NJA 1984 s. 64

Domskäl

Skäl. Till stöd för sin besvärstalan har domstolsverket i första hand anfört i huvudsak: Enligt den rättstillämpning som ligger till grund för rättsfallet NJA 1975 s 431 gäller att, när ett rättegångsombud företräder dels en part för vilken han förordnats till biträde enligt rättshjälpslagen dels en annan part och parterna för gemensam talan, ombudet är berättigat att få ersättning av allmänna medel för hela det arbete han nedlagt för parternas gemensamma räkning. Ifrågavarande princip kom när det gällde lagen om fri rättegång till uttryck i rättsfallet NJA 1966 s 270. Ståndpunkten har motiverats med intresset hos parten med rättshjälp av att hans processföring inte till någon del skall vara beroende av biträdets utsikter att få betalning av hans medpart. Detta skäl hade möjligen relevans när det gällde lagen om fri rättegång, eftersom endast de ekonomiskt sämst ställda grupperna kunde komma i åtnjutande av den förmånen. I och med införandet av rättshjälpslagen började emellertid staten subventionera kostnader i rättsliga angelägenheter för alla utom för dem med de största inkomsterna. Systemet bygger på principen att den rättssökande skall bidra till sina kostnader efter förmåga genom att erlägga en rättshjälpsavgift som bestäms med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden. Eftersom möjligheterna att erhålla subvention av rättegångskostnader genom rättshjälpen har utökats och då ansvaret för de egna kostnaderna är begränsat för den som beviljats rättshjälp, behöver ett rättegångsbiträde nu endast i undantagsfall befara att stå utan ersättning för sitt arbete. Han kan ju för att säkerställa sin ersättning se till att de parter han företräder söker rättshjälp. - Domstolsverket har under senare år märkt en tendens till missbruk av den princip angående biträdesersättning som kommit till uttryck i de angivna rättsfallen. Missbruket består i att en part som för talan gemensamt med annan part, vilken har rättshjälp, underlåter att utnyttja rättshjälp för egen del och på så sätt övervältrar på staten de kostnader för vilka han annars skulle ha svarat. Rättshjälpslagen förutsätter enligt 31 § 2 st i ett visst fall att den som saknar rättshjälp inte skall kunna dra fördel av rättshjälp som beviljats annan. Det synes därför inte vara förenligt med andan i lagstiftningen att någon som inte har rättshjälp skall kunna få sina kostnader i en rättslig angelägenhet ersatta av allmänna medel på grund av rättshjälp som beviljats annan. I rättsfallet NJA 1975 s 431 har HD avvisat tanken att utan direkt lagstöd ålägga part utan rättshjälp återbetalningsskyldighet för medparts rättshjälpskostnad i de fall parten utan rättshjälp dragit nytta av medpartens rättshjälp. Med hänsyn till utgången i detta mål torde enda utvägen att komma ifrån det otillfredsställande tillstånd som nu råder vara att inte godta att ombud som företräder part med och part utan rättshjälp erhåller ersättning för allt sitt arbete av allmänna medel. Eftersom nuvarande praxis inte stöder sig på föreskrift i lag, torde någon författningsändring inte vara nödvändig för att en ändring i rättstillämpningen skall komma till stånd. - B.S., som i målet företrätt åtta parter, varav endast en haft allmän rättshjälp, bör därför erhålla ersättning av allmänna medel endast för den del av biträdeskostnaden som efter fördelning mellan hans huvudmän belöper på den part som har rättshjälp. Återstoden bör han vara hänvisad att utkräva från de övriga huvudmännen.

I andra hand har domstolsverket till stöd för sitt yrkande åberopat att B.S:s huvudmän inte har varit beroende av varandra för sin talan och att det således dem emellan inte har förelegat s k nödvändig processgemenskap. Enligt domstolsverket är det endast när sådan processgemenskap föreligger som ett biträde kan få hela sin ersättning av allmänna medel trots att inte samtliga huvudmän har rättshjälp. Domstolsverket har härvid hänvisat bl a till ett i Rättsfall från hovrätterna, RH 182:81, refererat avgörande.

Domstolsverket har slutligen gjort gällande att B.S. under alla omständigheter inte bör erhålla hela sin ersättning av allmänna medel, eftersom det inte kan sägas att hans huvudmän i allo har fört gemensam talan.

B.S. har invänt bl a att huvudmännen i alla delar förde gemensam talan, med det undantaget att dödsboet efter F.A.S. i slutskedet avstod från sitt anspråk. B.S. har i anslutning till sin i HovR:n i andra hand intagna ståndpunkt uppgett: Om de ytterligare fem av huvudmännen som hade kunnat beviljas allmän rättshjälp också hade sökt och erhållit sådan, torde deras sammanlagda maximibelopp för rättshjälpsavgift ha uppgått till 520 kr.

Enligt 22 § rättshjälpslagen har den som enligt lagen är biträde åt den rättssökande rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Som framgår av rättsfallet NJA 1975 s 431 har HD ansett att denna rätt till ersättning inte påverkas av att biträdets insats också kommer sådan medpart till den rättssökande till godo som även han företräds av biträdet men som för egen del saknar rättshjälp. Avgörandet stämmer överens med vad som beträffande biträde enligt lagen om fri rättegång har fastslagits i rättsfallet NJA 1966 s 270. Regeln får anses ha giltighet oavsett arten av den processgemenskap som föreligger mellan parterna och alltså även i fall då dessa i och för sig har kunnat föra sin talan oberoende av varandra (jfr ett härmed överensstämmande beslut av besvärsnämnden för rättshjälpen d 30 aug 1982, nr 870/82).

Som framgår av vad domstolsverket har anfört leder den sålunda antagna regeln i förening med ståndpunkten att part utan rättshjälp inte kan åläggas någon återbetalningsskyldighet gentemot staten för medparts rättshjälpskostnad till konsekvenser som kan te sig mindre tillfredsställande (se närmare härom JustR Welamsons särskilda yttrande i NJA 1975 s 436 f). Tillräckliga skäl att av denna anledning genom ändring i rättspraxis begränsa biträdets rätt till ersättning föreligger emellertid inte. Det torde i stället få ankomma på de lagstiftande organen att överväga en mera invändningsfri ordning. Frågan har också uppmärksammats i direktiven (Dir 1981:75) till rättshjälpskommittén (Ju 1982:01), som har i uppdrag att se över rättshjälpssystemet.

På grund av det anförda och då B.S:s uppgift, att den av honom begärda ersättningen i sin helhet hänför sig till arbete och andra åtgärder som har krävts för tillvaratagande av K.C:s rätt i målet, bör godtas, skall domstolsverkets besvärstalan lämnas utan bifall.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n har kommit.