NJA 1984 s. 299

Domskäl

Skäl. I mål där socialnämnd för talan om fastställande av faderskap gäller enligt 3 kap 11 § FB särskilda regler i fråga om rättegångskostnad i stället för 18 kap 1-7 §§ RB. Av intresse i förevarande fall är paragrafens 2 st, vari föreskrivs att part skall bära sin rättegångskostnad men att svarande kan förpliktas att helt eller delvis ersätta annan part dennes rättegångskostnad, om han har förfarit på sätt som avses i 18 kap 3 eller 6 § RB eller om annars särskilda skäl föreligger.

Bestämmelserna i 3 kap 11 § FB motsvarar med endast vissa smärre avvikelser 15 § i den tidigare gällande lagen (1969:618) om fastställande av faderskapet till barn utom äktenskap. Förarbetena till sistnämnda stadgande är av betydelse också för tolkningen av reglerna i FB. I det utredningsförslag som låg till grund för 1969 års lagstiftning (SOU 1965:17 s 61) anfördes i fråga om rättegångskostnader i faderskapsprocesser bl a, att regeln i 18 kap 1 § RB om att den förlorande parten skall ersätta motpartens rättegångskostnader inte är ändamålsenlig i alla de situationer som uppkommer, då flera män är inblandade i processen, och att det exempelvis synes rimligt, att en man som dragit in en annan man i processen skall kunna förpliktas att ersätta dennes rättegångskostnader, om talan mot honom ogillas och det framgår av omständigheterna att den förste mannen saknade anledning begära att faderskapsfrågan skulle prövas även med avseende på den andre mannen. I propositionen (1969:124 s 116) tog departementschefen upp bl a det fallet att en svarande fått en annan man instämd i målet. I anslutning till vissa remissyttranden uttalade departementschefen, att det i en sådan del av målet i allmänhet inte finns tillräckliga skäl att avvika från RB:s huvudregel om tappande parts ansvar för rättegångskostnad. Han anförde vidare att, om talan mot den senast instämde mannen ogillas, denne således bör kunna få ersättning för sina rättegångskostnader av den andre svaranden samt att, om i stället den under processen instämde mannen förklaras vara fader till barnet, han i allmänhet bör kunna åläggas att ersätta den andre svaranden kostnaderna i denna del av målet. Beträffande de fallen att talan avvisas eller mål avskrivs på grund av återkallelse eller parts utevaro uttalades i propositionen, att rättegångskostnaderna torde böra fördelas efter samma principer som gäller då målet avgörs genom dom.

Nu återgivna uttalanden i förarbetena synes innebära att, om en svarande instämt en annan man och talan mot denne ogillas, han har att ersätta den instämdes rättegångskostnad, om inte speciella omständigheter föranleder en annan kostnadsfördelning.

Till stöd för att tillämpa kostnadsregeln på nu angivet sätt kan också åberopas följande omständigheter. Enligt 3 kap 6 § 2 st FB skall socialnämnden, i fall då den har att sörja för att faderskap fastställs, föra talan mot den man eller de män som enligt nämndens utredning eller vad som framkommit under målets handläggning skäligen kan komma i fråga som far till barnet. Socialnämnden har alltså en skyldighet att föra talan mot samtliga de män på vilka sistnämnda förutsättning är tillämplig. Av betydelse är vidare att svaranden själv kan, innan han stämmer in den av honom utpekade mannen, hos rätten begära att denne åläggs att underkasta sig sådan undersökning som avses i lagen (1958:642) om blodundersökning m m vid utredning av faderskap. Rätten kan då enligt 1 § 1 st andra meningen i denna lag förordna om sådan undersökning, om det förekommer anledning till antagande att den utpekade haft samlag med modern under konceptionstiden. Svaranden har också möjlighet att i rättegången mellan barnet och honom åberopa annan bevisning till styrkande av att en annan man är far till barnet. Dessutom är att nämna att rätten har en långtgående officialprövning i mål av denna art (3 kap 9 § 1 st första meningen FB).

Det får anses vara ett rimligt krav att svaranden utnyttjar de möjligheter att få faderskapsfrågan utredd som nu berörts, innan han tillgriper åtgärden att dra in den andre mannen i processen. Om han instämmer denne utan att först ha prövat övriga möjligheter och talan ogillas, bör han i princip ligga närmast till att bära ansvaret för kostnaderna. Bedömningen torde ofta bli densamma, om svaranden utan framgång har prövat de angivna möjligheterna och likväl väcker en talan som ogillas. I dessa fall kan dock svaranden ha haft så goda skäl för sin åtgärd att han bör kunna undgå ersättningsskyldighet. Hänsyn bör i samtliga fall tas till barnets och det allmännas intressen av en allsidig utredning.

K.A. har till stöd för sitt yrkande anfört bl a följande. Under konceptionstiden övernattade barnets mor vid ett par tillfällen hos S.J.. Vid ett av tillfällena såg K.A. dem tillsammans utan kläder i S.J:s säng. Med hänsyn bl a härtill begärde K.A. att sociala centralnämnden skulle föranstalta om blodundersökning beträffande S.J., något som dock inte skedde. Sedan K.A. ensam hade blivit instämd i målet, begärde han att TR:n skulle förordna om blod undersökning beträffande S.J.. Hans begäran bestreds av motparten. Beslut om blodundersökning fattades efter det att S.J. hade blivit instämd.

Det kan inte anses att K.A. i något hänseende har förfarit på sätt som avses i 18 kap 3 eller 6 § RB. Vid bedömande om det i övrigt finns särskilda skäl att ålägga honom ersättningsskyldighet gentemot S.J. bör beaktas att, även om barnets mor och S.J. har förnekat att de haft samlag under konceptionstiden, de inte har bestritt att de varit tillsammans under de omständigheter som K.A. påstått. Med hänsyn härtill får han anses ha haft starka skäl för misstanke att samlag har förekommit mellan dem. Hänsyn bör också tas till att han såväl hos sociala centralnämnden som vid TR:n, innan S.J. stämdes in, begärde att denne skulle underkastas blodundersökning.

Vid en samlad bedömning får omständigheterna anses ha varit sådana att det inte finns skäl att förplikta K.A. att ersätta S.J. dennes rättegångskostnad.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut ogillar HD S.J:s yrkande om ersättning för rättegångskostnad.

Referenten, JustR Persson var skiljaktig och anförde: I mål där - - - se HD:s beslut - - - (3 kap 9 § 1 st första meningen FB). Med hänsyn till hur förfarandet i faderskapsmål är utformat bör utrymmet för en tillämpning av 3 kap 6 § 3 st FB vara mycket begränsat. Regeln har t o m betecknats som endast en rättssäkerhetsgaranti (Lind: Faderskap och arvsrätt, 2 uppl s 81).

Det synes vara ett rimligt krav att svaranden utnyttjar de möjligheter att få faderskapsfrågan utredd som nu berörts, innan han tillgriper åtgärden att dra in den andre mannen i processen. Om han instämmer denne utan att först ha prövat övriga möjligheter och talan ogillas, synes han ligga närmast till att bära ansvaret för kostnaderna. Men även för det fallet att han utan framgång prövat andra möjligheter och likväl väcker en talan, framstår det som rimligt att han i princip får processa på egen risk; läget är ju då det, att varken socialnämnden med dess utredningsskyldighet eller rätten med dess officialprövning funnit tillräckliga skäl till antagande att samlag förekommit mellan den andre mannen och barnets mor, och hänsynen till den andre mannen måste då väga tungt.

Av intresse är vidare att, som framgår av det tidigare anförda, kostnadsbestämmelserna i 3 kap 11 § FB är tillämpliga endast när socialnämnden för talan. Om barnet för talan mot en man utan socialnämndens medverkan - låt vara att detta utgör undantagssituationer - gäller RB:s vanliga regler om rättegångskostnadens fördelning. Har svaranden i ett sådant mål instämt en annan man och får han inte bifall till sin talan mot denne, skall han alltså enligt 18 kap 1 § RB såsom tappande part ersätta motparten hans rättegångskostnad.

Bedömningen av kostnadsfrågan i det enskilda fallet bör alltså utgå från att svaranden skall ersätta den instämde mannens rättegångskostnad om talan mot denne ogillas. Omständigheterna kan emellertid i undantagsfall vara så särpräglade att en annan kostnadsfördelning ter sig skälig.

K.A. har till stöd för sitt yrkande i HD anfört, att TR:ns förordnande om blodundersökning av S.J. förutsätter att TR:n funnit anledning till antagande att barnets mor och S.J. haft samlag med varandra under konceptionstiden. Vidare har han åberopat vissa iakttagelser som han gjort rörande moderns och S.J:s samvaro vid ett par tillfällen under konceptionstiden.

Det kan inte anses att K.A. i något hänseende förfarit på sätt som avses i 18 kap 3 eller 6 § RB. TR:ns beslut om undersökning enligt 1958 års lag beträffande S.J. har meddelats sedan denne instämts i målet. Beslutet måste därför antas ha grundats på 1 § 1 st första meningen i nämnda lag. Denna bestämmelse har inte någon motsvarighet till den i andra meningen upptagna förutsättningen att det förekommer anledning anta att samlag ägt rum. Beslutet synes därför inte utgöra stöd för K.A:s ståndpunkt i kostnadsfrågan. Vad K.A. i övrigt åberopat kan i och för sig ha gett honom visst fog för misstanke att samlag förekommit mellan barnets mor och S.J. under konceptionstiden. K.A. har emellertid känt till att båda bestämt förnekat samlag, och socialnämnden har, trots att den haft vetskap om vad K.A. iakttagit och misstänkt, inte funnit anledning att vidtaga några åtgärder avseende S.J.. Det finns ingenting som tyder på att socialnämnden inte tagit sin uppgift att utreda förhållandena på allvar. K.A. har inte heller påstått detta. K.A:s uppgifter om tidpunkten för och omständigheterna vid samvaron mellan S.J. och barnets mor är inte helt entydiga. Resultatet av den rättsgenetiska undersökningen av K.A. visade en förhållandevis hög sannolikhet för hans faderskap. Med hänsyn till det nu anförda kan omständigheterna inte anses vara sådana att K.A., som återkallat sin talan sedan det blivit klart att S.J. inte kan vara barnets far, kan undgå skyldighet att ersätta S.J. dennes rättegångskostnad.