NJA 1984 s. 757

Domskäl

TR:n (rådmannen Eriksson) anförde i beslut d 16 maj 1983:

Skäl. Med sin i målet förda talan avser C.P. att få fastställt att dagvattenledningen ingår i den gemensamhetsanläggning som bildades genom anläggningsbeslutet d 1 juli 1976. Av ett anläggningsbeslut skall bl a framgå anläggningens ändamål, läge, storlek och huvudsakliga beskaffenhet i övrigt. Ett anläggningsbeslut gäller som regel för framtiden eller i vart fall till dess beslutet upphävs eller ändras genom nytt förrättningsbeslut (NJA II 1974 s 65). Enligt 1 § anläggningslagen (1973:1149) skall fråga om gemensamhetsanläggning prövas vid förrättning, som enligt 4 § 1 st samma lag handläggs av fastighetsbildningsmyndighet. Ett lagakraftvunnet anläggningsbeslut kan varken förtydligas eller förändras genom dom av allmän domstol. TR:n är därför enligt 10 kap 17 § 1 st 1 RB jämfört med 1 § och 4 § 1 stanläggningslagen ej behörig att uppta den av C.P. väckta fastställelsetalan.

Slut. C.P:s talan avvisas.

C.P. anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n måtte undanröja TR:ns avvisningsbeslut och visa målet åter till TR:n för fortsatt handläggning.

Samfällighetsföreningen bestred bifall till besvären. Föreningen gjorde gällande, att frågor om tolkning och tillämpning av anläggningsbeslut borde prövas av fastighetsdomstol och ej av allmän domstol.

HovR:n (hovrättslagmannen Wilhelmson och hovrättsrådet Green) anförde i beslut d 17 febr 1984:

Skäl. Genom bestämmelserna i anläggningslagen och de bestämmelser till vilka den hänvisar i fastighetsbildningslagen har skapats ett särskilt regelsystem för prövning av frågor angående gemensamhetsanläggningar. Som allmän princip gäller att sådana frågor tas upp av fastighetsbildningsmyndigheten som första instans (4 § anläggningslagen) och att fullföljd mot beslut eller åtgärd av myndigheten sker till fastighetsdomstol (30 §). Givet är att det av systemets uppbyggnad måste anses följa att frågor som rör gemensamhetsanläggning i första hand skall tas upp inom systemets ram. I förarbetena till anläggningslagen uttalas också (jfr NJA II 1974 s 12) att reglerna i en speciallag sådan som anläggningslagen skall ha företräde framför bestämmelser i en lag av mer allmän räckvidd. På samma sätt gäller enligt 10 kap 17 § RB att allmän domstol ej är behörig att upptaga tvist som skall upptagas av annan myndighet än domstol eller av särskild domstol. I anläggningslagen finns bestämmelser om handläggning av frågor om omprövning eller ändring av anläggningsbeslut. Föredragande statsrådet yttrade (a a s 66) att det finns vissa möjligheter att frångå ett anläggningsbeslut om det är påkallat med hänsyn till avgöranden som träffats vid fastighetsbildningsförrättning eller överprövning av sådan samt fortsatte: "I den mån det i andra fall finns behov av att ändra eller upphäva ett lagakraftvunnet anläggningsbeslut öppnar reglerna i 35 § om verkan av ändrade förhållanden möjlighet härtill." I motiven till 35 § uttalas också (a a s 83) att "när föremålet för omprövningen angetts vara viss fråga innebär detta i och för sig inte någon begränsning av prövningens omfattning till att avse enbart sådan del av förrättningen, som sökanden begärt ändring i".

Med hänsyn till vad som sålunda upptagits måste det antagas att det angivna systemet exklusivt reglerar även frågor om fastställande av innebörden av ett anläggningsbeslut.

Av handlingarna i målet framgår att C.P. är delägare i gemensamhetsanläggningen och som sådan behörig att söka ny förrättning för omprövning enligt 35 § anläggningslagen. Sådan ansökan skall upptagas av fastighetsbildningsmyndigheten. C.P:s talan vid TR:n kan därför ej upptagas till prövning. TR:ns beslut att avvisa C.P:s talan skall därför stå fast och besvären lämnas utan bifall.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Referenten, hovrättsrådet Karle, med vilken hovrättsassessorn Tidblom instämde, var av skiljaktig mening och anförde: C.P. gör gällande att dagvattenledningen omfattas av anläggningsbeslutet d 1 juli 1976 och att det därför åligger samfällighetsföreningen att avhjälpa fel som uppkommit på ledningen och medfört olägenhet för honom såsom ägare av mark gränsande till ledningen. Med sin talan avser C.P. att få av domstol prövat anläggningsbeslutets omfattning, dvs en tolkning av dess räckvidd. Talan går alltså inte ut på att föreningen skall förklaras ha ett mera vidsträckt ansvar än som redan kan föreligga enligt anläggningsbeslutet. Inte heller avser hans talan inrättande av gemensamhetsanläggning för dagvattenledningen eller sådan ändring eller omprövning av anläggningsbeslutet som kräver ny förrättning enligt 35 § anläggningslagen. Hinder föreligger då inte mot att hans talan prövas av domstol.

För att fastighetsdomstol skall vara behörig att uppta mål krävs att föreskrift därom finns i lag eller annan författning. Sådan föreskrift saknas beträffande mål av förevarande slag. C.P:s talan skall därför upptas av allmän domstol.

Jag finner således att hinder i anförda hänseenden inte förelegat för TR:n att uppta målet till prövning. Målet skall därför återförvisas till TR:n för fortsatt handläggning.

C.P. anförde besvär och yrkade, att HD med ändring av HovR:ns beslut måtte återförvisa målet till TR:n för fortsatt handläggning.

Föreningen bestred bifall till besvären.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Sandstedt, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut:

Skäl. C.P. äger fastigheten Mälsta 4:68 i Vallentuna kommun. Efter förrättning enligt anläggningslagen avseende ledningar för vatten och avlopp m m inrättades genom beslut d 1 juli 1976 en gemensamhetsanläggning. Förrättningen vann laga kraft. Enligt beslutet är deltagande fastigheter Mälsta 4:4-4:72, vilka utgör en samfällighet för anläggningens utförande och drift. Samfälligheten förvaltas av föreningen.

C.P. väckte vid TR:n talan mot föreningen och anförde i huvudsak följande: Invid hans fastighet löper en dagvattenledning. Med början hösten 1981 trängde betydande vattenmassor in på fastigheten från dagvattenbrunnen alldeles utanför denna. Försurningen har därefter varit konstant. Efter undersökning av ledningen kunde han konstatera stopp i denna. Han krävde att samfällighetsföreningen snarast skulle åtgärda felet. Föreningen förklarade dock att dagvattenledningen låg utanför dess ansvarsområde.

C.P. yrkade att TR:n måtte fastställa att dagvattenledningen omfattas av anläggningsbeslutet. Som grund för yrkandet angav han en bestämmelse i beslutet som föreskriver att gemensamhetsanläggningen skall bestå av ledningar för vatten och avlopp.

C.P. avser tydligen med sin talan att få fastställt att föreningen på grund av anläggningsbeslutet har ett sådant ansvar för dagvattenledningen att den är skyldig att vidta åtgärder mot att vatten från ledningen tränger in på C.P:s fastighet. En sådan talan om det ursprungliga anläggningsbeslutets innebörd regleras inte av några bestämmelser i anläggningslagen och berörs inte heller i lagens förarbeten. Bestämmelsen i 10 kap 17 § 1 st 1 RB kan därför inte anses utgöra hinder för allmän domstol att ta upp C.P:s talan till prövning. På grund härav skall målet återförvisas till TR:n för fortsatt handläggning.

Slut. HD upphäver TR:ns och HovR:ns beslut samt återförvisar målet till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Hesser, Knutsson, Persson och Bengtsson, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

JustR Mannerfelt var av skiljaktig mening och anförde: Jag ansluter mig till HovR:ns motivering med följande tillägg till i HovR:ns skäl gjord redovisning av och kommentar till vissa förarbetsuttalanden av intresse för målet.

Anläggningslagens 35 § 1 st första meningen har, med vissa jämkningar, utformats med 39 § 1 st i den tidigare gällande lagen (1966:700) om vissa gemensamhetsanläggningar som förebild. Under förarbetena till sistnämnda bestämmelse uttalade lagrådet (NJA II 1966 s 310) bl a följande. Fastighetsbildningskommittén hade i sitt betänkande framhållit - beträffande spörsmålet vilka ändringar som skulle kunna åberopas som grund för ny prövning enligt bestämmelsen - att det skulle gälla nya eller ändrade förhållanden av rent faktisk natur och således ej blott ett annat bedömande av redan tidigare föreliggande fakta. Lagrådet invände däremot (dess exemplifiering förbigås här såsom för målet ointressant) följande: "Även med beaktande av fastighetsägarnas intresse av trygghet mot att bestående rättsförhållanden rubbas, synes dock en sådan begränsning i vissa situationer vara alltför snäv. Det torde nämligen ej sällan bli obilligt att inte medge ny prövning i fall då föreliggande fakta tidigare bedömts felaktigt - - -. Åt förevarande stadgande torde därför böra givas en något mer vidsträckt tolkning än vad motiven (i kommittébetänkandet) ger vid handen." - Lagrådets uttalanden mötte inte någon gensaga under lagstiftningsärendets senare behandling.

Såvitt angår nu förevarande tvist synes det vid ursprungsförrättningen, utifrån då föreliggande fakta, ha förekommit fel av sådan grundläggande natur som lagrådet torde ha menat vara hänförligt till (nuvarande) 35 § anläggningslagen. Att av förrättningshandlingarna ej kan utläsas huruvida dagvattenledningen hörde till gemensamhetsanläggningen eller ej måste nämligen anses vara en grundläggande brist. Från ändamålssynpunkter ligger det onekligen närmast till hands att en fråga av denna art prövas av den ursprungliga förrättningsmyndigheten, vilken naturligen får förutsättas kunna ge besked om vad dess beslut haft för innebörd. En ytterligare fördel med att, i en situation som den förevarande, kräva ny förrättning är att därvid samtliga intressenter kan komma till tals; tillåts en fastställelsetalan vid TR lär samfällighetsföreningens styrelse vara ensam herre över vad som skall andragas i ett svaromål.

När i 35 § anläggningslagen talas om att ändrade förhållanden inträder, bör i enlighet med det sagda därvid anses inbegripet det fall att det först efter förrättningens lagakraftvinnande kommit till synes att anläggningsbeslutet i en väsentlig fråga tilläggs olika innebörd hos olika intressenter.

Mot bakgrunden av vad förut anförts och med godtagande, såsom redan sagts, av vad HovR:n anfört i sina skäl, finner jag att förevarande fråga skall exklusivt prövas av de handläggningsinstanser som anläggningslagen anvisar.

På grund av det anförda fastställer jag det slut vartill HovR:n kommit.