NJA 1984 s. 764

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Bjelkengren, hovrättsassessorn Orton Åqvist och tingsfiskalen Jansler) anförde i dom d 15 maj 1979:

Domskäl. I målet har professorn Stina Sandels och docenten Lars H G:sson avgett sakkunnigutlåtanden. G:sson har dessutom hörts personligen och som vittnen har hörts fritidshemsföreståndaren E.P., inspektören U.S.W., fritidspedagogen S.R. samt ekonomibiträdet G.P..

E.P. har uppgett: De flesta av barnen hade tidigare vistats på daghem och hade där fått instruktioner om hur de skulle använda verktyg. Den första tiden på fritidshemmet fick barnen ej själva använda verktygen. Barnen fick ej ta verktygen från snickarrummet och de skulle säga till om de skulle använda dem.

G.P. har uppgett: Hon var anställd som ekonomibiträde men fick även hjälpa till med att syssla med barnen. Vid tillfället fanns troligen 12-15 barn på fritidshemmet. Hon och praktikanten satt på kontoret och spelade kort med två eller tre av barnen. Hon kunde då inte se in i snickarrummet. S.R. läste sagor för några barn i mysrummet, och J.D. var i snickarrummet och målade en pappkikare. Övriga barn var troligen ute och lekte på gården. När kortspelet pågått en stund, kom J.D. in på kontoret och gnuggade sig i ögat och sade att G. "hade gjort det". Något av barnen sade att G. stuckit ett stämjärn genom nyckelhålet i dörren mellan grovköket och toaletten. - J.D. var ett mycket livligt barn och han "hade det jobbigt med sig själv".

S.R. har uppgett: Både J.D. och G. hade tidigare varit på barndaghem och där fått lära sig hur man handskas med verktyg. För fritidshemmet gällde att barnen skulle fråga om lov när de ville använda verktygen. De fick inte lov att ta ut verktyg ur snickarrummet. Skedde det, tog man från barnet verktyget. Det är varken möjligt eller avsett att barnen vaktas hela tiden. - G. var ett lugnt och tillgivet barn och J.D. hans motsats.

I sitt utlåtande anför Stina Sandels bl a: Barn i kommunala institutioner bör tillförsäkras en god tillsyn. Den bör ha samma standard som den som gäller för barn i kommunens skolor i samma åldrar. - Olycksdagen motsvarade tillsynen icke barnens ålder och mognad. I snickarrummet var ju tillsynen obefintlig liksom i övrigt för de båda pojkar, som målet gäller; ingen såg dem där, ej heller i grovköket eller i toalettrummet. De var ju vid olyckstillfället helt överlämnade åt sig själva. - Barn beter sig inte som vuxna, utan som deras ålder och grad av mognad möjliggör för dem. Tanken att 7-åriga pojkar skulle begagna verktyg eller något som helst annat föremål enbart på det sätt som är avsett för vuxna är helt orealistisk. Eventuellt given undervisning angående redskapen eller förbud att använda dem glömmer de lätt bort eller sätter sig medvetet över. Barn använder allting efter stundens ingivelse. Det är bl a därför de måste tillförsäkras god tillsyn.

G:sson har uppgett: Undersökningar har visat att fritidshem är en bra barnmiljö. Olycksfrekvensen där är visserligen ungefär lika stor som i hemmiljö, men de skador som inträffar på fritidshem är av väsentligt lindrigare art. Det går ej att förhindra alla olycksfall. Vissa är nödvändiga för att barn skall kunna skaffa sig erfarenhet. Livliga barn råkar ut för fler olyckor än lugna barn, men de livliga barnen har lättare att klara av situationer. Barn i tre-fyra års ålder kräver mera tillsyn än sju-åtta års barn. Likaså är kraven på tillsyn större när det gäller barn som börjar i en ny grupp på hösten, än när personalen lärt känna barnen i gruppen. Det är viktigt för ett barn att det får utforska verkligheten ensam. Det är därför rimligt att ett sjuårigt barn under kort tid får använda verktyg självständigt, dock under förutsättning att barnet har fått klara förhållningsorder om användandet. Barn behöver få arbeta med verktyg. Risken att de skall skada sig är större om de använder verktygen felaktigt eller - som i detta fall - tar verktyget från den plats där det normalt användes. Om G. och J.D. fått klara förhållningsorder och om de systematiskt tränats att använda verktygen samt om personalen kontrollerat att pojkarna under normala förhållanden förstått och tillämpat givna instruktioner, anser G:sson att man kan acceptera att verktygen förvarades utom lås och att personalen inte kan lastas för vad som inträffat. G:sson tycker dock - även efter att ha åhört vittnesmålen - att det fortfarande är mycket som är oklart och att utredningen omedelbart efter olyckan borde gjorts mera grundlig.

TR:n gör följande bedömning.

Väl skall barn i aktuell ålder såväl i hem som på institution uppmuntras och beredas tillfälle till självständiga aktiviteter av olika slag. Vid utövande av vissa aktiviteter av ej ofarlig art - exempelvis användande av skarpa verktyg eller kemikalier, vistelse i trafik eller vid vattendrag o dyl - erfordras dock att barnet hålles under viss uppsikt av vuxen person. Vid de tillfällen då sådan uppsikt ej kan ske, bör tillses att barnet hålles skilt från sådan miljö som erfarenhetsmässigt kan orsaka det skada. Härvidlag måste strängare krav ställas på institutioner än på hem. Kommuner och andra som driver institutioner eller på annat sätt erbjuder sig att ta hand om barn, får anses ha åtagit sig att se till att barnet får bästa möjliga vård och tillsyn.

J.D. och möjligen även G. uppehöll sig före olyckan i snickarrummet med tillgång till verktyg av olika slag. Trots förbud förde en av dem ut ett verktyg från snickarrummet utan att personalen märkte något. Personalen uppehöll sig i mysrummet och på kontoret och hade därför ej möjlighet att ha uppsikt över vare sig snickarrummet eller en del övriga utrymmen i fritidshemmet. Eftersom snickarrummet med däri tillgängliga verktyg måste anses som det mest riskfyllda rummet, borde antingen detta rum ha hållits under uppsikt eller också borde de verktyg som gjorde rummet riskfyllt ha låsts in eller på annat sätt gjorts oåtkomliga för barnen. Det kan visserligen sägas att olyckan hade kunnat inträffa med annat spetsigt föremål. Det åligger emellertid personal som har till uppgift att ta hand om barn att så långt möjligt se till att erfarenhetsmässigt farliga föremål antingen hålles under uppsikt eller förvaras oåtkomliga för barnen. I förevarande fall var personalen, vilket framgår av bl a de instruktioner om verktygens användande barnen fått, införstådd med att verktygen innebar en risk för barnen och att barnens användande av verktyg skulle kontrolleras. Att då, såsom skedde, lämna J.D. och G. utan uppsikt tillsammans med de lätt tillgängliga verktygen och därigenom göra det möjligt för dem att ta ett farligt verktyg och föra ut det från snickarrummet, varvid skaderisken ökade, måste bedömas som vårdslöst. Genom denna vårdslöshet har skadan vållats. Ytterst är kommunen ansvarig härför och således skyldig att utge skadestånd till J.D.. - Om beloppens och ögonskadegarantins skälighet råder ej tvist. - Skäl föreligger ej att icke godtaga det gjorda förbehållet.

Domslut

Domslut. Malmö kommun skall till J.D.B. betala 57 100 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 16 juni 1978 tills betalning sker.

Malmö kommun skall, till förmån för J.D.B., ombesörja och bekosta försäkring avseende ögonskadegaranti, grundad på ett årligt inkomstunderlag av 60 000 kr i 1978 års löneläge och på en beräknad vårdkostnad om 18 000 kr för år 1978.

J.D.B. förbehålles rätt att framdeles föra talan om livränta på grund av inkomstbortfall till följd av skadan.

Domskäl

Domskäl. Av utredningen i målet framgår att verktygen i snickarrummet vid olyckstillfället förvarades dels upphängda på en väggtavla, dels i ett olåst förvaringsskåp. Förvaringen kan inte anses otillfredsställande i och för sig men medför att kravet på tillsyn över barnens sätt att handskas med verktygen måste sättas högre än om verktygen förvarats under lås.

Vidare framgår av utredningen att barnen tidigare överträtt förbud att föra ut verktyg från snickarrummet samt att J.D. var ett mycket livligt barn, som hade svårt att anpassa sig efter fritidshemmets regler.

J.D:s skada har ostridigt åsamkats honom med ett verktyg som J.D. eller G. fört ut från snickarrummet. Detta har varit möjligt genom att personalen lämnat snickarrummet utan erforderlig tillsyn. Personalens underlåtenhet i detta avseende får, med hänsyn till vad ovan sagts, bedömas som försummelse. Kommunen är till följd härav skyldig att ersätta J.D:s skada. TR:ns dom skall därför fastställas.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Domskäl

Domskäl. Den kommunala fritidsverksamheten omfattar barn i åldern 7-12 år. Barnen vistas i fritidshemmen under den del av dagen då de inte är i skolan. Tanken är att barnen skall få tillfälle, förutom till vila, till stimulerande och utvecklande sysselsättningar. För barnens sunda utveckling är det viktigt att de tidvis får sysselsätta sig utan närmare övervakning och att de efter hand får lära sig att ta ett allt större ansvar för vad de gör. Barnen och deras föräldrar har samtidigt befogade anspråk gentemot kommunen på att miljön i fritidshemmen är säker och tillsynen betryggande.

I målet är det fråga om en kommuns skadeståndsansvar för en allvarlig ögonskada som har drabbat en drygt sjuårig pojke på ett fritidshem. Skadan uppkom genom att en jämnårig pojke stack ett skarpt eller spetsigt föremål, troligen att stämjärn, mot kamratens öga. Båda pojkarna var inskrivna i fritidshemmet sedan ett halvår. Föremålet i fråga hörde till en uppsättning snickarverktyg som var ställd till barnens förfogande i ett särskilt rum i fritidshemmet. Olyckan inträffade emellertid under lek utanför snickarrummet.

Det måste anses värdefullt att barn i sjuårsåldern får handskas med riktiga redskap. Hanteringen särskilt av skarpa och spetsiga verktyg är emellertid i hög grad riskfylld, och uppkommande skador kan, som framgår i målet, bli mycket allvarliga. Riskerna finns redan när barnen begagnar verktygen i slöjdarbete men blir större om de kommer åt att leka eller experimentera med dem på ett sätt som inte är avsett. Frestelsen till detta torde vara inte obetydlig. Till bilden hör att ganska många barn med olika kynnen och växlande förutsättningar att bedöma vad som är farligt är samlade på ett ställe. En nära till hands liggande slutsats av vad som nu sagts är att säkerheten som en utgångspunkt kräver att personalen på fritidshemmet sörjer för att barn i den aktuella åldern inte sysselsätter sig med de farliga verktygen utan de vuxnas vetskap.

Det är varken önskvärt eller genomförbart att barnen på ett fritidshem står under ständig uppsikt. Den mest ändamålsenliga utvägen att skaffa behövlig kontroll över verktygsanvändningen är i stället att de farliga verktygen normalt hålls oåtkomliga för barnen och ställs till deras förfogande av personalen, när barnen önskar slöjdarbeta. Detta behöver inte innebära, att de barn, som anses ha tillräcklig mognad och färdighet att arbeta med handverktyg, därvid skall övervakas utan avbrott men gör det bl a möjligt för personalen att genom skärpt uppmärksamhet under den tid arbetet pågår hindra att verktygen kommer på avvägar eller annars hanteras på ett särskilt riskabelt sätt.

Att äldre barn bör kunna ges en större frihet att på eget initiativ använda verktyg har antytts i det föregående. Också med tanke på barn i den nu aktuella åldern får en förvaring av enklare handverktyg inom fritt räckhåll anses försvarlig under särskilda omständigheter. Sådana kan föreligga om barnen är ordentligt tränade att sköta verktygen, om de har fått bestämda och noga inpräglade instruktioner om villkoren för att använda dem och om personalen har skaffat sig en välgrundad erfarenhet av att barnen verkligen rättar sig efter de givna säkerhetsanvisningarna; också andra faktorer kan vara att beakta.

Verktygen i snickarrummet i Gullviksborgs fritidshem har alla varit mer eller mindre lätt åtkomliga för barnen själva. Vid olyckstillfället hade personalen på fritidshemmet inte någon sådan kompenserande tillsyn över barnen eller över snickarrummet att den säkert kunde uppmärksamma, om barnen lade sig till med verktygen och hur de i så fall förfor med dem. Visserligen hade barnen tidigare blivit tillsagda bl a att be om lov när de ville använda verktygen och att inte ta dem från snickarrummet. De flesta av dem hade dessutom viss erfarenhet av verktyg från föregående vistelse på daghem. Instruktionerna tycks emellertid inte ha varit särskilt planmässiga eller eftertryckliga. Vad vittnena har uppgett om att barnen ibland tagit verktyg utan att fråga samt omständigheterna i övrigt får också anses ge vid handen att personalen inte hade tillräckligt fog för att lita på att barnen skulle följa lämnade anvisningar.

De angivna förhållandena innebär, i enlighet med vad som har sagts i det föregående, att genom försummelse på kommunens sida risk har framkallats för skada genom barnens användning av de verktyg som förvarades i snickarrummet. Att förloppet av den skada som inträffade i detta fall har varit något säreget kan inte frita kommunen från ansvar. Kommunen är alltså, som TR:n och HovR:n funnit, skyldig att ersätta J.D:s skada.

Domslut

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Lind och Beckman var skiljaktiga och anförde: I målet är fråga om s k principalansvar. Tillämpad på det aktuella fallet innebär 3 kap 1 § skadeståndslagen (1972:207) att kommunen skall svara för den ögonskada som drabbade J.D. vid vistelse på ett av kommunens fritidshem, om personalen på hemmet kan visas ha vållat skadan genom fel eller försummelse.

Vid skadetillfället i jan 1975 var J.D. 7 år och var inskriven på fritidshemmet sedan skolstarten hösten 1974. Skadan uppkom genom att en jämnårig pojke stack ett stämjärn eller möjligen en mejsel genom ett hål i en låst dörr på ett sådant sätt att den träffade J.D. i höger öga. Olyckan inträffade inte i det s k snickarrummet utan i en annan del av fritidshemmet.

Som framgår av socialstyrelsens yttrande till HD liksom även av de uppgifter docenten Lars Gustafsson lämnade vid TR:n måste man för att stimulera barnens utveckling erbjuda dem en miljö där de har möjligheter att själva pröva sig fram och skaffa sig erfarenheter. Därav följer att man även i omsorgsfullt planerade miljöer måste acceptera, att det finns en viss risk för att barn kommer till skada när de försöker tillgodose sin vetgirighet och verksamhetslust.

Av socialstyrelsens yttrande framgår att det inte fanns några föreskrifter eller anvisningar rörande t ex förvaring och hantering av verktyg. Det förutsätts i stället att personalen genom sin utbildning är i stånd att ha hand om barnen, bedöma vilka verktyg och annan utrustning som kan anförtros olika barn samt ta ansvaret för praktiska frågor såsom förvaring och skötsel av verktyg och material.

Vid olyckstillfället förvarades verktygen dels upphängda på en väggtavla dels i ett olåst förvaringsskåp i det s k snickarrummet. Verktygen var lätt tillgängliga för barnen. Såvitt framgår av utredningen i målet kan det inte anses i och för sig uppseendeväckande att verktygen förvarades på det angivna sättet. Gustafsson har sålunda bekräftat att det under vissa förutsättningar kan vara rimligt och försvarligt att verktyg förvaras inom räckhåll för barn i sjuårsåldern. Gustafsson har preciserat sin ståndpunkt i detta hänseende så att om barnen systematiskt tränats i att handha verktyg, om personalen kontrollerat att barnen under normala förhållanden förstått och kunnat tillämpa givna instruktioner och om klara förhållningsorder fanns vid tidpunkten för olyckstillfället när, var och hur verktygen fick användas, så är det godtagbart att verktygen inte förvarades inlåsta.

Det är för barnens utveckling viktigt att de lär sig att handskas med verktyg. Det ligger i sakens natur att barn först måste göra detta under omedelbar uppsyn av vuxna för att så småningom kunna få självständigt pröva sig fram. I detta ligger också att litet äldre barn bör kunna få tillgång till lämpliga verktyg på en därför avsedd plats utan alltför stor omgång. Mot bakgrund av det tidigare anförda anser vi att bedömningen i detta fall måste ske med utgångspunkt från att det varit försvarligt att förvara verktygen på angivet sätt under förutsättning att barnen fått åtminstone i huvudsak den undervisning som Gustafsson har angivit.

I denna del är först att märka, att de berörda pojkarna varit inskrivna vid Gullviksborgs daghem innan de kom till Gullviksborgs fritidshem. Av E.P.:s uppgifter framgår att barnen redan under vistelsen vid daghemmet fått reda på hur man skall använda verktyg, att verktyg är farliga och att barn inte får använda verktygen utanför snickarrummet. Ytterligare undervisning i ämnet har lämnats när barnen kom till fritidshemmet. Vad som mera exakt förekommit är dock något oklart. Det kan därför sägas att vittnesbevisningen inte ger ett alldeles klart belägg för att undervisningen rörande verktygen verkligen varit så intensiv som Gustafsson synes förutsätta för att det skall vara försvarligt att verktygen inte hållits inlåsta. Å andra sidan är det ganska naturligt att det kan vara svårt för vittnena att flera år efter händelsen mera detaljerat precisera vilken undervisning som förekommit. Det allmänna intrycket av vittnenas uppgifter är emellertid att de med sin erfarenhet och utbildning gjort den bedömningen att de båda barnen fått tillräcklig undervisning om hur verktygen skulle användas. Den omständigheten att någon av pojkarna faktiskt använde ett verktyg utanför snickarrummet är inte något belägg för att personalens undervisning varit otillräcklig; man måste alltid räkna med att ett barn någon gång kan glömma bort eller sätta sig över även mycket grundlig undervisning. Enligt vår mening kan man inte på grund av den utredning som finns i målet dra den slutsatsen att instruktionerna rörande användningen av verk tygen varit sådana att personalen därigenom varit vårdslös.

Den andra frågan som uppkommer är om personalen på fritidshemmet brustit i sin tillsyn över barnen. Kravet på tillsyn skärps givetvis av att verktygen i snickarrummet förvarades lätt tillgängliga.

Ett fritidshem skall ge barnen omvårdnad och sysselsättning under den tid av dagen då de inte är i skolan. Det är alltså fråga om skolbarn som normalt själva får ta sig till och från skolan och till och från fritidshemmet. I skolan har de inte någon särskild tillsyn under exempelvis raster. Även på fritidshemmet bör de uppmuntras till egna aktiviteter och om det inte föreligger speciella omständigheter kan det inte krävas att de får en ständig tillsyn. I det aktuella fallet föreligger det enligt vår mening inte några sådana omständigheter som gör att personalen kan anses ha brustit i sin tillsyn.

Vi finner därför att det i målet inte har visats att personalen har vållat skadan genom fel eller försummelse.