något hinder inte föreligger för tredje man, som anser sin äganderätt kränkt genom att viss egendom har tagits i anspråk för betalningssäkring, att väcka talan i saken mot det allmänna som borgenär.

På grund av det anförda skall M.R:s och medparters talan upptas till prövning i sak.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns avvisningsbeslut och återförvisar målet såvitt avser M.R:s och medparters talan mot riksskatteverket till TR:n för erforderlig behandling.

JustR Persson var skiljaktig beträffande motiveringen och ansåg att de två stycken som börjar med orden "M.R:s och medparters - - -" respektive "Någon uttrycklig bestämmelse - - -" borde ha följande lydelse:

M.R:s och medparters talan avser bättre rätt till egendom som tagits i anspråk genom betalningssäkring. I tvist av detta slag är gäldenären den naturlige motparten. När tredje mans talan såsom här riktar sig också mot staten/borgenären är emellertid syftet att utverka en förklaring att tredje man har en äganderätt till den ianspråktagna egendomen som kan göras gällande utan hinder av egendomens ianspråktagande. Härigenom berörs borgenärens intresse på sådant sätt att också borgenären måste anses vara behörig svarande i tvisten. Allmänna regler om talerätt hindrar därför inte att den talan som är i fråga riktas även mot staten såsom borgenär. I 13 kap 2 § 1 st RB angivna förutsättningar för fastställelsetalan får anses föreligga i målet.

Någon uttrycklig bestämmelse som utestänger tredje man från att föra talan mot borgenären angående äganderätten till betalningssäkrad egendom finns inte. Det finns inte heller någon motsvarighet i betalningssäkringsfallen till det i bl a 4 kap 20 § UB reglerade förfarandet med stämningsföreläggande för tillgodoseende av tredje mans intressen. De i HovR:ns beslut redovisade motivuttalandena berättigar inte till någon bestämd slutsats i den nu behandlade frågan.

För uttagande av statens fordran å skatt m m mot S-E.S. utmätte kronofogdemyndigheten i Haparanda distrikt d 27 juni 1981 en personbil, som värderades till 20 000 kr.

M.S., son till S-E.S., besvärade sig över utmätningen hos LSt:n i Norrbottens län och därefter hos HovR:n för Övre Norrland under åberopande av att den utmätta bilen tillhörde honom. HovR:n, som fann att M.S. varken förmått visa eller bjudit sannolika skäl för att han var ägare till bilen, lämnade i utslag d 21 dec 1981 hans besvär utan bifall. Sedan M.S. anfört besvär, fann HD d 3 juni 1982 ej skäl att meddela prövningstillstånd.

M.S. väckte härefter vid Haparanda TR talan mot staten och S-E.S. om bättre rätt till den utmätta bilen. TR:n utfärdade stämning å staten och S-E.S. samt även, sedan det upplysts att S-E.S. blivit försatt i konkurs, å konkursboet.

Staten bestred M.S:s yrkande.

TR:n (rådmannen Berglund) anförde i beslut d 11 juni 1982: M.S. har inte i utmätningsärendet erhållit hänvisning att enligt 69 § UL i dess lydelse före d 1 jan 1982 väcka talan mot staten och S-E.S:s konkursbo. Vid sådant förhållande föreligger inte någon omständighet på grund varav M.S. äger vid TR:n föra talan om fastställelse av hans rätt till bilen. M.S:s talan skall därför avvisas.

M.S. anförde besvär och yrkade, att HovR:n måtte undanröja avvisningsbeslutet.

Staten genom riksskatteverket och konkursboet bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Skarstedt, hovrättsrådet Fallenius, hovrättsassessorn Ulf Andersson, referent, och adj led Celander) anförde i beslut d 25 april 1983:

Skäl. Riksskatteverket har i HovR:n anfört: M.S. avser uppenbarligen med sin stämning vid TR:n att angripa utmätningen i den för tvistemål stadgade ordningen. Emellertid har han inte i den exekutiva besvärsprocessen förmått utverka vare sig stämningshänvisning enligt förutvarande 69 § UL eller föreläggande att väcka talan enligt 4 kap 20 § UB. M.S. äger därför - på den grunden att talan om bättre rätt till utmätt egendom är och har varit föremål för positiv lagreglering i ovannämnda stadganden - inte rätt att utan stämningshänvisning föra talan mot staten angående det utmätta.

Konkursboet har i HovR:n anfört: Sedan M.S. anfört besvär över utmätningen och denna besvärstalan lämnats utan bifall genom beslut som vunnit laga kraft, ger utmätningen företräde framför M.S. påstådda rätt. Hinder föreligger sålunda inte längre för exekutiv försäljning av egendomen. Sådan försäljning skall därför ske. Enligt 14 kap 1 § UB ger exekutiv försäljning köparen samma rätt till den sålda egendomen som frivillig försäljning. Ovisshet råder därför inte huruvida visst rättsförhållande består eller inte består och i vart fall länder ovissheten inte M.S. till förfång. En annan sak är att M.S. efter den exekutiva försäljningen kan rikta ersättningstalan mot konkursgäldenären och vid bifall till sin talan, genom bevakning i konkursen, yrka betalningsrätt enligt reglerna för bevakning i konkurs. - Förutsättningar för en fastställelsetalan saknas även av det skälet att M.S. i utmätningsärendet uppgett, att han har överlåtit ifrågavarande personbil till sin svåger T.R., vilken överlåtelse har bekräftats av denne.

HovR:n gör följande bedömning.

M.S. har i det exekutiva förfarandet inte erhållit hänvisning att väcka talan mot utmätningsborgenären staten. Han äger därför nu inte föra talan mot staten om bättre rätt till bilen. Hans talan mot staten skall därför, som TR:n funnit, avvisas.

Vad beträffar den talan om bättre rätt till bilen som M.S. har väckt mot S-E.S. föreligger däremot inget hinder mot en sådan talan på den grunden att M.S. i det exekutiva förfarandet inte har utverkat en stämningshänvisning. M.S. gör gällande att han framför S-E.S:s konkurs bo är ägare till bilen. Ovissheten om vem som är ägare till bilen får anses lända M.S. till förfång. M.S. måste därför anses vara berättigad att föra sådan fastställelsetalan mot S-E.S:s konkursbo. På grund härav bör TR:ns avvisningsbeslut undanröjas, såvitt avser M.S:s talan mot S-E.S:s konkursbo, och målet i den delen visas åter till TR:n för erforderlig handläggning.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer TR:ns avvisningsbeslut, såvitt avser M.S:s mot staten förda talan,

men undanröjer TR:ns avvisningsbeslut, såvitt avser M.S:s mot S-E.S:s konkursbo förda talan, och visar målet åter till TR:n i denna del för erforderlig handläggning.

M.S. anförde besvär och yrkade, att HD måtte undanröja avvisningsbeslutet såvitt avsåg hans mot staten förda talan om förklaring att personbilen var hans egendom.

Riksskatteverket bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wiking-Johnsson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut enligt följande: Skäl. För att talan om bättre rätt till egendom skall upptagas till prövning fordras enligt allmänna processuella regler att såväl käranden som svaranden är behörig att vara part i rättegång om det omtvistade rättsförhållandet. Ett uttryck för denna grundsats, att en person inte får såsom part processa om annans rätt, är bestämmelserna i 13 kap 2 § 1 st RB.

I och med att utmätning äger rum för utmätningssökandens fordran, får denne ett ekonomiskt intresse i den utmätta egendomen. Skulle egendomen visas tillhöra tredje man skall utmätningen hävas med påföljd att egendomen inte kan tagas i anspråk för att användas till betalning av sökandens fordran mot gäldenären. Utmätningssökanden är därför i och för sig behörig att vara part i rättegång, i vilken tredje man påstår äganderätt till utmätt egendom. (Jfr NJA 1978 s 129 och 519).

I 69 § i 1877 års utsökningslag (UL) stadgades att tredje man, som påstod sig vara ägare till lös egendom som fanns i gäldenärens bo, skulle, om han vid utmätningen inte genast kunde visa sin rätt men väl sannolika skäl för sitt påstående, hänvisas att inom viss tid väcka talan mot utmätningsborgenären och gäldenären, vid äventyr att han eljest förlorade sin talan mot borgenären. Stadgandet har sin motsvarighet i 4 kap 20 § UB, som dock rör all slags lös egendom.

De ifrågavarande särskilda processuella bestämmelserna i UL - och dessas motsvarighet i UB - hade till syfte i första hand att dels skydda tredje mans rätt i samband med utmätningsförrättningen, dels vid behov få ett avgörande till stånd om äganderätten till den utmätta egendomen innan förrättningen avslutades. Hänvisades tredje man enligt 69 § UL att väcka talan fick egendomen inte säljas förrän tvisten blivit prövad eller tiden för talans väckande utgått. Motsvarande bestämmelse finns i 8 kap 5 § UB, dock att tredje mannen kan ge sitt samtycke till försäljning.

Tredje mans möjligheter att i utsökningsmålet visa sådana skäl till stöd för sitt påstående om äganderätt till den utmätta egendomen att han ålägges att väcka talan är emellertid med hänsyn till förfarandets summariska karaktär begränsade. Det bör därför vara honom obetaget att utan särskilt åläggande föra talan om bättre rätt till egendomen.

M.S. har väckt talan mot staten och S-E.S. - rätteligen S-E.S:s konkursbo - om bättre rätt till den utmätta bilen. Enär han ej dessförinnan meddelats hänvisning enligt 69 § UL, och sålunda inte heller förlorat sin talan mot staten, har han varit bibehållen vid sin rätt att föra den av honom väckta talan mot staten.

Slut. Med undanröjande av HovR:ns beslut återförvisar HD målet till TR:n för erforderlig handläggning.

HD (JustR:n Holmberg, Bengtsson, Broomé, referent, och Magnusson) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Frågan i HD är, om M.S. har rätt att väcka talan vid TR:n mot staten såsom utmätningssökande om bättre rätt till den utmätta bilen, trots att något stämningsföreläggande inte har meddelats i utsökningsmålet, vare sig enligt UL eller enligt UB. Reglerna i UB bör läggas till grund för prövningen.

UB innehåller ett system av regler angående föreläggande i utsökningsmål att väcka talan vid domstol i fråga om tredje mans anspråk på äganderätten till utmätt egendom. Till skillnad från vad som gällde enligt motsvarande äldre bestämmelser i UL omfattar reglerna i ämnet i UB all slags egendom. Enligt 4 kap 20 § UB, som främst är av intresse i detta mål, skall kronofogdemyndigheten, om skäl föreligger, förelägga tredje man som har påstått bättre rätt till utmätt lös egendom att inom en månad väcka talan i saken mot gäldenären och utmätningssökanden. I allmänhet torde krävas att tredje man förebringar sannolika skäl för sin ståndpunkt för att föreläggande skall ges (jfr NJA 1983 s 410). Det kunde ligga nära till hands att anta att UB uttömmande anger, när tredje man får väcka talan mot utmätningssökanden angående äganderätten till en utmätt sak, och att tanken har varit att utesluta en sådan talan utan stöd av föreläggande.

Den uppkomna frågan, som inte synes ha behandlats i förarbetena till UB, kan emellertid inte bedömas fristående från vad som följer av allmänna processuella regler.

Syftet med tredje mans talan i ett fall som det förevarande är att utverka en förklaring att han har en äganderätt till den utmätta egendomen som kan göras gällande gentemot borgenärens utmätningsanspråk. Ovissheten om huruvida tredje man har en sådan rätt måste i princip anses vara till förfång för honom. Under dessa omständigheter är de i 13 kap 2 § RB angivna allmänna förutsättningarna för fastställelsetalan uppfyllda i fråga om tredje mans talan.

För att man, i avsaknad av uttryckliga föreskrifter, skall kunna anta att en talerätt som sålunda följer av allmänna processregler har begränsats till fall då föreläggande har meddelats, bör krävas starka skäl. Bedömningen blir främst beroende av överväganden utifrån de ändamålssynpunkter som ligger bakom den särskilda ordningen med föreläggande. Också sambandet med andra regler om tredje mans talerätt bör beaktas.

Syftet med reglerna om stämningsföreläggande är primärt att bereda tredje man en möjlighet att få äganderättsfrågan bedömd på ett mer inträngande och allsidigt sätt än som kan ske i utsökningsmålet och således att tillgodose hans rättssäkerhetsintresse. Reglerna tjänar emellertid samtidigt ett annat viktigt ändamål, nämligen att främja utmätningsförfarandets effektivitet (jfr SOU 1973:22 s 250 och NJA 1983 s 410). Utmätningsproceduren bör sålunda inte få fördröjas genom onödiga och kanske kostsamma rättegångar. Och framställer tredje man en till synes grundad invändning mot utmätningen, är det önskvärt att tvisten bringas ur världen snarast möjligt. En anledning härtill är att, om det vid den exekutiva försäljningen kvarstår en motiverad misstanke om att godset inte rätteligen tillhör gäldenären, det kan vara svårt att få ett godtagbart pris. Detta är bakgrunden till att reglerna utformats bl a så, att tredje man som försummar att efter föreläggande väcka talan därmed förlorar sin rätt mot utmätningssökanden och mot den som vid exekutiv försäljning har köpt den utmätta saken (4 kap 20 § 2 st och 14 kap 2 § UB).

Det kunde synas mindre väl förenligt med reglernas sist angivna syfte, om tredje man fritt och således också när tillräckliga skäl för stämningsföreläggande inte har ansetts föreligga skulle kunna anställa talan mot utmätningssökanden om bättre rätt till den utmätta egendomen.

En sådan slutsats är emellertid inte nödvändig. Ett centralt inslag i systemet med föreläggande är nämligen att föreläggandet medför uppskov i utmätningsförfarandet (jfr prop 1980/81:8 s 1112). Enligt 8 kap 5 § 1 st UB får sålunda den utmätta egendomen i princip inte säljas exekutivt, innan tvisten har blivit avgjord eller tiden för talans väckande har gått ut. Denna verkan inträder däremot inte, när en process i äganderättsfrågan förs utan stöd av föreläggande. Visserligen får kronofogdemyndigheten enligt 8 kap 5 § 2 st UB ge det anstånd med försäljningen som är påkallat av omständigheterna, när en sådan process pågår. Det torde emellertid i allmänhet inte bli aktuellt att utnyttja denna möjlighet i situationer då kronofogdemyndigheten eller domstol i utsökningsmål tidigare har funnit skälen för stämningsföreläggande för svagt grundade. Och enligt vad som har uttalats i förarbetena (prop 1980/81:8 s 572) kan den domstol som handlägger äganderättstvisten inte förordna om inhibition i utmätningsförfarandet.

Man har alltså att utgå från att utmätningsförfarandet normalt fortgår utan avbrott, när tredje man med stöd endast av allmänna regler väcker fastställelsetalan mot borgenären, och tredje man har därför under alla förhållanden ett betydande intresse av att föreläggande att föra talan meddelas honom i utsökningsmålet. Reglerna om stämningsföreläggande behåller också, även om talan får föras utan föregående föreläggande, sin funktion som medel att tvinga fram ett avgörande i äganderättsfrågan på ett tidigt stadium, när så anses motiverat.

Trots det sagda måste man räkna med att en tvistemålsprocess som inte har föregåtts av ett föreläggande kan leda till vissa sådana störningar med avseende på utmätningsförfarandets effektivitet som lagstiftaren har strävat efter att förebygga. Å andra sidan kan, särskilt med tanke på den restriktivitet som i praxis har iakttagits i fråga om föreläggande enligt 4 kap 20 § UB, en befogenhet för tredje man att föra talan mot utmätningssökanden även utan föreläggande i viss mån komplettera hans rättsskydd.

Egendom som utmäts kan redan vara belagd med kvarstad eller omfattas av betalningssäkring för skatter m m. Tredje man är enligt allmänna grunder oförhindrad att väcka talan mot borgenären om förklaring angående bättre rätt till den säkrade egendomen (se NJA 1978 s 519 och HD:s beslut d 28 mars 1984, SÖ 167 (* Målet under I. *) ). Det skulle stämma dåligt överens härmed, om en talan utan föreläggande, som väcks sedan förfarandet har fullföljts till utmätning, skulle avvisas. Till förmån för en generell talerätt under utmätningsförfarandet kan också åberopas att tredje man, under påstående att han var rätt ägare till den utmätta och sålda egendomen, efter försäljningen kan föra talan mot borgenären och yrka ersättning enligt 14 kap 5 § UB med belopp motsvarande vad denne har uppburit av köpeskillingen; härvid kan äganderättsfrågan komma att bedömas prejudiciellt.

Med hänsyn till det anförda föreligger inte tillräckligt starka skäl att uppfatta regleringen i UB så, att därigenom tredje mans befogenhet att väcka talan mot utmätningssökanden angående äganderätten till den utmätta egendomen är begränsad till fall då stämningsföreläggande har lämnats.

M.S:s talan mot staten skall alltså upptas till prövning i sak.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut undanröjer HD TR:ns beslut, såvitt därigenom M.S:s talan mot staten om bättre rätt till bilen har avvisats, och återförvisar målet till TR:n i denna del för erforderlig behandling.

JustR Persson var skiljaktig och anförde: M.S:s talan avser bättre rätt till den utmätta bilen. I tvist av detta slag är utmätningsgäldenären den naturlige motparten. När tredje mans talan såsom här riktar sig också mot utmätningssökanden är emellertid syftet att utverka en förklaring att tredje man har en äganderätt till den utmätta egendomen som kan göras gällande gentemot utmätningsanspråket. Härigenom berörs utmätningssökandens intresse på sådant sätt att också han måste anses vara behörig svarande i tvisten. Allmänna regler om talerätt hindrar därför inte att den talan som är i fråga riktas även mot sökanden.

I 13 kap 2 § 1 st RB angivna förutsättningar för fastställelsetalan får anses föreligga i målet även i vad avser talan mot utmätningssökanden. Huruvida M.S:s talan skall upptas till prövning är då beroende av om den speciella form för fastställelsetalan som regleras i 4 kap 20 § UB är exklusivt tillämplig och alltså sätter en gräns för när fastställelsetalan får väckas mot utmätningssökanden.

I 13 kap 2 § 3 st RB föreskrivs att om eljest är stadgat, att fastställelsetalan i visst fall må upptagas, detta skall vara gällande. Denna hänvisning får anses omfatta bl a 4 kap 20 § UB. Det torde emellertid inte vara berättigat att uppfatta hänvisningen så att en tillämpning av de allmänna reglerna om fastställelsetalan är utesluten i fall som omfattas av hänvisningen. Om regleringen i 4 kap 20 § UB skall anses exklusivt tillämplig eller ej blir främst beroende av överväganden utifrån de ändamålssynpunkter som ligger bakom den särskilda ordningen med föreläggande.

En allmän utgångspunkt för regleringen av utmätningsförfarandet är att förfarandet skall genomföras så snabbt och effektivt som möjligt. Syftet med reglerna om stämningsföreläggande är primärt att bereda tredje man en möjlighet att få äganderättsfrågan bedömd på ett mer inträngande och allsidigt sätt än som kan ske i utsökningsmålet. Men reglerna har utformats så att de också tillgodoser ändamålet att främja utmätningsförfarandets effektivitet (jfr SOU 1973:22 s 250 och NJA 1983 s 410). Utmätningsproceduren bör sålunda inte få fördröjas genom onödiga och kanske kostsamma rättegångar. Framställer tredje man en till synes grundad invändning mot utmätningen är det önskvärt att tvisten bringas ur världen snarast möjligt.

Ett stämningsföreläggande medför i regel att utmätningsförfarandet stoppar upp. Enligt 8 kap 5 § 1 st UB får sålunda den utmätta egendomen i princip inte säljas exekutivt, innan tvisten avgjorts eller tiden för talans väckande gått ut. Verkningar av detta slag har inte en fastställelsetalan som väcks enligt RB:s regler. Utmätningsförfarandet skall då i princip fortgå oberoende av rättegången. Kronofogdemyndigheten kan dock enligt 8 kap 5 § 2 st UB ge det anstånd med försäljningen som är påkallat av omständigheterna.

Trots vad nu anförts måste antas att en rättegång som inte har föregåtts av ett föreläggande att väcka talan kan medföra betydande olägenheter med avseende på utmätningsförfarandet. Om det vid den exekutiva försäljningen pågår en rättegång om den utmätta egendomen eller det kan misstänkas att en sådan kommer att inledas, måste detta påverka presumtiva köpares villighet att förvärva egendomen eller bjuda ett godtagbart pris för denna. Denna lätt förutsebara risk för en negativ reaktion på köparsidan kan också tänkas påverka kronofogdemyndighetens ställningstagande på så sätt att anstånd med försäljningen beslutas i väntan på att tvistemålet slutligen avgörs, något som naturligtvis kan dra ut på tiden. Intresset av ett snabbt och effektivt utmätningsförfarande motverkas alltså. Man kan to m ställa frågan om systemet med stämningsföreläggande kommer att ha kvar någon funktion av betydelse om fastställelsetalan utan begränsningar tillåts. Som redan nämnts måste också beaktas att onödiga rättegångar undviks så långt möjligt. När situationen är den att tredje man inte ens har kunnat åberopa så mycket stöd för sitt anspråk på utmätningsegendomen att det räcker för ett stämningsföreläggande, måste utsikterna att vinna en rättegång om egendomen vara mycket små.

Det finns också flera andra regler i UB som är ägnade att tillgodose tredje mans rättsskyddsintresse. Förutom att tredje man alltid kan överklaga utmätning, och detta utan begränsning till viss tid, och även överklaga efterföljande åtgärder, kan exempelvis nämnas de möjligheter att tillvarata sina intressen som tredje man har enligt 4 kap 33 § och regler i 14 kap UB.

Om man anser att tredjemansskyddet, trots den noggranna reglering det fått i UB, inte är tillräckligt tillgodosett, synes det ligga närmare till hands att - i praxis eller lagstiftningsvägen - jämka förutsättningarna för stämningsföreläggande än att tillåta ett fritt processande om den utmätta egendomen vid sidan av UB:s system.

Det bör också nämnas att bestämmelsen i 4 kap 22 § 2 st UB visserligen synes förutsätta att tredje man enligt allmänna regler kan väcka talan mot sökanden om rätten till utmätt egendom. Det finns emellertid inget stöd i förarbetena för att anta att lagstiftaren haft den i förevarande mål behandlade principfrågan för ögonen och med nämnda bestämmelse avsett att ta ställning i denna fråga.

Med hänsyn till det anförda måste anses att övervägande skäl talar emot att, sedan utmätning skett, tillåta tredje man att väcka en fastställelsetalan mot utmätningssökanden om rätten till den utmätta egendomen vid sidan av det i UB särskilt reglerade förfarandet med stämningsföreläggande. M.S:s talan mot staten skall därför, som HovR:n funnit, avvisas.

JustR Persson tillade för egen del: I det samtidigt härmed avgjorda målet mellan M.R. m fl och riksskatteverket (Ö 1441/83) har jag anslutit mig till den ståndpunkten att vid betalningssäkring fastställelsetalan enligt 13 kap 2 § RB rörande den ianspråktagna egendomen kan föras av tredje man mot staten/borgenären. Anledningen till att jag där accepterade vad jag inte ansett böra tillåtas i förevarande typ av mål är att det vid betalningssäkring - liksom vid kvarstad (jfr NJA 1978 s 519) - inte finns någon motsvarighet till det noggrant reglerade, speciella förfarandet med stämningsföreläggande i utmätningsfallen. Vidare föreligger den skillnaden att genom utmätning inleds ett förfarande i flera led som syftar till att, så snabbt och effektivt som möjligt, den utmätta egendomen skall realiseras och utmätningssökanden erhålla betalning för sin fordran, under det att ianspråktagande av egendom genom betalningssäkring eller kvarstad utgör tillfälliga åtgärder för att säkra egendomen och ingenting mer. Det är visserligen sant att säkerhetsåtgärder ofta följs av utmätning. En rättegång som inletts med anledning av en vidtagen säkerhetsåtgärd fortgår oberoende av om utmätning av egendomen aktualiseras. Men detta gäller över huvud taget när process pågår om rätten till egendom som ifrågasätts för utmätning. Och i det alldeles övervägande antalet fall föregås utmätning inte av någon säkerhetsåtgärd.