NJA 1984 s. 315

I mål vid Sjuhäradsbygdens TR yrkade allmän åklagare ansvar å I.G. för egenmäktigt förfarande enligt följande: I.G., som äger fastigheten Dala Lillegården 1:9 och 1:4 i Berghem, Marks kommun, vilken fastighet I.D. brukar enligt arrendeavtal, vars fortsatta giltighet icke blivit slutligen avgjord, rubbade I.D:s besittning till fastigheten genom att a) d 11 juli 1980 lägga in hö i ladugårdens höränne, b) från d 11 juli 1980 och under hösten därefter ställa upp en halmpress, en traktor och andra maskiner vid ladugårdens norra gavel, varigenom I.D:s fria tillträde hindrades, c) från d 6 sept 1980 och under tre veckor därefter släppa nötkreatur på bete på ett av gårdens skiften, d) d 5 okt 1980 placera två vuxna kreatur och en kalv i ladugården samt e) omkring d 1 nov 1980 plöja upp en ca 5 000 m2 stor slåttervall.

TR:n meddelade dom d 6 maj 1981. TR:n dömde I.G. jämlikt 8 kap 8 § BrB för egenmäktigt förfarande i enlighet med åtalet och bestämde straffet till 10 dagsböter å 20 kr. Domen vann laga kraft.

I ansökan som inkom till HD d 12 okt 1982 anhöll riksåklagaren, att HD måtte bevilja resning till förmån för I.G. och ogilla åtalet för egenmäktigt förfarande såvitt avsåg åtalspunkterna c), d) och e).

I.G. förklarade att han inte hade något att erinra mot bifall till ansökningen.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Wahlberg, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut: Till stöd för resningsansökningen har riksåklagaren åberopat, att I.D. enligt lagakraftvunnen dom varit skyldig att avträda fastigheten senast d 18 aug 1980, att I.G. således begått gärningarna enligt åtalspunkterna c, d och e efter det att I.D:s besittning till fastigheten formellt upphört samt att I.G. skulle ha frikänts beträffande dessa gärningar om nämnda omständigheter varit kända i brottmålet.

Av den i resningsärendet förebragta utredningen framgår att I.D., såsom riksåklagaren anfört, varit skyldig att avträda fastigheten senast d 18 aug 1980. Härefter har således I.G. haft rätt att få besittning till fastigheten. Det framgår emellertid, att I.D. alltjämt brukade fastigheten under den tid då I.G. vidtog de åtgärder som avses med åtalspunkterna c, d och e. Fastigheten får därför anses ha varit i I.D:s besittning vid ifrågavarande tillfällen. I.G. har visserligen haft rätt att få besittningen, men han har inte haft rätt att på egen hand vidta ifrågavarande åtgärder, vilka medfört en rubbning av I.D:s besittning. Gärningarna är att bedöma som självtäkt enligt 8 kap 9 § BrB jämförd med 8 kap 11 § 2 st samma balk. Denna straffbestämmelse är inte mildare än 8 kap 8 § 1 st BrB, som tillämpats.

De av riksåklagaren åberopade omständigheterna skulle således, om de förebragts i brottmålet, inte ha lett till frikännande eller till att något av brotten hänförts under mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Synnerliga skäl att frågan, huruvida I.G. förövat brotten, prövas ånyo föreligger inte.

På grund av det anförda lämnar HD ansökningen utan bifall.

HD (JustR:n Hult, Holmberg, Persson, referent, Bengtsson och Broomé) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.