NJA 1984 s. 381

Domskäl

TR:n (rådmannen Nilsson, tingsfiskalen Gunnar Jacobsson samt tre nämndemän) anförde i dom d 12 maj 1981: Domänverket har till stöd för sin ståndpunkt åberopat rättsfallen NJA 1915 s 623 och NJA 1922 s 309.

Svarandena har anfört följande. Betalningsskyldighet eller rätt till betalning för respektive eftersatt eller fullgjort underhåll uppkommer enligt 9 kap 15 och 16 §§ JB "vid avräkning enligt 23 §" samma kap. Före avräkningen finns icke något skuldbelopp fastställt parterna emellan och redan av denna anledning synes det uteslutet att anse att ränta kan löpa från tidigare tidpunkt. Svarandenas ståndpunkt grundas även på 4 § 2 st räntelagen; utredning om saldot kan inte anses föreligga förrän avräkningen slutförts. Enligt 4 § 2 st räntelagen skall ränta räknas från den dag som infaller en månad efter det borgenären framställt krav. Sådant har enligt svarandenas uppfattning framställts d 29 april 1980 i och med att enighet uppnåddes om avräkningssaldot. - För 1922 års rättsfall och förmodligen även för 1915 års fall gällde regeln i 2 kap 10 § nyttjanderättslagen att arrendator som eftersatt sin underhållsskyldighet var pliktig att utge ersättning till jordägaren "när fastigheten avträdes". Avtalet i målet är tecknat 1975-09-23/10-08 och faller således helt under 1972 års JB. Där har nyttjanderättslagens regel ändrats så att tidpunkten för betalningsskyldighetens inträde uttryckligen anknutits till avräkning enligt 9 kap 23 § JB.

Domänverket har genmält följande. Införandet av räntelagen kan ej ändra den uppfattning som uttalats i rättsfallen NJA 1915 s 623 och NJA 1922 s 309. Dessa fall utsäger klart att ränta å ersättning vid avräkning (tidigare benämnt husröteersättning) skall utgå från dagen för avträdessynen. Man kan således säga att avräkningsfordran har uppstått under arrendeperioden och att fordringen förfaller till betalning å dagen för avträdessynen. Vid sådant förhållande kan ej 4 § räntelagen vara tillämplig. Denna bestämmelse avser ju skadestånd o dyl som ej har bestämd förfallodag. Med motpartens synsätt skulle en part kunna framflytta tidpunkten för betalningsskyldigheten genom att ingå förhandlingar och skjuta på dessa förhandlingar lång tid. En trilskande part skulle också med svarandens inställning kunna klandra en syn endast på ett smärre belopp och därmed undgå ränteskyldighet under lång tid.

Domskäl. Enligt av HD i rättsfallen NJA 1915 s 623 och 1922 s 309 fastslagen praxis skall ränta på belopp som arrendator har att utge till jord ägare för eftersatt underhåll utgå från dagen för avslutande av avträdessyn fastän synen då inte vunnit laga kraft. Vad HD sålunda fastslagit äger enligt TR:ns mening alltjämt aktualitet. En sådan lösning framstår också som ändamålsenlig med hänsyn till att arrendatorn annars genom att klandra synen kan påverka den tid för vilken han är skyldig att betala ränta. På grund av det anförda och då det mellan parterna är ostridigt vilken räntesats som skall tillämpas skall käromålet bifallas.

Domslut

Domslut. TR:n förpliktar U.J. och dödsboet att solidariskt till domänverket utge ränta enligt 6 § räntelagen på 188 600 kr fr o m d 11 juli 1979 t o m d 23 juli 1980.

Domskäl

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat vad de anfört vid TR:n.

U.J. och dödsboet har vidare anfört i huvudsak följande. I förarbetena till räntelagen uttalade departementschefen att ersättningskrav enligt 9 kap 15 § JB inte borde falla under bestämmelsen i 4 § räntelagen, eftersom det beträffande sådant krav fanns annan lämplig utgångspunkt för ränteberäkningen. Detta uttalande innebär ej annat än att 9 kap 15 § JB skall tillämpas. Av sistnämnda lagrum jämfört med 9 kap 23 § JB framgår att med uttalandet måste åsyftats tidpunkten för avräkningen. Avräkningsunderlag föreligger dock i praktiken nästan aldrig på avträdesdagen. En skuld kan inte förfalla till betalning innan man vet om den finns, hur stor den är eller vem som är borgenär respektive gäldenär. Ej heller kan det vara möjligt att grunda ränteberäkning på en sådan fiktion. Först d 29 april 1980 bekräftades det mellan parterna överenskomna avräkningssaldot. I den mån rättsfallen NJA 1915 s 623 och 1922 s 309 alltjämt skall anses äga aktualitet talar de för att ränta tidigast skall utgå från dagen för delgivningen av synehandlingen d 4 sept 1979.

HovR:n finner av förarbetena till räntelagen framgå att 4 § i lagen ej skall tillämpas vid beräkning av ränta på ersättningskrav enligt 9 kap 15 § JB. På grund härav och då varken införandet av JB eller annat förhållande medför att den utgångspunkt för ränteberäkning, som fastslagits i tidigare praxis, bör frångås, skall TR:ns dom fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

U.J. och dödsboet sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Domänverket bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

Domskäl

Domskäl. Den fordran på avträdesersättning som målet rör har inte bestämd förfallodag i räntelagens mening (jfr prop 1975:102 s 118; NJA II 1976 s 12). Fordringen måste anses gälla sådan ersättning som inte kan fastställas utan särskild utredning. Eftersom avvikande bestämmelser om ränteberäkningen inte har getts i JB eller eljest, är därför reglerna i 4 § 2 st räntelagen tillämpliga på fordringen. Annan bedömning föranleds inte av det av HovR:n angivna motivuttalandet, vilket framstår som oklart beträffande närmare innebörd och anknytning till lagtexten.

Vid tillämpning av 4 § 2 st räntelagen i fråga om krav på avträdesersättning är emellertid att beakta att den utredning, som åsyftas i lagrummet, till följd av 9 kap 23 § 2 st JB får anses vara syn, om inte annat har avtalats. Ränta skall alltså börja utgå en månad efter det att borgenären har framställt sitt krav på grundval av synen, dock inte före avträdesdagen eller för tid innan kravet och synehandlingen kom gäldenären till handa. Huruvida synen överklagas eller ej saknar härvid betydelse.

Av handlingarna framgår inte när krav på avträdesersättning först har framställts mot U.J. och dödsboet. Detta får emellertid antas ha skett i vart fall när avräkning gjordes vid förhandling mellan parterna d 13 april 1980, då alltså arrendatorerna också fick del av kravet. Ränta på fordringen skall följaktligen beräknas från d 13 maj 1980.

Domslut

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns domslut att U.J. och dödsboet efter Stig i förpliktas att solidariskt till domänverket utge ränta enligt 6 § räntelagen på 188 600 kr från d 13 maj 1980 t o m d 23 juli 1980.