NJA 1984 s. 404

Domslut

Domslut. Med undanröjande av tredskodomen d 8 aug 1978 såvitt däremot återvinning sökts förpliktar TR:n B. att till E:sen utgiva ÖS 72 765:03 eller motsvarande belopp i svenskt mynt efter den på betalningsdagen gällande kursen jämte ränta därå från d 1 sept 1977 efter en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid gällande diskontot med tillägg av fyra procentenheter, till dess betalning sker.

Domskäl

Domskäl. HovR:n delar TR:ns mening, att det för tillämpligheten av 68 § 2 st kommissionslagen inte nödvändigtvis förutsätts, att agenten för varje enskild order kan styrka, att han medverkat till att avtal kommit till stånd. Lika med TR:n finner HovR:n vidare, att försäljningsavtal, som ingåtts efter det E:sens uppdrag upphörde, delvis kan anses ha kommit till stånd genom E:sens medverkan under uppdragstiden; därvid beaktar HovR:n bl a, att L.F. var anställd hos E:sen och ombesörjde försäljning av B:s textilier för E:sen, innan han efterträdde E:sen som agent för B:s. HovR:n är också ense med TR:n om att den efterprovision E:sen sålunda är berättigad till enligt 68 § 2 st kommissionslagen, i brist på andra hållpunkter, skäligen kan uppskattas så att E:sens medverkan anses hänföra sig till 80 procent av skillnaden mellan, å ena sidan, E:sens försäljning under sitt första uppdragsår och, å andra sidan, L.F:s försäljning under sitt första uppdragsår.

Vid beräkningen av den efterprovision E:sen på grund av det sagda är berättigad till måste beaktas, att E:sen inte gensagt vad B. påstått dels därom, att E:sens försäljning under sitt första uppdragsår motsvarade ÖS 1 722 175 (och således inte, som TR:n antog, cirka 1 milj ÖS), dels därom, att den för "Brixen" avtalade provisionen endast var 3 %.

Utöver det belopp E:sen uppburit av B. genom verkställandet av tredskodom har E:sen följaktligen anspråk på ytterligare ÖS 7 893:03 i efterprovision.

Domslut

Domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom såtillvida att det huvudbelopp uttryckt i ÖS, som B. har att erlägga till E:sen, bestäms till ÖS 7 893:03.

Såväl E:sen som B. sökte revision.

E:sen yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, fastställa TR:ns dom.

B. yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, ogilla E:sens talan i målet.

Part bestred motparts ändringsyrkande.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

Domskäl. Huvudbestämmelserna om handelsagents rätt till provision finns i 68 § lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande (kommissionslagen). I 2 och 3 st regleras rätten till s k efterprovision. Enligt 2 st skall, om försäljningsavtal ingås efter uppdragets slut i annat fall än som avses i 1 st dvs utan att köparens anbud före uppdragets upphörande kommit huvudmannen eller agenten tillhanda, agenten ha rätt till efterprovision "om avtalet kan anses ha kommit till stånd genom hans medverkan under uppdragstiden". Har uppdraget varat minst ett år och har uppsägning skett med mindre än sex månaders uppsägningstid gäller enligt 3 st en schablonregel för det fall att utredning inte förebringas om efterprovisionens storlek. Efterprovision skall då utgå med belopp motsvarande tre månaders provision, beräknad efter genomsnittet av månadsprovisionerna under uppdragets sista år.

Tvisten i målet gäller storleken av den efterprovision E:sen blivit berättigad att utfå av B. med anledning av att E:sen under tiden maj 1975 t o m aug 1977 varit handelsagent för av B. tillverkade hemtextilier. E:sen hävdar att - med tillämpning av 68 § 2 st kommissionslagen - efterprovisionen bör beräknas till ÖS 188 939:90, motsvarande 6 % (= den för agentförhållandet avtalade provisionssatsen) av det belopp om ÖS 3 148 998 som försäljningen genom E:sen inbringade under det sista året. Eftersom E:sen inte överklagat TR:ns dom nöjer sig E:sen emellertid beloppsmässigt med den av TR:n framräknade provisionen ÖS 120 och därmed med det av TR:n utdömda beloppet (120 000 - 47 234:97 =) ÖS 72 765:03. B. gör å sin sida gällande, att E:sen inte förmått styrka något konkret samband mellan sitt arbete som agent och försäljningar som kommit till stånd sedan agenturen övertagits av L.F., och att därför E:sen inte har rätt till någon efterprovision utöver det belopp om ÖS 47 234:97 som B. funnit sig böra betala enligt schablonregeln i 3 st av 68 § kommissionslagen. För den händelse paragrafens 2 st skulle komma att tillämpas anser B. att efterproyisionen inte kan sättas högre än vad HovR:n funnit, eller till ÖS 55 128, och att i så fall det av HovR:n utdömda beloppet (55 128 - 47 234:97 =) ÖS 7 893:03 bör fastställas.

De faktiska omständigheter till grund för bedömningen som parterna var för sig anfört har i allt väsentligt vitsordats eller lämnats obestridda av motparten. Sakuppgifterna i HD är desamma som lämnats i TR:n med de rättelser och kompletteringar som gjorts i HovR:n.

Motsättningen mellan parterna i rättsfrågan, dvs i fråga om förutsättningarna för att efterprovision skall kunna utgå enligt 68 § 2 st, kan sammanfattas så att enligt E:sen provisionen bör kunna fastställas genom en skälighetsuppskattning, grundad på försäljningsutvecklingen och försäljningssiffrorna för den avgående agenten, medan B. anser att försäljningar sedan den agentens uppdrag upphört måste läggas till grund och att för varje enskild sådan försäljning provision skall utgå till den tidigare agenten endast i den mån denne kan konkret styrka sin medverkan.

E:sens ståndpunkt att efterprovision skall kunna bestämmas oberoende av försäljningsutvecklingen efter det att agentens uppdrag upphört är inte förenlig med lagens ordalydelse. Denna ger nämligen vid handen att det är en förutsättning för efterprovision att försäljningsavtal faktiskt har träffats efter uppdragets slut. Om motiven till regleringen i detta hänseende kan här sägas följande. Reglerna om efterprovision och vissa andra ändringar i kommissionslagen kom till år 1974 efter ett gemensamt nordiskt utredningsarbete. De hade till syfte att stärka skyddet för de mellanmän kommissionslagen omfattar, bland dem handelsagenterna. Tanken på en lagstiftning om rätt till ersättning efter det agentens uppdrag upphört hade sin grund i provisionssystemets speciella karaktär. Uppdragstagarens arbete ger med ett sådant system ofta inte ekonomisk kompensation förrän i ett sent skede, eftersom inarbetandet på marknaden av en produkt kan ta lång tid i anspråk. Systemet är därför ägnat att medföra att agenten inte får betalt för det utförda arbetet när uppdraget upphör efter uppsägning. Det övervägdes ingående, om ersättningen borde såsom i kontinentala rättssystem få formen av goodwillersättning, dvs ett avgångsvederlag för den kundkrets agenten förlorar när uppdraget upphör, eller om man i stället borde bygga ut systemet med provision. För den lösning som valdes, dvs alternativet efterprovision, angavs bl a som ett huvudskäl, att en rätt till avgångsvederlag skulle strida mot det system som tillämpas under uppdragsavtalets bestånd och som innebär att uppdragstagaren får ersättning bara i den mån avtal kommit till stånd genom hans verksamhet. (Se prop 1974:29 s 25 f och 52 f, jfr också samma prop s 58 ff.) Vissa uttalanden i de svenska förarbetena rörande en förhandsuppskattning av ersättningen (SOU 1970:69 s 40 och prop 1974:29 s 74) får i betraktande härav antas avse situationen att parterna önskar reglera provisionsfrågan genom en frivillig uppgörelse i ett tidigt skede, när den fortsatta utvecklingen inte är känd.

Med hänsyn till det anförda måste den svenska rättens ståndpunkt anses vara, att efterprovision inte kan - lika litet som provision under ett bestående agenturförhållande - göras rättsligen gällande i fråga om försäljningsavtal som ännu inte kommit till stånd. E:sens angivna ståndpunkt kan således inte godkännas.

Emellertid föreligger i målet utredning om de försäljningar som skedde under de tolv första månaderna sedan E:sens uppdrag upphört och verksamheten övertagits av L.F.. E:sen åberopar i andra hand dessa försäljningar som grund för sitt krav på efterprovision. Han har inte påstått att senare försäljningar skall beaktas.

För att en avgående agent skall ha rätt till efterprovision krävs - förutom att försäljningsavtal har kommit till stånd efter uppdragets slut - att det föreligger ett orsakssamband mellan sådant avtal och arbete som agenten har utfört under uppdragstiden. Det kan uppenbarligen vara svårt för agenten att visa att denna förutsättning är uppfylld. Hänsyn härtill har i bestämmelserna om efterprovision tagits på två sätt. Dels ställs måttliga krav på bevisning om sambandet mellan agentens arbete och ett senare ingånget försäljningsavtal - det är tillräckligt att avtalet "kan anses" ha kommit till stånd genom hans medverkan (jfr prop 1974:29 s 73). Dels tillhandahålls i paragrafens 3 st en presumtionsregel, vilken under vissa förutsättningar kan tillämpas när utredning om efterprovisionens storlek saknas.

Den av B. hävdade uppfattningen, att det för tillämpning av ersättningsregeln i 68 § 2 st krävs utredning som för varje försäljningsavtal konkret knyter an till arbetsinsatser från den avgångne agentens sida, har inte stöd i vare sig lagens ordalag eller uttalanden i lagmotiven. I många fall, särskilt när uppdraget har gällt varor som säljs i stora kvantiteter inom en vidsträckt kundkrets, kan det knappast vara praktiskt möjligt att prestera bevisning som direkt rör de enskilda försäljningsavtalen. Ett krav på sådan bevisning skulle bl a av den anledningen leda till att utrymmet för en tillämpning av regeln i 2 st i praktiken blev i hög grad begränsat, vilket skulle strida mot lagstiftningens syfte att ge den avgående agenten ett tillfredsställande skydd. Provisionsfrågan måste i stället, med utgångspunkt i de avtal som träffats, kunna bedömas på grundval av utredning av mera allmänt slag rörande agentens verksamhet under uppdragstiden och försäljningsutvecklingen före och efter uppdragets upphörande. Det är givet att en uppskattning på grundval av en utredning av sådan karaktär måste innehålla ett inte obetydligt mått av skönsmässighet när det gäller att bedöma omfattningen av agentens medverkan till de olika avtalen.

Presumtionsregeln i paragrafens 3 st torde mot bakgrund av det anförda närmast fylla funktionen att i förekommande fall dels kunna vid talan om efterprovision ge agenten en viss ersättning när beviskravet enligt 2 st inte befinns vara uppfyllt, dels kunna tjäna som underlag för en slutreglering mellan parterna när de - som normalt torde vara fallet - önskar träffa en uppgörelse i nära anslutning till uppdragets slut.

I fråga om sin medverkan till försäljningarna under L.F:s första verksamhetsår har E:sen, såvitt gäller A:s Textil AB, liksom tidigare i domstolarna hänfört sig till viss skriftlig bevisning i form av brev till huvudmannen om sina insatser. Som utgångspunkt för beräkning av efterprovisionens storlek när det gäller "Brixenleveranserna till A:s har E:sen godtagit den lägre provisionssats på 3 % som beträffande dessa leveranser gällde för L.F.. Såväl i fråga om denna kund som beträffande försäljningarna i övrigt har E:sen också åberopat en rad allmänna omständigheter som enligt E:sen talar för att försäljningarna till största delen varit ett resultat av E:sens arbete. HD gör i den delen följande bedömning.

De produkter försäljningen gällde, nämligen hemtextilier och företrädesvis gardintyger i metervara, får, trots viss modebetonad förnyelse från en kollektion till nästa, anses ha en påtaglig stabilitet så att etablerade kundförbindelser normalt kan väntas få viss varaktighet. E:sen hade innehaft sin agentur närmare 2 1/2 år och därmed sådan tid att enligt utredningen i målet det grundläggande arbetet brukar vara avslutat och försäljningen börjar "flyta" med mindre arbetsinsatser. Försäljningsutvecklingen har under E:sens tid varit i starkt stigande. Först genom att E:sen övertog agenturen för ifrågavarande varor har de introducerats i någon större omfattning på den svenska marknaden och kunderna har med ett par undantag anskaffats av E:sen. L.F. har drivit sin agentur vid sidan av anställning i annan verksamhet och har inte anskaffat någon ny kund av betydelse under perioden. Innan han övertog agenturen, skötte han hos E:sen en stor del av försäljningsarbetet med de varor agenturen omfattade och hade i samband därmed etablerat personliga relationer inom kundkretsen.

Vad som nu upptagits talar starkt för att de åberopade försäljningarna av L.F. till stor del kommit till stånd på grund av arbetsinsatser som redan utförts inom E:sens agentur. Det måste å andra sidan också beaktas att, som E:sen själv bekräftat, en viss "bearbetning" av kunderna har krävts för den fortsatta försäljningsverksamheten. Det är också klarlagt att det är nödvändigt med visningar och besök i samband med varje ny kollektion.

Det kan av den ingivna uppställningen över L.F:s försäljningar fr o m sept 1977 t o m aug 1978 konstateras, att den högsta försäljningssiffran (ÖS 1 234 109) nåtts under det första kvartalet och den lägsta (ÖS 608 396) under periodens sista kvartal. En provision, beräknad efter 3 % på (i brist på närmare utredning) samtliga försäljningar till A:s och efter 6 % på övriga försäljningar, ger i grova drag för de olika kvartalen belopp i ÖS om totalt 55 000, 45 000, 40 000 och 25 000. Såsom angetts i motiven till 68 § 2 st (prop 1974:29 s 74) bör order som kort efter uppdragets slut kommer in från den kundkrets som agenten har arbetat upp, om ej annat visas, kunna anses hänförliga till agentens arbete. Parternas argumentering har i förevarande mål inte inriktats på försäljningarnas fördelning under perioden. Även om siffermaterialet i detta hänseende därför får bedömas med viss försiktighet bör det, jämte den förut angivna utredningen, kunna läggas till grund för en uppskattning av efterprovisionen. Med utgångspunkt i att E:sens insatser kan antas ha fått successivt minskad betydelse för försäljningarna finner HD efterprovisionen böra bestämmas till ÖS 100 000.

E:sen är således berättigad att utfå (100 000 - 47 234:97 =) ÖS 52 765:03.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD B. att till E:sen utge ÖS 52 765:03 eller motsvarande belopp i svenskt mynt efter den på betalningsdagen gällande kursen jämte ränta enligt de grunder som angetts i TR:ns dom.

JustR Knutsson var av skiljaktig mening och anförde: Jag instämmer i majoritetens domskäl till och med det stycke som slutar "HD gör i den delen följande bedömning". Fortsättningsvis bör domskälen enligt min mening lyda som följer:

Av utredningen framgår att E:sen under uppdragstiden har skaffat en rad nya kunder och att försäljningen under denna tid ökat kraftigt. E:sen har genom sina insatser upparbetat en marknad för B:s varor och lagt en god grund för fortsatt försäljning. Det kan knappast råda något tvivel om att det försäljningsresultat som uppnåtts under L.F:s första verksamhetsår i avsevärd mån är att tillskriva den marknadsbearbetning som skett under den tid E:sen innehade agenturen. Det måste också antas att L.F. efter sitt övertagande av agenturen har haft väsentlig nytta av de personliga kontakter han knutit under sin tjänstgöring hos E:sen, där han till stor del sysslade med försäljningsarbete för B:s räkning.

Vid prövningen av E:sens ersättningsanspråk måste emellertid beaktas att bestämmelsen i 68 § 2 st är utformad som en provisionsregel. För att en agent skall ha rätt till provision på ett ingånget försäljningsavtal krävs - om inte annat har överenskommits mellan agenten och huvudmannen - att agentens arbete har varit en väsentlig orsak till avtalet. (Se bl a Gadde-Eklund, Lagen om kommission, handelsagentur och handelsresande s 153, Exporträtt III, Segerfors-Fischler, Agentavtalet s 25 ff, Sandvik, Handelsagentur og andre mellommannsforhold i varehandelen s 144 f). Denna förutsättning är inte uppfylld om agenten visserligen har utfört ett viktigt grundläggande arbete men ytterligare försäljningsinsatser av betydelse har varit nödvändiga för att avtalet skulle komma till stånd. Det sagda måste gälla också beträffande efterprovision. Skall frågan om efterprovision bedömas på grundval av utredning som inte knyter an till enskilda försäljningsavtal, blir det utslagsgivande därför inte i vilken mån agentens arbete kan anses ha bidragit till det totala försäljningsresultatet. Vad det gäller att avgöra är i stället hur stor del av de ingångna avtalen som kan anses ha kommit till stånd genom insatser från agentens sida av sådan betydelse som i princip krävs för rätt till provision.

De uppgifter som har lämnats om försäljningen under L.F:s första verksamhetsår ger vid handen att den högsta försäljningssiffran uppnåtts under det första kvartalet. Varken detta förhållande eller vad som i övrigt har framkommit i målet kan emellertid - i brist på närmare utredning om det försäljningsarbete som har utförts av E:sen, särskilt under den sista delen av uppdragstiden - anses ge tillräckligt stöd för slutsatsen att de efter uppdragets slut ingångna försäljningsavtalen till så stor del beror på insatser från E:sens sida att efterprovision skall utgå med högre belopp än vad som följer av presumtionsregeln i 68 § 3 st.

Jag finner på grund av det anförda att E:sens i målet förda talan skall lämnas utan bifall.